Ragnar Relay White Cliffs – delsträcka 3

Sista löprundan i Ragnar Relay White Cliffs för denna gång. Start: 03:48. Dags för 13,5 km i mörkret.

I mål (några timmar efter min sista löprunda).

Jag har väldigt starka minnen från förra årets nattrunda, har aldrig haft sådan ångest och nervositet innan mörkrädd och harig som jag är … men så stark jag kände mig efteråt! Då var det min andra runda, nu hade jag så tidigt startnummer i vårt lag (var nummer 2 istället för 10 som sprang) så nu blev min sista den jag skulle springa nattetid.

Nervositeten fanns även denna gång. Men samtidigt visste jag att jag hade tagit mig igenom det en gång, klart att jag skulle fixa det igen. 13,5 km, min längsta runda för helgen började i en stor park där det var helt svart. Det enda ljuset som fanns var det som pannlampan gav mig. Ett par minuter innan Axel kom kutandes för att lämna över till mig hade ett par andra löpare gett sig av. Så jag visste ju att det fanns andra ute i mörkret, och att det skulle komma fler efter mig så småningom. Detta gjorde mig tryggare.

Tillsammans i mörkret

Jag gav mig iväg på asfaltsvägen, glad över det jämna underlaget och sprang med god fart. Så småningom såg jag de röda bakljusen på löparna framför och de kom närmre mig. Bra tänkte jag, jag tar rygg på dem. Då blir det inte lika ensamt. Jag sänkte tempot när jag låg runt 30 meter bakom och höll deras tempo en stund. Så skönt. Sedan fick ena löparen problem och började gå. Då joggade jag upp jämte Lars som han hette, en trevlig engelsman och fick springa och småprata om allt från simning till tennis och hans exfru som bodde i Danmark. Bra att få lägga tankarna någon annanstans än allt läskigt jag föreställer mig gömmer sig i mörkret.

Efter en stund började Lars bli trött, han lät mig springa vidare och det kändes ändå bra. Jag visste att han var en stund bakom mig och jag kunde nöta på i mörkret med lagom mycket adrenalin i kroppen. När jag kom ut från parken började den riktiga utmaningen löpmässigt. Först sprang vi på en stenig strand där jag gång på gång trampade fel. Därefter kom en smal stig, så smal att jag fick placera fötterna framför varandra när jag sprang och det gick inte ens att springa bredvid stigen, lutningen där gjorde det inte mer lättsprunget.

Värsta berget

Redan innan visste jag att min sträcka skulle avslutas med en rejäl stigning. Exakt hur brant och hur långt jag skulle uppför visste jag inte, och det var kanske tur det. Min klocka visade inte ens 10 km när det började luta uppför. Ömsom asfalt, ömsom leriga stigar, rötter, någon trappa och uppför uppför uppför. Flera gånger fick jag sluta springa och gå med hjärtat hårt bankande i bröstet och andetag som immade luften så mycket att jag knappt såg.

Om jag var glad över att till slut se mitt mål, högst uppe på berget fick jag lämna över till nästa kamrat som gav sig iväg. Min löpning i Ragnar Relay White Cliffs var över för denna gång. Men äventyret var inte över för det. Jag har ett inlägg kvar i min rapportering, och där kommer jag sammanfatta hela helgen, samt såklart ta er med över mållinjen!

Läs om min första delsträcka iklädd vikingadräkt här.

Läs om min andra delsträcka in i natten här.