Inlägg i kategorin Hälsa

Min 37:e födelsedag & Global Running Day

av Jane Haglund i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

Jag får hjälp av Jane att skriva igen.

Jag har sedan jag skrev sist flyttat från NKS till Stockholms sjukhem. Här firar jag min 37:e födelsedag. Jag ger aldrig upp, men läkarna tror att det här blir min sista födelsedag och jag har förlikat mig med den tanken.

Idag är det inte bara min födelsedag, utan även Global Running Day och jag tänker att det inte är en slump att dagarna sammanfaller just i år. Ni som kan, spring för mig, idag och andra dagar. Fortsätt bidra till cancerforskning. Det betyder mycket för mig.

Tack för att ni springer för mig

av Jane Haglund i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

Jag får även den här gången hjälp av Jane och Glenn att skriva det här inlägget.

Jag vill börja med att säga att jag är glad, rörd och tacksam av allas engagemang och bidrag till insamlingen Spring för Terese på Cancerfonden, skapad av min vän och influencerkollega Helena Olmås. Det stärker att ni är så många som tänker på mig, springer för mig och bidrar till cancerforskning.

Sedan mitt senaste inlägg så har vi kastats mellan hopp och förtvivlan, men nu har vi i alla fall landat i att jag har fått min första dos cytostatika. Den fick jag i fredags. Samtidigt kämpar vi på med andra följder av sjukdomen, vilket även det har lett till en ny operation, som gjordes i tisdags och som enligt läkarna gick bra. Nu återstår bara att vänta och se effekterna av den åtgärden.

Jag tar andetag för andetag och vill igen tacka för allt stöd ni ger mig. Det betyder mycket. Jag får mycket uppläst för mig, men jag orkar själv inte vara vid skärmar och orkar inte svara på allt.

Fortsätt springa för mig.
#fuckcancer

Jag har cancer

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

Jag får hjälp av Jane och Glenn att skriva det här inlägget.

Jag har förstått att många är oroliga och att många har hört av sig och undrar varför jag inte är så aktiv på sociala medier. Er omtanke värmer såklart otroligt mycket och ger styrka i den här tuffa tiden som är just nu. Men för att gå rakt på sak, så har jag drabbats av en väldigt aggressiv form av äggstockscancer som man kan härleda till den cysta jag opererade bort i december förra året.

Jag blev inlagd på min namnsdag, den 26:e april, då jag sökte hjälp för smärtor i buken. Sedan dess har komplikationer tilltagit. Jag har fått proppar i lungan och i hjärtat, som jag behandlas för och man har hittills inte kunnat påbörja behandling med cellgifter som man hoppats. Jag får smärtstillande och nu står hoppet till att de åtgärder man har gjort ska göra min kropp stark nog till att påbörja cellgiftsbehandling. Den närmaste tiden kommer att vara avgörande för min framtid.

Jag har inte orkat gå in på Instagram eller andra sociala medier, men jag vet att ni är många som har hört av er. Det är jag såklart tacksam för.

Jag önskar respekt för nära och kära och undanber alla former av blommor och andra gåvor. Om man känner att man vill göra något, önskar jag att ni tänker på Cancerfonden. Och så hoppas jag att ni vill köpa min bok, som kommer att komma ut till hösten. Boken kommer inte att bli som tänkt, för tanken var att jag och familjen skulle ta bilder till den nu under våren, tillsammans med Jane. Så blir det inte, men det kommer att bli bra ändå och jag hoppas att ni kommer att tycka om den. Jag vill att boken ska fortsätta sprida rörelseglädje till många, under lång tid framöver. Alla mina och Janes intäkter för boken kommer att doneras till Cancerfonden, så genom att köpa den bidrar ni även dit.

Jag vill påminna er om att vara glada över vad ni har och försöka glädjas åt det hela tiden. Det ni idag tar för givet kan ändras fort.

En natt på sjukhus – blod i magen

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

I söndags skrev jag om min värk, en värk jag då ändå tyckte jag hade kontroll över även om den påverkade hela livet. Men några timmar senare gjorde det ännu ondare och i måndags åkte jag in till gynakuten där jag blev kvar. Skrev om händelsen på Instagram och publicerar det även här:

När jag äntligen fick äta visste jag också att det inte skulle bli någon operation.

