halsa

Lopprapport Ultravasan 45 2018 – från Oxberg till Mora

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Wow! Jag har sprungit mitt första ultralopp. Det är sjukt häftigt hur kroppen orkar mer än vad jag tror. Och att jag fick mersmak, det trodde jag inte … men vi tar det från början, här är min lopprapport från Ultravasan 45.

Dagenslöparoutfit: skor Craft, strumpor GoCoCo, korta tights Adidas, topp Asics. Övrig utrustning: klocka Suunto Spartan, löparväska Salomon Agile 6 set, lurar Plantronics BackBeat FIT 305.

Dagens löparoutfit: skor Craft, strumpor GoCoCo, korta tights Adidas, topp Asics. Övrig utrustning: klocka Suunto Spartan, löparväska Salomon Agile 6 set, lurar Plantronics BackBeat FIT 305.

Förberedelser innan start

Efter en natt på Mora Hotell & Spa med hyfsat okej sömn, det var en hel del jobbiga drömmar inför min utmaning så vaknade jag ändå utvilad vid halv sex. Kollade på klockan och reflekterade hur märkligt det kändes att de som sprang Ultravasan 90 redan var igång ute i spåren. Själv hade jag ju flera timmar till start. Jag och Glenn gick ner till frukostmatsalen där det fanns exemplariskt god frukost med allt från apelsiner att pressa själv till juice, gott bröd, krämig äggröra och supergoda plättar. Bra uppladdning. Fick även i mig ett glas Resorb och hann krama och hälsa på en springande granne som också skulle springa loppet. Stämningen vid frukosten var uppsluppen, började småprata med andra sköna människor som skulle springa vid buffén och det fanns gott om förväntan i luften.

Dubbelkollar att allt är med i ryggsäcken.

Dubbelkollar att allt är med i ryggsäcken.

Jag har sprungit i mina Craft-skor senaste veckorna, de var perfekta för min sträcka.

Jag har sprungit i mina Craft-skor senaste veckorna, de var perfekta för min sträcka.

Väl påplåstrad på fötterna med skoskavsplåster på mina känsliga ställen och en extra koll av ryggsäcken från Salomon jag skulle springa med för att se att allt var med bilade vi till starten i Oxberg. I strålande sol njöt vi av timmen som var kvar till start, ett par besök på bajamajorna för att stilla nervositeten och sedan var det plötsligt dags att springa.

Solig start i Oxberg!

Solig start i Oxberg!

Oxberg – Oxberg 17 km

Jag tyckte om att det var så tydliga delsträckor, det gjorde att utmaningen kändes mer greppbar, det var ”bara” att ta sikte på nästa stora mat-/vätskekontroll, och vid varje kilometerskylt fanns dels en nedräkning till kontrollen och dels hur många kilometer som var kvar till målet i Mora. Jag räknade bara ner till nästa kontroll till en början, det andra kändes alldeles för långt fram. Första sträckan var som en stor loop runt Oxberg, så vi sprang 17 km och sedan kom vi tillbaka till startområdet igen. Underlaget här var varierande, men kroppen kändes stark och det var enbart när vi sprang på stig i lite tuffare teknisk terräng som jag verkligen kände mig som en asfaltslöpare. Här fick jag gå till och från, var för rädd att ramla över alla rötter och det lite svampiga underlaget. Tänkte inte stuka någon fot. Bättre att springa på ett sätt som jag känner mig säker i, och vips så var jag tillbaka i Oxberg med den sköna känslan att den längsta delsträckan var avklarad.

Oxberg – Hökberg 9 km

Efter en toapaus, lite energi i form blåbärssoppa och GT-tabletter samt en kort pratstund med Glenn sprang jag vidare. Kilometer för kilometer flöt på. Jag gick i de flesta uppförsbackar och sprang i övrigt. Jag började bli lite uttråkad av tystnaden, tjuvlyssnade lite på andra samtal som pågick runt omkring, men saknade att min kompis Kristina tyvärr hoppade av att springa ett par veckor innan loppet. Vore härligt med sällskap. Bestämde mig att plocka fram mina hörlurar vid nästa kontroll och såg riktigt fram emot att komma till Hökberg.

Hökberg – Eldris 10 km

I Hökberg fanns värsta buffébordet med allt från pannkakor till chips, godis och olika sorters dryck. Jag valde en vetebulle, blåbärssoppa och några chips. Glenn hjälpte mig att få fram hörlurarna från väskan och efter att ha pluggat in mina BackBeat FIT 305 i öronen fick jag ny kraft. I alla fall en stund. För det började gå allt trögare. Springvägen var skön och hyfsat lättsprungen, bra skogsväg och vacker miljö runt omkring. Men mitt tuffande tempo blev allt trögare. Glenn stod överraskande i skogen en liten bit från Hökberg och jag sa att nu började det ta emot. Det var runt 15 km kvar till målet och den skrämmande tanken om att jag var på väg in i väggen svepte genom huvudet.

