Inlägg i kategorin Graviditet

Tre månader sedan magoperationen – och en månad sedan aborten

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det är tre månader sedan min operation i magen, det som gav mig ärret nedanför naveln. Och det är en månad sedan jag behövde avbryta graviditeten. Ärret därifrån sitter mest i mitt hjärta.

Tre månader sedan operationen. Ärret på magen syns, men inte ärret i mitt hjärta.

Tre månader sedan operationen. Ärret på magen syns, men inte ärret i mitt hjärta.

Jag känner att jag fysiskt har återhämtat mig rätt bra från båda händelserna under vintern även om jag har fått kämpa för att steg för steg komma tillbaka. Dock är det en del kvar innan jag riktigt känner igen min förmåga att prestera så som jag vill. Får påminna mig om att det faktiskt inte har gått så lång tid även om det känns som det stundtals. Livet rullar på och jag behöver blicka framåt. Fyller min tillvaro med aktiviteter, vardagspussel och framtidsdrömmar just för att inte fastna i jobbiga tankebanor. När jag är ensam, när jag ligger för att sova, när jag är ute och springer, när jag går på toaletten … ja, då är det oftast direkt till antingen operationen, aborten eller graviditeten som mina tankar går. Så mentalt, ja jag mår okej, jag mår faktiskt rätt bra ändå. Men jag har fortfarande djupa spår i mig som behöver mer bearbetning, tid och omtanke för att få läka. Jag och Glenn har träffat kuratorn på sjukhuset vilket känns bra och vi ska ses igen. Det är bra att lyfta tankar, få perspektiv och redskap för att må helt bra igen.

En dag i taget. Får ofta upp bilden i mitt huvud på en livskurva som finns med i vissa intervjuer där bra och jobbiga perioder lyfts. Jag ser hur jag nu har lämnat dalens botten och har påbörjat min vandring uppåt. Det är skönt.

Tips! Lyssna gärna på Rörelseglädjepodden där jag pratar om allt tufft i vinter.

Värsta dagen i mitt liv – sen abort i vecka 21+2

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Att göra en sen abort i vecka 21+2 är inget jag önskar någon. Men precis som mina förlossningsberättelser med Charles och Tilde förtjänar min lilla son som inte fick uppleva livet utanför magen en egen berättelse. Läs bara om du orkar, annars rekommenderar jag att du hoppar över detta inlägg. För det är tungt med all sorg även om det finns strimlor av ljus som tar sig igenom de mörka molnen och visar att det finns en morgondag.

Nu har jag börjat på en mening och raderat den flera gånger om. Brukar alltid veta hur jag ska formulera mig och raderna flyter på relativt enkelt på datorn. Men nu är det tomt. Har så mycket jag vill skriva och samtidigt vet jag inte hur. Vi får se hur det går … jag ska inte sätta någon press på mig för att skriva den perfekta texten, jag ska bara berätta hur jag känner och vad jag har upplevt. För det är en del av min läkningsprocess. Jag behöver bearbeta i textform och jag vill dela med mig till er då jag har fått så enormt mycket nätkärlek senaste veckan samt att jag själv upplever att det finns väldigt lite information om sena aborter. Vill du inte läsa, hoppa över detta inlägg. Det är personligt. Det är tungt. Och det är min upplevelse. Hur någon annan känner som går igenom en liknande händelse, det vet bara den.

Jag är inte längre gravid. Och nu kommer mina tårar … Jag önskar så innerligt att jag fortfarande hade en växande mage med sparkar som dagligen gav mig lycka och känsla av extrem kärlek och närhet. Men det är inte längre min verklighet. Även om delar av min kropp fortfarande tror att jag är gravid eller nybliven mamma. Det har gått tre dagar sedan aborten och mina bröst är stenhårda, stora och ömma. Sprängfyllda av mjölk som inte ska få börja sippra ut. Min längtan efter att få amma min bebis … alltså det är en av alla tankar jag inte kan hantera just nu. Det gör för ont. Att veta att jag har en massa mat, men ingen att ge den till. Det ska inte vara så.

Ahhh … okej, nu backar vi bandet.

Sen abort – dag 1 (tisdag)

I tisdags var jag och Glenn på inskrivning på sjukhuset. Vi pratade med en barnmorska som förklarade hela processen och jag fick en tablett vars uppgift var att stoppa mina graviditetshormoner. Vi fick en broschyr med rubriken ”medicinsk abort från v 9+1” att ta med hem. Jag upplevde det nästan som ett hån. Hur kan det inte finnas en broschyr som hanterar sena aborter? Även om processen är densamma, är det två olika saker att abortera något som man inte ens ser om allt har kommit ut (och därför måste ta ett graviditetstest ett par veckor senare för att kontrollera som det stod i foldern) och att behöva föda ut en minibebis som är cirka 3 dm lång från huvud till fot. Sedan är såklart alla situationer tuffa, oavsett när i en graviditet man behöver avbryta, och av vilken anledning. Jag hade varit ledsen även om ett ultraljud tidigare hade sett allt som upptäcktes på RUL i vecka 20, men det hade ändå underlättat om det inte hade behövt gå så pass lång tid som nu när halva graviditeten var passerad.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Efter en timme sitter vi åter i bilen på väg hem. Successivt börjar ångesten byggas upp allt mer inne i kroppen, jag är extremt nervös inför torsdagen när aborten drar igång på riktigt. När jag tidigare har fött mina barn har jag varit pepp, inte särskilt orolig för smärtan utan mer nyfiken och förväntansfull hur just mina förlossningar ska gå till. Jag har alltid gjort parallellen till ett maratonlopp där jag vet att det kommer vara tufft och ta tid, men att jag tar det kilometer för kilometer, och när de första 10 är över, då behöver jag inte göra om dem, då fortsätter jag bara nöta framåt en bit i taget. Jag försökte att även se på detta som ett maraton, även om jag skulle ställa mig på startlinjen utan sug att springa och utan att vara varken mentalt eller fysiskt förberedd. Men på något sätt skulle jag ta mig igenom det, hur plågsamt det än skulle vara. Ingen medalj eller bebis väntar i mål, men kanske någon form av lättnad av att det värsta är över och att min läkningsprocess och sorg kan få fritt spelrum.

