arkiv

Inlägg från februari 2019

halsa

En dag i taget – små steg varje dag

av Terese Alvén i kategorin Hälsa den

Jag är alldeles överrumplad över responsen på mitt senaste inlägg. Jag är rörd och tacksam över ert vackra stöd som jag har fått via Instagram, mejl och Facebook. Det hjälper mitt i min sorg. Så tack.

En annan sak som hjälper (förutom familj och vänner som är allra viktigast) är min träning. Att få vara fysiskt aktiv och komma igång steg för steg hjälper mig enormt. Jag promenerar, cyklar i hemmagymmet, har joggat några steg samt kört styrkeövningar. Det låter mer extremt än vad det är, jag tar det relativt lugnt och försöker lyssna på kroppen. Samtidigt mår jag så bra av att röra på mig nu att jag inte riktigt kan låta bli. Korta träningspass på en moderat nivå, det känns helt okej just nu. Sedan kommer jag blicka framåt och försöka få till något roligt lopp att sikta mot. Jag jobbar ju med otroligt många roliga lopp, men tänker att jag även vill hitta ett lopp som jag kan springa för min egen skull. Något som peppar mig och får mig att blicka framåt nu när mina andra framtidsplaner för sommaren sprack förra veckan.

Även roliga projekt och uppdrag får mig att blicka framåt. Jag har en hel del på gång som skapar förväntan och energi i min kropp. Det är sådant jag gärna lägger min tankekraft på nu efter några turbulenta veckor i privatlivet.

Men det jag vill säga till er – tvekar du att gå och träna trots att du har bestämt dig för att träna … Bara gör’t! Du kommer må bättre av det och du kommer få upp energin och lusten bara du ger det fem minuter. Vi behöver lite extra endorfiner så här mitt i vintern.

Morgoncykling med tabataintervaller.

Morgoncykling med tabataintervaller.

Styrka i hemmagymmet.

Styrka i hemmagymmet.

Värsta dagen i mitt liv – sen abort i vecka 21+2

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Att göra en sen abort i vecka 21+2 är inget jag önskar någon. Men precis som mina förlossningsberättelser med Charles och Tilde förtjänar min lilla son som inte fick uppleva livet utanför magen en egen berättelse. Läs bara om du orkar, annars rekommenderar jag att du hoppar över detta inlägg. För det är tungt med all sorg även om det finns strimlor av ljus som tar sig igenom de mörka molnen och visar att det finns en morgondag.

Nu har jag börjat på en mening och raderat den flera gånger om. Brukar alltid veta hur jag ska formulera mig och raderna flyter på relativt enkelt på datorn. Men nu är det tomt. Har så mycket jag vill skriva och samtidigt vet jag inte hur. Vi får se hur det går … jag ska inte sätta någon press på mig för att skriva den perfekta texten, jag ska bara berätta hur jag känner och vad jag har upplevt. För det är en del av min läkningsprocess. Jag behöver bearbeta i textform och jag vill dela med mig till er då jag har fått så enormt mycket nätkärlek senaste veckan samt att jag själv upplever att det finns väldigt lite information om sena aborter. Vill du inte läsa, hoppa över detta inlägg. Det är personligt. Det är tungt. Och det är min upplevelse. Hur någon annan känner som går igenom en liknande händelse, det vet bara den.

Jag är inte längre gravid. Och nu kommer mina tårar … Jag önskar så innerligt att jag fortfarande hade en växande mage med sparkar som dagligen gav mig lycka och känsla av extrem kärlek och närhet. Men det är inte längre min verklighet. Även om delar av min kropp fortfarande tror att jag är gravid eller nybliven mamma. Det har gått tre dagar sedan aborten och mina bröst är stenhårda, stora och ömma. Sprängfyllda av mjölk som inte ska få börja sippra ut. Min längtan efter att få amma min bebis … alltså det är en av alla tankar jag inte kan hantera just nu. Det gör för ont. Att veta att jag har en massa mat, men ingen att ge den till. Det ska inte vara så.

Ahhh … okej, nu backar vi bandet.

Sen abort – dag 1 (tisdag)

I tisdags var jag och Glenn på inskrivning på sjukhuset. Vi pratade med en barnmorska som förklarade hela processen och jag fick en tablett vars uppgift var att stoppa mina graviditetshormoner. Vi fick en broschyr med rubriken ”medicinsk abort från v 9+1” att ta med hem. Jag upplevde det nästan som ett hån. Hur kan det inte finnas en broschyr som hanterar sena aborter? Även om processen är densamma, är det två olika saker att abortera något som man inte ens ser om allt har kommit ut (och därför måste ta ett graviditetstest ett par veckor senare för att kontrollera som det stod i foldern) och att behöva föda ut en minibebis som är cirka 3 dm lång från huvud till fot. Sedan är såklart alla situationer tuffa, oavsett när i en graviditet man behöver avbryta, och av vilken anledning. Jag hade varit ledsen även om ett ultraljud tidigare hade sett allt som upptäcktes på RUL i vecka 20, men det hade ändå underlättat om det inte hade behövt gå så pass lång tid som nu när halva graviditeten var passerad.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Efter en timme sitter vi åter i bilen på väg hem. Successivt börjar ångesten byggas upp allt mer inne i kroppen, jag är extremt nervös inför torsdagen när aborten drar igång på riktigt. När jag tidigare har fött mina barn har jag varit pepp, inte särskilt orolig för smärtan utan mer nyfiken och förväntansfull hur just mina förlossningar ska gå till. Jag har alltid gjort parallellen till ett maratonlopp där jag vet att det kommer vara tufft och ta tid, men att jag tar det kilometer för kilometer, och när de första 10 är över, då behöver jag inte göra om dem, då fortsätter jag bara nöta framåt en bit i taget. Jag försökte att även se på detta som ett maraton, även om jag skulle ställa mig på startlinjen utan sug att springa och utan att vara varken mentalt eller fysiskt förberedd. Men på något sätt skulle jag ta mig igenom det, hur plågsamt det än skulle vara. Ingen medalj eller bebis väntar i mål, men kanske någon form av lättnad av att det värsta är över och att min läkningsprocess och sorg kan få fritt spelrum.

