NYTT PODDAVSNITT. Ät mindre än du gör av med så går du ner i vikt – eller? Överviktsforskaren Erik Hemmingsson har nyligen släppt boken ”Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut”. I avsnitt 23 av Rörelseglädjepodden berättar han allt vi behöver veta för att må bra i våra kroppar samt hur vi hjälper våra barn till en sund vikt. #rörelseglädjepodden Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).
NYTT PODDAVSNITT: #23 Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut.
Tror du att du skulle bli lyckligare av att gå ner ett par kilo i vikt? Om du tror det är du långt ifrån ensam. Att banta och gå på olika dieter för att gå ner i vikt är vardagsmat för många. Så tråkigt, men så sant. Jag önskar att alla skulle känna sig bekväma i sin egen kropp, ta aktiva beslut för att vara hälsosamma och må bra – men inte med fokus på att enbart gå ner i vikt – och att inse att en förändring på vågen inte gör en lyckligare. Lycka kan bara komma från ett förändrat tankesätt och att vara snällare mot sig själv. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag har också hatat min kropp och trott att går jag bara ner några kilon kommer allt förändras, jag kommer bli lycklig, omtyckt, accepterad … men det var en illusion. Nu vet jag bättre. Och jag hoppas att fler kommer till den insikten.
Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut
I avsnitt 23 av Rörelseglädjepodden har jag varit och träffat en av Sveriges ledande överviktsforskare, Erik Hemmingsson som just nu är aktuell med sin första bok: Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut. Ingen kan ha undgått Erik, han syns just nu i morgonsoffor i teve, blir intervjuad i artiklar och det råder ingen tvekan om att ämnet bantning – eller snarare ickebantning i detta fall – är hett. Jag är glad att det finns en motpol till all annan januarihets som pågår i samhället. In och lyssna på avsnittet och kom på klokare tankar! Dessutom snackar jag och Anna om våra erfarenheter och bjuder på fystips till familjen.
Jag intervjuar överviktsforskaren och författaren Erik Hemmingsson i Rörelseglädjepodden.
Uppdatering – jag har besökt Hela Kvinnans Klinik, fått en genomgång av magen för att veta vad jag får träna efter operationen och jag har köpt en gördel!
Första heltidsveckan efter sjukskrivningen är avklarad, så många intryck och så trött nu när helgen kom, men samtidigt är jag peppad och glad. För jag älskar det jag fyller mitt liv med – i allt från att få fler att vilja springa lopp till att spela in podd, träffa intressanta människor och hålla utkik efter det senaste i träningsväg. Förutom jobb har jag även hunnit med att kolla upp min mage. I torsdags besökte jag Hela Kvinnans Klinik på Södermalm där bästa Katarina Woxnerud undersökte min mage med fokus på musklernas aktivering, hur pass läkt såret verkade vara och vad jag kan göra för olika typ av övningar för att träna upp kroppen igen utan att pusha för hårt.
Katarina, jag och magen.
Jag blev glatt överraskad när vi kollade hur magen mådde, var rädd att jag redan hade börjat fresta på magen för hårt då såret är läkt först efter 6-8 veckor och nu har det gått 4 veckor, men jag fick godkänt att börja aktivera magen mer stegvis. Så skönt! För jag längtar efter att komma igång ordentligt. Börjar redan bli trött i ryggen av att min tyngdpunkt börjar flyttas framåt samt att jag inte riktigt har kunnat träna den styrka som min gravidkropp behöver, men nu, nu tar jag tag i det och förhoppningsvis kommer ryggen snart orka hålla uppe mig bättre.
Katarina frågade vad jag tränar för något och när jag nämnde att jag älskar att spela tennis rekommenderade hon att jag skulle köra det med en gördel på. Då får jag extra stöd. Jag behöver ingen gördel till vardags, men just vid tuffare träning är det bra om jag just nu får lite extra stöd. Så igår när jag spelade första tennisen sedan innan operationen då hade jag på mig den. Var väldigt ovant, men kändes mer kontrollerat, gördeln fick mig att bli mer medveten om mittdelen av kroppen vilket jag tror gör det säkrare när jag slår till bollen. Nu ska det sägas att jag tog det lugnt på tennisen, var inte ens svettig när timmen var slut, men skönt att vara igång och nästa vecka vågar jag nog ta i lite mer.