På nätterna drömmer jag stressande drömmar när jag väl sover och långa stunder ligger jag bara och vrider mig i sängen. Sista dygnet innan aborten segar sig fram. Jag får tiden att gå med promenader, ströskrollande i sociala medier samt en stunds jobb. Men i magen växer oron och jag mår lätt illa hela dagen. På kvällen blir det ännu värre och sista natten är en mardröm. Men även om inte jag märker att tiden går gör den ändå det och plötsligt är klockan kvart i sex torsdag morgon.

Sen abort – dag 2 (torsdag)

Dagen är här och jag är inte redo. Men det finns ingen återvändo och nu gäller det bara att ta sig igenom detta. Jag startar behandlingen hemma med fyra tabletter som så smått ska få igång kroppen att börja jobba. Även fyra smärtstillande tabletter som jag också fick från sjukhuset sväljer jag innan vi åker iväg.

Kvart över sju skrivs vi in och får vårt lilla rum. Här får vi beskedet att vi kommer vara i detta rum fram till klockan 16 när gynavdelningen stänger, om inte allt är över då vilket de inte tror, då flyttas vi till förlossningen där jag även bör förvänta mig att få stanna över natten. Det kan ta rätt lång tid så här långt fram i graviditeten.

Till en början går det segt, jag får en ny tablett var tredje timme, och en mensvärksliknande molande känsla blir allt tydligare i mage och rygg. Men det gör inte ont. Vi slökollar på Nyhetsmorgon och olika program på paddan vi har med, orkar inte kolla på något som engagerar mig och kräver min uppmärksamhet, men behöver något att se på för att få tiden att gå.

En kurator kommer in och pratar med oss, mina tårar rinner samtidigt som det är skönt att få prata och lätta på trycket inombords. Men hon vill inte att vi pratar för länge, hon vill inte dränera mig på energi, hon påminner mig om hur viktigt det är att jag behåller kraften denna dag. Att hon förstår att det är en fruktansvärd dag men att jag också måste orka mig igenom den, och det kommer en morgondag.

Runt lunch börjar det värka lite mer i ryggen och vi plockar upp TENS-maskinen som jag har haft vid mina tidigare förlossningar och är min bästa vän mot smärta. Glenn sätter strömmen på fyra punkter i ländryggen och sedan får mina muskler vibrera i flera timmar. Allt eftersom ökar jag styrkan på vibrationerna och det dövar smärtan och ger mig något annat att fokusera på. Även magen gör ondare och jag får ytterligare en smärtstillande tablett. Min känsla är dock att det fortfarande är väldigt lång tid kvar.

Vid två får jag gå in till läkaren som vill sätta bedövning inne runt livmodertappen samt undersöka om det går framåt. Uppe i gynstolen får jag panik när hon rör på hinnorna och vattnet går. Jag bara skriker rakt ut av sorg, blundar och klamrar mig fast vid Glenns arm. Det känns som en evighet och jag hör i periferin hur läkaren och sköterskorna kommenterar vad de gör samt att vattnet var missfärgat och bebisen hade varit stressad där inne men att han nu inte lever längre. Paniken i kroppen är extrem, jag får frågan om jag har ont, men jag skakar bara på huvudet, det är inte i kroppen smärtan sitter. Efter en stund börjar jag lugna ner mig och jag kan promenera tillbaka genom korridoren till vårt rum.

Efter att vattnet gått känner jag ingen värk. Precis som när jag födde Charles och Tilde hade jag haft ett enormt tryck inombords med spända hinnor, när de tog hål på dem då fick jag en paus i smärtan. Men eftersom jag kände igen mig i detta visste jag också att trycket skulle komma tillbaka en stund senare och att det troligen inte skulle dröja så länge till nu, jag brukar föda ganska snabbt.

Mycket riktigt. Vid tre kommer menssmärtorna tillbaka allt mer, och jag går in och sätter mig på toaletten där det är meningen att jag ska föda ut vår son ner i ett bäcken som är placerat i stolen. Jag bara sitter där inne och blundar, känner inte att något är på väg men det känns tryggt att vara på plats. Jag hör hur Glenn pratar med läkaren som kom förbi för att höra om bedövningen hon satte har hjälpt och jag hör hur sköterskan kommer in och säger att vi ska förflytta oss upp till förlossningen, de stänger strax avdelningen och de vill få upp mig nu när det är lugnare med min smärta. Hon hämtar en rullstol för att förflytta mig medan jag sitter kvar på toaletten.

Jag vill inte förflytta mig, jag känner min kropp, jag vet att bebisen kommer komma ut vilken minut som helst. Glenn och sköterskorna står redo utanför med alla våra grejer och rullstolen när jag halvt viskar och ropar ”han kommer nu”. De hör inte riktigt vad jag säger och jag bara gråter. Jag känner så tydligt hur han glider närmare öppningen och på nytt kommer paniken och sorgen med full kraft. Jag skriker av sorg när han glider ur mig. Det går fort, det är en liten kropp och det gjorde inte fysiskt ont. När jag säger ”han är här nu, han har kommit ut” kommer de in och klappar mig tills jag lugnat ner mig. Lättnad och sorg om vartannat. Det värsta är över.

Jag påminner Glenn om att han inte får titta ner i toalettstolen och jag ställer mig upp för att de ska kunna klippa av navelsträngen. Moderkakan har inte kommit ut än, men jag ska förflyttas upp till förlossningen så får det sista komma ut där. Det är en märklig känsla att dra upp trosorna och byxorna och förflytta sig upp en våning.

Det är lugnt uppe på förlossningen. Jag är glad över att varken behöva möta någon höggravid kvinna eller någon nyfödd bebis. Det är tillräckligt tungt bara att vara på denna avdelning ändå och veta att ingenting positivt kommer komma ut av vår vistelse här. Vi får ett rum och en ny barnmorska som ska ta hand om oss får en inblick i vårt fall av sköterskan. Hon sätter sig och pratar med oss och frågar ödmjukt om vi vill att hon säger foster eller barnet. För oss var det självklart att säga barnet. Efter en stund hjälper hon mig att få ut moderkakan och därefter får jag ligga på sängen och bara pusta ut.

