Just nu tränar jag andra rätt mycket. Det blir klasser på SATS, träningsträffar för Vårruset och nästa vecka drar jag igång som löpcoach för Yeah! Running. Underbart att få möjlighet att peppa och hjälpa andra att komma igång, nå sina mål eller bara lära sig mer om sin egen kropp och förmåga att röra på sig. När kalendern fylls av jobbuppdrag som kräver träningskläder är det lätt att glömma bort sin egen träning. Visst rör jag på mig i olika grad när jag instruerar andra, men jag behöver också pauserna att fylla på med egen energi och endorfiner. I veckan blev det bland annat en transportlöpning till jobbet samt ett pass lunchintervaller med min kollega Tessan. Hur skönt är det inte att ta en paus från kontorsstolen och få en stunds frisk luft mitt på dagen? Och friskt var det verkligen. Det både snöade och blåste. Men skönt. Det var det. Särskilt mot slutet av passet och efteråt. Så värt det som alltid.
Inlägg i kategorin Löpning
Vårruset träningsträff – gratis, roligt och lärorikt
I lördags coachade jag ett gäng kvinnor i säsongens första träningsträff för Vårruset i Stockholm. Träningen är gratis och allt som krävs är att man anmäler sig via denna länk. På lördag kör vi igen, och sedan är jag med ytterligare en gång som coach – onsdag 24 april.
Älskar att springa tillsammans med andra. Att få dela med mig av tips, instruera löpskolning och peppa deltagarna till intervaller. Glädjen i deras ögon efteråt, när de lär sig något nytt och kanske precis har vågat vara med på sin första löpträff någonsin är häftig. Är tacksam över att ha ett så roligt och givande jobb. Och nästa vecka drar dessutom löpgruppen Yeah! Running igång – där kan ni komma och springa tillsammans med mig varje tisdag från 16 april.
Min första mil – en runda i regn med stort lyckorus efteråt!
Att springa min första mil för i år i ett kompakt regnande. Ja, det gick ju hur bra som helst, även om motståndet innan var enormt. Men jag tror att min lycka efter rundan syns på bilden nedan. Samma sköna känsla hade jag i princip hela löprundan.
Jag hade bestämt mig för att springa en mil idag. Har inte sprungit så långt på hela året på grund av operation och graviditet. Men nu hade jag bestämt mig, jag ville upp på sträckan som vanligtvis känns relativt enkel för mig att springa, men som nu har varit lite av ett mentalt hinder. Jag har senaste veckorna sedan jag började springa på nytt legat runt 5-7 km, och det har varit rätt så kämpigt.
Redan imorse klädde jag mig i träningskläder, men min planerade morgonrunda hanns inte med. Jag fastnade i mitt bokskrivande och sedan blev det stressigt att åka till sonens fotbollsmatch på andra sidan stan. En timme ute i regn där vi klätt oss alldeles för kallt var inte bästa uppladdningen för springturen. Inte heller lunchen som blev drive in på McDonalds. Väl hemma började jag dock få energi på ett märkligt sätt. Hela familjen (eller okej, mest jag och Glenn) hjälptes åt att städa undan i barnens rum och få undan det kaos som har stressat mig en tid (alla dessa prylar som bara ligger slängda!) och sedan hade jag bockat av allt och det var bara att ge sig ut i regnet.
Med bra kläder, en peppande podd i öronen och en strategi som sa att jag skulle springa i ett skönt tempo, hur lång tid rundan tog spelade ingen roll, jag skulle ta en kilometer i taget, var det bara att ge sig ut. Och wow, vilken känsla! Kroppen var lätt, jag hade min mentalt enklaste runda på hela året, höll ett bra tempo men blev inte trött, och 10 km, det flög förbi löjligt lätt. Halleluja! Ofta är det när motståndet är som störst innan och när man tror att förberedelserna är fel som det blir som allra bäst i slutändan. Så nöjd över mitt löppass och jag längtar redan efter nästa gång jag får ge mig ut och springa – precis den känslan som jag alltid vill bära med mig efter en runda.
Bästa strategin för att genomföra sitt träningspass
- Klä dig i anpassade kläder så du inte kan skylla på det.
- Bara gör, tänk inte så mycket.
- Ge det fem minuter, du kommer igång!
- Välj träningsformer eller löprundor som känns inspirerande, då blir det lättare.
- Påminn dig om varför du vill träna och hur du vet att du kommer må efteråt.