Jag testar maggördeln hemma i gymmet. Har den dock under tröjan när jag tränar.
Det har gått nästan en månad sedan min operation i buken där de plockade ut cystan, högra äggstocken och högra äggledaren. Min sjukskrivning på mitt ordinarie jobb är över och om ett par veckor är tanken att jag ska börja instruera klasser på SATS igen. Men när är det egentligen okej att börja träna hårdare efter en bukoperation?
Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?
Jag längtar så efter att vara tillbaka för fullt igen! Samtidigt vill jag inte stressa kroppen och pressa den för hårt. Tyvärr är jag väldigt besviken på den ytterst kortfattade informationen jag fått från läkare och sjuksystrar på sjukhuset när jag frågade hur jag skulle tänka angående träningen. Jag sa att jag är en person som älskar att träna och ville veta vad rekommendationerna var för att inte köra på för hårt. Svaret jag fick var: ”börja promenera när det känns bra, kan vara efter två dagar eller en vecka, och vänta några veckor med tuffare träning”.
Väldigt luddigt!
Nu har jag dragit igång min träning med promenader på löpbandet och för några dagar sedan testade jag även att cykla på spinninghojen i vårt hemmagym. Så skönt att få upp pulsen mer! Idag firade jag även mitt inträde i vecka 17 i graviditeten med att gå på en cykelklass hos en av mina kollegor på SATS. Jag satt längst bak i salen och hade som mål att ta det lugnt.
Det är dock svårt att hålla tillbaka när jag väl är i träningen. Nej, jag körde inte till max, men jag tog ungefär i lika mycket som jag skulle ha gjort i vecka 17 utan en operation för en månad sedan. Allt kändes bra under träningen och jag var alldeles lycklig i flera timmar efteråt.
Men.
Under dagen har jag känt att jag är lite mer öm över såret än vad jag var dagen innan … så kanske var det för tufft ändå?
Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.
Så svårt när kroppen vill en sak och när mitt sunda förnuft inte heller backas upp särskilt mycket av vårdpersonal. Fick ringa min avdelning där jag låg inlagd för att förlänga sjukskrivningen till SATS då jag annars skulle få ”olovlig frånvaro” enligt dem då jag egentligen bara var sjukskriven till i lördags. När jag pratade med sjuksköterskan var hon typ förvånad att jag inte kunde träna, men hon skickade ändå ett intyg på ytterligare ett par veckor. Efter min upplevelse idag är jag tveksam om två veckor till räcker … men jag får förhoppningsvis mer svar snart.
På torsdag ska jag på undersökning hos Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik. Jag kontaktade Katarina då hon har stenkoll på kvinnors magar och besvär liknande mina. Hon kommer förhoppningsvis kunna ge mig bättre svar på mina frågor. För även om jag vill träna på nu är det viktigare att få en kropp som kan träna hela livet och inte skadas – dessutom vill jag att graviditeten ska få pågå utan fler negativa incidenter.
Detta är den godaste vegetariska pajen jag har ätit på länge. Så god att jag försökt återskapa receptet här i bloggen (när jag lagar mat kommer jag på saker allt eftersom och har inget recept …). För denna paj måste jag laga igen – och jag hoppas att även du testar.
Godaste vegetariska pajen!
Paj är bland det godaste jag vet. Jag lagar det rätt ofta, både till gäster och i mindre formar för smidiga matlådor till jobbet. Det går utmärkt att ha det mesta som fyllning i pajen, brukar ta rester från kylen, grönsaker som börjar bli lite vissna samt allt från kalkonstrimlor och kyckling till vegetariska alternativ.
Paj med fetaost och spenat blev en vegetarisk blandpaj
Idag var planen att göra en paj med fetaost och spenat när vi skulle få lunchbesök, men som vanligt slutade det med att jag hade i betydligt mer i formen. Och det blev sjukt gott om jag får säga det själv – och det får jag. Till och med min pappa som kanske inte är den största pajfantasten tog påfyllning och kommenterade att ”mormor borde laga mer sådan här mat”. Så ett väldigt bra betyg.