När jag äntligen fick äta visste jag också att det inte skulle bli någon operation.

KONTRASTER – Så peppig bild jag la ut igår, publicerade den nog mest för att peppa mig själv. Åkte in till gynakuten igår kväll igen trots att jag hade läkartid idag. Smärtorna i buken ökade tills jag satt och grät i soffan.

Jag hade panik i bilen in. Minne från i vintras kom tillbaka och en stor oro över att inte vara frisk. Att det är något obotbart.

När jag äntligen kom in till läkaren såg han direkt att jag hade en massa blod i magen, blod som troligen kom från en sprucken cysta på den vänstra äggstocken. Det var rätt mycket och han sa att jag skulle få göra titthålsoperation för att suga ut blodet.

Jag hamnade på samma avdelning som sist, och fick vara fastande i väntan på operation och försöka sova.

Sen förmiddag träffade jag en ny läkare som undersökte mig. Även han såg blodet men tyckte det minskat, troligen för att jag legat ner och det då glidit ut mot revben och sidorna. Han var dock inte lika pigg på att operera. Mina blodvärden såg fina ut trots allt och då ville han att kroppen skulle få ta hand om detta.

Själv vill jag bara må bra och blev så arg och besviken, var inställd på operation men plötsligt var det okej för mig att äta och en lunchbricka kom. Mat jag knappt åt.

Läkaren har säkert rätt, det är inte bra med operationer man kan undvika. Nu får jag på nytt blicka framåt, ta en dag och ett steg i taget. Får inte höja pulsen på ett par veckor och kommer troligen ha svullen mage och rejält ont ett bra tag till, även om läkaren sa att smärtan ska avta successivt.

Du som mår bra just idag. Var tacksam över det. Och träna lite för mig med.

Nu måste det börja vända uppåt för mig snart … denna vinter kommer jag aldrig att glömma men jag vill gärna ha den i backspegeln nu, inte fortfarande hänga kvar vid den.

Påskhelg med vila och kropp som behöver återhämtning

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

Jag har haft min lugnaste påskhelg på länge. Våren min har varit intensiv på olika sätt. Förutom jobb, fotbollscuper och bokskrivande har allt fruktansvärt som hänt i vinter påverkat mig mentalt och fysiskt. I omgångar har jag känt mig stark, men gång på gång blir jag påmind om att min kropp inte mår hundra än. Jag har inte riktigt samma tolerans mot allt som kommer mot mig, mina skyddsbarriärer är för tillfället raserade. Men jag kommer bygga upp dem igen.

Aktiv lek i trädgården i helgen.

Aktiv lek i trädgården i helgen.

Senaste veckan har jag haft otroligt ont i kroppen. Jag har inte kunnat springa och jag kan inte ens ligga ner i vissa positioner. Det gör ont när jag tar djupa andetag eller gäspar och igår kväll när jag och Glenn tittade på en rolig film och jag inte kunde låta bli att skratta gjorde det så ont under revbenen som att jag nästan fick kramp i musklerna av att skratta. Så skumt. Vet inte riktigt varför jag har ont och jag vet inte riktigt hur jag ska få hjälp. Men jag fortsätter att leta svar och förhoppningsvis få känna igen min kropp snart igen och inte bli begränsad av skumma smärtor.

Denna påskhelg har därför blivit rätt stillasittande. Har varit aktiv i vardagsmotion med barnen, gått till olika lekparker, lekt i trädgården och spelat boll. Testade även en timme tennis med lillebror, och visst gick det att spela, men jag hade ingen rotation i överkroppen och jag kände hur påverkad kroppen var när jag sprang efter bollarna. Var inte riktigt mig själv. Jag känner i alla fall att smärtan har förändrats sedan början av veckan, förhoppningsvis är det ett gott tecken och att den är på väg bort. Nästa vecka är kalendern full med roliga åtaganden igen, så jag hoppas verkligen att kroppen vill vara med mig då och att jag inte behöver kämpa mig igenom allt.

Tre månader sedan magoperationen – och en månad sedan aborten

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Graviditet, Hälsa den

Det är tre månader sedan min operation i magen, det som gav mig ärret nedanför naveln. Och det är en månad sedan jag behövde avbryta graviditeten. Ärret därifrån sitter mest i mitt hjärta.

