Förstadie till cancer – läkarna hittade avvikelser i min cysta

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén den

Uppföljning av min cysta på äggstocken, när de ringde om mina provsvar och jag fick panik. Allt var inte så bra som jag hade hoppats.

Det har gått över en månad sedan min akuta operation av min cysta i magen. Jag har  känt att läkningen har gått bra, jag känner mig stark i kroppen, är pigg och mår bra. Har inte ens varit orolig över att få svar på proverna som togs i samband med att cystan plockades ut. De sa att det visuellt hade sett bra ut vid operation, att stora cystor (min var över 20 cm) brukar vara snälla men att det såklart kan finnas något dåligt i dem också. Och det sista stämde. Inne i cystan, som nu fått namnet mucinös borderlinetumör hittade de avvikelser vilket jag fick reda på förra veckan när jag bröt ihop ett par dagar. Kanske är detta för personligt för att dela, men jag tycker det är viktigt, säkert finns det fler som känner igen sig, och vi behöver lyfta vikten att kontrollera kroppen om man är orolig över något – som när magen blir uppsvälld av okänd anledning. Vi tar det från början …

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Telefonsamtalet jag inte ville ha

Förra onsdagen var jag på konferens med jobbet, hade ett par timmar kvar innan vi alla skulle åka hem igen från Gripsholm där vi bott över natten. På min mobil hade jag fyra missade samtal från dolt nummer samt ett meddelande från sköterskan på gyn som ville att jag skulle ringa upp henne direkt för att boka en tid hos läkaren som ville gå igenom mina provsvar, förklara dem samt bestämma hur vi går vidare. Redan här dunkade mitt hjärta hårt i bröstet. Jag hade väntat mig att få hem ett brev om att allt var bra, precis som när jag tidigare gjort cellprov.

Jag stod utomhus på en tom parkering och ringde upp Glenn. Fick först inte fram någonting förutom gråt. Hans första tanke var såklart att jag hade börjat blöda kraftigt eller så, att det var något med bebisen, men jag kunde inte prata på några minuter. Jag blev så rädd. Rädd för att ha cancer. Rädd för att dö. Rädd för att lämna mina barn. Rädd för att bebisen i magen inte skulle få överleva. Tankarna forsade genom mitt huvud utan möjlighet att stoppa dem. Även om det inte var det absolut värsta besked som väntade var jag också rädd för cellgifter, rädd för strålning, rädd för fler perioder av att må dåligt. Rädd för att inte få njuta och fokusera på min graviditet nu när jag äntligen börjar må bra efter gravidillamående och borttagande av cysta.

När vi pratat klart försökte jag ringa upp sköterskan. Men jag kunde inte koncentrera mig på vilka siffror hon sa i telefonnumret och jag hade varken papper eller penna, ville inte heller gå in till mina kollegor innan jag visste mer. När jag stod och krånglade med telefonen ringer hon som tur var upp igen.  Hon berättade samma saker hon gjort på svararen, och frågar om jag kan träffa läkaren på fredag, två dagar senare. Jag sa ja och frågade vilka tider hon har. Då svarar hon ”du kan välja tid, läkaren sätter in dig extra”. Då kände jag hur tårarna steg på nytt. När hon också frågar lite försiktigt ”planerar du att komma själv eller kommer du ha med dig någon? Det kan vara bra att ha med en närstående för att ta in all information” ... ja då kunde jag knappt svara henne längre, det bara stockade sig i halsen. Panik i hela kroppen.

På nytt ringde jag Glenn och bara grät. Han bestämde sig för att hoppa in i bilen och komma och hämta mig, så tacksam över det. Jag messade till en kollega som kom ut till mig och vi gick och satte oss i foajén där det var lite lugnare. Hon satt och pratade med mig och höll mig sällskap och min chef kom och pratade. Jag är så enormt tacksam över att ha så fina kollegor och chef, de är alltid stöttande och finns där. Det kändes tryggt att vara med dem tills Glenn kom. I vågor bara grät jag, det gick inte att stoppa, jag var så fruktansvärt rädd. Mycket räddare än när jag fick beskedet om cystan i magen – eller så kändes den rädslan annorlunda då det gick över hyfsat snabbt då operationen skedde bara några timmar senare. Nu skulle jag få gå i ovisshet i två dygn.

1177 – kollar upp journalen

Hela eftermiddagen var det som att vara i en torktumlare, vi grät en stund, sedan var allt som vanligt ett tag, sedan kom tårarna på nytt. En bekant till Glenn tipsade om att vi kunde kolla upp journalen på 1177, och även om vi visste att vi kanske inte skulle gilla det vi läste kändes det bättre att få någon form av svar. Ovissheten var det värsta. Särskilt när vi befarade det värsta.