Älskar kombinationen av krämig smakrik paj samt krispig sallad.
Tereses vegetariska paj
Receptet räcker för en stor pajform samt 3-4 små portionsformar. Alla mått är höftade, anpassa så att det blir bra och gott helt enkelt.
Pajdeg
150-200 g smör
3-4 dl vetemjöl
3-4 dl havregryn
3 msk chiafrön
salt och svartpeppar
en skvätt vatten – eller två
Fyllning
8 ägg
5-7 dl mjölk
ca 8 skogschampinjoner
ca 15 cocktailtomater
2 paket fetaost
150 g babyspenat
1 gul lök
2 msk kantarellfond
1 msk torkad timjan
salt och svartpeppar
riven gouda-ost att strö över pajerna
Gör så här: Sätt ugnen på 225 grader och ta fram smöret så att det blir rumsvarmt. Börja med pajdegen. Tvätta händerna och blanda alla torra ingredienser med smöret. Använd ena handen och tryck ut smöret i blandningen, ta en liten skvätt vatten för att få en deg som håller ihop. Tryck sedan ut degen i formarna. Sätt in formarna i ugnen så att de får lite färg och blir något krispiga.
Hacka svamp, lök, fetaost och cocktailtomater till önskad storlek. Värm en stekpanna med lite olja i. Ta i lök och svamp. Låt det svettas och toppa med kantarellfonden samt salt och peppar. Lägg på babyspenaten och dra runt så att den förlorar sin spänst. Stäng av plattan och dra bort pannan.
Lägg i fetaost, tomater och svampblandningen i formarna.
Vispa ihop ägg, mjölk, salt, svartpeppar samt timjan och häll i alla formar. Toppa med goudaosten.
Sätt in i ugnen tills smeten har stelnat och osten har fått färg.
Servera med valfri sallad. Jag gjorde en sallad med salladsmix, sockerärtor, rädisor, gurka, avokado samt lite fetaost som inte fick plats i pajen. Sedan droppade jag på äppelcidervinäger, olja och örtsalt.
NYTT PODDAVSNITT. Gott nytt år! Nytt år och nya löften för stora och små – eller? Men vi börjar avsnittet med en djupdykning i mitt dramatiska december med akut operation av cysta mitt i graviditeten samt såklart Annas vintriga vistelse i Jorm. #rörelseglädjepodden Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).
NYTT PODDAVSNITT: #22 Nytt år och nya tag – samt snack om operation och vintriga aktiviteter.
Så härligt att vara igång med poddandet igen efter några veckors juluppehåll. Och det har ju hänt en hel del sedan sist. Självklart berättade jag om min oväntade operation i december – en längre variant av det jag tidigare skrivit om min cysta mitt i graviditeten – och så fick Anna stå för det härliga med en massa vintriga erfarenheter från Jorm.
Nytt år och nya tag!
Det nya året stod såklart också i fokus under poddavsnittet, jag och Anna delar med oss av vad vi ser fram emot med året och hur våra tankar går när det kommer till nyårslöften eller att ”starta ett nytt liv” efter julhelgen.
Ut på en promenad eller löprunda och lyssna på poddavsnittet nu!
Mitt 2018 bestod av en hel del toppar, men såklart också en del dalar. Djupaste hålet hamnade jag i de sista veckorna på året, men jag lär och lever. Livet vore tråkigt om det bara höll en frekvens. På samma sätt som jag är en känslomänniska som kan vara superglad eller riktigt låg behöver livet sina toppar och dalar. Sedan är såklart förhoppningen att dalarna inte är så djupa och utdragna men att de ger en skjuts till toppen som kommer efteråt.
Mitt liv består såklart inte enbart av höjdpunkterna som jag lyfter här, det är en hel del vardag och roliga händelser privat med vänner och familj, men jag har valt ut några ögonblick jag minns lite extra under det gångna året, särskilt som 2019 kommer se väldigt annorlunda ut – i alla fall tränings- och tävlingsmässigt.