Tre månader sedan operationen. Ärret på magen syns, men inte ärret i mitt hjärta.

Tre månader sedan operationen. Ärret på magen syns, men inte ärret i mitt hjärta.

Jag känner att jag fysiskt har återhämtat mig rätt bra från båda händelserna under vintern även om jag har fått kämpa för att steg för steg komma tillbaka. Dock är det en del kvar innan jag riktigt känner igen min förmåga att prestera så som jag vill. Får påminna mig om att det faktiskt inte har gått så lång tid även om det känns som det stundtals. Livet rullar på och jag behöver blicka framåt. Fyller min tillvaro med aktiviteter, vardagspussel och framtidsdrömmar just för att inte fastna i jobbiga tankebanor. När jag är ensam, när jag ligger för att sova, när jag är ute och springer, när jag går på toaletten … ja, då är det oftast direkt till antingen operationen, aborten eller graviditeten som mina tankar går. Så mentalt, ja jag mår okej, jag mår faktiskt rätt bra ändå. Men jag har fortfarande djupa spår i mig som behöver mer bearbetning, tid och omtanke för att få läka. Jag och Glenn har träffat kuratorn på sjukhuset vilket känns bra och vi ska ses igen. Det är bra att lyfta tankar, få perspektiv och redskap för att må helt bra igen.

En dag i taget. Får ofta upp bilden i mitt huvud på en livskurva som finns med i vissa intervjuer där bra och jobbiga perioder lyfts. Jag ser hur jag nu har lämnat dalens botten och har påbörjat min vandring uppåt. Det är skönt.

Tips! Lyssna gärna på Rörelseglädjepodden där jag pratar om allt tufft i vinter.

This is my fight song! – två veckor efter min avbrutna graviditet

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Hälsa den

This is my fight song, take back my life song. Som jag älskar texten, känslan av power och energin i denna låt. Det är en låt som har hängt med mig länge. Ett tidigare tydligt minne är när jag lyssnade på låten under upploppet av Helsingborg Marathon. Glenn cyklade bredvid mig och filmade samtidigt som jag sprang och sjöng med i texten. Med havet som bakgrund, vinden i mitt hår och glädjen över att snart ha bockat av ytterligare ett maraton – känslan var enorm. 

This is my fight song!

This is my fight song!

I vinter har låten fått en annan mening för mig, En djupare mening. Efter allt tufft som har hänt lyssnar jag på låten och känner kraft. Ja, ni som följer mig på Instagram fick se mig dansa loss till Fight Song så sent som igår fredag.

Två veckor efter den sena aborten. Jag är tacksam över att jag valde att resa till Thailand tillsammans med Tilde för att få en paus från allt. En chans att landa och starta om mitt system. Visst tänker jag en hel del på det som hänt, samtidigt som det känns avlägset när jag befinner mig på andra sidan jorden, jag hinner inte tänka på lilla Theodore och mina drömmar som sprack. Att det bara har gått drygt två veckor är overkligt, det är som att det har funnits i mitt system betydligt längre än så. Som att det är en tydlig del av den jag är nu. Vi skapas ju av våra erfarenheter som ger oss nya kunskaper om oss själva och världen.

Jag tror att sorgen kommer bli tyngre när jag är tillbaka på hemmaplan där minnena är tydligare. I soffan där jag satt om kvällarna med handen på magen och kände sparkarna, i sängen där jag hade svårt att sova på grund av magen eller i köket där jag föreställde mig hur det om några månader skulle stå en Stokke-stol vid bordet med den lilla babysitsen i, något som min brors son just nu använder.

Men jag känner hopp inför framtiden. Redan har positiva saker börjat ske i mitt liv. Fick ett fantastiskt roligt besked i veckan som jag hoppas få dela med er om några veckor. Andra tankar om projekt och upplevelser som skapar positiva tankar och vibrationer i mitt inre. Jag kommer aldrig glömma det som har hänt, men jag vet också att jag och familjen har kraft att ta oss vidare, och resten av det här året ska jag göra allt jag kan för att få ett toppenår. Även om det inte riktigt startade och utvecklades som jag hade önskat. Jag kan inte ändra på det som har skett, så då får jag lägga kraft på annat som gör mig glad och gör mig till den Terese jag tycker om att vara.