- Oftast är det de pass där motståndet innan är som högst som blir de absolut bästa, var trygg i den känslan.
Välkommen på Vårrusets träningsträffar och spring med mig!
Jag har tidigare berättat att jag är träningsinspiratör för Vårruset och har producerat en mängd videos med inspiration och träningspepp. Men det finns även möjlighet att träna med mig på riktigt. Välkommen på Vårrusets träningsträffar! Det är gratis, men du behöver anmäla dig för att vara med. ANMÄLAN GÖR DU HÄR.
Hoppas att vi ses vi något av tillfällena! (PS … jag kommer också inom kort berätta om ytterligare möjligheter att springa tillsammans i vår, i ett annat sammanhang.)
Lördag 6 april, kl 10.00 – Coop Hammarby Sjöstad
Träning med Terese Alvén passar både för dig som är nybörjare och för dig som är van löpare.
Lördag 13 april, kl 10.00 – Stora Coop Orminge
Träning med Terese Alvén både för nybörjare och van löpare.
Onsdag 24 april, kl 17.30 Coop Liljeholmstorg
Träning med Terese Alvén både för nybörjare och van löpare.
Mine to Run 2018 – årets sista lopp och finalen på ett fantastiskt springår
Mine to Run, ett lopp i Dannemora med cirka 6 km i gruvgångar och drygt 2 km ovan jord. Wow, vilken upplevelse. Var lite nervös innan, gillar inte känslan av att vara 230 meter under marken, men det var häftigt att uppleva och jag växer alltid när jag utmanar sådant som gör mig lite skakig i benen.
Mine to Run i Dannemora gruva blev en fantastisk avslutning på detta löparår. Jag har verkligen haft ett häftigt år – med en massa lopp som jag har sprungit på egen hand och såklart en massa lopp som jag har jobbat med och sprungit samtidigt som jag har dokumenterat för Marathongruppen – som detta lopp.
Mine to Run
Över 2000 löpare var anmälda till Mine to Run, och i den vackra novembersolen var det roligt att se alla som gick runt med gula bygghjälmar – ett måste nere i gruvan. Jag var på plats redan tidigt på morgonen med mina kollegor, och jag var rejält peppad när det äntligen var dags att få hoppa in i startfållan för att springa. Och så pang var vi iväg. Till skillnad från många andra lopp tog folk det rätt lugnt och joggade i ett behagligt tempo de 800 meterna fram till Kungarampen som tog oss in i gruvan. Där var det lervälling nerför en lång backe. För att inte halka sprang jag långsamt och bara fascinerades av att se alla coola löpare vars reflexdetaljer lystes upp av pannlamporna. I 1,5 km sprang vi nerför tills vi kom 230 meter under jord. Då började uppfärden. Här var det många som började gå, och jag likaså. Jag sprang i omgångar, men gick till stor del. Det var endast 300 meter flackt i gruvan, annars var det 6 km uppåt eller neråt.
Gruvan var vackert upplyst med marschaller, läckert ljus på en del väggar, musik och peppande funktionärer. Ganska snabbt tappade jag bort var jag befann mig, trots att jag sett kartan ett antal gånger. Det var svårt att veta hur långt det var kvar, det var bara att kämpa sig uppåt i den avslutande ”skruven” där Under Armour hjälpte till att få upp energin med fint rött ljus på väggar och musik. Och så plötsligt, en rökmaskin och ljuset i slutet av tunneln! Vi kom åter ut i dagsljus.
Målgång och hemfärd
Två kilometer lätt jogg över gruvområdet och sedan fick vi sträcka armarna mot skyn och korsa mållinjen. Snyggaste medaljen hängdes om halsen, vi fick alkoholfri glögg och ny bar med pepparkakssmak att tugga på. Jag gick snabbt till bilen och bytte om till varma torra kläder och sedan njöt jag av den härliga stämningen i området tills alla löpare var i mål och sedan åkt hem. Jag och kollegorna packade ihop evenemangsområdet och sedan bilade vi hemåt.
En varm dusch och sedan en kväll i soffan under mitt täcke var en perfekt avslutning på en lång dag. Jag låg och redigerade film och uppdaterade alla sociala kanaler och sedan somnade jag som en stock. Vilken fantastisk avslutning på säsongen!
Dagens outfit: Tack Under Armour för sköna och snygga kläder att springa i. Lite tråkigt bara att de helt nya skorna blev väldigt leriga i gruvan …
Post marathon – känslor och tankar veckan efter ett maraton
Det har gått nästan en vecka sedan mitt Chicago Marathon. Ett av mina mål när jag springer är att må bra fysiskt och mentalt efter loppet. Så hur har det gått? Här är mina reflektioner med några dagars perspektiv på min insats i mitt åttonde maraton.