Paris Marathon – peppig resa med kollegorna på jobbet
Paris Marathon 2018 var mitt 6:e maraton. Mentalt, och på många sätt fysiskt, var detta mitt starkaste maraton. Och jag är superglad över min prestation trots att det var långt ifrån personbästa. Det var inte min drivkraft att komma snabbast i mål, mitt mål var att njuta av loppet, ha kraft hela vägen samt må bra både under och efter loppet. Läs min lopprapport från loppet här!
Mitt under Paris Marathon – klart det blev en fotopaus framför Eiffeltornet.
Första året i villan – magisk sommar med pool och nya samt gamla vänner
Pjuuuh. Det tar på krafterna att flytta in i ett nytt hus. Men vilken fantastisk resa det har varit. På bara några dagar var det en helt ny värld som öppnade sig. Även om vi flyttade till ett område där jag inte hade bott på 10-15 år kändes det väldigt naturligt. Det är hemma. Nu har vi upplevt ett fantastiskt första år, särskilt med en magisk sommar där poolen nyttjades i princip varje dag. Jag har älskat hemmagymmet vi har byggt samt allt ätbart som finns i trädgården. Och jag älskar att ha mer utrymme inomhus jämfört med lägenheten samt lugnet som råder här ute till skillnad mot stressen inne i stan. Så här lät det några dagar efter inflytt.
För ett år sedan levde vi mitt i flyttkaoset.
Ultravasan 45 – mitt första ultralopp
Wow! Jag har sprungit mitt första ultralopp. Det är sjukt häftigt hur kroppen orkar mer än vad jag tror. Och att jag fick mersmak, det trodde jag inte … Läs min lopprapport från loppet här!
Så nöjd efter mitt första ultralopp.
Jag startar Rörelseglädjepodden!
I början av sommaren startade jag podden Rörelseglädje som handlar om allt från familjefys till fredagsmys och ger inspiration, personliga erfarenheter, kunskap, nya tankar och konkreta tips till alla barnfamiljer. Ämnen som träning, sömn och avslappning varvas med prat kring mat och dryck, skärmtid, mental hälsa och när hälsa blir ohälsa. Under säsong 1 intervjuade jag olika experter och intressanta föräldrar som bjöd på sina insikter och kunskap. Till säsong två frågade jag min vän Anna om hon inte ville bli programledare tillsammans med mig, och det ville hon. Så nu är det hon och jag som roddar podden, ibland på egen hand och ibland med inbjudna gäster. Vi har ett spännande 2019 att se fram emot i podden, älskar att podda! Så här lät det när jag drog igång podden.
Det första poddomslaget.
Ragnar Relay White Cliffs – för andra året
Ragnar Relay White Cliffs blev en löparresa med maskeradrunda i vikingaoutfit, löpning in i natten samt såklart, den längsta och tuffaste rundan strax innan fyra på morgonen. Men trots att det är en löpartävling, eller evenemang kanske snarare än tävling så är det inte löpningen som är grejen. Det är bara en del av upplevelsen. Att vara 10 personer som tillsammans ska klara av utmaningen att ta oss cirka 300 km, det är grejen. Läs mer om min helg här!
Dubbelt så roligt att uppleva ett maraton tillsammans.
Vi blir med barn!
Jag och Glenn har länge pratat om att skaffa ett till barn, en liten sladdis. Efter Chicago Marathon kändes det som ett bra tillfälle att börja försöka. Och det gick snabbt, lite snabbare än vad vi trodde det skulle göra … i början av december kunde vi gå ut med nyheten. Läs mer om när nyheten släpptes här.
Två glada barn som ser fram emot att få ett småsyskon till sommaren.
Snörpligt avslut med cysta och operation
Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover. Läs min operationsberättelse här.
Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.
Nytt år och nya saker att se fram emot!
Som sagt, förra året avslutades inte på bästa sätt, men året har börjat bra. Jag har kommit igång med dagliga promenader på löpbandet som ger mig endorfiner och kraft, jag har inte ont i magen längre, har slutat med mina värktabletter och jag känner igen bekväm i min gravidkropp igen. Såklart finns en oro runt graviditeten, men det är ju något som de flesta gravida känner, men jag försöker vara positiv och tänka att allt ska gå bra.