Innan hela processen var jag övertygad om att jag inte ville se bebisen när han kommit ut. Jag hade redan tittat ordentligt på de långa ultraljuden veckan innan och jag kände hans kraft i magen. Jag hade en fin bild av honom i mitt huvud som jag ville behålla. Men efter att mitt vatten hade gått svepte ett nytt beslut så otroligt starkt över mig. Klart att jag vill se min bebis. Jag vill säga hej då, jag vill ge honom den respekt han förtjänar och få vara nära honom en sista gång.

Barnmorskan hämtar honom när vi är redo. Hon hade tänt ljus i rummet, sänkt övrig belysning och när hennes försiktiga knackning på dörren ljöd fylldes mina ögon av tårar. Men inombords var jag lugn. Det rådde en stillhet och kärlek i rummet. Här bröt Glenn fullständigt ihop, men jag hade en ny kraft inom mig. Jag ville bara ta in allt jag kunde.

Han placeras bredvid mig och jag rör min hand över kroppen. Smeker armen, kinden, känner försiktigt på huvudet, försöker hålla min fingerspets i hans hand, rör konstant på mina fingrar över honom och önskar att kroppen hans inte alls var så kall utan att han levde och mådde bra. Jag pratar med honom, säger att jag älskar honom, säger förlåt, säger att hans syskon Charles och Tilde hälsar så mycket. Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund lägger jag handduken som han kom med över honom och nickar åt barnmorskan att vi är klara.

Efteråt bara gråter vi båda två. Glenn säger att han vill att vi kallar honom Theodore, det namn vi hade tänkt ge vårt barn om vi skulle få en son, och jag är glad att han vill det. Jag vill också att han ska vara verklig i våra liv, men Glenn har inte riktigt varit där – förrän nu. För honom var det väldigt bra att vi fick träffa vår son, då förstod han äntligen hur jag har känt länge. Som någon så klokt kommenterat i mina sociala kanaler och som varit med om något liknande – hon sörjde en närhet och hennes man sörjde en framtid. Och det är precis så jag har känt det. Nu lyckades vi hamna på samma nivå och det tror jag är viktigt för fortsättningen, för att förstå varandra och trösta varandra. Och även om Glenn har velat att vi ska ha ett till barn är det mest jag som har velat. Men nu är han mer motiverad än någonsin och precis som mig vill han verkligen bli förälder på nytt.

Efterspel

Det är en tomhet i kroppen. En enorm saknad efter vår bebis. Jag bryter ihop när jag sitter och äter gröt till frukost, jag bryter ihop när jag läser ett mejl från min mamma, jag bryter ihop när jag skrollar mig igenom underbara hjärtan och kommentarer från läsare. Jag bryter ihop när jag får upp en minnesbild av hur det var att få smeka Theodores lilla arm och hur det var att försöka hålla fingerspetsen i hans lilla hand. Jag bryter ihop bara jag sitter och skriver detta och känslorna svallar över.

Samtidigt är det skönt att gråta. Det är läkande. Och efter en stund, då är livet i princip som vanligt. Jag torkar tårarna och skrattar till när jag berättar för Glenn om något roligt Tilde har sagt, jag plockar upp leksaker från golvet och höjer rösten när barnen inte lyssnar när jag får ropa för en tredje gång. Jag lyssnar på podd och tar långa promenader, jag följer med och ser sonen spela fotbollsmatch och vi går på middag hos vänner – där jag såklart också börjar gråta flera gånger, men där det också finns kärlek och andra tankar än sorgen som pågår parallellt med allt annat.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Tiden har återgått till det normala. Sekunder är sekunder och dagarna passerar utan att jag knappt hinner reflektera. Från beskedet på ultraljudet förra veckan till dess att aborten var över gick livet i slowmotion. Varje timme var en kamp och kändes som en evighet och varje dag var ett mentalt berg att ta sig igenom med en ångest som växte sig allt större. Men när den värsta toppen var över, då gled vi nerför berget med lätthet, även om alla som springer i kuperad terräng vet att även nedförsbackar är tuffa och de kan ge rejäl trötthet i kroppen även om det utifrån sett ser lätt ut. Men vi är okej. Jag är okej. För även om hela familjen är påverkad har den största kampen varit i min kropp. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv har burit ett liv i sin mage hur extremt jobbigt det är att gå igenom något sådant här. För Glenn blev det egentligen först verkligt när han såg Theodore. Det var då han bröt ihop, även om han såklart varit ledsen innan. Men då var han mest orolig för mig samt försökte lösa allt det praktiska samt vara ett stöd och underlätta för mig. Men när han fick se vår lilla son som jag känt i kroppen i flera veckor samt så tydligt kände när jag födde ut honom, då förstod han. Charles var väldigt ledsen de sista kvällarna innan aborten när vi hade berättat att bebisen inte skulle överleva och att de inte skulle få något nytt syskon i sommar. Och som mamma är det jobbigt att se sin son så ledsen, detta är hans första upplevda sorg och det är nya känslor att hantera. Han har så färska minnen av att jag ligger på sjukhuset så han var precis som sin far väldigt orolig för mig, och vi försäkrade honom om att det inte var någon fara för mig, att jag mådde bra, men att vi måste plocka ut bebisen. Tilde däremot, hon har inte riktigt förstått. Hon har kommenterat ett par gånger efter aborten om bebisen i magen och jag har lugnt fått fråga om hon kommer ihåg att mamma inte längre har en bebis i magen. Men jag förstår att det är svårt att ta in och jag är glad att hon inte behöver uppleva den sorg vi andra känner.

Theodore

Theodore är en del av våra hjärtan nu. Han fick aldrig dra ett enda andetag och han levde endast 21+2 veckor i min mage, men han kommer alltid vara en del av oss och vi älskar honom så enormt mycket. Tack min fina lilla änglabebis. Vi kommer att ses en dag och så fort jag ser ett hjärta tänker jag extra mycket på dig, du som fick födas fram på alla hjärtans dag, eller alla brustna hjärtans dag som Charles kommenterade. Men vi ska minnas dig med kärlek.

