Det är tre månader sedan min operation i magen, det som gav mig ärret nedanför naveln. Och det är en månad sedan jag behövde avbryta graviditeten. Ärret därifrån sitter mest i mitt hjärta.

Jag känner att jag fysiskt har återhämtat mig rätt bra från båda händelserna under vintern även om jag har fått kämpa för att steg för steg komma tillbaka. Dock är det en del kvar innan jag riktigt känner igen min förmåga att prestera så som jag vill. Får påminna mig om att det faktiskt inte har gått så lång tid även om det känns som det stundtals. Livet rullar på och jag behöver blicka framåt. Fyller min tillvaro med aktiviteter, vardagspussel och framtidsdrömmar just för att inte fastna i jobbiga tankebanor. När jag är ensam, när jag ligger för att sova, när jag är ute och springer, när jag går på toaletten … ja, då är det oftast direkt till antingen operationen, aborten eller graviditeten som mina tankar går. Så mentalt, ja jag mår okej, jag mår faktiskt rätt bra ändå. Men jag har fortfarande djupa spår i mig som behöver mer bearbetning, tid och omtanke för att få läka. Jag och Glenn har träffat kuratorn på sjukhuset vilket känns bra och vi ska ses igen. Det är bra att lyfta tankar, få perspektiv och redskap för att må helt bra igen.

En dag i taget. Får ofta upp bilden i mitt huvud på en livskurva som finns med i vissa intervjuer där bra och jobbiga perioder lyfts. Jag ser hur jag nu har lämnat dalens botten och har påbörjat min vandring uppåt. Det är skönt.

Tips! Lyssna gärna på Rörelseglädjepodden där jag pratar om allt tufft i vinter.