Terapi i Thailand – två veckor med dottern i värmen

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Barn & Familj, Hälsa den

Två veckor terapi i Thailand. Med hjälp av solen, värmen, vilan och en hel del rörelseglädje i kombination med kärlek från min familj kommer ge mig ny kraft. 

Taggade på Arlanda redo för flygresa till Thailand.

Taggade på Arlanda redo för flygresa till Thailand.

Det var många turer fram och tillbaka om jag ville åka till Thailand eller inte. Jag började fundera på det mitt i allt förra veckan för jag tänkte att det kunde vara skönt med miljöombyte och att få ta det lugnt ett tag. Men beslutet ville jag vänta med tills allt var över. Inte ens då var det en självklarhet. Som jag velade, ville jag åka? Ville jag vara hemma? Till slut tog jag beslutet, och även om jag tvekade även efter så känns det nu helrätt.

I förrgår flög jag och Tilde till Thailand. Glenn och Charles är kvar hemma och vi tjejer blir omhändertagna av mina föräldrar här nere. Jag tror det är bra för Tilde att få vara ensam med mig och jag tror det är bra för Charles att få hitta på roliga saker med Glenn. Sedan hoppas jag komma hem med ny kraft, även om hjärtat fortfarande kommer vara skört så är jag övertygad om att solen, värmen, vilan och en hel del rörelseglädje här nere kommer att hjälpa mig framåt.

Svettigt men härligt efter första löprundan i Thailand. 5 km längs strandpromenaden.

Svettigt men härligt efter första löprundan i Thailand. 5 km längs strandpromenaden.

Efter två omtumlande månader (känns betydligt längre) från att cystan gjorde ont 18 december, operation dagen efter, jobbiga provsvar några veckor senare, ett ultraljud som påverkade varje liten cell i min kropp och avbrytandet av graviditeten på alla hjärtans dag. Hur kan två månader kännas som en evighet?

Tilde hoppade snabbt i poolen med mormor. Själv höll jag mig på sidan av.

Tilde hoppade snabbt i poolen med mormor. Själv höll jag mig på sidan av.

Men nu. Nu är det dags för läkning, och jag gör det på mitt bästa sätt. Genom att ta en dag i taget, lägga mycket fokus på sådant jag mår bra av och tillåta mig att gråta så fort jag behöver.

Tänker på Theodore varje dag, han är en del av mitt hjärta nu.

Tänker på Theodore varje dag, han är en del av mitt hjärta nu.

halsa

En dag i taget – små steg varje dag

av Terese Alvén i kategorin Hälsa den

Jag är alldeles överrumplad över responsen på mitt senaste inlägg. Jag är rörd och tacksam över ert vackra stöd som jag har fått via Instagram, mejl och Facebook. Det hjälper mitt i min sorg. Så tack.

En annan sak som hjälper (förutom familj och vänner som är allra viktigast) är min träning. Att få vara fysiskt aktiv och komma igång steg för steg hjälper mig enormt. Jag promenerar, cyklar i hemmagymmet, har joggat några steg samt kört styrkeövningar. Det låter mer extremt än vad det är, jag tar det relativt lugnt och försöker lyssna på kroppen. Samtidigt mår jag så bra av att röra på mig nu att jag inte riktigt kan låta bli. Korta träningspass på en moderat nivå, det känns helt okej just nu. Sedan kommer jag blicka framåt och försöka få till något roligt lopp att sikta mot. Jag jobbar ju med otroligt många roliga lopp, men tänker att jag även vill hitta ett lopp som jag kan springa för min egen skull. Något som peppar mig och får mig att blicka framåt nu när mina andra framtidsplaner för sommaren sprack förra veckan.

Även roliga projekt och uppdrag får mig att blicka framåt. Jag har en hel del på gång som skapar förväntan och energi i min kropp. Det är sådant jag gärna lägger min tankekraft på nu efter några turbulenta veckor i privatlivet.

Men det jag vill säga till er – tvekar du att gå och träna trots att du har bestämt dig för att träna … Bara gör’t! Du kommer må bättre av det och du kommer få upp energin och lusten bara du ger det fem minuter. Vi behöver lite extra endorfiner så här mitt i vintern.