Den värsta vecka i mitt liv – och nästa vecka blir ännu värre …

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det här har varit den värsta veckan i mitt liv. Och det sjuka är att jag vet att nästa vecka kommer bli ännu tuffare. Jag trodde att jag hade varit med om tillräckligt denna graviditet med cystan som växte och som senare visade sig vara en mucinös borderlinetumör. Operation och sjukskrivning. Men nej. Två veckor hann jag njuta av min graviditet och bli helt kär i livet i min mage i takt med att sparkarna började bli allt tydligare.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

I onsdags var jag och maken lyckliga. Vi skulle äntligen iväg på det stora ultraljudet (RUL) och vi var pepp på att få se att allt var bra med bebisen. Inte var vi särskilt oroliga, jag visste ju att jag känt bebisen i magen typ varje dag senaste tiden. Allt börjar bra. Barnmorskan pekar ut alla delar, mäter och går igenom bebisen från topp till tå. Hon säger hela tiden att det ser fint ut, ”här är två ögon”, ”här ser ni två händer, och alla fingrar” och så vidare. Hon daterar även min graviditet till 20+4 och inte 19+2 som vi trodde. Men så säger hon plötsligt ”jag ska bara ta och dubbelkolla några mätningar”. Här börjar jag bli lite nervös, men allt ska ju vara bra, så jag ligger ändå och andas lugnt. Vi är alldeles tysta och bara följer allt hon gör på skärmen. Sekunderna släpar sig fram. Och så vill hon hämta en kollega för att dubbelkolla ”för det ser inte helt bra ut”.

Kollegan kommer in. Trycker hårt med ultraljudet på magen. Men jag bryr mig inte om trycket, bara de kommer åt att mäta och kontrollera allt rätt. Kanske hade den första barnmorskan fel … men nej, även jag börjar se allt de redan pekat ut som avvikelser på skärmen. Kollegan tackar för sig och lämnar oss med den första barnmorskan när hon har bekräftat upptäckterna.

Här bryter jag ihop. Allt skulle ju vara bra. Vår bebis sparkade ju så fint i magen.

Jag ligger kvar på britsen och gråter. Glenn biter ihop och försöker vara ett stöd samtidigt som barnmorskan ringer till fostermedicin.

Ute i bilen bryter vi båda ihop, ibland samtidigt, ibland en och en. Allt är så surrealistiskt. Vi är i chock. En timme tidigare var vi så lyckliga. Nu är allt raserat. Inte minsta lilla hopp känner vi, det var alldeles för många tecken som väckte varningsflaggor hos barnmorskorna även om de inte ville säga allt. Det räcker långt med att säga till en gravid att ”det ser inte bra ut”.

Dagen efter är vi på fostermedicin, vi gör ett mer ingående ultraljud hos en doktor som ser samma saker. Vi gör ett fostervattenprov och ett par timmar senare får vi träffa en kurator.

Vår bebis i magen mår inte så bra. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, min hjärna är alldeles mosig efter att ha gråtit mängder senaste dagarna förutom när jag står och steker pannkakor med dottern, borstar tänderna på sonen eller försöker vara glad när hela familjen har mys framför Melodifestivalen. Barnen gör att jag måste fungera, att vi måste ha rutiner och att livet får pågå, även om mörkret inom mig är enormt.

Nästa vecka måste vi avbryta graviditeten. Ord jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva eller uttala. Nu lägger jag min energi på att försöka vara stark nästa vecka mentalt och fysiskt. För våra barns skull, för min och Glenns skull. För vår framtid.

Jag är arg på så mycket. Samtidigt kan jag inte påverka det som har varit. Det hjälper ingen att vi inte fick något ultraljud tidigare (mer än att de kontrollerade på sjukhuset att hjärtat slog och bebisen rörde på sig efter operationen, men vi missade KUB då den var inplanerad dagen efter mina enorma magsmärtor kom). Det är inte okej att gå över halva graviditeten utan att få några varningsflaggor. Hur bebisen mår har troligen inget med min tumör att göra, det är ”bara” två otroligt tråkiga omständigheter under en och samma graviditet.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig ut i livet igen. Just nu gömmer jag mig hemma så mycket jag kan. Jag kan inte börja läka förrän nästa vecka har passerat, och då får jag ta allt steg för steg. Vi kommer träffa kuratorn igen, jag kommer lägga fokus på projekt som jag tycker är roliga även om jag i stunden inte känner så mycket glädje över dem, och vi kommer vilja bli gravida igen. Vi kommer ta oss igenom detta, det är det många andra som har gjort, men just nu måste jag få sörja.

Troligen kommer jag skriva något mer om detta här i bloggen nästa vecka, men jag vill inte gå in mer på detalj och detta är ingenting som jag har någon lust att prata med andra om mer än familjen. Men tack för att du läste ända hit, kanske blir det en påminnelse om att vara tacksam över vad just du har i livet. Jag blir i alla fall påmind om allt fantastiskt jag har i mitt liv – Charles och Tilde framför allt – och det hjälper även i mina mörkaste stunder. Mina barn kommer hjälpa mig att göra mörkret ljusare så småningom.

Uppdatering: träning med gördel och bålstabilitet

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Uppdatering – jag har besökt Hela Kvinnans Klinik, fått en genomgång av magen för att veta vad jag får träna efter operationen och jag har köpt en gördel!

Första heltidsveckan efter sjukskrivningen är avklarad, så många intryck och så trött nu när helgen kom, men samtidigt är jag peppad och glad. För jag älskar det jag fyller mitt liv med – i allt från att få fler att vilja springa lopp till att spela in podd, träffa intressanta människor och hålla utkik efter det senaste i träningsväg. Förutom jobb har jag även hunnit med att kolla upp min mage. I torsdags besökte jag Hela Kvinnans Klinik på Södermalm där bästa Katarina Woxnerud undersökte min mage med fokus på musklernas aktivering, hur pass läkt såret verkade vara och vad jag kan göra för olika typ av övningar för att träna upp kroppen igen utan att pusha för hårt.

Katarina, jag och magen.

Katarina, jag och magen.

Jag blev glatt överraskad när vi kollade hur magen mådde, var rädd att jag redan hade  börjat fresta på magen för hårt då såret är läkt först efter 6-8 veckor och nu har det gått 4 veckor, men jag fick godkänt att börja aktivera magen mer stegvis. Så skönt! För jag längtar efter att komma igång ordentligt. Börjar redan bli trött i ryggen av att min tyngdpunkt börjar flyttas framåt samt att jag inte riktigt har kunnat träna den styrka som min gravidkropp behöver, men nu, nu tar jag tag i det och förhoppningsvis kommer ryggen snart orka hålla uppe mig bättre.

