”Tvillingarna” var en 20 cm stor cysta på äggstocken

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover.

Är det tvillingar i magen?

I flera veckors tid fick jag dagligen frågan om jag väntade tvillingar eller trillingar … eller om det var dags att föda snart. Och jag förstår min omgivning, min växande gravidmage blev extremt stor snabbt. Jag har känt mig obekväm med magen i flera veckor, har flera gånger kommenterat till Glenn att det inte känts som min mage, som att den ligger utanpå mig på ett skumt sätt. Jag har haft ont på nätterna men trott att det var allt som växte där inne. Och jag har knappt kunnat andas på träningen, tidigare har jag aldrig varit med om att mina graviditeter påverkat andningen på detta sätt, är rätt lång och tänker att det finns gott om utrymme för barnet att växa, särskilt när barnet endast är runt 5-6 cm i storlek. Mina oroskänslor tog jag inte riktigt på allvar mer än att jag räknade ner dagarna till vårt KUB-test där vi förhoppningsvis skulle få se att allt såg bra ut i magen.

Värken kom från ingenstans

Natten innan vårt inplanerade KUB-test i vecka 13 (så ironiskt att allt skedde just detta dygn) skulle jag och Glenn gå och lägga oss runt halv elva på kvällen. Allt var precis som vanligt. Men precis när jag lägger mig ner känner jag att jag inte kan ligga på den sidan, det gör så ont, jag vänder mig på andra sidan men det ger inte med sig. Jag känner att jag måste ställa mig upp och det eskalerar snabbt. Jag står och lutar mig mot väggen med ena handen runt magen. Det är som att hela magen krampar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag andas ljudligt och kvider. Glenn ringer 1177 och vi får rådet att ringa tillbaks om det inte lugnar ner sig. Vi är såklart rädda att det är missfall på gång även om jag inte känner några smärtor neråt bäckenet som killen i telefon frågar om, det är enbart magen som känns.

Första stoppet – Karolinska

Efter bara några minuter är vi båda så oroliga att vi inte bara kan stå och vänta ut det hela, smärtan avtar inte. Glenn ringer min mamma som kommer över och sover hos barnen och vi går ut till bilen och åker till närmsta akut som Glenn googlar fram. Vi åker till Karolinska där Glenn fick hjälp när han opererade bort blindtarmen akut för ett par år sedan. Minsta lilla gupp i vägen samt varje sväng gör att jag andas häftigare och värken är extrem. Vi parkerar framför ingången och jag kommer knappt ur bilen. Men vet att hjälp är inom räckhåll och jag måste bara ta mig fram till receptionen. Med myrsteg rör jag mig framåt hängandes dubbelvikt mot Glenns armar. Tårarna rinner okontrollerat och jag tänker bara ”ett steg framåt” hela tiden. När vi kommer fram till disken börjar Glenn prata med receptionisten som avbryter oss. ”Jag ser att hon har ont, men här kan ni inte vara. Vi tar bara emot akutfall som bilolyckor och sånt”. Då bröt jag ihop ännu mer. Hjälpen fanns inte inom räckhåll. Jag fick lomma ut i bilen igen och förbereda mig på nästa mardrömsfärd mot St Göran som de rekommenderade oss att åka till

PS. Inne vid receptionen i väntrummet satt tydligen två poliser som såg alltihop. Ingen brydde sig om att hjälpa oss. Inte ens att de hjälpte Glenn leda mig till bilen.

Andra stoppet – St Göran

Varje minut i bilen var som en mardröm, får ont i kroppen bara jag skriver om detta. Men efter typ 10 minuter var vi framme vid nästa akutingång. Glenn hämtar en rullstol som jag sätter mig i så fort jag krånglat mig ur bilen. När vi kommer in på akuten får vi träffa en sjuksköterska som tar mina värden. Dock säger de ganska omgående att de inte kan hjälpa mig, de har ingen gynmottagning öppen och det verkade inte Karolinska ha så bra koll på … Hur som helst, vi får träffa två läkare som båda två klämmer på magen tills jag gråter ännu mer, sedan vågar de inte göra något mer. Jag behöver åka till gyn och bli undersökt. De erbjöd sig att skicka mig med ambulans, men de visste inte hur länge jag skulle få vänta då detta inte var ett prio 1-fall. Bara tanken på att sitta ytterligare en timme med smärtor och bara vänta fanns inte. Jag fick förbereda mig på en sista bilfärd.

Tredje stoppet – Danderyd

Vi parkerar utanför gynakut-dörren och Glenn baxar ut mig. Han ringer på klockan för att bli insläppt. Samtidigt ser jag att denna ingång är stängd nattetid. Jag bröt ihop, jag kunde inte sätta mig i bilen ytterligare en gång. Men som tur är ser vi att ambulansingången som de hänvisar till bara är tio meter bort. Glenn leder mig dit och jag blir direkt omhändertagen av tre fantastiska kvinnor som sätter mig i en rullstol och rullar in mig i ett undersökningsrum.