Årets största händelse är såklart att bli mamma för tredje gången. Och så har jag spännande samarbeten att sätta tänderna i. Sedan ser jag fram emot att sätta något nytt löparmål till sen höst eller nästa vår. Det bestämmer jag dock efter förlossningen när jag vet hur allt har gått och hur kroppen mår. I höst har jag även en rolig träningsresa med Amelia och Tara att se fram emot, men den återkommer vi till längre fram. Nu njuter jag av en dag i taget och att bli lite starkare och gladare för varje dag!
Gravidcravings är ett intressant kapitel. Med varje graviditet har jag haft perioder där jag har varit extremt sugen på något särskilt. Oftast är det sådant jag vanligtvis inte äter så ofta. Min senaste craving gör mig nästan till en fånig klyscha – men för första gången är det inlagd gurka som jag bara var tvungen att handla hem. Något jag aldrig äter men som jag nu till och med gick och nallade några extra skivor direkt från burken under kvällen …
Gravidcravings med inlagd gurka.
Det är rätt vanligt att gravida blir sugen på exempelvis citrusfrukter (check på den), syrliga äpplen (check på den), fil (oh ja!) och som sagt, inlagd gurka i olika former är ju en typisk produkt som gärna lyfts fram när gravida visas i filmer. När jag var gravid med Charles var jag väldigt sugen på friterad mat, åt gärna pommes frites och knaprade chips som jag typ aldrig äter. Nu är jag glad att det ändå är lite fräschare alternativ som jag är sugen på.
Jag dricker typ max en kopp kaffe om dagen, är helt enkelt inte sugen i övrigt, däremot blir det en del te. Annat som jag gärna tar ett glas av är fil. Den sträva kalla konsistensen både mättar och stillar mitt sug. Och som sagt, just nu är det skivade inlagda gurkor som är nya passionen. Igår kokade vi potatis, åt kalkonköttbullar, ärtor, rårörd lingonsylt och en stor hög med gurkskivor. Mums – måste typ äta samma sak om någon dag igen. Mitt sug blev inte helt stillat.
Och sådant jag inte tål …
Förutom att vara väldigt sugen på saker är det en del som får mig att må illa. Jag har varit tvungen att byta ut handtvålen här hemma, klarar inte av doften, min fotkräm som jag vanligtvis älskar får mig också att rynka på pannan … och i matväg äter jag betydligt mindre sötsaker än vanligt. Är helt enkelt inte sugen, inte ens popcorn som alltid har varit en storfavorit här hemma rör jag inte när maken poppar när vi har filmkväll. Då tar jag hellre ett par morötter och hummus. Kroppen är rätt häftig!
Resultat, balans och lite magi av Mårten Nylén är en nysläppt bok om hälsa. Jag var inbjuden på trevlig bokfrukost och har läst igenom boken.
Resultat, balans och lite magi av Mårten Nylén.
Någon vecka innan jul var jag på en trevlig bokfrukost för Mårten Nyléns nysläppta bok ”Resultat, balans och lite magi”. Nu har jag hunnit läsa igenom boken och vill gärna rekommendera den för någon som behöver en kick för att komma igång eller bara behöver förenkla det man håller på med. För hälsa behöver inte vara komplicerat, men många komplicerar det.
God frukost och trevligt häng.
I boken pratar Mårten om balansbordet, att vi behöver alla fyra ben för att stå stadigt. Många gånger är det något ben som inte är lika starkt, det kan vara kosten eller träningen, och då är det bra att fokusera på benet som är svagast även om man för den delen inte ska glömma övriga ben, de behöver behålla sin styrka.
Mårten presenterar boken och tanken bakom den.
Det är inte så mycket text i boken, den är lättläst och vacker. Stora citat blandas med många fotografier. Något som inte framgår i boken, men som lyftes fram på bokfrukosten var historien bakom bilderna. Den tyckte jag var superintressant och höjde bilderna i boken ytterligare. Under en roadtrip i Kalifornien plåtades bilderna, en del arrangerade och en del som bara blev magiska tack vare ljus eller detaljer i bilden.