Morgoncykling med tabataintervaller.

Morgoncykling med tabataintervaller.

Styrka i hemmagymmet.

Styrka i hemmagymmet.

Värsta dagen i mitt liv – sen abort i vecka 21+2

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén, Graviditet, Hälsa den

Att göra en sen abort i vecka 21+2 är inget jag önskar någon. Men precis som mina förlossningsberättelser med Charles och Tilde förtjänar min lilla son som inte fick uppleva livet utanför magen en egen berättelse. Läs bara om du orkar, annars rekommenderar jag att du hoppar över detta inlägg. För det är tungt med all sorg även om det finns strimlor av ljus som tar sig igenom de mörka molnen och visar att det finns en morgondag.

Nu har jag börjat på en mening och raderat den flera gånger om. Brukar alltid veta hur jag ska formulera mig och raderna flyter på relativt enkelt på datorn. Men nu är det tomt. Har så mycket jag vill skriva och samtidigt vet jag inte hur. Vi får se hur det går … jag ska inte sätta någon press på mig för att skriva den perfekta texten, jag ska bara berätta hur jag känner och vad jag har upplevt. För det är en del av min läkningsprocess. Jag behöver bearbeta i textform och jag vill dela med mig till er då jag har fått så enormt mycket nätkärlek senaste veckan samt att jag själv upplever att det finns väldigt lite information om sena aborter. Vill du inte läsa, hoppa över detta inlägg. Det är personligt. Det är tungt. Och det är min upplevelse. Hur någon annan känner som går igenom en liknande händelse, det vet bara den.

Jag är inte längre gravid. Och nu kommer mina tårar … Jag önskar så innerligt att jag fortfarande hade en växande mage med sparkar som dagligen gav mig lycka och känsla av extrem kärlek och närhet. Men det är inte längre min verklighet. Även om delar av min kropp fortfarande tror att jag är gravid eller nybliven mamma. Det har gått tre dagar sedan aborten och mina bröst är stenhårda, stora och ömma. Sprängfyllda av mjölk som inte ska få börja sippra ut. Min längtan efter att få amma min bebis … alltså det är en av alla tankar jag inte kan hantera just nu. Det gör för ont. Att veta att jag har en massa mat, men ingen att ge den till. Det ska inte vara så.

Ahhh … okej, nu backar vi bandet.

Sen abort – dag 1 (tisdag)

I tisdags var jag och Glenn på inskrivning på sjukhuset. Vi pratade med en barnmorska som förklarade hela processen och jag fick en tablett vars uppgift var att stoppa mina graviditetshormoner. Vi fick en broschyr med rubriken ”medicinsk abort från v 9+1” att ta med hem. Jag upplevde det nästan som ett hån. Hur kan det inte finnas en broschyr som hanterar sena aborter? Även om processen är densamma, är det två olika saker att abortera något som man inte ens ser om allt har kommit ut (och därför måste ta ett graviditetstest ett par veckor senare för att kontrollera som det stod i foldern) och att behöva föda ut en minibebis som är cirka 3 dm lång från huvud till fot. Sedan är såklart alla situationer tuffa, oavsett när i en graviditet man behöver avbryta, och av vilken anledning. Jag hade varit ledsen även om ett ultraljud tidigare hade sett allt som upptäcktes på RUL i vecka 20, men det hade ändå underlättat om det inte hade behövt gå så pass lång tid som nu när halva graviditeten var passerad.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Efter en timme sitter vi åter i bilen på väg hem. Successivt börjar ångesten byggas upp allt mer inne i kroppen, jag är extremt nervös inför torsdagen när aborten drar igång på riktigt. När jag tidigare har fött mina barn har jag varit pepp, inte särskilt orolig för smärtan utan mer nyfiken och förväntansfull hur just mina förlossningar ska gå till. Jag har alltid gjort parallellen till ett maratonlopp där jag vet att det kommer vara tufft och ta tid, men att jag tar det kilometer för kilometer, och när de första 10 är över, då behöver jag inte göra om dem, då fortsätter jag bara nöta framåt en bit i taget. Jag försökte att även se på detta som ett maraton, även om jag skulle ställa mig på startlinjen utan sug att springa och utan att vara varken mentalt eller fysiskt förberedd. Men på något sätt skulle jag ta mig igenom det, hur plågsamt det än skulle vara. Ingen medalj eller bebis väntar i mål, men kanske någon form av lättnad av att det värsta är över och att min läkningsprocess och sorg kan få fritt spelrum.