Katarina frågade vad jag tränar för något och när jag nämnde att jag älskar att spela tennis rekommenderade hon att jag skulle köra det med en gördel på. Då får jag extra stöd. Jag behöver ingen gördel till vardags, men just vid tuffare träning är det bra om jag just nu får lite extra stöd. Så igår när jag spelade första tennisen sedan innan operationen då hade jag på mig den. Var väldigt ovant, men kändes mer kontrollerat, gördeln fick mig att bli mer medveten om mittdelen av kroppen vilket jag tror gör det säkrare när jag slår till bollen. Nu ska det sägas att jag tog det lugnt på tennisen, var inte ens svettig när timmen var slut, men skönt att vara igång och nästa vecka vågar jag nog ta i lite mer.

Jag testar maggördeln hemma i gymmet. Har den dock under tröjan när jag tränar.

Jag testar maggördeln hemma i gymmet. Har den dock under tröjan när jag tränar.

Träning efter bukoperation – när får jag börja träna ordentligt?

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det har gått nästan en månad sedan min operation i buken där de plockade ut cystan, högra äggstocken och högra äggledaren. Min sjukskrivning på mitt ordinarie jobb är över och om ett par veckor är tanken att jag ska börja instruera klasser på SATS igen. Men när är det egentligen okej att börja träna hårdare efter en bukoperation?

Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?

Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?

Jag längtar så efter att vara tillbaka för fullt igen! Samtidigt vill jag inte stressa kroppen och pressa den för hårt. Tyvärr är jag väldigt besviken på den ytterst kortfattade informationen jag fått från läkare och sjuksystrar på sjukhuset när jag frågade hur jag skulle tänka angående träningen. Jag sa att jag är en person som älskar att träna och ville veta vad rekommendationerna var för att inte köra på för hårt. Svaret jag fick var: ”börja promenera när det känns bra, kan vara efter två dagar eller en vecka, och vänta några veckor med tuffare träning”.

Väldigt luddigt!

Nu har jag dragit igång min träning med promenader på löpbandet och för några dagar sedan testade jag även att cykla på spinninghojen i vårt hemmagym. Så skönt att få upp pulsen mer! Idag firade jag även mitt inträde i vecka 17 i graviditeten med att gå på en cykelklass hos en av mina kollegor på SATS. Jag satt längst bak i salen och hade som mål att ta det lugnt.

Det är dock svårt att hålla tillbaka när jag väl är i träningen. Nej, jag körde inte till max, men jag tog ungefär i lika mycket som jag skulle ha gjort i vecka 17 utan en operation för en månad sedan. Allt kändes bra under träningen och jag var alldeles lycklig i flera timmar efteråt.

Men.

Under dagen har jag känt att jag är lite mer öm över såret än vad jag var dagen innan … så kanske var det för tufft ändå?

Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.

Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.

Så svårt när kroppen vill en sak och när mitt sunda förnuft inte heller backas upp särskilt mycket av vårdpersonal. Fick ringa min avdelning där jag låg inlagd för att förlänga sjukskrivningen till SATS då jag annars skulle få ”olovlig frånvaro” enligt dem då jag egentligen bara var sjukskriven till i lördags. När jag pratade med sjuksköterskan var hon typ förvånad att jag inte kunde träna, men hon skickade ändå ett intyg på ytterligare ett par veckor. Efter min upplevelse idag är jag tveksam om två veckor till räcker … men jag får förhoppningsvis mer svar snart.

På torsdag ska jag på undersökning hos Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik. Jag kontaktade Katarina då hon har stenkoll på kvinnors magar och besvär liknande mina. Hon kommer förhoppningsvis kunna ge mig bättre svar på mina frågor. För även om jag vill träna på nu är det viktigare att få en kropp som kan träna hela livet och inte skadas – dessutom vill jag att graviditeten ska få pågå utan fler negativa incidenter.

Gravidcravings från filmjölk till inlagd gurka

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Gravidcravings är ett intressant kapitel. Med varje graviditet har jag haft perioder där jag har varit extremt sugen på något särskilt. Oftast är det sådant jag vanligtvis inte äter så ofta. Min senaste craving gör mig nästan till en fånig klyscha – men för första gången är det inlagd gurka som jag bara var tvungen att handla hem. Något jag aldrig äter men som jag nu till och med gick och nallade några extra skivor direkt från burken under kvällen …

Gravidcravings med inlagd gurka.

Gravidcravings med inlagd gurka.

Det är rätt vanligt att gravida blir sugen på exempelvis citrusfrukter (check på den), syrliga äpplen (check på den), fil (oh ja!) och som sagt, inlagd gurka i olika former är ju en typisk produkt som gärna lyfts fram när gravida visas i filmer. När jag var gravid med Charles var jag väldigt sugen på friterad mat, åt gärna pommes frites och knaprade chips som jag typ aldrig äter. Nu är jag glad att det ändå är lite fräschare alternativ som jag är sugen på.

Jag dricker typ max en kopp kaffe om dagen, är helt enkelt inte sugen i övrigt, däremot blir det en del te. Annat som jag gärna tar ett glas av är fil. Den sträva kalla konsistensen både mättar och stillar mitt sug. Och som sagt, just nu är det skivade inlagda gurkor som är nya passionen. Igår kokade vi potatis, åt kalkonköttbullar, ärtor, rårörd lingonsylt och en stor hög med gurkskivor. Mums – måste typ äta samma sak om någon dag igen. Mitt sug blev inte helt stillat.

Och sådant jag inte tål …

Förutom att vara väldigt sugen på saker är det en del som får mig att må illa. Jag har varit tvungen att byta ut handtvålen här hemma, klarar inte av doften, min fotkräm som jag vanligtvis älskar får mig också att rynka på pannan … och i matväg äter jag betydligt mindre sötsaker än vanligt. Är helt enkelt inte sugen, inte ens popcorn som alltid har varit en storfavorit här hemma rör jag inte när maken poppar när vi har filmkväll. Då tar jag hellre ett par morötter och hummus. Kroppen är rätt häftig!