På nätterna drömmer jag stressande drömmar när jag väl sover och långa stunder ligger jag bara och vrider mig i sängen. Sista dygnet innan aborten segar sig fram. Jag får tiden att gå med promenader, ströskrollande i sociala medier samt en stunds jobb. Men i magen växer oron och jag mår lätt illa hela dagen. På kvällen blir det ännu värre och sista natten är en mardröm. Men även om inte jag märker att tiden går gör den ändå det och plötsligt är klockan kvart i sex torsdag morgon.

Sen abort – dag 2 (torsdag)

Dagen är här och jag är inte redo. Men det finns ingen återvändo och nu gäller det bara att ta sig igenom detta. Jag startar behandlingen hemma med fyra tabletter som så smått ska få igång kroppen att börja jobba. Även fyra smärtstillande tabletter som jag också fick från sjukhuset sväljer jag innan vi åker iväg.

Kvart över sju skrivs vi in och får vårt lilla rum. Här får vi beskedet att vi kommer vara i detta rum fram till klockan 16 när gynavdelningen stänger, om inte allt är över då vilket de inte tror, då flyttas vi till förlossningen där jag även bör förvänta mig att få stanna över natten. Det kan ta rätt lång tid så här långt fram i graviditeten.

Till en början går det segt, jag får en ny tablett var tredje timme, och en mensvärksliknande molande känsla blir allt tydligare i mage och rygg. Men det gör inte ont. Vi slökollar på Nyhetsmorgon och olika program på paddan vi har med, orkar inte kolla på något som engagerar mig och kräver min uppmärksamhet, men behöver något att se på för att få tiden att gå.

En kurator kommer in och pratar med oss, mina tårar rinner samtidigt som det är skönt att få prata och lätta på trycket inombords. Men hon vill inte att vi pratar för länge, hon vill inte dränera mig på energi, hon påminner mig om hur viktigt det är att jag behåller kraften denna dag. Att hon förstår att det är en fruktansvärd dag men att jag också måste orka mig igenom den, och det kommer en morgondag.

Runt lunch börjar det värka lite mer i ryggen och vi plockar upp TENS-maskinen som jag har haft vid mina tidigare förlossningar och är min bästa vän mot smärta. Glenn sätter strömmen på fyra punkter i ländryggen och sedan får mina muskler vibrera i flera timmar. Allt eftersom ökar jag styrkan på vibrationerna och det dövar smärtan och ger mig något annat att fokusera på. Även magen gör ondare och jag får ytterligare en smärtstillande tablett. Min känsla är dock att det fortfarande är väldigt lång tid kvar.

Vid två får jag gå in till läkaren som vill sätta bedövning inne runt livmodertappen samt undersöka om det går framåt. Uppe i gynstolen får jag panik när hon rör på hinnorna och vattnet går. Jag bara skriker rakt ut av sorg, blundar och klamrar mig fast vid Glenns arm. Det känns som en evighet och jag hör i periferin hur läkaren och sköterskorna kommenterar vad de gör samt att vattnet var missfärgat och bebisen hade varit stressad där inne men att han nu inte lever längre. Paniken i kroppen är extrem, jag får frågan om jag har ont, men jag skakar bara på huvudet, det är inte i kroppen smärtan sitter. Efter en stund börjar jag lugna ner mig och jag kan promenera tillbaka genom korridoren till vårt rum.

Efter att vattnet gått känner jag ingen värk. Precis som när jag födde Charles och Tilde hade jag haft ett enormt tryck inombords med spända hinnor, när de tog hål på dem då fick jag en paus i smärtan. Men eftersom jag kände igen mig i detta visste jag också att trycket skulle komma tillbaka en stund senare och att det troligen inte skulle dröja så länge till nu, jag brukar föda ganska snabbt.

Mycket riktigt. Vid tre kommer menssmärtorna tillbaka allt mer, och jag går in och sätter mig på toaletten där det är meningen att jag ska föda ut vår son ner i ett bäcken som är placerat i stolen. Jag bara sitter där inne och blundar, känner inte att något är på väg men det känns tryggt att vara på plats. Jag hör hur Glenn pratar med läkaren som kom förbi för att höra om bedövningen hon satte har hjälpt och jag hör hur sköterskan kommer in och säger att vi ska förflytta oss upp till förlossningen, de stänger strax avdelningen och de vill få upp mig nu när det är lugnare med min smärta. Hon hämtar en rullstol för att förflytta mig medan jag sitter kvar på toaletten.