På nätterna drömmer jag stressande drömmar när jag väl sover och långa stunder ligger jag bara och vrider mig i sängen. Sista dygnet innan aborten segar sig fram. Jag får tiden att gå med promenader, ströskrollande i sociala medier samt en stunds jobb. Men i magen växer oron och jag mår lätt illa hela dagen. På kvällen blir det ännu värre och sista natten är en mardröm. Men även om inte jag märker att tiden går gör den ändå det och plötsligt är klockan kvart i sex torsdag morgon.

Sen abort – dag 2 (torsdag)

Dagen är här och jag är inte redo. Men det finns ingen återvändo och nu gäller det bara att ta sig igenom detta. Jag startar behandlingen hemma med fyra tabletter som så smått ska få igång kroppen att börja jobba. Även fyra smärtstillande tabletter som jag också fick från sjukhuset sväljer jag innan vi åker iväg.

Kvart över sju skrivs vi in och får vårt lilla rum. Här får vi beskedet att vi kommer vara i detta rum fram till klockan 16 när gynavdelningen stänger, om inte allt är över då vilket de inte tror, då flyttas vi till förlossningen där jag även bör förvänta mig att få stanna över natten. Det kan ta rätt lång tid så här långt fram i graviditeten.

Till en början går det segt, jag får en ny tablett var tredje timme, och en mensvärksliknande molande känsla blir allt tydligare i mage och rygg. Men det gör inte ont. Vi slökollar på Nyhetsmorgon och olika program på paddan vi har med, orkar inte kolla på något som engagerar mig och kräver min uppmärksamhet, men behöver något att se på för att få tiden att gå.

En kurator kommer in och pratar med oss, mina tårar rinner samtidigt som det är skönt att få prata och lätta på trycket inombords. Men hon vill inte att vi pratar för länge, hon vill inte dränera mig på energi, hon påminner mig om hur viktigt det är att jag behåller kraften denna dag. Att hon förstår att det är en fruktansvärd dag men att jag också måste orka mig igenom den, och det kommer en morgondag.

Runt lunch börjar det värka lite mer i ryggen och vi plockar upp TENS-maskinen som jag har haft vid mina tidigare förlossningar och är min bästa vän mot smärta. Glenn sätter strömmen på fyra punkter i ländryggen och sedan får mina muskler vibrera i flera timmar. Allt eftersom ökar jag styrkan på vibrationerna och det dövar smärtan och ger mig något annat att fokusera på. Även magen gör ondare och jag får ytterligare en smärtstillande tablett. Min känsla är dock att det fortfarande är väldigt lång tid kvar.

Vid två får jag gå in till läkaren som vill sätta bedövning inne runt livmodertappen samt undersöka om det går framåt. Uppe i gynstolen får jag panik när hon rör på hinnorna och vattnet går. Jag bara skriker rakt ut av sorg, blundar och klamrar mig fast vid Glenns arm. Det känns som en evighet och jag hör i periferin hur läkaren och sköterskorna kommenterar vad de gör samt att vattnet var missfärgat och bebisen hade varit stressad där inne men att han nu inte lever längre. Paniken i kroppen är extrem, jag får frågan om jag har ont, men jag skakar bara på huvudet, det är inte i kroppen smärtan sitter. Efter en stund börjar jag lugna ner mig och jag kan promenera tillbaka genom korridoren till vårt rum.

Efter att vattnet gått känner jag ingen värk. Precis som när jag födde Charles och Tilde hade jag haft ett enormt tryck inombords med spända hinnor, när de tog hål på dem då fick jag en paus i smärtan. Men eftersom jag kände igen mig i detta visste jag också att trycket skulle komma tillbaka en stund senare och att det troligen inte skulle dröja så länge till nu, jag brukar föda ganska snabbt.

