Jag är alldeles överrumplad över responsen på mitt senaste inlägg. Jag är rörd och tacksam över ert vackra stöd som jag har fått via Instagram, mejl och Facebook. Det hjälper mitt i min sorg. Så tack.
En annan sak som hjälper (förutom familj och vänner som är allra viktigast) är min träning. Att få vara fysiskt aktiv och komma igång steg för steg hjälper mig enormt. Jag promenerar, cyklar i hemmagymmet, har joggat några steg samt kört styrkeövningar. Det låter mer extremt än vad det är, jag tar det relativt lugnt och försöker lyssna på kroppen. Samtidigt mår jag så bra av att röra på mig nu att jag inte riktigt kan låta bli. Korta träningspass på en moderat nivå, det känns helt okej just nu. Sedan kommer jag blicka framåt och försöka få till något roligt lopp att sikta mot. Jag jobbar ju med otroligt många roliga lopp, men tänker att jag även vill hitta ett lopp som jag kan springa för min egen skull. Något som peppar mig och får mig att blicka framåt nu när mina andra framtidsplaner för sommaren sprack förra veckan.
Även roliga projekt och uppdrag får mig att blicka framåt. Jag har en hel del på gång som skapar förväntan och energi i min kropp. Det är sådant jag gärna lägger min tankekraft på nu efter några turbulenta veckor i privatlivet.
Men det jag vill säga till er – tvekar du att gå och träna trots att du har bestämt dig för att träna … Bara gör’t! Du kommer må bättre av det och du kommer få upp energin och lusten bara du ger det fem minuter. Vi behöver lite extra endorfiner så här mitt i vintern.
Att göra en sen abort i vecka 21+2 är inget jag önskar någon. Men precis som mina förlossningsberättelser med Charles och Tilde förtjänar min lilla son som inte fick uppleva livet utanför magen en egen berättelse. Läs bara om du orkar, annars rekommenderar jag att du hoppar över detta inlägg. För det är tungt med all sorg även om det finns strimlor av ljus som tar sig igenom de mörka molnen och visar att det finns en morgondag.
Nu har jag börjat på en mening och raderat den flera gånger om. Brukar alltid veta hur jag ska formulera mig och raderna flyter på relativt enkelt på datorn. Men nu är det tomt. Har så mycket jag vill skriva och samtidigt vet jag inte hur. Vi får se hur det går … jag ska inte sätta någon press på mig för att skriva den perfekta texten, jag ska bara berätta hur jag känner och vad jag har upplevt. För det är en del av min läkningsprocess. Jag behöver bearbeta i textform och jag vill dela med mig till er då jag har fått så enormt mycket nätkärlek senaste veckan samt att jag själv upplever att det finns väldigt lite information om sena aborter. Vill du inte läsa, hoppa över detta inlägg. Det är personligt. Det är tungt. Och det är min upplevelse. Hur någon annan känner som går igenom en liknande händelse, det vet bara den.
Jag är inte längre gravid. Och nu kommer mina tårar … Jag önskar så innerligt att jag fortfarande hade en växande mage med sparkar som dagligen gav mig lycka och känsla av extrem kärlek och närhet. Men det är inte längre min verklighet. Även om delar av min kropp fortfarande tror att jag är gravid eller nybliven mamma. Det har gått tre dagar sedan aborten och mina bröst är stenhårda, stora och ömma. Sprängfyllda av mjölk som inte ska få börja sippra ut. Min längtan efter att få amma min bebis … alltså det är en av alla tankar jag inte kan hantera just nu. Det gör för ont. Att veta att jag har en massa mat, men ingen att ge den till. Det ska inte vara så.
Ahhh … okej, nu backar vi bandet.
Sen abort – dag 1 (tisdag)
I tisdags var jag och Glenn på inskrivning på sjukhuset. Vi pratade med en barnmorska som förklarade hela processen och jag fick en tablett vars uppgift var att stoppa mina graviditetshormoner. Vi fick en broschyr med rubriken ”medicinsk abort från v 9+1” att ta med hem. Jag upplevde det nästan som ett hån. Hur kan det inte finnas en broschyr som hanterar sena aborter? Även om processen är densamma, är det två olika saker att abortera något som man inte ens ser om allt har kommit ut (och därför måste ta ett graviditetstest ett par veckor senare för att kontrollera som det stod i foldern) och att behöva föda ut en minibebis som är cirka 3 dm lång från huvud till fot. Sedan är såklart alla situationer tuffa, oavsett när i en graviditet man behöver avbryta, och av vilken anledning. Jag hade varit ledsen även om ett ultraljud tidigare hade sett allt som upptäcktes på RUL i vecka 20, men det hade ändå underlättat om det inte hade behövt gå så pass lång tid som nu när halva graviditeten var passerad.
Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.