Jag vill inte förflytta mig, jag känner min kropp, jag vet att bebisen kommer komma ut vilken minut som helst. Glenn och sköterskorna står redo utanför med alla våra grejer och rullstolen när jag halvt viskar och ropar ”han kommer nu”. De hör inte riktigt vad jag säger och jag bara gråter. Jag känner så tydligt hur han glider närmare öppningen och på nytt kommer paniken och sorgen med full kraft. Jag skriker av sorg när han glider ur mig. Det går fort, det är en liten kropp och det gjorde inte fysiskt ont. När jag säger ”han är här nu, han har kommit ut” kommer de in och klappar mig tills jag lugnat ner mig. Lättnad och sorg om vartannat. Det värsta är över.

Jag påminner Glenn om att han inte får titta ner i toalettstolen och jag ställer mig upp för att de ska kunna klippa av navelsträngen. Moderkakan har inte kommit ut än, men jag ska förflyttas upp till förlossningen så får det sista komma ut där. Det är en märklig känsla att dra upp trosorna och byxorna och förflytta sig upp en våning.

Det är lugnt uppe på förlossningen. Jag är glad över att varken behöva möta någon höggravid kvinna eller någon nyfödd bebis. Det är tillräckligt tungt bara att vara på denna avdelning ändå och veta att ingenting positivt kommer komma ut av vår vistelse här. Vi får ett rum och en ny barnmorska som ska ta hand om oss får en inblick i vårt fall av sköterskan. Hon sätter sig och pratar med oss och frågar ödmjukt om vi vill att hon säger foster eller barnet. För oss var det självklart att säga barnet. Efter en stund hjälper hon mig att få ut moderkakan och därefter får jag ligga på sängen och bara pusta ut.

Innan hela processen var jag övertygad om att jag inte ville se bebisen när han kommit ut. Jag hade redan tittat ordentligt på de långa ultraljuden veckan innan och jag kände hans kraft i magen. Jag hade en fin bild av honom i mitt huvud som jag ville behålla. Men efter att mitt vatten hade gått svepte ett nytt beslut så otroligt starkt över mig. Klart att jag vill se min bebis. Jag vill säga hej då, jag vill ge honom den respekt han förtjänar och få vara nära honom en sista gång.

Barnmorskan hämtar honom när vi är redo. Hon hade tänt ljus i rummet, sänkt övrig belysning och när hennes försiktiga knackning på dörren ljöd fylldes mina ögon av tårar. Men inombords var jag lugn. Det rådde en stillhet och kärlek i rummet. Här bröt Glenn fullständigt ihop, men jag hade en ny kraft inom mig. Jag ville bara ta in allt jag kunde.

Han placeras bredvid mig och jag rör min hand över kroppen. Smeker armen, kinden, känner försiktigt på huvudet, försöker hålla min fingerspets i hans hand, rör konstant på mina fingrar över honom och önskar att kroppen hans inte alls var så kall utan att han levde och mådde bra. Jag pratar med honom, säger att jag älskar honom, säger förlåt, säger att hans syskon Charles och Tilde hälsar så mycket. Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund lägger jag handduken som han kom med över honom och nickar åt barnmorskan att vi är klara.

Efteråt bara gråter vi båda två. Glenn säger att han vill att vi kallar honom Theodore, det namn vi hade tänkt ge vårt barn om vi skulle få en son, och jag är glad att han vill det. Jag vill också att han ska vara verklig i våra liv, men Glenn har inte riktigt varit där – förrän nu. För honom var det väldigt bra att vi fick träffa vår son, då förstod han äntligen hur jag har känt länge. Som någon så klokt kommenterat i mina sociala kanaler och som varit med om något liknande – hon sörjde en närhet och hennes man sörjde en framtid. Och det är precis så jag har känt det. Nu lyckades vi hamna på samma nivå och det tror jag är viktigt för fortsättningen, för att förstå varandra och trösta varandra. Och även om Glenn har velat att vi ska ha ett till barn är det mest jag som har velat. Men nu är han mer motiverad än någonsin och precis som mig vill han verkligen bli förälder på nytt.

Efterspel

Det är en tomhet i kroppen. En enorm saknad efter vår bebis. Jag bryter ihop när jag sitter och äter gröt till frukost, jag bryter ihop när jag läser ett mejl från min mamma, jag bryter ihop när jag skrollar mig igenom underbara hjärtan och kommentarer från läsare. Jag bryter ihop när jag får upp en minnesbild av hur det var att få smeka Theodores lilla arm och hur det var att försöka hålla fingerspetsen i hans lilla hand. Jag bryter ihop bara jag sitter och skriver detta och känslorna svallar över.