På bilden är jag glad, ja snarare överlycklig. Glad räcker liksom inte till. Ett maraton innefattar nästan lika många känslor som antal meter man springer. Känslor som snurrar runt i kroppen, tankar, funderingar, stunder som nästan lamslår en och tillfällen som får mig att aldrig vilja att det ska ta slut. En härlig cocktail helt enkelt. Och efter, då är det såklart de positiva känslorna som har övertaget, i alla fall om du har lagt upp loppet rätt, sprungit på ett sätt som passar dig och som får dig att nå det mål du vill. För mig handlar det aldrig om att pressa tider längre, det tar bort min glädje. För mig handlar det om att överträffa mig själv, springa hållbart och ha roligt. Att må bra både under och efter loppet helt enkelt.
Timmarna efter maraton
Som sagt, på bilden är jag mer än glad. Men strax därefter, då kom kylan. Värmefilten som ligger om mina axlar räckte inte långt när hela kroppen är genomvåt av regnet som föll delar av sträckan. Det var bara att börja promenera i lugn takt tillbaka till hotellet. Så glad att det bara var några minuters gångväg. Det kändes ändå mycket längre än vad samma sträcka gjorde tidigare samma dag.
Väl på hotellrummet blev det en lång varm dusch, sedan värmde jag på gårdagens pizza i rummets lilla kök. Ett par slices, en cola zero och ett varmt täcke på kroppen sittandes i sängen. Åh så skönt! En välbehövlig paus på en timme. Sedan var det dags att checka ut och promenera några kvarter till Nikes butik för att köpa finisher-tröja. Till skillnad från exempelvis ASICS Stockholm Marathon fick man inte någon tröja efter mål, man fick istället en tröja innan. Men klart vi ville ha en vinnartröja också!
Nu var det riktigt skönt att promenera. Kroppen kändes bra. Inte kändes det som att vi bara några timmar tidigare sprungit maraton, det var bara ett skönt ”efter träningspirr” i kroppen. Och det var bra att vi mådde okej, för hemfärd väntade. Vi drog till flygplatsen och sent på kvällen flög vi de nio timmarna hem till Sverige.
Vi sov inte mycket på planet. Sover aldrig bra efter ett maraton. Det är som att kroppen behöver vila, men det pågår väl så mycket reparationer och annat inuti så det är svårt att koppla av. Snacka om att vara groggy dagen efter.
Första träningspasset efter maraton
Måndagen, dagen efter maran, blev det vila. På tisdagsmorgonen anmälde jag mig till en cykelklass. Att hoppa upp och trampa kändes som den perfekta återhämtningen. Och så skönt det var! Tänkte att jag skulle ta det lugnt, men hade så mycket energi så jag bara dundrade på i 45 minuter.
Onsdagsmorgonen blev det transportlöpning till jobbet. Jag joggade snarare än sprang, och valde den kortare vägen på 8,5 km (annars är min väg 10,7 km). Visst var det lite segt, men det kändes ändå bra.
Resten av veckan har flutit på bra. Har varit lite extra trött efter för lite sömn men annars har kropp och knopp mått toppen. Är uppfylld av en massa positiva känslor från mitt maraton och vill nu hitta en ny spännande utmaning att se fram emot. Får se vad det blir. Just nu har jag tankar på att lägga lite extra energi på styrka och rörlighet. Självklart i en kombination med min favorit konditionsträningen!
Chicago Marathon lopprapport – 42195 meter med min man
Chicago Marathon lopprapport. Häng med på min upplevelse genom Chicago tillsammans med min man.
Chicago Marathon var mitt tredje lopp detta år över ett maraton, eller längre. Paris Marathon i våras. Ultravasan 45 i somras. Och som grädden på moset fick det alltså bli Chicago Marathon tillsammans med min man. Vilket löparår. Har aldrig sprungit så här många långa lopp på så kort tid. Nu har jag totalt sprungit åtta maraton och jag som från början bara ville springa ett för att kunna bocka av det från min bucket list. Men jag fick mersmak och senaste åren har det (med paus för att föda barn), blivit 1-2 om året. Nu ska jag dock inte gräva ner mig i det som har varit, slut på historielektionen. Dags att återberätta Chicago Marathon, 7 oktober 2018.