Resultat, balans och lite magi av Mårten Nylén.
Bra jobbat Mårten med team – och tack fina Malin för bilderna från eventet.
En vecka efter operationen mår jag bättre, men jag är långt ifrån bra. Tar en dag i taget och fokuserar på allt positivt istället för att tänka på allt roligt jag går miste om bara för att jag inte får, eller kan, röra mig obehindrat.
Här njuter jag av se min familj åka skridskor, själv fick jag dock sitta still.
Förra onsdagen opererade jag mig och mina tankar studsar konstant tillbaka till allt som skedde förra veckan. Kunde knappt somna igår då jag mindes den fruktansvärda smärta jag kände förra veckan samma tid. Allt gick så snabbt och kändes overkligt. Men vi människor är väldigt anpassningsbara. Nu har jag nästan vant mig vid att äta smärtstillande, ta spruta varje kväll med blodförtunnande medel, i princip vara stilla hela dagen och inte få träna någonting. Men som jag längtar efter att må bra igen. Jag mår definitivt bättre dag för dag, men jag längtar efter att få ta en frisk promenad, styrketräna, gå på cykelklass, spela tennis och röra mig obehindrat. Inte behöva vara konstant uppmärksam på minsta rörelse, som när bildörren är lite för öppen och jag känner att magen får spännas lite för mycket för att jag ska orka stänga den, eller när Tilde råkar dra mig oväntat i handen och jag märker hur magen reagerar av rörelsen.
Mycket gott att välja mellan. Min svägerska ska föda vilken dag som helst, innan operationen var min mage i princip lika stor som hennes.
Skynda långsamt
Direkt efter en operation är det enkelt att ta det lugnt, utmaningen kommer ju när jag börjar bli piggare och mer känner mig som normalt, men magen är inte helt läkt. Då är det lätt att förivra sig. Gör mitt bästa för att lyssna på kroppen och skynda långsamt.
Jul med tacksamhet i fokus
Jag är väldigt glad över att jag hann hem från sjukhuset och fick fira jul med min familj. Charles var rädd innan att det skulle bli ”den värsta julen ever” då det var oklart om jag skulle få komma hem, men vilken lycka när hela familjen sedan fick vara samlad. God mat hemma hos mina föräldrar, skridskor för familjen – och jag parkerad på en bänk, sällskapsspel, julfilm i soffan och en massa närhet och samtal. Precis vad jag behöver just nu.
Tilde och mormor vid det vackra och goda julbordet på julafton.
Trappar ner mediciner
Nu börjar jag försöka trappa ner mina smärtstillande tabletter, känns inget bra att knapra på dem varje dag med tanke på bebisen, men efter att ha tagit bort en tablett tar jag enbart alvedon nu. Hoppas minska dosen på den också kommande dagar.
Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover.
Är det tvillingar i magen?
I flera veckors tid fick jag dagligen frågan om jag väntade tvillingar eller trillingar … eller om det var dags att föda snart. Och jag förstår min omgivning, min växande gravidmage blev extremt stor snabbt. Jag har känt mig obekväm med magen i flera veckor, har flera gånger kommenterat till Glenn att det inte känts som min mage, som att den ligger utanpå mig på ett skumt sätt. Jag har haft ont på nätterna men trott att det var allt som växte där inne. Och jag har knappt kunnat andas på träningen, tidigare har jag aldrig varit med om att mina graviditeter påverkat andningen på detta sätt, är rätt lång och tänker att det finns gott om utrymme för barnet att växa, särskilt när barnet endast är runt 5-6 cm i storlek. Mina oroskänslor tog jag inte riktigt på allvar mer än att jag räknade ner dagarna till vårt KUB-test där vi förhoppningsvis skulle få se att allt såg bra ut i magen.