Samtidigt är det skönt att gråta. Det är läkande. Och efter en stund, då är livet i princip som vanligt. Jag torkar tårarna och skrattar till när jag berättar för Glenn om något roligt Tilde har sagt, jag plockar upp leksaker från golvet och höjer rösten när barnen inte lyssnar när jag får ropa för en tredje gång. Jag lyssnar på podd och tar långa promenader, jag följer med och ser sonen spela fotbollsmatch och vi går på middag hos vänner – där jag såklart också börjar gråta flera gånger, men där det också finns kärlek och andra tankar än sorgen som pågår parallellt med allt annat.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Tiden har återgått till det normala. Sekunder är sekunder och dagarna passerar utan att jag knappt hinner reflektera. Från beskedet på ultraljudet förra veckan till dess att aborten var över gick livet i slowmotion. Varje timme var en kamp och kändes som en evighet och varje dag var ett mentalt berg att ta sig igenom med en ångest som växte sig allt större. Men när den värsta toppen var över, då gled vi nerför berget med lätthet, även om alla som springer i kuperad terräng vet att även nedförsbackar är tuffa och de kan ge rejäl trötthet i kroppen även om det utifrån sett ser lätt ut. Men vi är okej. Jag är okej. För även om hela familjen är påverkad har den största kampen varit i min kropp. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv har burit ett liv i sin mage hur extremt jobbigt det är att gå igenom något sådant här. För Glenn blev det egentligen först verkligt när han såg Theodore. Det var då han bröt ihop, även om han såklart varit ledsen innan. Men då var han mest orolig för mig samt försökte lösa allt det praktiska samt vara ett stöd och underlätta för mig. Men när han fick se vår lilla son som jag känt i kroppen i flera veckor samt så tydligt kände när jag födde ut honom, då förstod han. Charles var väldigt ledsen de sista kvällarna innan aborten när vi hade berättat att bebisen inte skulle överleva och att de inte skulle få något nytt syskon i sommar. Och som mamma är det jobbigt att se sin son så ledsen, detta är hans första upplevda sorg och det är nya känslor att hantera. Han har så färska minnen av att jag ligger på sjukhuset så han var precis som sin far väldigt orolig för mig, och vi försäkrade honom om att det inte var någon fara för mig, att jag mådde bra, men att vi måste plocka ut bebisen. Tilde däremot, hon har inte riktigt förstått. Hon har kommenterat ett par gånger efter aborten om bebisen i magen och jag har lugnt fått fråga om hon kommer ihåg att mamma inte längre har en bebis i magen. Men jag förstår att det är svårt att ta in och jag är glad att hon inte behöver uppleva den sorg vi andra känner.

Theodore

Theodore är en del av våra hjärtan nu. Han fick aldrig dra ett enda andetag och han levde endast 21+2 veckor i min mage, men han kommer alltid vara en del av oss och vi älskar honom så enormt mycket. Tack min fina lilla änglabebis. Vi kommer att ses en dag och så fort jag ser ett hjärta tänker jag extra mycket på dig, du som fick födas fram på alla hjärtans dag, eller alla brustna hjärtans dag som Charles kommenterade. Men vi ska minnas dig med kärlek.

Läsarfråga: Springa lopp efter en ätstörning?

av Terese Alvén i kategorin Veckans fråga, Ätstörningar den

Hur springer man ett lopp efter en ätstörning? Hur hittar man glädje i löpningen utan att stressas av tider? Jag svarar på en viktig läsarfråga om att må bra efter en ätstörning.

Bryter av i den sorgliga spiralen med att svara på en läsarfråga vars svar jag tycker är viktig att dela med fler. Frågeställaren är anonym men har gett sitt godkännande att jag publicerar frågan (och svaret hon redan har fått via mejl). Vill du får mer inblick i hur du kan hantera träning, och andra tuffa frågor, efter en ätstörning, spana in min bok Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning (tips – finns på bokrea nu!). Och vill du veta mer om min egen resa, då är det boken Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild som gäller.

De fyra böcker jag hittills författat.

De fyra böcker jag hittills författat.

Läsarfråga: Kan jag springa lopp efter en ätstörning?

Hej Terese, Har tidigare läst din bok Jätteviktigt – att må bra efter en ätstörning och måste bara säga superbra bok! Jag har själv varit sjuk i ätstörningar, har aldrig fått diagnosen anorexi eftersom mitt bmi låg precis på gränsen för det men däremot bulimi och skulle själv säga att jag haft ortorexi fast sjukvården inte sätter den diagnosen. Skulle säga att jag blev frisk för tre år sedan och hade då till och från under åtta års tid varit sjuk. Nu känner jag att jag är frisk och mår bra. Jag älskar träning och att få röra på sig och med min bakgrund vet jag att jag måste vara noggrann med att snappa upp signalerna för när beteendet kanske inte är helt bra. Tycker ändå att jag blir bättre och bättre på det. Att bli frisk är en sak men att bli helt fri skulle jag säga är en annan. Något man får kämpa med under lång tid, förmodligen, efter en ätstörning.

Förra året sprang jag mitt första lopp, ett halvmaraton. Det var superkul! Har alltid gillat löpning men aldrig kört ett lopp innan och trodde inte det var något för mig, men tydligen så var det det. Jag anmälde mig därför till årets Göteborgsvarvet och har tänkt springa det och tagit fram ett träningsschema. Dock känner jag nu mest bara ångest, prestationskrav och stress pga det kommande loppet. Att jag måste följa schemat och sätta tiden jag satt upp etc. Ingen glädje alls över att jag \”måste\” springa det. Börjar funderar på om jag helt enkelt ska strunta i att springa loppet.