Jag och Glenn hade ställt väckarklockan på fem. Redan vid fyra vaknade jag dock superpigg. Kanske inte så konstigt då vi fortfarande var jetlagade och jag hade somnat vid åttatiden kvällen innan. Så jag hade i alla fall fått tillräckligt många timmar sömn. På med skoskavsplåster på fötterna, dricka en vätskeersättning, på med alla löparkläder, kolla vädret på teven, uppdatera sociala medier, brygga en kaffe och äta frukost. Vi hade preppat med yoghurt och frukt. Men av någon anledning var kylen på rummet så kall att yoghurten hade fryst(!). Så det fick bli banan, apelsin och kaffe. Inte riktigt den powerfrukost jag hade velat starta min maratondag med. Men vi löste det på väg mot start, ett stopp på Seven Eleven resulterade i en trekantsmacka med kalkon och ost som jag och Glenn delade. Kändes skönt med lite mer mat i magen.
45 000 löpare och jag
Tillsammans med mängder av andra som vällde ut från hotell och andra gator vandrade vi i mörkret till startområdet i Millennium Park bara några kvarter från vårt hotell Club Quarters. Hur smidigt som helst. Vi var på plats en timme innan start, hann med toalettbesök och kom till vår startfålla runt en halvtimme innan start. Peppade och taggade! Älskar att se alla förväntansfulla ansikten, nervositet och glädje.
45 000 var anmälda till loppet. För vår startfålla tog det 25 minuter att komma över startlinjen efter att skottet hade gått. Men vi hade ingen brådska. Vi skulle njutspringa och uppleva Chicago. Och visst tog vi det lugnt, vi höll ett tempo som båda var nöjda med och malde på. Publiken var engagerande och härlig redan från start. Blev glad när jag såg Pernilla från Helsingborg Pink Runners heja, ett bekant ansikte är guld värt även om det också var magiskt med alla främlingar som hejade fram en.
Dagens outfit var Sverigeinspirerad, just för att jag vet att man får bästa peppen då. Specialskon från ASICS Stockholm Marathon på fötterna, blå kompressionsstumpor från Gococo, tights och t-shirt från Craft samt ett par armvärmare i blått som jag köpte på mässan två dagar innan. ”Go Sweden”, ”heja Sverige” och liknande hördes längs hela vägen. Så härligt! Dock blev min outfit lite anpassad till vädret, keps på huvudet för att klara av att springa i eventuellt regn, samt en engångsregnponcho jag fick på Ragnar Relay White Cliffs för ett par helger sedan. Och om jag är glad över att jag hade med mig den.
Som att springa i en dusch
Efter åtta kilometer började det duggregna. Och efter ytterligare några kilometer då var det som att springa i en dusch. Tunga aggressiva droppar öste ner. Det blev nästan komiskt. Men så glad jag var över att ha min regnponcho som jag drog på mig när de första dropparna föll. Jag blev rätt blöt ändå, det fortsatte regna så pass länge att vätan tog sig in överallt, men ponchon blev ett slags vindskydd samt hjälpte mig hålla värmen trots det våta. Så bra.
Kroppen min var dock väldigt seg. Jag hade inte ont någonstans men allt kändes ansträngande. Jag sprang inte med den lätthet jag är van att känna en del av ett mara. Men pannbenet är starkt och Glenn som hade en riktigt bra dag gjorde att jag fortsatte framåt en kilometer i taget. Mellan 20 och 30 kilometer kändes det mest segt och jag fick en dipp där allt bara känns meningslöst. ”Varför gör jag det här?” var en tanke som gjorde sig allt mer påträngande. Men jag skrämdes inte av mitt huvud. Jag har varit med förr och vet att det går över. Och mycket riktigt. Jag försökte hitta annat att fokusera på, älskade att läsa alla roliga skyltar som ”you run better than our government”, ”find a cute butt and follow it”, ”you look great random strangers” och så vidare. Jag gjorde high fives med en massa barn och jag tittade på omgivningarna vi passerade.
Det slutade regna och kilometrarna tickade på. Målet närmade sig. Nu var rollerna ombytta, jag studsade av energi, eldade igång publiken och hade ett leende från ena örat till det andra. Glenn däremot fick kriga. Jag märkte hur jag gång på gång kom ifrån honom och fick vänta in honom samt anstränga mig för att springa långsammare. Värsta runners high! Och plötsligt kändes det så självklart varför jag gör det här. Jag behöver komma förbi de tuffa utmanande delarna av banan för att sedan kunna njuta av en helt magisk känsla under de sista kilometerna mot mål.