Efter en timme sitter vi åter i bilen på väg hem. Successivt börjar ångesten byggas upp allt mer inne i kroppen, jag är extremt nervös inför torsdagen när aborten drar igång på riktigt. När jag tidigare har fött mina barn har jag varit pepp, inte särskilt orolig för smärtan utan mer nyfiken och förväntansfull hur just mina förlossningar ska gå till. Jag har alltid gjort parallellen till ett maratonlopp där jag vet att det kommer vara tufft och ta tid, men att jag tar det kilometer för kilometer, och när de första 10 är över, då behöver jag inte göra om dem, då fortsätter jag bara nöta framåt en bit i taget. Jag försökte att även se på detta som ett maraton, även om jag skulle ställa mig på startlinjen utan sug att springa och utan att vara varken mentalt eller fysiskt förberedd. Men på något sätt skulle jag ta mig igenom det, hur plågsamt det än skulle vara. Ingen medalj eller bebis väntar i mål, men kanske någon form av lättnad av att det värsta är över och att min läkningsprocess och sorg kan få fritt spelrum.
På nätterna drömmer jag stressande drömmar när jag väl sover och långa stunder ligger jag bara och vrider mig i sängen. Sista dygnet innan aborten segar sig fram. Jag får tiden att gå med promenader, ströskrollande i sociala medier samt en stunds jobb. Men i magen växer oron och jag mår lätt illa hela dagen. På kvällen blir det ännu värre och sista natten är en mardröm. Men även om inte jag märker att tiden går gör den ändå det och plötsligt är klockan kvart i sex torsdag morgon.
Sen abort – dag 2 (torsdag)
Dagen är här och jag är inte redo. Men det finns ingen återvändo och nu gäller det bara att ta sig igenom detta. Jag startar behandlingen hemma med fyra tabletter som så smått ska få igång kroppen att börja jobba. Även fyra smärtstillande tabletter som jag också fick från sjukhuset sväljer jag innan vi åker iväg.
Kvart över sju skrivs vi in och får vårt lilla rum. Här får vi beskedet att vi kommer vara i detta rum fram till klockan 16 när gynavdelningen stänger, om inte allt är över då vilket de inte tror, då flyttas vi till förlossningen där jag även bör förvänta mig att få stanna över natten. Det kan ta rätt lång tid så här långt fram i graviditeten.
Till en början går det segt, jag får en ny tablett var tredje timme, och en mensvärksliknande molande känsla blir allt tydligare i mage och rygg. Men det gör inte ont. Vi slökollar på Nyhetsmorgon och olika program på paddan vi har med, orkar inte kolla på något som engagerar mig och kräver min uppmärksamhet, men behöver något att se på för att få tiden att gå.
En kurator kommer in och pratar med oss, mina tårar rinner samtidigt som det är skönt att få prata och lätta på trycket inombords. Men hon vill inte att vi pratar för länge, hon vill inte dränera mig på energi, hon påminner mig om hur viktigt det är att jag behåller kraften denna dag. Att hon förstår att det är en fruktansvärd dag men att jag också måste orka mig igenom den, och det kommer en morgondag.
Runt lunch börjar det värka lite mer i ryggen och vi plockar upp TENS-maskinen som jag har haft vid mina tidigare förlossningar och är min bästa vän mot smärta. Glenn sätter strömmen på fyra punkter i ländryggen och sedan får mina muskler vibrera i flera timmar. Allt eftersom ökar jag styrkan på vibrationerna och det dövar smärtan och ger mig något annat att fokusera på. Även magen gör ondare och jag får ytterligare en smärtstillande tablett. Min känsla är dock att det fortfarande är väldigt lång tid kvar.
Vid två får jag gå in till läkaren som vill sätta bedövning inne runt livmodertappen samt undersöka om det går framåt. Uppe i gynstolen får jag panik när hon rör på hinnorna och vattnet går. Jag bara skriker rakt ut av sorg, blundar och klamrar mig fast vid Glenns arm. Det känns som en evighet och jag hör i periferin hur läkaren och sköterskorna kommenterar vad de gör samt att vattnet var missfärgat och bebisen hade varit stressad där inne men att han nu inte lever längre. Paniken i kroppen är extrem, jag får frågan om jag har ont, men jag skakar bara på huvudet, det är inte i kroppen smärtan sitter. Efter en stund börjar jag lugna ner mig och jag kan promenera tillbaka genom korridoren till vårt rum.
Efter att vattnet gått känner jag ingen värk. Precis som när jag födde Charles och Tilde hade jag haft ett enormt tryck inombords med spända hinnor, när de tog hål på dem då fick jag en paus i smärtan. Men eftersom jag kände igen mig i detta visste jag också att trycket skulle komma tillbaka en stund senare och att det troligen inte skulle dröja så länge till nu, jag brukar föda ganska snabbt.
Mycket riktigt. Vid tre kommer menssmärtorna tillbaka allt mer, och jag går in och sätter mig på toaletten där det är meningen att jag ska föda ut vår son ner i ett bäcken som är placerat i stolen. Jag bara sitter där inne och blundar, känner inte att något är på väg men det känns tryggt att vara på plats. Jag hör hur Glenn pratar med läkaren som kom förbi för att höra om bedövningen hon satte har hjälpt och jag hör hur sköterskan kommer in och säger att vi ska förflytta oss upp till förlossningen, de stänger strax avdelningen och de vill få upp mig nu när det är lugnare med min smärta. Hon hämtar en rullstol för att förflytta mig medan jag sitter kvar på toaletten.