Inne i journalen hittade vi några mystiska anteckningar. Det stod en diagnos om en icke-invasiv mucinös borderlinetumör samt en om att jag är gravid och särskilda åtgärder ska tas. Något preparat var också beställt. Vi började googla friskt och lyckades i alla fall förstå att det var en tumör som i dagsläget inte spridit sig enligt diagnosen, men det som förbryllade oss mest var preparatet som var beställt. Vi fortsatte googla och fick fram att det handlade om cytostatikabehandling, alltså cellgifter. Detta gjorde såklart att tårarna svämmade över på nytt och jag fortsatte läsa om vad detta innebar. Jag vet att man kan få detta under en graviditet men självklart skapade det oro. Men kroppen och knoppen är fantastisk. Efter några timmar hade jag ändå landat i att det var någon form av tumör och att jag skulle få någon form av behandling, sedan fick vi vänta och se vad läkaren sa. Men att veta något kändes bättre än att vara i ovissheten.

Mucinös borderlinetumör

På fredagen bubblade det av oro i magen när det närmade sig besök hos en av läkarna som var med och opererade mig. Men så lättad jag blev när vi äntligen satt ner hon, jag och Glenn och pratade. Hon gick igenom allt som hänt under operationen, berättade om anatomin i kroppen för att förklara mer om vad de plockat bort och varför samt förklarade vad proverna visat. Inne i cystan såg det mesta fint ut, men det fanns delar med avvikelser som inte bör finnas i en snäll cysta. Hon var dock noga med att säga att det var inne i cystan de hittat detta, alla yttre kanter såg jämna och fina ut och på övriga ställen i magen där de också tagit prover hade det inte rests någon varningsflagg. Men eftersom de inte vill missa något vill de dubbelkolla resultaten samt få experternas utlåtande. Tydligen har patologerna på Karolinska (jag var på Danderyd) konferens två gånger i veckan där de tar upp olika fall ordentligt, nu skulle de kolla över mitt. Beroende på vad de eventuellt kom fram till skulle det kunna bli olika scenarios om hur vi går vidare, men förhoppningen var att inget mer skulle upptäckas och då skulle inget mer göras förrän efter graviditeten.

Och angående cytostatikabehandlingen sa läkaren att det inte alls var något som var beställt, så jag och Glenn verkade ha misstolkat den informationen … nu hade jag accepterat att det fick bli så om det inte fanns andra alternativ, men det var en lättnad när jag i dagsläget inte alls behövde det.

Jag och Glenn kände oss lugna efter besöket. Vi hade ju redan landat i att det var något dåligt i magen och nu var det bara att ta en sak i taget. Dessutom kändes det inte alls lika jobbigt som när vi fått telefonsamtalet ett par dagar tidigare. Nu var det som att jag hade kommit ut ut min torktumlare, visst var jag omskakad, men jag stod på fast mark igen.

Patologerna på Karolinska – besked och framtid

Patologerna på Karolinska Institutet skulle dubbelkolla alla mina prover och all tillgänglig info från mig för att se om det var ytterligare någon risk eller om det var just en mucinös borderlinetumör som nu är borttagen i och med operationen och de fertilitetsbevarande åtgärder (läkarnas uttryck) som de redan utfört genom att plocka ut min ena äggstock och äggledare men behållit den andra. Upp till två veckor skulle det ta att vänta på besked, men denna gång var jag inte alls orolig, kände att det bara var att vänta och se och redan efter några dagar ringde telefonen.

Det var ett glädjande besked. De hade inte hittat ytterligare risk, övriga prover i magen såg fina ut och nu slipper jag fler åtgärder till dess att bebisen är född i sommar. Dock ska jag ringa min läkare så fort jag har fött för att komma på ett första återbesök ett par veckor efter. Sedan ska jag gå på återbesök två gånger om året i fem och följt av en gång om året i ytterligare fem år.

I dagsläget tycker de inte att jag ska ta bort den vänstra äggstocken (efter graviditeten) med tanke på min ålder, då kastas jag in i klimakteriet och måste äta en massa tabletter. Skulle det börja växa något även på den vänstra kommer jag däremot ta bort den, det kommer de hålla koll på framöver och skulle jag känna att magen blir svullen ska jag ringa in för att kollas upp även mellan mina besök.

Jag planerar att föda bebisen vaginalt, precis som mina tidigare barn, men om jag av någon anledning behöver göra kejsarsnitt har läkaren skrivit in i min journal att de även ska plocka bort min blindtarm om de öppnar upp magen. Tydligen kan det växa en del skit där, så i mitt fall är det bra att ta bort den. Jag kan såklart plocka bort den senare också, men det är bra att göra det om de ändå är inne i magen för att inte behöva genomgå så många bukoperationer.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg "på" magen som jag kände innan operationen.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg ”på” magen som jag kände innan operationen.

Känner tacksamhet

Jag är så tacksam över läkarnas kompetens. Jag är så tacksam över att tumören hittades i ett tidigt skede. Jag är så tacksam över att jag kommer få gå på kontroller och eventuellt ta andra åtgärder för att minska risken för cancer. Jag är så tacksam över att nu bara få fokusera på att må bra i min graviditet och att bebisen i magen verkar må prima. Framtiden kan man inte se in i, men just nu känner jag mig lugn och eftersom det är svårt att upptäcka cancer i magen känner jag mig glad över att få gå på dessa täta kontroller. Så i allt jobbigt som hänt senaste tiden är jag väldigt tacksam.

Och ett sista ord. Är du orolig över något som inte känns bra i din kropp, gå inte och oroa dig i onödan, se till att kolla upp det. Hellre en gång för mycken än en för lite.