Mycket riktigt. Vid tre kommer menssmärtorna tillbaka allt mer, och jag går in och sätter mig på toaletten där det är meningen att jag ska föda ut vår son ner i ett bäcken som är placerat i stolen. Jag bara sitter där inne och blundar, känner inte att något är på väg men det känns tryggt att vara på plats. Jag hör hur Glenn pratar med läkaren som kom förbi för att höra om bedövningen hon satte har hjälpt och jag hör hur sköterskan kommer in och säger att vi ska förflytta oss upp till förlossningen, de stänger strax avdelningen och de vill få upp mig nu när det är lugnare med min smärta. Hon hämtar en rullstol för att förflytta mig medan jag sitter kvar på toaletten.

Jag vill inte förflytta mig, jag känner min kropp, jag vet att bebisen kommer komma ut vilken minut som helst. Glenn och sköterskorna står redo utanför med alla våra grejer och rullstolen när jag halvt viskar och ropar ”han kommer nu”. De hör inte riktigt vad jag säger och jag bara gråter. Jag känner så tydligt hur han glider närmare öppningen och på nytt kommer paniken och sorgen med full kraft. Jag skriker av sorg när han glider ur mig. Det går fort, det är en liten kropp och det gjorde inte fysiskt ont. När jag säger ”han är här nu, han har kommit ut” kommer de in och klappar mig tills jag lugnat ner mig. Lättnad och sorg om vartannat. Det värsta är över.

Jag påminner Glenn om att han inte får titta ner i toalettstolen och jag ställer mig upp för att de ska kunna klippa av navelsträngen. Moderkakan har inte kommit ut än, men jag ska förflyttas upp till förlossningen så får det sista komma ut där. Det är en märklig känsla att dra upp trosorna och byxorna och förflytta sig upp en våning.

Det är lugnt uppe på förlossningen. Jag är glad över att varken behöva möta någon höggravid kvinna eller någon nyfödd bebis. Det är tillräckligt tungt bara att vara på denna avdelning ändå och veta att ingenting positivt kommer komma ut av vår vistelse här. Vi får ett rum och en ny barnmorska som ska ta hand om oss får en inblick i vårt fall av sköterskan. Hon sätter sig och pratar med oss och frågar ödmjukt om vi vill att hon säger foster eller barnet. För oss var det självklart att säga barnet. Efter en stund hjälper hon mig att få ut moderkakan och därefter får jag ligga på sängen och bara pusta ut.

Innan hela processen var jag övertygad om att jag inte ville se bebisen när han kommit ut. Jag hade redan tittat ordentligt på de långa ultraljuden veckan innan och jag kände hans kraft i magen. Jag hade en fin bild av honom i mitt huvud som jag ville behålla. Men efter att mitt vatten hade gått svepte ett nytt beslut så otroligt starkt över mig. Klart att jag vill se min bebis. Jag vill säga hej då, jag vill ge honom den respekt han förtjänar och få vara nära honom en sista gång.

Barnmorskan hämtar honom när vi är redo. Hon hade tänt ljus i rummet, sänkt övrig belysning och när hennes försiktiga knackning på dörren ljöd fylldes mina ögon av tårar. Men inombords var jag lugn. Det rådde en stillhet och kärlek i rummet. Här bröt Glenn fullständigt ihop, men jag hade en ny kraft inom mig. Jag ville bara ta in allt jag kunde.

Han placeras bredvid mig och jag rör min hand över kroppen. Smeker armen, kinden, känner försiktigt på huvudet, försöker hålla min fingerspets i hans hand, rör konstant på mina fingrar över honom och önskar att kroppen hans inte alls var så kall utan att han levde och mådde bra. Jag pratar med honom, säger att jag älskar honom, säger förlåt, säger att hans syskon Charles och Tilde hälsar så mycket. Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund lägger jag handduken som han kom med över honom och nickar åt barnmorskan att vi är klara.