Jag vill inte förflytta mig, jag känner min kropp, jag vet att bebisen kommer komma ut vilken minut som helst. Glenn och sköterskorna står redo utanför med alla våra grejer och rullstolen när jag halvt viskar och ropar ”han kommer nu”. De hör inte riktigt vad jag säger och jag bara gråter. Jag känner så tydligt hur han glider närmare öppningen och på nytt kommer paniken och sorgen med full kraft. Jag skriker av sorg när han glider ur mig. Det går fort, det är en liten kropp och det gjorde inte fysiskt ont. När jag säger ”han är här nu, han har kommit ut” kommer de in och klappar mig tills jag lugnat ner mig. Lättnad och sorg om vartannat. Det värsta är över.
Jag påminner Glenn om att han inte får titta ner i toalettstolen och jag ställer mig upp för att de ska kunna klippa av navelsträngen. Moderkakan har inte kommit ut än, men jag ska förflyttas upp till förlossningen så får det sista komma ut där. Det är en märklig känsla att dra upp trosorna och byxorna och förflytta sig upp en våning.
Det är lugnt uppe på förlossningen. Jag är glad över att varken behöva möta någon höggravid kvinna eller någon nyfödd bebis. Det är tillräckligt tungt bara att vara på denna avdelning ändå och veta att ingenting positivt kommer komma ut av vår vistelse här. Vi får ett rum och en ny barnmorska som ska ta hand om oss får en inblick i vårt fall av sköterskan. Hon sätter sig och pratar med oss och frågar ödmjukt om vi vill att hon säger foster eller barnet. För oss var det självklart att säga barnet. Efter en stund hjälper hon mig att få ut moderkakan och därefter får jag ligga på sängen och bara pusta ut.
Innan hela processen var jag övertygad om att jag inte ville se bebisen när han kommit ut. Jag hade redan tittat ordentligt på de långa ultraljuden veckan innan och jag kände hans kraft i magen. Jag hade en fin bild av honom i mitt huvud som jag ville behålla. Men efter att mitt vatten hade gått svepte ett nytt beslut så otroligt starkt över mig. Klart att jag vill se min bebis. Jag vill säga hej då, jag vill ge honom den respekt han förtjänar och få vara nära honom en sista gång.
Barnmorskan hämtar honom när vi är redo. Hon hade tänt ljus i rummet, sänkt övrig belysning och när hennes försiktiga knackning på dörren ljöd fylldes mina ögon av tårar. Men inombords var jag lugn. Det rådde en stillhet och kärlek i rummet. Här bröt Glenn fullständigt ihop, men jag hade en ny kraft inom mig. Jag ville bara ta in allt jag kunde.
Han placeras bredvid mig och jag rör min hand över kroppen. Smeker armen, kinden, känner försiktigt på huvudet, försöker hålla min fingerspets i hans hand, rör konstant på mina fingrar över honom och önskar att kroppen hans inte alls var så kall utan att han levde och mådde bra. Jag pratar med honom, säger att jag älskar honom, säger förlåt, säger att hans syskon Charles och Tilde hälsar så mycket. Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund lägger jag handduken som han kom med över honom och nickar åt barnmorskan att vi är klara.
Efteråt bara gråter vi båda två. Glenn säger att han vill att vi kallar honom Theodore, det namn vi hade tänkt ge vårt barn om vi skulle få en son, och jag är glad att han vill det. Jag vill också att han ska vara verklig i våra liv, men Glenn har inte riktigt varit där – förrän nu. För honom var det väldigt bra att vi fick träffa vår son, då förstod han äntligen hur jag har känt länge. Som någon så klokt kommenterat i mina sociala kanaler och som varit med om något liknande – hon sörjde en närhet och hennes man sörjde en framtid. Och det är precis så jag har känt det. Nu lyckades vi hamna på samma nivå och det tror jag är viktigt för fortsättningen, för att förstå varandra och trösta varandra. Och även om Glenn har velat att vi ska ha ett till barn är det mest jag som har velat. Men nu är han mer motiverad än någonsin och precis som mig vill han verkligen bli förälder på nytt.
Efterspel
Det är en tomhet i kroppen. En enorm saknad efter vår bebis. Jag bryter ihop när jag sitter och äter gröt till frukost, jag bryter ihop när jag läser ett mejl från min mamma, jag bryter ihop när jag skrollar mig igenom underbara hjärtan och kommentarer från läsare. Jag bryter ihop när jag får upp en minnesbild av hur det var att få smeka Theodores lilla arm och hur det var att försöka hålla fingerspetsen i hans lilla hand. Jag bryter ihop bara jag sitter och skriver detta och känslorna svallar över.