Upp i en gynstol kämpade jag mig och den fantastiska läkaren Minna undersök mig med vaginalt ultraljud. För första gången på hela natten kom ett litet glädjeämne, hon kunde se fostret, att hjärtat slog och att livmodertappen var oförändrat. Det fanns ingenting som tydde på att ett missfall var på gång. Hon fortsatte med ultraljud på magen och sa att mina tarmar såg väldigt uppsvällda och vätskefyllda ut. Hon har sett rätt många tarmar och detta var inte normalt, men hon kunde inte riktigt se vad det var. Hon ville skicka mig till kirurgi och röntgen. Även om det inte är bra att röntga med barn i magen fanns inte så många alternativ.

Jag blev skjutsad i rullstol till kirurgin och där blev det en väntan resten av natten. En läkare kom och tryckte på magen, men han ville också ha sin kollegas åsikt, och efter någon timme kom ansvarig läkare. Han tryckte så hårt att jag började skrika och gråta hysteriskt i typ en kvart efteråt. Så fruktansvärd smärta. Han bad i alla fall om ursäkt att jag hade fått vänta så länge och tyckte det var märkligt att jag inte fått något smärtstillande. En stund senare rullades jag till skiktröntgen och jag låg och tänkte att hoppas du fixar detta du lilla liv i magen.

Vid halv åtta på morgonen kom läkaren in med svaret från röntgen. Han sa att de hade hittat en cysta i magen men han kunde inte säga så mycket mer, vi skulle bli skickade till gynavdelningen och få träffa den kvinnliga läkaren igen. Hon var en sådan där läkare som man direkt får förtroende för. Hon hade handen på mitt ben hela tiden när hon pratade, hon var saklig och berättade som det var. De hade sett en 20 cm stor cysta i magen, troligen kom den från högra äggstocken men det var svårt att avgöra då den var så stor. Förhoppningsvis är den godartad då den växt i sådan fart, men de kan inte garantera något. Hon skulle prata med sina kollegor och så skulle de göra en plan för operation, förhoppningsvis samma dag eller dagen efter. Det berodde på vilka som jobbade när samt om de valde att göra operationen på Danderyd eller Karolinska, tydligen har de olika metoder och de måste komma fram vad som är bäst i mitt fall.

När hon hade pratat klart bröt jag ihop, och en stund senare även Glenn. Men han försökte hålla sig stark för min skull, jag fick såklart de värsta bilderna i mitt huvud uppspelade för mig. Vi fick någon timme tillsammans, vi grät, pratade och Glenn kontaktade familjen. Jag orkade inte prata med någon utan ville bara bli av med cystan och sedan ta allt därifrån.

Jag ligger på uppvaket efter operationen.

Jag ligger på uppvaket efter operationen.

Operation

Vid nio kom överläkaren på avdelningen. En man jag genast kände förtroende för. Nu hade de en plan och allt skulle ske snabbt. Ibland kan man få gå hem och vänta i flera dagar i tid på operation av cystor men med min smärta var inte det något alternativ. Jag fick duscha och strax efter klockan 11 låg jag i operationsrummet redo för operation. En epidural sattes i ryggen och sedan fick jag lägga mig ner med mask över ansiktet. Jag kände hur det började pirra till i armar och ben, jag tänkte på Charles och Tilde och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp och somnade om gång på gång inne på uppvaket vid tvåtiden. Jag minns att narkosläkaren kom och sa att operationen gått bra men efter en stund mindes jag inte om hon sagt något om barnet. Jag kraxade fram en fråga till en sköterska som bekräftade att bebisen mådde bra.

Under operationen tog de ut den 20 cm stora cystan, den högra äggstocken samt den högra äggledaren. Snittet blev tyvärr större än vad de först trodde att de behövde göra, jag har ett snitt från blygdbenet upp över naveln. De tog ut över 3 kg från magen. Inte konstigt att det hade sett ut som att jag väntade fler än ett barn!

Efterspel

Nu efter fyra nätter på sjukhus, och äntligen en natt hemma, vilar jag och tar det lugnt. Jag äter smärtstillande som bebisen ska tåla, jag är öm i magen och jag håller tummarna att allt ska gå bra nu resten av graviditeten. Jag fick se den lilla krabaten röra sig dagen innan jag åkte hem och jag är så tacksam. Det blir inte riktigt en jul som jag hade förväntat mig, men jag får i alla fall vara med min familj. Jag är sjukskriven till mitten av januari och får helt klart ta en dag i taget. Nu känns det som att jag har fått tillbaka min mage, jag kan andas och jag hoppas att jag snart kan njuta av graviditeten fullt ut.

Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.

Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.


E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*