Vet inte om man då ger efter för dumma tankar och att man inte orkar stå emot kraven man har eller om det är smart med tanke på att jag kanske inte är redo för detta eftersom det ändå inte var så längesedan jag blev frisk. Min fråga till dig är egentligen om du har några tankar eller tips kring hur man kan tänka kring detta? Borde jag kanske helt och hållet skippa loppet? Kanske ge mig själv mer tid att finna balansen i livet med träning och allt annat. Har funderat mycket på att jag bara ska släppa alla krav på att prestera och springa för skoj skull, men jag tycker det är så svårt att ställa in mig för det och att verkligen släppa alla krav och press och stress kring det. Det bästa kanske vore att bara träna för att må bra, för att kroppen faktiskt mår bra av rörelse och utan krav på tid etc. Vore jättetacksam för svar :) Ha en fin dag och tack för att du är en så bra inspiration! :)

Här pratar jag om boken Jätteviktig - att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon.

Här pratar jag om boken Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon. Läs mer här.

Svar: Fokusera på att behålla glädjen

Jag förstår hur du tänker och jag tycker det låter väldigt sunt att du har dessa funderingar. Bara det är ett tecken på att du har kommit väldigt långt! Du har funderingar på vad du mår bra av på riktigt och vad som är en lagom nivå för dig.

Hetsen med siffror, tider och hastighet är rätt stor i vårt samhälle och det är lätt att svepas med. Samtidigt tycker jag att det råder en sund våg med rörelseglädje, där det inte alls handlar om att pressa sig, utan att träna för att man mår bra av det. Jag själv tillhör den sistnämnda kategorin, men även jag har tidigare haft mål om att springa en sträcka på en viss tid och bara känt press, ångest och olust. När dessa tankar dök upp funderade jag över mina mål samt varför jag gör det jag gör. Det jag kom fram till det är att jag tränar för min egen skull, och nej, jag blir inte lyckligare av att göra PB på ett maraton om jag har pressat mig över gränsen. De maror som gjort mig lycklig – det är när jag springer i en hastighet jag kan hålla och samtidigt njuta (även om det såklart är svintufft ibland) men där jag verkligen mår bra både under loppet och efter.

Jag säger inte att det är fel att sätta ett tidsmål, men det passar inte alla och jag tycker det är bra att fundera över VARFÖR man sätter ett visst mål. Kanske kan det också hjälpa att minska tidspress och hets genom att springa utan tidtagning, ej ha klocka på sig och kanske springa tillsammans med någon? Jag tycker absolut att du ska springa om du mår bra av det. Jag älskar det! Men fundera över varför du springer och vilken känsla du vill ha under och efter. Strunta i vad andra tycker och utgå från dig själv. Och behöver du dra i handbromsen för att du har kört på för hårt, eller märker att du inte alls mår bra av att springa lopp – för så kan det också bara, strunta i det. Spring för din egen skull och för din hälsas skull. Träning ska ge glädje och inte vara destruktivt. Det ska vara något du gör för att du älskar din kropp och bryr dig om dig själv, inte för att straffa dig själv. Fortsätt kämpa med att behålla en skön känsla i träningen. Stort lycka till!

Den värsta vecka i mitt liv – och nästa vecka blir ännu värre …

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det här har varit den värsta veckan i mitt liv. Och det sjuka är att jag vet att nästa vecka kommer bli ännu tuffare. Jag trodde att jag hade varit med om tillräckligt denna graviditet med cystan som växte och som senare visade sig vara en mucinös borderlinetumör. Operation och sjukskrivning. Men nej. Två veckor hann jag njuta av min graviditet och bli helt kär i livet i min mage i takt med att sparkarna började bli allt tydligare.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

I onsdags var jag och maken lyckliga. Vi skulle äntligen iväg på det stora ultraljudet (RUL) och vi var pepp på att få se att allt var bra med bebisen. Inte var vi särskilt oroliga, jag visste ju att jag känt bebisen i magen typ varje dag senaste tiden. Allt börjar bra. Barnmorskan pekar ut alla delar, mäter och går igenom bebisen från topp till tå. Hon säger hela tiden att det ser fint ut, ”här är två ögon”, ”här ser ni två händer, och alla fingrar” och så vidare. Hon daterar även min graviditet till 20+4 och inte 19+2 som vi trodde. Men så säger hon plötsligt ”jag ska bara ta och dubbelkolla några mätningar”. Här börjar jag bli lite nervös, men allt ska ju vara bra, så jag ligger ändå och andas lugnt. Vi är alldeles tysta och bara följer allt hon gör på skärmen. Sekunderna släpar sig fram. Och så vill hon hämta en kollega för att dubbelkolla ”för det ser inte helt bra ut”.

Kollegan kommer in. Trycker hårt med ultraljudet på magen. Men jag bryr mig inte om trycket, bara de kommer åt att mäta och kontrollera allt rätt. Kanske hade den första barnmorskan fel … men nej, även jag börjar se allt de redan pekat ut som avvikelser på skärmen. Kollegan tackar för sig och lämnar oss med den första barnmorskan när hon har bekräftat upptäckterna.

Här bryter jag ihop. Allt skulle ju vara bra. Vår bebis sparkade ju så fint i magen.

Jag ligger kvar på britsen och gråter. Glenn biter ihop och försöker vara ett stöd samtidigt som barnmorskan ringer till fostermedicin.

Ute i bilen bryter vi båda ihop, ibland samtidigt, ibland en och en. Allt är så surrealistiskt. Vi är i chock. En timme tidigare var vi så lyckliga. Nu är allt raserat. Inte minsta lilla hopp känner vi, det var alldeles för många tecken som väckte varningsflaggor hos barnmorskorna även om de inte ville säga allt. Det räcker långt med att säga till en gravid att ”det ser inte bra ut”.