Samtidigt är det skönt att gråta. Det är läkande. Och efter en stund, då är livet i princip som vanligt. Jag torkar tårarna och skrattar till när jag berättar för Glenn om något roligt Tilde har sagt, jag plockar upp leksaker från golvet och höjer rösten när barnen inte lyssnar när jag får ropa för en tredje gång. Jag lyssnar på podd och tar långa promenader, jag följer med och ser sonen spela fotbollsmatch och vi går på middag hos vänner – där jag såklart också börjar gråta flera gånger, men där det också finns kärlek och andra tankar än sorgen som pågår parallellt med allt annat.
Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.
Tiden har återgått till det normala. Sekunder är sekunder och dagarna passerar utan att jag knappt hinner reflektera. Från beskedet på ultraljudet förra veckan till dess att aborten var över gick livet i slowmotion. Varje timme var en kamp och kändes som en evighet och varje dag var ett mentalt berg att ta sig igenom med en ångest som växte sig allt större. Men när den värsta toppen var över, då gled vi nerför berget med lätthet, även om alla som springer i kuperad terräng vet att även nedförsbackar är tuffa och de kan ge rejäl trötthet i kroppen även om det utifrån sett ser lätt ut. Men vi är okej. Jag är okej. För även om hela familjen är påverkad har den största kampen varit i min kropp. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv har burit ett liv i sin mage hur extremt jobbigt det är att gå igenom något sådant här. För Glenn blev det egentligen först verkligt när han såg Theodore. Det var då han bröt ihop, även om han såklart varit ledsen innan. Men då var han mest orolig för mig samt försökte lösa allt det praktiska samt vara ett stöd och underlätta för mig. Men när han fick se vår lilla son som jag känt i kroppen i flera veckor samt så tydligt kände när jag födde ut honom, då förstod han. Charles var väldigt ledsen de sista kvällarna innan aborten när vi hade berättat att bebisen inte skulle överleva och att de inte skulle få något nytt syskon i sommar. Och som mamma är det jobbigt att se sin son så ledsen, detta är hans första upplevda sorg och det är nya känslor att hantera. Han har så färska minnen av att jag ligger på sjukhuset så han var precis som sin far väldigt orolig för mig, och vi försäkrade honom om att det inte var någon fara för mig, att jag mådde bra, men att vi måste plocka ut bebisen. Tilde däremot, hon har inte riktigt förstått. Hon har kommenterat ett par gånger efter aborten om bebisen i magen och jag har lugnt fått fråga om hon kommer ihåg att mamma inte längre har en bebis i magen. Men jag förstår att det är svårt att ta in och jag är glad att hon inte behöver uppleva den sorg vi andra känner.
Theodore
Theodore är en del av våra hjärtan nu. Han fick aldrig dra ett enda andetag och han levde endast 21+2 veckor i min mage, men han kommer alltid vara en del av oss och vi älskar honom så enormt mycket. Tack min fina lilla änglabebis. Vi kommer att ses en dag och så fort jag ser ett hjärta tänker jag extra mycket på dig, du som fick födas fram på alla hjärtans dag, eller alla brustna hjärtans dag som Charles kommenterade. Men vi ska minnas dig med kärlek.
Det här har varit den värsta veckan i mitt liv. Och det sjuka är att jag vet att nästa vecka kommer bli ännu tuffare. Jag trodde att jag hade varit med om tillräckligt denna graviditet med cystan som växte och som senare visade sig vara en mucinös borderlinetumör. Operation och sjukskrivning. Men nej. Två veckor hann jag njuta av min graviditet och bli helt kär i livet i min mage i takt med att sparkarna började bli allt tydligare.
Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.
I onsdags var jag och maken lyckliga. Vi skulle äntligen iväg på det stora ultraljudet (RUL) och vi var pepp på att få se att allt var bra med bebisen. Inte var vi särskilt oroliga, jag visste ju att jag känt bebisen i magen typ varje dag senaste tiden. Allt börjar bra. Barnmorskan pekar ut alla delar, mäter och går igenom bebisen från topp till tå. Hon säger hela tiden att det ser fint ut, ”här är två ögon”, ”här ser ni två händer, och alla fingrar” och så vidare. Hon daterar även min graviditet till 20+4 och inte 19+2 som vi trodde. Men så säger hon plötsligt ”jag ska bara ta och dubbelkolla några mätningar”. Här börjar jag bli lite nervös, men allt ska ju vara bra, så jag ligger ändå och andas lugnt. Vi är alldeles tysta och bara följer allt hon gör på skärmen. Sekunderna släpar sig fram. Och så vill hon hämta en kollega för att dubbelkolla ”för det ser inte helt bra ut”.
Kollegan kommer in. Trycker hårt med ultraljudet på magen. Men jag bryr mig inte om trycket, bara de kommer åt att mäta och kontrollera allt rätt. Kanske hade den första barnmorskan fel … men nej, även jag börjar se allt de redan pekat ut som avvikelser på skärmen. Kollegan tackar för sig och lämnar oss med den första barnmorskan när hon har bekräftat upptäckterna.
Här bryter jag ihop. Allt skulle ju vara bra. Vår bebis sparkade ju så fint i magen.