Efteråt bara gråter vi båda två. Glenn säger att han vill att vi kallar honom Theodore, det namn vi hade tänkt ge vårt barn om vi skulle få en son, och jag är glad att han vill det. Jag vill också att han ska vara verklig i våra liv, men Glenn har inte riktigt varit där – förrän nu. För honom var det väldigt bra att vi fick träffa vår son, då förstod han äntligen hur jag har känt länge. Som någon så klokt kommenterat i mina sociala kanaler och som varit med om något liknande – hon sörjde en närhet och hennes man sörjde en framtid. Och det är precis så jag har känt det. Nu lyckades vi hamna på samma nivå och det tror jag är viktigt för fortsättningen, för att förstå varandra och trösta varandra. Och även om Glenn har velat att vi ska ha ett till barn är det mest jag som har velat. Men nu är han mer motiverad än någonsin och precis som mig vill han verkligen bli förälder på nytt.

Efterspel

Det är en tomhet i kroppen. En enorm saknad efter vår bebis. Jag bryter ihop när jag sitter och äter gröt till frukost, jag bryter ihop när jag läser ett mejl från min mamma, jag bryter ihop när jag skrollar mig igenom underbara hjärtan och kommentarer från läsare. Jag bryter ihop när jag får upp en minnesbild av hur det var att få smeka Theodores lilla arm och hur det var att försöka hålla fingerspetsen i hans lilla hand. Jag bryter ihop bara jag sitter och skriver detta och känslorna svallar över.

Samtidigt är det skönt att gråta. Det är läkande. Och efter en stund, då är livet i princip som vanligt. Jag torkar tårarna och skrattar till när jag berättar för Glenn om något roligt Tilde har sagt, jag plockar upp leksaker från golvet och höjer rösten när barnen inte lyssnar när jag får ropa för en tredje gång. Jag lyssnar på podd och tar långa promenader, jag följer med och ser sonen spela fotbollsmatch och vi går på middag hos vänner – där jag såklart också börjar gråta flera gånger, men där det också finns kärlek och andra tankar än sorgen som pågår parallellt med allt annat.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Tiden har återgått till det normala. Sekunder är sekunder och dagarna passerar utan att jag knappt hinner reflektera. Från beskedet på ultraljudet förra veckan till dess att aborten var över gick livet i slowmotion. Varje timme var en kamp och kändes som en evighet och varje dag var ett mentalt berg att ta sig igenom med en ångest som växte sig allt större. Men när den värsta toppen var över, då gled vi nerför berget med lätthet, även om alla som springer i kuperad terräng vet att även nedförsbackar är tuffa och de kan ge rejäl trötthet i kroppen även om det utifrån sett ser lätt ut. Men vi är okej. Jag är okej. För även om hela familjen är påverkad har den största kampen varit i min kropp. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv har burit ett liv i sin mage hur extremt jobbigt det är att gå igenom något sådant här. För Glenn blev det egentligen först verkligt när han såg Theodore. Det var då han bröt ihop, även om han såklart varit ledsen innan. Men då var han mest orolig för mig samt försökte lösa allt det praktiska samt vara ett stöd och underlätta för mig. Men när han fick se vår lilla son som jag känt i kroppen i flera veckor samt så tydligt kände när jag födde ut honom, då förstod han. Charles var väldigt ledsen de sista kvällarna innan aborten när vi hade berättat att bebisen inte skulle överleva och att de inte skulle få något nytt syskon i sommar. Och som mamma är det jobbigt att se sin son så ledsen, detta är hans första upplevda sorg och det är nya känslor att hantera. Han har så färska minnen av att jag ligger på sjukhuset så han var precis som sin far väldigt orolig för mig, och vi försäkrade honom om att det inte var någon fara för mig, att jag mådde bra, men att vi måste plocka ut bebisen. Tilde däremot, hon har inte riktigt förstått. Hon har kommenterat ett par gånger efter aborten om bebisen i magen och jag har lugnt fått fråga om hon kommer ihåg att mamma inte längre har en bebis i magen. Men jag förstår att det är svårt att ta in och jag är glad att hon inte behöver uppleva den sorg vi andra känner.

Theodore

Theodore är en del av våra hjärtan nu. Han fick aldrig dra ett enda andetag och han levde endast 21+2 veckor i min mage, men han kommer alltid vara en del av oss och vi älskar honom så enormt mycket. Tack min fina lilla änglabebis. Vi kommer att ses en dag och så fort jag ser ett hjärta tänker jag extra mycket på dig, du som fick födas fram på alla hjärtans dag, eller alla brustna hjärtans dag som Charles kommenterade. Men vi ska minnas dig med kärlek.