En vecka efter operationen – jag tar en dag i taget

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

En vecka efter operationen mår jag bättre, men jag är långt ifrån bra. Tar en dag i taget och fokuserar på allt positivt istället för att tänka på allt roligt jag går miste om bara för att jag inte får, eller kan, röra mig obehindrat.

Här njuter jag av se min familj åka skridskor, själv fick jag dock sitta still.

Här njuter jag av se min familj åka skridskor, själv fick jag dock sitta still.

Förra onsdagen opererade jag mig och mina tankar studsar konstant tillbaka till allt som skedde förra veckan. Kunde knappt somna igår då jag mindes den fruktansvärda smärta jag kände förra veckan samma tid. Allt gick så snabbt och kändes overkligt. Men vi människor är väldigt anpassningsbara. Nu har jag nästan vant mig vid att äta smärtstillande, ta spruta varje kväll med blodförtunnande medel, i princip vara stilla hela dagen och inte få träna någonting. Men som jag längtar efter att må bra igen. Jag mår definitivt bättre dag för dag, men jag längtar efter att få ta en frisk promenad, styrketräna, gå på cykelklass, spela tennis och röra mig obehindrat. Inte behöva vara konstant uppmärksam på minsta rörelse, som när bildörren är lite för öppen och jag känner att magen får spännas lite för mycket för att jag ska orka stänga den, eller när Tilde råkar dra mig oväntat i handen och jag märker hur magen reagerar av rörelsen.

Mycket gott att välja mellan. Min svägerska ska föda vilken dag som helst, innan operationen var min mage i princip lika stor som hennes.

Mycket gott att välja mellan. Min svägerska ska föda vilken dag som helst, innan operationen var min mage i princip lika stor som hennes.

Skynda långsamt

Direkt efter en operation är det enkelt att ta det lugnt, utmaningen kommer ju när jag börjar bli piggare och mer känner mig som normalt, men magen är inte helt läkt. Då är det lätt att förivra sig. Gör mitt bästa för att lyssna på kroppen och skynda långsamt.

Jul med tacksamhet i fokus

Jag är väldigt glad över att jag hann hem från sjukhuset och fick fira jul med min familj. Charles var rädd innan att det skulle bli ”den värsta julen ever” då det var oklart om jag skulle få komma hem, men vilken lycka när hela familjen sedan fick vara samlad. God mat hemma hos mina föräldrar, skridskor för familjen – och jag parkerad på en bänk, sällskapsspel, julfilm i soffan och en massa närhet och samtal. Precis vad jag behöver just nu.

Tilde och mormor vid det vackra och goda julbordet på julafton.

Tilde och mormor vid det vackra och goda julbordet på julafton.

Trappar ner mediciner

Nu börjar jag försöka trappa ner mina smärtstillande tabletter, känns inget bra att knapra på dem varje dag med tanke på bebisen, men efter att ha tagit bort en tablett tar jag enbart alvedon nu. Hoppas minska dosen på den också kommande dagar.

Tomten på besök.

Tomten på besök.

”Tvillingarna” var en 20 cm stor cysta på äggstocken

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover.

Är det tvillingar i magen?

I flera veckors tid fick jag dagligen frågan om jag väntade tvillingar eller trillingar … eller om det var dags att föda snart. Och jag förstår min omgivning, min växande gravidmage blev extremt stor snabbt. Jag har känt mig obekväm med magen i flera veckor, har flera gånger kommenterat till Glenn att det inte känts som min mage, som att den ligger utanpå mig på ett skumt sätt. Jag har haft ont på nätterna men trott att det var allt som växte där inne. Och jag har knappt kunnat andas på träningen, tidigare har jag aldrig varit med om att mina graviditeter påverkat andningen på detta sätt, är rätt lång och tänker att det finns gott om utrymme för barnet att växa, särskilt när barnet endast är runt 5-6 cm i storlek. Mina oroskänslor tog jag inte riktigt på allvar mer än att jag räknade ner dagarna till vårt KUB-test där vi förhoppningsvis skulle få se att allt såg bra ut i magen.

Värken kom från ingenstans

Natten innan vårt inplanerade KUB-test i vecka 13 (så ironiskt att allt skedde just detta dygn) skulle jag och Glenn gå och lägga oss runt halv elva på kvällen. Allt var precis som vanligt. Men precis när jag lägger mig ner känner jag att jag inte kan ligga på den sidan, det gör så ont, jag vänder mig på andra sidan men det ger inte med sig. Jag känner att jag måste ställa mig upp och det eskalerar snabbt. Jag står och lutar mig mot väggen med ena handen runt magen. Det är som att hela magen krampar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag andas ljudligt och kvider. Glenn ringer 1177 och vi får rådet att ringa tillbaks om det inte lugnar ner sig. Vi är såklart rädda att det är missfall på gång även om jag inte känner några smärtor neråt bäckenet som killen i telefon frågar om, det är enbart magen som känns.

Första stoppet – Karolinska

Efter bara några minuter är vi båda så oroliga att vi inte bara kan stå och vänta ut det hela, smärtan avtar inte. Glenn ringer min mamma som kommer över och sover hos barnen och vi går ut till bilen och åker till närmsta akut som Glenn googlar fram. Vi åker till Karolinska där Glenn fick hjälp när han opererade bort blindtarmen akut för ett par år sedan. Minsta lilla gupp i vägen samt varje sväng gör att jag andas häftigare och värken är extrem. Vi parkerar framför ingången och jag kommer knappt ur bilen. Men vet att hjälp är inom räckhåll och jag måste bara ta mig fram till receptionen. Med myrsteg rör jag mig framåt hängandes dubbelvikt mot Glenns armar. Tårarna rinner okontrollerat och jag tänker bara ”ett steg framåt” hela tiden. När vi kommer fram till disken börjar Glenn prata med receptionisten som avbryter oss. ”Jag ser att hon har ont, men här kan ni inte vara. Vi tar bara emot akutfall som bilolyckor och sånt”. Då bröt jag ihop ännu mer. Hjälpen fanns inte inom räckhåll. Jag fick lomma ut i bilen igen och förbereda mig på nästa mardrömsfärd mot St Göran som de rekommenderade oss att åka till

PS. Inne vid receptionen i väntrummet satt tydligen två poliser som såg alltihop. Ingen brydde sig om att hjälpa oss. Inte ens att de hjälpte Glenn leda mig till bilen.