Jag ligger kvar på britsen och gråter. Glenn biter ihop och försöker vara ett stöd samtidigt som barnmorskan ringer till fostermedicin.
Ute i bilen bryter vi båda ihop, ibland samtidigt, ibland en och en. Allt är så surrealistiskt. Vi är i chock. En timme tidigare var vi så lyckliga. Nu är allt raserat. Inte minsta lilla hopp känner vi, det var alldeles för många tecken som väckte varningsflaggor hos barnmorskorna även om de inte ville säga allt. Det räcker långt med att säga till en gravid att ”det ser inte bra ut”.
Dagen efter är vi på fostermedicin, vi gör ett mer ingående ultraljud hos en doktor som ser samma saker. Vi gör ett fostervattenprov och ett par timmar senare får vi träffa en kurator.
Vår bebis i magen mår inte så bra. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, min hjärna är alldeles mosig efter att ha gråtit mängder senaste dagarna förutom när jag står och steker pannkakor med dottern, borstar tänderna på sonen eller försöker vara glad när hela familjen har mys framför Melodifestivalen. Barnen gör att jag måste fungera, att vi måste ha rutiner och att livet får pågå, även om mörkret inom mig är enormt.
Nästa vecka måste vi avbryta graviditeten. Ord jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva eller uttala. Nu lägger jag min energi på att försöka vara stark nästa vecka mentalt och fysiskt. För våra barns skull, för min och Glenns skull. För vår framtid.
Jag är arg på så mycket. Samtidigt kan jag inte påverka det som har varit. Det hjälper ingen att vi inte fick något ultraljud tidigare (mer än att de kontrollerade på sjukhuset att hjärtat slog och bebisen rörde på sig efter operationen, men vi missade KUB då den var inplanerad dagen efter mina enorma magsmärtor kom). Det är inte okej att gå över halva graviditeten utan att få några varningsflaggor. Hur bebisen mår har troligen inget med min tumör att göra, det är ”bara” två otroligt tråkiga omständigheter under en och samma graviditet.
Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig ut i livet igen. Just nu gömmer jag mig hemma så mycket jag kan. Jag kan inte börja läka förrän nästa vecka har passerat, och då får jag ta allt steg för steg. Vi kommer träffa kuratorn igen, jag kommer lägga fokus på projekt som jag tycker är roliga även om jag i stunden inte känner så mycket glädje över dem, och vi kommer vilja bli gravida igen. Vi kommer ta oss igenom detta, det är det många andra som har gjort, men just nu måste jag få sörja.
Troligen kommer jag skriva något mer om detta här i bloggen nästa vecka, men jag vill inte gå in mer på detalj och detta är ingenting som jag har någon lust att prata med andra om mer än familjen. Men tack för att du läste ända hit, kanske blir det en påminnelse om att vara tacksam över vad just du har i livet. Jag blir i alla fall påmind om allt fantastiskt jag har i mitt liv – Charles och Tilde framför allt – och det hjälper även i mina mörkaste stunder. Mina barn kommer hjälpa mig att göra mörkret ljusare så småningom.
Uppföljning av min cysta på äggstocken, när de ringde om mina provsvar och jag fick panik. Allt var inte så bra som jag hade hoppats.
Det har gått över en månad sedan min akuta operation av min cysta i magen. Jag har känt att läkningen har gått bra, jag känner mig stark i kroppen, är pigg och mår bra. Har inte ens varit orolig över att få svar på proverna som togs i samband med att cystan plockades ut. De sa att det visuellt hade sett bra ut vid operation, att stora cystor (min var över 20 cm) brukar vara snälla men att det såklart kan finnas något dåligt i dem också. Och det sista stämde. Inne i cystan, som nu fått namnet mucinös borderlinetumör hittade de avvikelser vilket jag fick reda på förra veckan när jag bröt ihop ett par dagar. Kanske är detta för personligt för att dela, men jag tycker det är viktigt, säkert finns det fler som känner igen sig, och vi behöver lyfta vikten att kontrollera kroppen om man är orolig över något – som när magen blir uppsvälld av okänd anledning. Vi tar det från början …
Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).
Telefonsamtalet jag inte ville ha
Förra onsdagen var jag på konferens med jobbet, hade ett par timmar kvar innan vi alla skulle åka hem igen från Gripsholm där vi bott över natten. På min mobil hade jag fyra missade samtal från dolt nummer samt ett meddelande från sköterskan på gyn som ville att jag skulle ringa upp henne direkt för att boka en tid hos läkaren som ville gå igenom mina provsvar, förklara dem samt bestämma hur vi går vidare. Redan här dunkade mitt hjärta hårt i bröstet. Jag hade väntat mig att få hem ett brev om att allt var bra, precis som när jag tidigare gjort cellprov.