Värken kom från ingenstans
Natten innan vårt inplanerade KUB-test i vecka 13 (så ironiskt att allt skedde just detta dygn) skulle jag och Glenn gå och lägga oss runt halv elva på kvällen. Allt var precis som vanligt. Men precis när jag lägger mig ner känner jag att jag inte kan ligga på den sidan, det gör så ont, jag vänder mig på andra sidan men det ger inte med sig. Jag känner att jag måste ställa mig upp och det eskalerar snabbt. Jag står och lutar mig mot väggen med ena handen runt magen. Det är som att hela magen krampar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag andas ljudligt och kvider. Glenn ringer 1177 och vi får rådet att ringa tillbaks om det inte lugnar ner sig. Vi är såklart rädda att det är missfall på gång även om jag inte känner några smärtor neråt bäckenet som killen i telefon frågar om, det är enbart magen som känns.
Första stoppet – Karolinska
Efter bara några minuter är vi båda så oroliga att vi inte bara kan stå och vänta ut det hela, smärtan avtar inte. Glenn ringer min mamma som kommer över och sover hos barnen och vi går ut till bilen och åker till närmsta akut som Glenn googlar fram. Vi åker till Karolinska där Glenn fick hjälp när han opererade bort blindtarmen akut för ett par år sedan. Minsta lilla gupp i vägen samt varje sväng gör att jag andas häftigare och värken är extrem. Vi parkerar framför ingången och jag kommer knappt ur bilen. Men vet att hjälp är inom räckhåll och jag måste bara ta mig fram till receptionen. Med myrsteg rör jag mig framåt hängandes dubbelvikt mot Glenns armar. Tårarna rinner okontrollerat och jag tänker bara ”ett steg framåt” hela tiden. När vi kommer fram till disken börjar Glenn prata med receptionisten som avbryter oss. ”Jag ser att hon har ont, men här kan ni inte vara. Vi tar bara emot akutfall som bilolyckor och sånt”. Då bröt jag ihop ännu mer. Hjälpen fanns inte inom räckhåll. Jag fick lomma ut i bilen igen och förbereda mig på nästa mardrömsfärd mot St Göran som de rekommenderade oss att åka till
PS. Inne vid receptionen i väntrummet satt tydligen två poliser som såg alltihop. Ingen brydde sig om att hjälpa oss. Inte ens att de hjälpte Glenn leda mig till bilen.
Andra stoppet – St Göran
Varje minut i bilen var som en mardröm, får ont i kroppen bara jag skriver om detta. Men efter typ 10 minuter var vi framme vid nästa akutingång. Glenn hämtar en rullstol som jag sätter mig i så fort jag krånglat mig ur bilen. När vi kommer in på akuten får vi träffa en sjuksköterska som tar mina värden. Dock säger de ganska omgående att de inte kan hjälpa mig, de har ingen gynmottagning öppen och det verkade inte Karolinska ha så bra koll på … Hur som helst, vi får träffa två läkare som båda två klämmer på magen tills jag gråter ännu mer, sedan vågar de inte göra något mer. Jag behöver åka till gyn och bli undersökt. De erbjöd sig att skicka mig med ambulans, men de visste inte hur länge jag skulle få vänta då detta inte var ett prio 1-fall. Bara tanken på att sitta ytterligare en timme med smärtor och bara vänta fanns inte. Jag fick förbereda mig på en sista bilfärd.
Tredje stoppet – Danderyd
Vi parkerar utanför gynakut-dörren och Glenn baxar ut mig. Han ringer på klockan för att bli insläppt. Samtidigt ser jag att denna ingång är stängd nattetid. Jag bröt ihop, jag kunde inte sätta mig i bilen ytterligare en gång. Men som tur är ser vi att ambulansingången som de hänvisar till bara är tio meter bort. Glenn leder mig dit och jag blir direkt omhändertagen av tre fantastiska kvinnor som sätter mig i en rullstol och rullar in mig i ett undersökningsrum.
Upp i en gynstol kämpade jag mig och den fantastiska läkaren Minna undersök mig med vaginalt ultraljud. För första gången på hela natten kom ett litet glädjeämne, hon kunde se fostret, att hjärtat slog och att livmodertappen var oförändrat. Det fanns ingenting som tydde på att ett missfall var på gång. Hon fortsatte med ultraljud på magen och sa att mina tarmar såg väldigt uppsvällda och vätskefyllda ut. Hon har sett rätt många tarmar och detta var inte normalt, men hon kunde inte riktigt se vad det var. Hon ville skicka mig till kirurgi och röntgen. Även om det inte är bra att röntga med barn i magen fanns inte så många alternativ.