Dagen efter är vi på fostermedicin, vi gör ett mer ingående ultraljud hos en doktor som ser samma saker. Vi gör ett fostervattenprov och ett par timmar senare får vi träffa en kurator.

Vår bebis i magen mår inte så bra. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, min hjärna är alldeles mosig efter att ha gråtit mängder senaste dagarna förutom när jag står och steker pannkakor med dottern, borstar tänderna på sonen eller försöker vara glad när hela familjen har mys framför Melodifestivalen. Barnen gör att jag måste fungera, att vi måste ha rutiner och att livet får pågå, även om mörkret inom mig är enormt.

Nästa vecka måste vi avbryta graviditeten. Ord jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva eller uttala. Nu lägger jag min energi på att försöka vara stark nästa vecka mentalt och fysiskt. För våra barns skull, för min och Glenns skull. För vår framtid.

Jag är arg på så mycket. Samtidigt kan jag inte påverka det som har varit. Det hjälper ingen att vi inte fick något ultraljud tidigare (mer än att de kontrollerade på sjukhuset att hjärtat slog och bebisen rörde på sig efter operationen, men vi missade KUB då den var inplanerad dagen efter mina enorma magsmärtor kom). Det är inte okej att gå över halva graviditeten utan att få några varningsflaggor. Hur bebisen mår har troligen inget med min tumör att göra, det är ”bara” två otroligt tråkiga omständigheter under en och samma graviditet.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig ut i livet igen. Just nu gömmer jag mig hemma så mycket jag kan. Jag kan inte börja läka förrän nästa vecka har passerat, och då får jag ta allt steg för steg. Vi kommer träffa kuratorn igen, jag kommer lägga fokus på projekt som jag tycker är roliga även om jag i stunden inte känner så mycket glädje över dem, och vi kommer vilja bli gravida igen. Vi kommer ta oss igenom detta, det är det många andra som har gjort, men just nu måste jag få sörja.

Troligen kommer jag skriva något mer om detta här i bloggen nästa vecka, men jag vill inte gå in mer på detalj och detta är ingenting som jag har någon lust att prata med andra om mer än familjen. Men tack för att du läste ända hit, kanske blir det en påminnelse om att vara tacksam över vad just du har i livet. Jag blir i alla fall påmind om allt fantastiskt jag har i mitt liv – Charles och Tilde framför allt – och det hjälper även i mina mörkaste stunder. Mina barn kommer hjälpa mig att göra mörkret ljusare så småningom.

NYTT PODDAVSNITT: #24 – 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

av Terese Alvén i kategorin Inspiration, Intervjuer & Inspiratörer den

NYTT PODDAVSNITT. Hur får jag bort min son från skärmen? Mitt barn är ingen sportig person, vad ska jag göra? Har ni tips på bra mellanmål att ta med till fotbollscupen? Jag och Anna svarar på de hetaste lyssnarfrågorna i detta avsnitt och delar med oss av våra erfarenheter. #rörelseglädjepodden – Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).

NYTT PODDAVSNITT: #24 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

NYTT PODDAVSNITT: #24 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

I avsnitt 24 har jag och Anna samlat ihop ett batteri av frågor om barn och träning, samt till och med en om en partner som tränar för mycket … Förhoppningsvis har många fler än frågans avsändare nytta av frågans svar. Och vi känner också igen oss i många av de problem som lyfts, så självklart bjuder vi på inblickar i våra familjeliv.

Tidigare poddavsnitt:

Avsnitt 1: En hälsosam familj – med Manne Forssberg

Avsnitt 2: Smartare skola med aktiva barn – med Magister Rickard Nordström

Avsnitt 3: Barnyoga och vikten av vila – med Filippa Odevall

Avsnitt 4: Matglädje, energi och näring för barn – med Jill Holmström

Avsnitt 5: Senaste forskningen om barns hälsa – med läkare Susanne Saarinen

Avsnitt 6: Psykisk ohälsa och fysisk aktivitet för barn – med läkare Lotta Kockum

Avsnitt 7: Coacha ditt barn, bli bästa idrottsföräldern – med Rebecka Edgren Aldén

Avsnitt 8: De 10 bästa tipsen för att få igång barnen – topplista med konkreta övningar och aktiva lekar

Avsnitt 9: Att sätta mål inom barnidrott – med Anna Sunneborn

Avsnitt 10: Träning för barn i olika åldrar – vad är bra att träna?

Avsnitt 11: Ditt barn på nätet – med Maria Dufva

Avsnitt 12: Nystart! Rörelseglädje 2.0

Avsnitt 13: Vardagspussel, skolstart och #bekämpastillasittandet

Avsnitt 14: Komma igång och hålla igång

Avsnitt 15: Ätstörningar, och att vara en förebild för barnen

Avsnitt 16: Aktiv semester (hemma/utomhus/höstlov) – rörelsetips!

Avsnitt 17: Barn och träning – intervju med Carolina Klüft – Generation Pep

Avsnitt 18: Hur får vi igång den i familjen som inte vill röra på sig?