Andra stoppet – St Göran

Varje minut i bilen var som en mardröm, får ont i kroppen bara jag skriver om detta. Men efter typ 10 minuter var vi framme vid nästa akutingång. Glenn hämtar en rullstol som jag sätter mig i så fort jag krånglat mig ur bilen. När vi kommer in på akuten får vi träffa en sjuksköterska som tar mina värden. Dock säger de ganska omgående att de inte kan hjälpa mig, de har ingen gynmottagning öppen och det verkade inte Karolinska ha så bra koll på … Hur som helst, vi får träffa två läkare som båda två klämmer på magen tills jag gråter ännu mer, sedan vågar de inte göra något mer. Jag behöver åka till gyn och bli undersökt. De erbjöd sig att skicka mig med ambulans, men de visste inte hur länge jag skulle få vänta då detta inte var ett prio 1-fall. Bara tanken på att sitta ytterligare en timme med smärtor och bara vänta fanns inte. Jag fick förbereda mig på en sista bilfärd.

Tredje stoppet – Danderyd

Vi parkerar utanför gynakut-dörren och Glenn baxar ut mig. Han ringer på klockan för att bli insläppt. Samtidigt ser jag att denna ingång är stängd nattetid. Jag bröt ihop, jag kunde inte sätta mig i bilen ytterligare en gång. Men som tur är ser vi att ambulansingången som de hänvisar till bara är tio meter bort. Glenn leder mig dit och jag blir direkt omhändertagen av tre fantastiska kvinnor som sätter mig i en rullstol och rullar in mig i ett undersökningsrum.

Upp i en gynstol kämpade jag mig och den fantastiska läkaren Minna undersök mig med vaginalt ultraljud. För första gången på hela natten kom ett litet glädjeämne, hon kunde se fostret, att hjärtat slog och att livmodertappen var oförändrat. Det fanns ingenting som tydde på att ett missfall var på gång. Hon fortsatte med ultraljud på magen och sa att mina tarmar såg väldigt uppsvällda och vätskefyllda ut. Hon har sett rätt många tarmar och detta var inte normalt, men hon kunde inte riktigt se vad det var. Hon ville skicka mig till kirurgi och röntgen. Även om det inte är bra att röntga med barn i magen fanns inte så många alternativ.

Jag blev skjutsad i rullstol till kirurgin och där blev det en väntan resten av natten. En läkare kom och tryckte på magen, men han ville också ha sin kollegas åsikt, och efter någon timme kom ansvarig läkare. Han tryckte så hårt att jag började skrika och gråta hysteriskt i typ en kvart efteråt. Så fruktansvärd smärta. Han bad i alla fall om ursäkt att jag hade fått vänta så länge och tyckte det var märkligt att jag inte fått något smärtstillande. En stund senare rullades jag till skiktröntgen och jag låg och tänkte att hoppas du fixar detta du lilla liv i magen.

Vid halv åtta på morgonen kom läkaren in med svaret från röntgen. Han sa att de hade hittat en cysta i magen men han kunde inte säga så mycket mer, vi skulle bli skickade till gynavdelningen och få träffa den kvinnliga läkaren igen. Hon var en sådan där läkare som man direkt får förtroende för. Hon hade handen på mitt ben hela tiden när hon pratade, hon var saklig och berättade som det var. De hade sett en 20 cm stor cysta i magen, troligen kom den från högra äggstocken men det var svårt att avgöra då den var så stor. Förhoppningsvis är den godartad då den växt i sådan fart, men de kan inte garantera något. Hon skulle prata med sina kollegor och så skulle de göra en plan för operation, förhoppningsvis samma dag eller dagen efter. Det berodde på vilka som jobbade när samt om de valde att göra operationen på Danderyd eller Karolinska, tydligen har de olika metoder och de måste komma fram vad som är bäst i mitt fall.

När hon hade pratat klart bröt jag ihop, och en stund senare även Glenn. Men han försökte hålla sig stark för min skull, jag fick såklart de värsta bilderna i mitt huvud uppspelade för mig. Vi fick någon timme tillsammans, vi grät, pratade och Glenn kontaktade familjen. Jag orkade inte prata med någon utan ville bara bli av med cystan och sedan ta allt därifrån.

Jag ligger på uppvaket efter operationen.

Jag ligger på uppvaket efter operationen.

Operation

Vid nio kom överläkaren på avdelningen. En man jag genast kände förtroende för. Nu hade de en plan och allt skulle ske snabbt. Ibland kan man få gå hem och vänta i flera dagar i tid på operation av cystor men med min smärta var inte det något alternativ. Jag fick duscha och strax efter klockan 11 låg jag i operationsrummet redo för operation. En epidural sattes i ryggen och sedan fick jag lägga mig ner med mask över ansiktet. Jag kände hur det började pirra till i armar och ben, jag tänkte på Charles och Tilde och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp och somnade om gång på gång inne på uppvaket vid tvåtiden. Jag minns att narkosläkaren kom och sa att operationen gått bra men efter en stund mindes jag inte om hon sagt något om barnet. Jag kraxade fram en fråga till en sköterska som bekräftade att bebisen mådde bra.

Under operationen tog de ut den 20 cm stora cystan, den högra äggstocken samt den högra äggledaren. Snittet blev tyvärr större än vad de först trodde att de behövde göra, jag har ett snitt från blygdbenet upp över naveln. De tog ut över 3 kg från magen. Inte konstigt att det hade sett ut som att jag väntade fler än ett barn!

Efterspel

Nu efter fyra nätter på sjukhus, och äntligen en natt hemma, vilar jag och tar det lugnt. Jag äter smärtstillande som bebisen ska tåla, jag är öm i magen och jag håller tummarna att allt ska gå bra nu resten av graviditeten. Jag fick se den lilla krabaten röra sig dagen innan jag åkte hem och jag är så tacksam. Det blir inte riktigt en jul som jag hade förväntat mig, men jag får i alla fall vara med min familj. Jag är sjukskriven till mitten av januari och får helt klart ta en dag i taget. Nu känns det som att jag har fått tillbaka min mage, jag kan andas och jag hoppas att jag snart kan njuta av graviditeten fullt ut.

Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.

Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.

Gravid i vecka 12 då och gravid i vecka 12 nu

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Tusen tack för alla fina hälsningar här i bloggen, på Facebook, mobilen och på Instagram. Wow – så mycket kärlek ni sprider! Nu känns det fantastiskt att kunna slappna av med magen på ett helt annat sätt och jag är glad över att gå in i vecka 12, även om min ”gravid vecka 12” är helt annorlunda mot förra gången …

Här springer jag med Tilde i magen - är i vecka 12 (rätt passande startnummer jag fick ...).

Här springer jag med Tilde i magen – är i vecka 12 (rätt passande startnummer jag fick …).

Gravid vecka 12 då

År 2012 var jag gravid med Tilde i magen när jag i vecka 12 sprang Tjejmilen i New York (NYRR Womens 10 K). Jag kunde springa på rätt obehindrat även om jag drog ner på tempot och inte hade någon lust att pressa mig för hårt. Jag kom med lätthet i mål under en timme och det kändes toppen. Magen syntes knappt, även om jag säkert där och då tyckte den var rätt stor …

Ett par år tidigare, 2010, var jag gravid med Charles – min förstfödde – och då har jag för mig att jag rätt obehindrat fortfarande instruerade coreklasser och kunde ligga på mage utan problem ytterligare några veckor.

Men nu …

Gravid i vecka 12 med Tilde.

Gravid i vecka 12 med Tilde.

Gravid vecka 12 nu

Tredje barnet och min kropp kände igen gravidtecknen direkt. Herregud, innan jag ens hade kissat positivt på stickan flåsade jag som en gnu på träningspass jag annars gör med lätthet, och på min morgonjogg till jobbet var jag tvungen att stanna och kissa TVÅ gånger(!). Då förstod jag att jag måste vara gravid även om första stickan visade negativt, men jag var lite tidig med att testa … några dagar senare lyste båda strecken blått.

Nu i vecka 12 är magen större än vad jag hade väntat mig och jag känner mig betydligt mer påverkad av denna graviditet än mina tidigare. Tredje barnet – och såklart att jag är äldre påverkar. Men efter en ganska tuff (men samtidigt rätt vanlig) första period av graviditeten, ser jag fram emot att förhoppningsvis glida in i den sköna fasen av graviditeten nu. Jag har börjat komma igång med träningen mer strukturerat, går och tränar för att jag mår bra av det – inte bara för att jag har en cykelklass jag ”behöver” instruera eller en inbokad tennislektion – och jag börjar få kraften tillbaka. I alla fall mentalt, jag är fortfarande väldigt trött när jag tränar, men så har jag ju också dragit i bromsen rätt rejält under någon månad plus att graviditeten påverkar. Är i alla fall glad över att vara igång igen och få röra på mig så att jag och bebisen mår bra. Mitt gravidträningsmål är enkelt – hålla igång kontinuerligt så att jag får bästa förutsättningarna för en bra graviditet och förlossning och så att bebisen har det gott i magen.

Vecka 12 nu, och på kvällen är den ännu större.

Vecka 12 nu, och på kvällen är den ännu större.

Jag är gravid!

av Terese Alvén i kategorin Graviditet, Barn & Familj den

Åh, det känns som en stor sten har lättat från mitt bröst. Varför ska man behöva må illa, vara sjukt trött, ha noll träningssug och noll inspiration till att göra någonting i flera veckor innan det känns okej att berätta för alla? Men nu skriker jag ut det – JAG ÄR GRAVID!

Gravid i vecka 11 - och två peppade barn som ska få ett litet syskon.

Gravid i vecka 11 – och två peppade barn som ska få ett litet syskon.

Men nu orkar jag inte hålla hemligheten inne längre. Och egentligen är det ju ingen big deal för de flesta av er, det är ju i min kropp som graviditeten pågår och det är främst min familj som blir påverkad av förändringarna som sker. Ni blir förhoppningsvis bara glada för vår skull. Sedan har ni börjat tänka på något annat om fem minuter. Men jag är i alla fall glad över att berätta. Det gör det lättare att slappna av i min kropp och visa upp magen som typ ploppade ut i samma stund som jag kissade plus på stickan. Kroppen bara – ”oj, det här känner vi igen. Detta har vi gjort två gånger tidigare, nu kör vi!”. Dessutom är det skönt att berätta för att slippa hålla upp en fasad att allt är som vanligt, att jag inte alls är illamående och trött och att komma med ursäkter varför det inte blev någon löprunda med kollegorna denna vecka heller …

Vecka 11 och mår piss

Jag har ännu inte gjort något ultraljud och självklart har jag en daglig oro om allt är bra i magen, men jag väljer ändå att säga detta publikt nu. Jag är i vecka 11 och har BF 1 juli, så det är ett bra tag kvar. Självklart kommer ni få följa med på resan! Jag hoppas snart vara tillbaka i en skön träningsrytm som passar min gravida kropp, vet att suget kommer tillbaka när illamåendet släpper, och jag tror det är på väg att göra det nu. Funkar fint att träna på morgonen för mig, mår som värst eftermiddag och kväll. Och jag känner att kroppen mår bra av att jag rör på mig, även om jag inte springer så mycket. Blir mest några springsteg på tennisbanan. Men precis som mina tidigare graviditeter är inte löpning något som känns bekvämt när jag är gravid. Och då är det bättre att välja andra träningsformer även om jag säkert kommer röra mig ut på några gå/jogg-rundor för att få frisk luft och för att jag älskar att springa.

”Jag ska bara …”

Ahhh. Ser fram emot att skriva mer om graviditeten längs vägens gång. Nu ska jag bara njuta av att hemligheten är ute. Jag är så otroligt lycklig över att ha en bebis i magen, jag har velat ha ett till barn i ett par år, men har hela tiden skjutit på det – ”ska bara springa maran i Paris först”, ”ska bara springa Ultravasan”, ”ska bara springa maran i Chicago” … men sedan kände jag att väntan var över. Nu håller jag tummarna att allt går bra, hela familjen längtar efter bebisen!

Tack för att du läste ända hit.