Målet är målet
Vårt mål med Chicago Marathon var att springa tillsammans och att springa över mållinjen hand i hand. Vi klarade det! Tillsammans peppade vi varandra under loppet. När den ena hade en dålig stund var den andra pigg och tvärtom. Och när vi båda var sega då skrek vi till varandra hur starka och grymma vi var. Och det hjälpte. Vi fortsatte springa och fick en helt magisk upplevelse.
Jag är så glad över mitt Chicago Marathon, och jag är väldigt glad över att ha fått uppleva det tillsammans med Glenn.
International Chicago 5K – breakfast run dagen innan maraton
Dagen innan Chicago Marathon. Vi värmde upp med International Chicago 5K, ett 5 km långt lopp tidigt på morgonen, perfekt för att få igång kroppen inför den betydligt längre utmaningen som väntar imorgon.
Igår promenerade vi ner till expot för att hämta ut nummerlappar och peppa igång inför marahelgen innan vi fortsatte dagen med shopping och sightseeing. En hel del promenerande vilket jag älskar. Det är härligt att upptäcka en ny stad, men tankarna ploppar hela tiden tillbaka till maran. Och när vi går runt på stan, oj så många löpare vi ser. Överallt ser vi folk i Chicago-tröjor som vi fick på mässan samt en grå snygg jacka som verkar vara årets storsäljare. Jag blev själv köpsugen men kunde inte riktigt argumentera till mig själv varför jag skulle behöva ytterligare en träningsjacka i garderoben …
International Chicago 5K
Men nu över till International Chicago 5K. Regnet vräkte ner när vi närmade oss startområdet några kvarter från vårt hotell. Strax innan hade vi sett blixtrar och hört åska, men det verkade vara förbi nu. Dock kändes det som att komma till någon form av krigszon väl i startområdet. Eventet hade fått ”code red” och speakern stod och ropade gång på gång: ”please seek shelter”. Ingen fick gå in i startfållan utan alla ställde sig under olika utskjutande tak från byggnader. Starten blev även försenad en kvart.
Visst att det regnade, men så farligt var det inte. Men när de hela tiden ropade ut att vi skulle söka skydd, då kändes det allvarligt.
När väl starten närmade sig, det började ljusna på himlen och framför allt – regnet slutade. Då höjdes energin. Jag och Glenn sprang tillsammans och njöt av 5 lättsprungna kilometer. Jag höjde armarna mot skyn och hojtade till publiken som fanns och fick en massa energi tillbaka. Som en försmak inför morgondagen. Då hoppas jag på ännu fler åskådare och ännu större lyckorus när jag springer genom staden. Bara att få springa i mål på denna femkilometersrunda fick mig att vilja ha mer. Som jag längtar efter mitt Chicago Marathon!
Brunch efter löpning
Efter löpning, dusch på hotellrummet och snack med barnen över Skype hittade vi ett fantastiskt brunchställe på Virgin Hotel. Hungern kom och jag började med en avokadotoast med ägg och avslutade med en pannkaka. Så gott! Och perfekt uppladdning inför ytterligare några timmars promenerande på stan och shoppande till barnen.
Ragnar Relay White Cliffs – delsträcka 3 – tuffaste utmaningen!
Sista löprundan i Ragnar Relay White Cliffs för denna gång. Start: 03:48. Dags för 13,5 km i mörkret.
Jag har väldigt starka minnen från förra årets nattrunda, har aldrig haft sådan ångest och nervositet innan mörkrädd och harig som jag är … men så stark jag kände mig efteråt! Då var det min andra runda, nu hade jag så tidigt startnummer i vårt lag (var nummer 2 istället för 10 som sprang) så nu blev min sista den jag skulle springa nattetid.
Nervositeten fanns även denna gång. Men samtidigt visste jag att jag hade tagit mig igenom det en gång, klart att jag skulle fixa det igen. 13,5 km, min längsta runda för helgen började i en stor park där det var helt svart. Det enda ljuset som fanns var det som pannlampan gav mig. Ett par minuter innan Axel kom kutandes för att lämna över till mig hade ett par andra löpare gett sig av. Så jag visste ju att det fanns andra ute i mörkret, och att det skulle komma fler efter mig så småningom. Detta gjorde mig tryggare.