Avsnitt 19: Det dåliga samvetet … om allt från sund livsstil till familj i balans

Avsnitt 20: Kroppshets, kvinnokroppen i förändring och den viktiga mammarollen

Avsnitt 21: Barn och socker – mutor, förbud och riktlinjer? Näringsfysiolog Anki Sundin ger sina bästa knep

Avsnitt 22: Nytt år och nya tag – samt snack om operation och vintriga aktiviteter

Avsnitt 23: Slutbantat! – intervju med överviktsforskaren Erik Hemmingsson

Förstadie till cancer – läkarna hittade avvikelser i min cysta

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén den

Uppföljning av min cysta på äggstocken, när de ringde om mina provsvar och jag fick panik. Allt var inte så bra som jag hade hoppats.

Det har gått över en månad sedan min akuta operation av min cysta i magen. Jag har  känt att läkningen har gått bra, jag känner mig stark i kroppen, är pigg och mår bra. Har inte ens varit orolig över att få svar på proverna som togs i samband med att cystan plockades ut. De sa att det visuellt hade sett bra ut vid operation, att stora cystor (min var över 20 cm) brukar vara snälla men att det såklart kan finnas något dåligt i dem också. Och det sista stämde. Inne i cystan, som nu fått namnet mucinös borderlinetumör hittade de avvikelser vilket jag fick reda på förra veckan när jag bröt ihop ett par dagar. Kanske är detta för personligt för att dela, men jag tycker det är viktigt, säkert finns det fler som känner igen sig, och vi behöver lyfta vikten att kontrollera kroppen om man är orolig över något – som när magen blir uppsvälld av okänd anledning. Vi tar det från början …

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Telefonsamtalet jag inte ville ha

Förra onsdagen var jag på konferens med jobbet, hade ett par timmar kvar innan vi alla skulle åka hem igen från Gripsholm där vi bott över natten. På min mobil hade jag fyra missade samtal från dolt nummer samt ett meddelande från sköterskan på gyn som ville att jag skulle ringa upp henne direkt för att boka en tid hos läkaren som ville gå igenom mina provsvar, förklara dem samt bestämma hur vi går vidare. Redan här dunkade mitt hjärta hårt i bröstet. Jag hade väntat mig att få hem ett brev om att allt var bra, precis som när jag tidigare gjort cellprov.

Jag stod utomhus på en tom parkering och ringde upp Glenn. Fick först inte fram någonting förutom gråt. Hans första tanke var såklart att jag hade börjat blöda kraftigt eller så, att det var något med bebisen, men jag kunde inte prata på några minuter. Jag blev så rädd. Rädd för att ha cancer. Rädd för att dö. Rädd för att lämna mina barn. Rädd för att bebisen i magen inte skulle få överleva. Tankarna forsade genom mitt huvud utan möjlighet att stoppa dem. Även om det inte var det absolut värsta besked som väntade var jag också rädd för cellgifter, rädd för strålning, rädd för fler perioder av att må dåligt. Rädd för att inte få njuta och fokusera på min graviditet nu när jag äntligen börjar må bra efter gravidillamående och borttagande av cysta.

När vi pratat klart försökte jag ringa upp sköterskan. Men jag kunde inte koncentrera mig på vilka siffror hon sa i telefonnumret och jag hade varken papper eller penna, ville inte heller gå in till mina kollegor innan jag visste mer. När jag stod och krånglade med telefonen ringer hon som tur var upp igen.  Hon berättade samma saker hon gjort på svararen, och frågar om jag kan träffa läkaren på fredag, två dagar senare. Jag sa ja och frågade vilka tider hon har. Då svarar hon ”du kan välja tid, läkaren sätter in dig extra”. Då kände jag hur tårarna steg på nytt. När hon också frågar lite försiktigt ”planerar du att komma själv eller kommer du ha med dig någon? Det kan vara bra att ha med en närstående för att ta in all information” ... ja då kunde jag knappt svara henne längre, det bara stockade sig i halsen. Panik i hela kroppen.

På nytt ringde jag Glenn och bara grät. Han bestämde sig för att hoppa in i bilen och komma och hämta mig, så tacksam över det. Jag messade till en kollega som kom ut till mig och vi gick och satte oss i foajén där det var lite lugnare. Hon satt och pratade med mig och höll mig sällskap och min chef kom och pratade. Jag är så enormt tacksam över att ha så fina kollegor och chef, de är alltid stöttande och finns där. Det kändes tryggt att vara med dem tills Glenn kom. I vågor bara grät jag, det gick inte att stoppa, jag var så fruktansvärt rädd. Mycket räddare än när jag fick beskedet om cystan i magen – eller så kändes den rädslan annorlunda då det gick över hyfsat snabbt då operationen skedde bara några timmar senare. Nu skulle jag få gå i ovisshet i två dygn.

1177 – kollar upp journalen

Hela eftermiddagen var det som att vara i en torktumlare, vi grät en stund, sedan var allt som vanligt ett tag, sedan kom tårarna på nytt. En bekant till Glenn tipsade om att vi kunde kolla upp journalen på 1177, och även om vi visste att vi kanske inte skulle gilla det vi läste kändes det bättre att få någon form av svar. Ovissheten var det värsta. Särskilt när vi befarade det värsta.