Jag stod utomhus på en tom parkering och ringde upp Glenn. Fick först inte fram någonting förutom gråt. Hans första tanke var såklart att jag hade börjat blöda kraftigt eller så, att det var något med bebisen, men jag kunde inte prata på några minuter. Jag blev så rädd. Rädd för att ha cancer. Rädd för att dö. Rädd för att lämna mina barn. Rädd för att bebisen i magen inte skulle få överleva. Tankarna forsade genom mitt huvud utan möjlighet att stoppa dem. Även om det inte var det absolut värsta besked som väntade var jag också rädd för cellgifter, rädd för strålning, rädd för fler perioder av att må dåligt. Rädd för att inte få njuta och fokusera på min graviditet nu när jag äntligen börjar må bra efter gravidillamående och borttagande av cysta.
När vi pratat klart försökte jag ringa upp sköterskan. Men jag kunde inte koncentrera mig på vilka siffror hon sa i telefonnumret och jag hade varken papper eller penna, ville inte heller gå in till mina kollegor innan jag visste mer. När jag stod och krånglade med telefonen ringer hon som tur var upp igen. Hon berättade samma saker hon gjort på svararen, och frågar om jag kan träffa läkaren på fredag, två dagar senare. Jag sa ja och frågade vilka tider hon har. Då svarar hon ”du kan välja tid, läkaren sätter in dig extra”. Då kände jag hur tårarna steg på nytt. När hon också frågar lite försiktigt ”planerar du att komma själv eller kommer du ha med dig någon? Det kan vara bra att ha med en närstående för att ta in all information” ... ja då kunde jag knappt svara henne längre, det bara stockade sig i halsen. Panik i hela kroppen.
På nytt ringde jag Glenn och bara grät. Han bestämde sig för att hoppa in i bilen och komma och hämta mig, så tacksam över det. Jag messade till en kollega som kom ut till mig och vi gick och satte oss i foajén där det var lite lugnare. Hon satt och pratade med mig och höll mig sällskap och min chef kom och pratade. Jag är så enormt tacksam över att ha så fina kollegor och chef, de är alltid stöttande och finns där. Det kändes tryggt att vara med dem tills Glenn kom. I vågor bara grät jag, det gick inte att stoppa, jag var så fruktansvärt rädd. Mycket räddare än när jag fick beskedet om cystan i magen – eller så kändes den rädslan annorlunda då det gick över hyfsat snabbt då operationen skedde bara några timmar senare. Nu skulle jag få gå i ovisshet i två dygn.
1177 – kollar upp journalen
Hela eftermiddagen var det som att vara i en torktumlare, vi grät en stund, sedan var allt som vanligt ett tag, sedan kom tårarna på nytt. En bekant till Glenn tipsade om att vi kunde kolla upp journalen på 1177, och även om vi visste att vi kanske inte skulle gilla det vi läste kändes det bättre att få någon form av svar. Ovissheten var det värsta. Särskilt när vi befarade det värsta.
Inne i journalen hittade vi några mystiska anteckningar. Det stod en diagnos om en icke-invasiv mucinös borderlinetumör samt en om att jag är gravid och särskilda åtgärder ska tas. Något preparat var också beställt. Vi började googla friskt och lyckades i alla fall förstå att det var en tumör som i dagsläget inte spridit sig enligt diagnosen, men det som förbryllade oss mest var preparatet som var beställt. Vi fortsatte googla och fick fram att det handlade om cytostatikabehandling, alltså cellgifter. Detta gjorde såklart att tårarna svämmade över på nytt och jag fortsatte läsa om vad detta innebar. Jag vet att man kan få detta under en graviditet men självklart skapade det oro. Men kroppen och knoppen är fantastisk. Efter några timmar hade jag ändå landat i att det var någon form av tumör och att jag skulle få någon form av behandling, sedan fick vi vänta och se vad läkaren sa. Men att veta något kändes bättre än att vara i ovissheten.
Mucinös borderlinetumör
På fredagen bubblade det av oro i magen när det närmade sig besök hos en av läkarna som var med och opererade mig. Men så lättad jag blev när vi äntligen satt ner hon, jag och Glenn och pratade. Hon gick igenom allt som hänt under operationen, berättade om anatomin i kroppen för att förklara mer om vad de plockat bort och varför samt förklarade vad proverna visat. Inne i cystan såg det mesta fint ut, men det fanns delar med avvikelser som inte bör finnas i en snäll cysta. Hon var dock noga med att säga att det var inne i cystan de hittat detta, alla yttre kanter såg jämna och fina ut och på övriga ställen i magen där de också tagit prover hade det inte rests någon varningsflagg. Men eftersom de inte vill missa något vill de dubbelkolla resultaten samt få experternas utlåtande. Tydligen har patologerna på Karolinska (jag var på Danderyd) konferens två gånger i veckan där de tar upp olika fall ordentligt, nu skulle de kolla över mitt. Beroende på vad de eventuellt kom fram till skulle det kunna bli olika scenarios om hur vi går vidare, men förhoppningen var att inget mer skulle upptäckas och då skulle inget mer göras förrän efter graviditeten.
Och angående cytostatikabehandlingen sa läkaren att det inte alls var något som var beställt, så jag och Glenn verkade ha misstolkat den informationen … nu hade jag accepterat att det fick bli så om det inte fanns andra alternativ, men det var en lättnad när jag i dagsläget inte alls behövde det.