Tillsammans i mörkret
Jag gav mig iväg på asfaltsvägen, glad över det jämna underlaget och sprang med god fart. Så småningom såg jag de röda bakljusen på löparna framför och de kom närmre mig. Bra tänkte jag, jag tar rygg på dem. Då blir det inte lika ensamt. Jag sänkte tempot när jag låg runt 30 meter bakom och höll deras tempo en stund. Så skönt. Sedan fick ena löparen problem och började gå. Då joggade jag upp jämte Lars som han hette, en trevlig engelsman och fick springa och småprata om allt från simning till tennis och hans exfru som bodde i Danmark. Bra att få lägga tankarna någon annanstans än allt läskigt jag föreställer mig gömmer sig i mörkret.
Efter en stund började Lars bli trött, han lät mig springa vidare och det kändes ändå bra. Jag visste att han var en stund bakom mig och jag kunde nöta på i mörkret med lagom mycket adrenalin i kroppen. När jag kom ut från parken började den riktiga utmaningen löpmässigt. Först sprang vi på en stenig strand där jag gång på gång trampade fel. Därefter kom en smal stig, så smal att jag fick placera fötterna framför varandra när jag sprang och det gick inte ens att springa bredvid stigen, lutningen där gjorde det inte mer lättsprunget.
Värsta berget
Redan innan visste jag att min sträcka skulle avslutas med en rejäl stigning. Exakt hur brant och hur långt jag skulle uppför visste jag inte, och det var kanske tur det. Min klocka visade inte ens 10 km när det började luta uppför. Ömsom asfalt, ömsom leriga stigar, rötter, någon trappa och uppför uppför uppför. Flera gånger fick jag sluta springa och gå med hjärtat hårt bankande i bröstet och andetag som immade luften så mycket att jag knappt såg.
Om jag var glad över att till slut se mitt mål, högst uppe på berget fick jag lämna över till nästa kamrat som gav sig iväg. Min löpning i Ragnar Relay White Cliffs var över för denna gång. Men äventyret var inte över för det. Jag har ett inlägg kvar i min rapportering, och där kommer jag sammanfatta hela helgen, samt såklart ta er med över mållinjen!
Ragnar Relay White Cliffs – sträcka 2 in i natten
Efter några timmars bilpendlande, en god kycklingburgare på ett mysigt fik, ett par koppar kaffe och såklart nya fräscha springkläder (inga fler maskeradoutfits på denna resa) var det åter dags att springa – min andra löprunda (av tre) i Ragnar Relay White Cliffs. I flera timmar hade det ösregnat, led med mina andra lagmedlemmar som var ute och sprang, när det började bli dags för min start slutade det värsta för en stund.
Högt uppe på en ås var kontrollen där jag skulle överta stafettpinnen. Nu var det endast 7,5 km jag skulle springa och det kändes som en baggis. Resans lättaste löprunda. Och första biten var lättsprungen, det lutade nerför och enda hindret var regnet som gjort marken lerig och hal på sina ställen. Så även om kraften och viljan att springa på fanns vågade jag inte riktigt. Det blev att jag bromsade mig själv.
Väl ute ur parken hade regnet åter satt igång, men det bekom mig inte så mycket. Jag var redan rejält blöt om fötterna efter att ha trampat i vattenpölar, jag hade min favoritjacka LIM från Haglöfs som är perfekt för löpning i regn samt såklart det viktigaste när det regnar – keps! Jag var i min egen värld och bara malde på in igenom ett samhälle där regnet troligen gjorde det mer lättsprunget, för trots att jag sprang på gator med restauranger och affärer var det väldigt folktomt. Fast klockan var också runt åtta, så det kanske hade med tiden att göra också, affärerna var stängda och det var endast vid någon pub jag möttes av rökande gäster som tryckte utanför dörren.
Den sista biten av rundan sprang jag längs med vattnet på en oupplyst strandpromenad. Nu hade mörkret kommit men tack vare reflexväst samt pannlampa både såg jag samt syntes för andra när jag sprang.
Väl tillbaka vid bilen bytte jag om till rena kläder och raggarduschade med deospray under armarna (eller Ragnar-duschade kanske man ska säga …). Japp, det blev en helg med tre löprundor utan dusch(!) Tur att vi satt tillsammans på flyget hem … otur för de som satt runt omkring oss … men nu går jag händelserna lite i förväg. Innan det var dags att åka hem väntade en natt i bilen samt en sista löprunda strax innan klockan fyra på morgonen. Den berättar jag om i nästa del.
Missade du min rapport från första delsträckan när jag sprang som en viking? In och läs här.