Jag blev skjutsad i rullstol till kirurgin och där blev det en väntan resten av natten. En läkare kom och tryckte på magen, men han ville också ha sin kollegas åsikt, och efter någon timme kom ansvarig läkare. Han tryckte så hårt att jag började skrika och gråta hysteriskt i typ en kvart efteråt. Så fruktansvärd smärta. Han bad i alla fall om ursäkt att jag hade fått vänta så länge och tyckte det var märkligt att jag inte fått något smärtstillande. En stund senare rullades jag till skiktröntgen och jag låg och tänkte att hoppas du fixar detta du lilla liv i magen.
Vid halv åtta på morgonen kom läkaren in med svaret från röntgen. Han sa att de hade hittat en cysta i magen men han kunde inte säga så mycket mer, vi skulle bli skickade till gynavdelningen och få träffa den kvinnliga läkaren igen. Hon var en sådan där läkare som man direkt får förtroende för. Hon hade handen på mitt ben hela tiden när hon pratade, hon var saklig och berättade som det var. De hade sett en 20 cm stor cysta i magen, troligen kom den från högra äggstocken men det var svårt att avgöra då den var så stor. Förhoppningsvis är den godartad då den växt i sådan fart, men de kan inte garantera något. Hon skulle prata med sina kollegor och så skulle de göra en plan för operation, förhoppningsvis samma dag eller dagen efter. Det berodde på vilka som jobbade när samt om de valde att göra operationen på Danderyd eller Karolinska, tydligen har de olika metoder och de måste komma fram vad som är bäst i mitt fall.
När hon hade pratat klart bröt jag ihop, och en stund senare även Glenn. Men han försökte hålla sig stark för min skull, jag fick såklart de värsta bilderna i mitt huvud uppspelade för mig. Vi fick någon timme tillsammans, vi grät, pratade och Glenn kontaktade familjen. Jag orkade inte prata med någon utan ville bara bli av med cystan och sedan ta allt därifrån.
Jag ligger på uppvaket efter operationen.
Operation
Vid nio kom överläkaren på avdelningen. En man jag genast kände förtroende för. Nu hade de en plan och allt skulle ske snabbt. Ibland kan man få gå hem och vänta i flera dagar i tid på operation av cystor men med min smärta var inte det något alternativ. Jag fick duscha och strax efter klockan 11 låg jag i operationsrummet redo för operation. En epidural sattes i ryggen och sedan fick jag lägga mig ner med mask över ansiktet. Jag kände hur det började pirra till i armar och ben, jag tänkte på Charles och Tilde och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp och somnade om gång på gång inne på uppvaket vid tvåtiden. Jag minns att narkosläkaren kom och sa att operationen gått bra men efter en stund mindes jag inte om hon sagt något om barnet. Jag kraxade fram en fråga till en sköterska som bekräftade att bebisen mådde bra.
Under operationen tog de ut den 20 cm stora cystan, den högra äggstocken samt den högra äggledaren. Snittet blev tyvärr större än vad de först trodde att de behövde göra, jag har ett snitt från blygdbenet upp över naveln. De tog ut över 3 kg från magen. Inte konstigt att det hade sett ut som att jag väntade fler än ett barn!
Efterspel
Nu efter fyra nätter på sjukhus, och äntligen en natt hemma, vilar jag och tar det lugnt. Jag äter smärtstillande som bebisen ska tåla, jag är öm i magen och jag håller tummarna att allt ska gå bra nu resten av graviditeten. Jag fick se den lilla krabaten röra sig dagen innan jag åkte hem och jag är så tacksam. Det blir inte riktigt en jul som jag hade förväntat mig, men jag får i alla fall vara med min familj. Jag är sjukskriven till mitten av januari och får helt klart ta en dag i taget. Nu känns det som att jag har fått tillbaka min mage, jag kan andas och jag hoppas att jag snart kan njuta av graviditeten fullt ut.
Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.