Springa, gå, springa, gå.

Springa, gå, springa, gå.

Jag sänkte tempot lite, började promenera kortare sträckor även när det inte var uppförsbackar, men efter en stund, då var det som att kraften kom tillbaka. Visst var kroppen fortfarande seg och trött, men jag visste ju att det fanns mer att ge.

Eldris – Mora 9 km

Vid denna kontroll fick man inte åka in med bil, så jag visste att Glenn skulle möta mig först vid mål. Jag gjorde ytterligare ett toabesök, fyllde på med sportdryck, vatten och en halv vetebulle. Nu var det ju mindre än en mil till mål, vilket kändes helt magiskt. Hade jag verkligen redan kommit så här långt? Jag nötte på, kändes som att jag sprang i sirap, men när jag kikade på klockan höll jag ändå typ samma springtempo som mina vanliga rundor hemma. Det var bara att känslan i kroppen var annorlunda. Varje kilometer kändes betydligt längre, men jag höll modet uppe. Jag var stel, särskilt på baksidan av kroppen och jag var lite öm här och där, men kroppen mådde bra. Jag hade inte ont någonstans och allt fungerade.

Några kilometer kvar till mål, jag lyssnar på musik och håller humöret uppe.

Några kilometer kvar till mål, jag lyssnar på musik och håller humöret uppe.

Och så närmade sig Mora! När det var 2 km kvar drog jag upp tempot tillsammans med en annan tjej. Vi sprang förbi ett äldre par som nötte på i spåret, de hojtade ”bra jobbat tjejer” och jag ropade flåsande: ”Tack … detsamma”. Var tvungen att pausa innan jag orkade säga båda orden. Jag drog ur snäckorna från öronen för att få höra publikens jubel in på målsträckan. Och målgången var magisk. Jag skrattade till av glädje innan jag började spurta. Flåset blev snabbt extremt hårt och ljudligt och jag fick sådan kraft av publiken som hejade fram mig till målgång. Hann bli illamående mitt i spurten men vägrade ge mig, och när jag drog armarna mot himlen och korsade mållinjen var det enbart lycka jag kände. Så nöjd! Och tiden? Jag landade i mål på 4:57:45, helt galet! Jag sprang med ett genomförandemål och trodde att jag skulle fixa sträckan på runt 5:30-6:00 timmar. Nu njöt jag av min resa, tog det lugnt i kontrollerna, gick på toa två gånger bara för att småkissa och kom i mål under 5 timmar. Och jag är så sugen på att springa mer!

I mååååååål!

I mååååååål!

Eftersnack

Det är morgonen efter mitt ultra, jag somnade vid halv nio igår kväll, vaknade vid halv tolv med rejäl huvudvärk och lätt illamående. Men efter att ha gått upp och tagit två alvedon somnade jag om och när jag vaknade pigg vid halv sex mådde jag toppen. Kroppen är såklart lätt stel, särskilt i vänster fotled, men jag är pigg och känner att kroppen höll och mår bra. Vilket är mitt mål med alla lopp, att jag ska må bra dagen efter och vara springsugen (även om det blir vilodag).

Antal steg efter genomfört lopp, sedan blev det ytterligare ett par tusen innan dagen var över.

Antal steg efter genomfört lopp, sedan blev det ytterligare ett par tusen innan dagen var över.

Det var inte länge sedan som jag aldrig trodde att jag skulle springa en Ultra, och nu har jag gjort det. Visserligen bara några få kilometer längre än ett maraton, och de riktiga ultramänniskorna ser nog inte Ultravasan 45 som särskilt kaxig, men jag är nöjd. Och mersmak finns. Jag har inget sug efter att springa Ultravasan 90, nån måtta får det vara, men jag vill gärna springa 50 km, det vore häftigt. Men det får bli senare, nu blickar jag fram emot nästa utmaning i höst: Chicago Marathon. Och då är inte Glenn med som min supporter vid sidan av, då springer vi tillsammans!

Innan och efter Ultravasan 45.

Innan och efter Ultravasan 45.


pilla

Verkligen imponerande Terese! Supersnyggt gjort. Stort grattis. Ni kommer få det underbart i Chicago, både loppet och staden är fantastiska.

Kommentering är avstängd.