Inne i journalen hittade vi några mystiska anteckningar. Det stod en diagnos om en icke-invasiv mucinös borderlinetumör samt en om att jag är gravid och särskilda åtgärder ska tas. Något preparat var också beställt. Vi började googla friskt och lyckades i alla fall förstå att det var en tumör som i dagsläget inte spridit sig enligt diagnosen, men det som förbryllade oss mest var preparatet som var beställt. Vi fortsatte googla och fick fram att det handlade om cytostatikabehandling, alltså cellgifter. Detta gjorde såklart att tårarna svämmade över på nytt och jag fortsatte läsa om vad detta innebar. Jag vet att man kan få detta under en graviditet men självklart skapade det oro. Men kroppen och knoppen är fantastisk. Efter några timmar hade jag ändå landat i att det var någon form av tumör och att jag skulle få någon form av behandling, sedan fick vi vänta och se vad läkaren sa. Men att veta något kändes bättre än att vara i ovissheten.

Mucinös borderlinetumör

På fredagen bubblade det av oro i magen när det närmade sig besök hos en av läkarna som var med och opererade mig. Men så lättad jag blev när vi äntligen satt ner hon, jag och Glenn och pratade. Hon gick igenom allt som hänt under operationen, berättade om anatomin i kroppen för att förklara mer om vad de plockat bort och varför samt förklarade vad proverna visat. Inne i cystan såg det mesta fint ut, men det fanns delar med avvikelser som inte bör finnas i en snäll cysta. Hon var dock noga med att säga att det var inne i cystan de hittat detta, alla yttre kanter såg jämna och fina ut och på övriga ställen i magen där de också tagit prover hade det inte rests någon varningsflagg. Men eftersom de inte vill missa något vill de dubbelkolla resultaten samt få experternas utlåtande. Tydligen har patologerna på Karolinska (jag var på Danderyd) konferens två gånger i veckan där de tar upp olika fall ordentligt, nu skulle de kolla över mitt. Beroende på vad de eventuellt kom fram till skulle det kunna bli olika scenarios om hur vi går vidare, men förhoppningen var att inget mer skulle upptäckas och då skulle inget mer göras förrän efter graviditeten.

Och angående cytostatikabehandlingen sa läkaren att det inte alls var något som var beställt, så jag och Glenn verkade ha misstolkat den informationen … nu hade jag accepterat att det fick bli så om det inte fanns andra alternativ, men det var en lättnad när jag i dagsläget inte alls behövde det.

Jag och Glenn kände oss lugna efter besöket. Vi hade ju redan landat i att det var något dåligt i magen och nu var det bara att ta en sak i taget. Dessutom kändes det inte alls lika jobbigt som när vi fått telefonsamtalet ett par dagar tidigare. Nu var det som att jag hade kommit ut ut min torktumlare, visst var jag omskakad, men jag stod på fast mark igen.

Patologerna på Karolinska – besked och framtid

Patologerna på Karolinska Institutet skulle dubbelkolla alla mina prover och all tillgänglig info från mig för att se om det var ytterligare någon risk eller om det var just en mucinös borderlinetumör som nu är borttagen i och med operationen och de fertilitetsbevarande åtgärder (läkarnas uttryck) som de redan utfört genom att plocka ut min ena äggstock och äggledare men behållit den andra. Upp till två veckor skulle det ta att vänta på besked, men denna gång var jag inte alls orolig, kände att det bara var att vänta och se och redan efter några dagar ringde telefonen.

Det var ett glädjande besked. De hade inte hittat ytterligare risk, övriga prover i magen såg fina ut och nu slipper jag fler åtgärder till dess att bebisen är född i sommar. Dock ska jag ringa min läkare så fort jag har fött för att komma på ett första återbesök ett par veckor efter. Sedan ska jag gå på återbesök två gånger om året i fem och följt av en gång om året i ytterligare fem år.

I dagsläget tycker de inte att jag ska ta bort den vänstra äggstocken (efter graviditeten) med tanke på min ålder, då kastas jag in i klimakteriet och måste äta en massa tabletter. Skulle det börja växa något även på den vänstra kommer jag däremot ta bort den, det kommer de hålla koll på framöver och skulle jag känna att magen blir svullen ska jag ringa in för att kollas upp även mellan mina besök.

Jag planerar att föda bebisen vaginalt, precis som mina tidigare barn, men om jag av någon anledning behöver göra kejsarsnitt har läkaren skrivit in i min journal att de även ska plocka bort min blindtarm om de öppnar upp magen. Tydligen kan det växa en del skit där, så i mitt fall är det bra att ta bort den. Jag kan såklart plocka bort den senare också, men det är bra att göra det om de ändå är inne i magen för att inte behöva genomgå så många bukoperationer.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg "på" magen som jag kände innan operationen.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg ”på” magen som jag kände innan operationen.

Känner tacksamhet

Jag är så tacksam över läkarnas kompetens. Jag är så tacksam över att tumören hittades i ett tidigt skede. Jag är så tacksam över att jag kommer få gå på kontroller och eventuellt ta andra åtgärder för att minska risken för cancer. Jag är så tacksam över att nu bara få fokusera på att må bra i min graviditet och att bebisen i magen verkar må prima. Framtiden kan man inte se in i, men just nu känner jag mig lugn och eftersom det är svårt att upptäcka cancer i magen känner jag mig glad över att få gå på dessa täta kontroller. Så i allt jobbigt som hänt senaste tiden är jag väldigt tacksam.

Och ett sista ord. Är du orolig över något som inte känns bra i din kropp, gå inte och oroa dig i onödan, se till att kolla upp det. Hellre en gång för mycken än en för lite.