Jag och Glenn kände oss lugna efter besöket. Vi hade ju redan landat i att det var något dåligt i magen och nu var det bara att ta en sak i taget. Dessutom kändes det inte alls lika jobbigt som när vi fått telefonsamtalet ett par dagar tidigare. Nu var det som att jag hade kommit ut ut min torktumlare, visst var jag omskakad, men jag stod på fast mark igen.
Patologerna på Karolinska – besked och framtid
Patologerna på Karolinska Institutet skulle dubbelkolla alla mina prover och all tillgänglig info från mig för att se om det var ytterligare någon risk eller om det var just en mucinös borderlinetumör som nu är borttagen i och med operationen och de fertilitetsbevarande åtgärder (läkarnas uttryck) som de redan utfört genom att plocka ut min ena äggstock och äggledare men behållit den andra. Upp till två veckor skulle det ta att vänta på besked, men denna gång var jag inte alls orolig, kände att det bara var att vänta och se och redan efter några dagar ringde telefonen.
Det var ett glädjande besked. De hade inte hittat ytterligare risk, övriga prover i magen såg fina ut och nu slipper jag fler åtgärder till dess att bebisen är född i sommar. Dock ska jag ringa min läkare så fort jag har fött för att komma på ett första återbesök ett par veckor efter. Sedan ska jag gå på återbesök två gånger om året i fem och följt av en gång om året i ytterligare fem år.
I dagsläget tycker de inte att jag ska ta bort den vänstra äggstocken (efter graviditeten) med tanke på min ålder, då kastas jag in i klimakteriet och måste äta en massa tabletter. Skulle det börja växa något även på den vänstra kommer jag däremot ta bort den, det kommer de hålla koll på framöver och skulle jag känna att magen blir svullen ska jag ringa in för att kollas upp även mellan mina besök.
Jag planerar att föda bebisen vaginalt, precis som mina tidigare barn, men om jag av någon anledning behöver göra kejsarsnitt har läkaren skrivit in i min journal att de även ska plocka bort min blindtarm om de öppnar upp magen. Tydligen kan det växa en del skit där, så i mitt fall är det bra att ta bort den. Jag kan såklart plocka bort den senare också, men det är bra att göra det om de ändå är inne i magen för att inte behöva genomgå så många bukoperationer.
Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg ”på” magen som jag kände innan operationen.
Känner tacksamhet
Jag är så tacksam över läkarnas kompetens. Jag är så tacksam över att tumören hittades i ett tidigt skede. Jag är så tacksam över att jag kommer få gå på kontroller och eventuellt ta andra åtgärder för att minska risken för cancer. Jag är så tacksam över att nu bara få fokusera på att må bra i min graviditet och att bebisen i magen verkar må prima. Framtiden kan man inte se in i, men just nu känner jag mig lugn och eftersom det är svårt att upptäcka cancer i magen känner jag mig glad över att få gå på dessa täta kontroller. Så i allt jobbigt som hänt senaste tiden är jag väldigt tacksam.
Och ett sista ord. Är du orolig över något som inte känns bra i din kropp, gå inte och oroa dig i onödan, se till att kolla upp det. Hellre en gång för mycken än en för lite.
Det har gått nästan en månad sedan min operation i buken där de plockade ut cystan, högra äggstocken och högra äggledaren. Min sjukskrivning på mitt ordinarie jobb är över och om ett par veckor är tanken att jag ska börja instruera klasser på SATS igen. Men när är det egentligen okej att börja träna hårdare efter en bukoperation?
Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?
Jag längtar så efter att vara tillbaka för fullt igen! Samtidigt vill jag inte stressa kroppen och pressa den för hårt. Tyvärr är jag väldigt besviken på den ytterst kortfattade informationen jag fått från läkare och sjuksystrar på sjukhuset när jag frågade hur jag skulle tänka angående träningen. Jag sa att jag är en person som älskar att träna och ville veta vad rekommendationerna var för att inte köra på för hårt. Svaret jag fick var: ”börja promenera när det känns bra, kan vara efter två dagar eller en vecka, och vänta några veckor med tuffare träning”.
Väldigt luddigt!
Nu har jag dragit igång min träning med promenader på löpbandet och för några dagar sedan testade jag även att cykla på spinninghojen i vårt hemmagym. Så skönt att få upp pulsen mer! Idag firade jag även mitt inträde i vecka 17 i graviditeten med att gå på en cykelklass hos en av mina kollegor på SATS. Jag satt längst bak i salen och hade som mål att ta det lugnt.
Det är dock svårt att hålla tillbaka när jag väl är i träningen. Nej, jag körde inte till max, men jag tog ungefär i lika mycket som jag skulle ha gjort i vecka 17 utan en operation för en månad sedan. Allt kändes bra under träningen och jag var alldeles lycklig i flera timmar efteråt.
Men.
Under dagen har jag känt att jag är lite mer öm över såret än vad jag var dagen innan … så kanske var det för tufft ändå?
Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.
Så svårt när kroppen vill en sak och när mitt sunda förnuft inte heller backas upp särskilt mycket av vårdpersonal. Fick ringa min avdelning där jag låg inlagd för att förlänga sjukskrivningen till SATS då jag annars skulle få ”olovlig frånvaro” enligt dem då jag egentligen bara var sjukskriven till i lördags. När jag pratade med sjuksköterskan var hon typ förvånad att jag inte kunde träna, men hon skickade ändå ett intyg på ytterligare ett par veckor. Efter min upplevelse idag är jag tveksam om två veckor till räcker … men jag får förhoppningsvis mer svar snart.
På torsdag ska jag på undersökning hos Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik. Jag kontaktade Katarina då hon har stenkoll på kvinnors magar och besvär liknande mina. Hon kommer förhoppningsvis kunna ge mig bättre svar på mina frågor. För även om jag vill träna på nu är det viktigare att få en kropp som kan träna hela livet och inte skadas – dessutom vill jag att graviditeten ska få pågå utan fler negativa incidenter.
En vecka efter operationen mår jag bättre, men jag är långt ifrån bra. Tar en dag i taget och fokuserar på allt positivt istället för att tänka på allt roligt jag går miste om bara för att jag inte får, eller kan, röra mig obehindrat.
Här njuter jag av se min familj åka skridskor, själv fick jag dock sitta still.
Förra onsdagen opererade jag mig och mina tankar studsar konstant tillbaka till allt som skedde förra veckan. Kunde knappt somna igår då jag mindes den fruktansvärda smärta jag kände förra veckan samma tid. Allt gick så snabbt och kändes overkligt. Men vi människor är väldigt anpassningsbara. Nu har jag nästan vant mig vid att äta smärtstillande, ta spruta varje kväll med blodförtunnande medel, i princip vara stilla hela dagen och inte få träna någonting. Men som jag längtar efter att må bra igen. Jag mår definitivt bättre dag för dag, men jag längtar efter att få ta en frisk promenad, styrketräna, gå på cykelklass, spela tennis och röra mig obehindrat. Inte behöva vara konstant uppmärksam på minsta rörelse, som när bildörren är lite för öppen och jag känner att magen får spännas lite för mycket för att jag ska orka stänga den, eller när Tilde råkar dra mig oväntat i handen och jag märker hur magen reagerar av rörelsen.
Mycket gott att välja mellan. Min svägerska ska föda vilken dag som helst, innan operationen var min mage i princip lika stor som hennes.
Skynda långsamt
Direkt efter en operation är det enkelt att ta det lugnt, utmaningen kommer ju när jag börjar bli piggare och mer känner mig som normalt, men magen är inte helt läkt. Då är det lätt att förivra sig. Gör mitt bästa för att lyssna på kroppen och skynda långsamt.
Jul med tacksamhet i fokus
Jag är väldigt glad över att jag hann hem från sjukhuset och fick fira jul med min familj. Charles var rädd innan att det skulle bli ”den värsta julen ever” då det var oklart om jag skulle få komma hem, men vilken lycka när hela familjen sedan fick vara samlad. God mat hemma hos mina föräldrar, skridskor för familjen – och jag parkerad på en bänk, sällskapsspel, julfilm i soffan och en massa närhet och samtal. Precis vad jag behöver just nu.
Tilde och mormor vid det vackra och goda julbordet på julafton.
Trappar ner mediciner
Nu börjar jag försöka trappa ner mina smärtstillande tabletter, känns inget bra att knapra på dem varje dag med tanke på bebisen, men efter att ha tagit bort en tablett tar jag enbart alvedon nu. Hoppas minska dosen på den också kommande dagar.
Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover.
Är det tvillingar i magen?
I flera veckors tid fick jag dagligen frågan om jag väntade tvillingar eller trillingar … eller om det var dags att föda snart. Och jag förstår min omgivning, min växande gravidmage blev extremt stor snabbt. Jag har känt mig obekväm med magen i flera veckor, har flera gånger kommenterat till Glenn att det inte känts som min mage, som att den ligger utanpå mig på ett skumt sätt. Jag har haft ont på nätterna men trott att det var allt som växte där inne. Och jag har knappt kunnat andas på träningen, tidigare har jag aldrig varit med om att mina graviditeter påverkat andningen på detta sätt, är rätt lång och tänker att det finns gott om utrymme för barnet att växa, särskilt när barnet endast är runt 5-6 cm i storlek. Mina oroskänslor tog jag inte riktigt på allvar mer än att jag räknade ner dagarna till vårt KUB-test där vi förhoppningsvis skulle få se att allt såg bra ut i magen.
Värken kom från ingenstans
Natten innan vårt inplanerade KUB-test i vecka 13 (så ironiskt att allt skedde just detta dygn) skulle jag och Glenn gå och lägga oss runt halv elva på kvällen. Allt var precis som vanligt. Men precis när jag lägger mig ner känner jag att jag inte kan ligga på den sidan, det gör så ont, jag vänder mig på andra sidan men det ger inte med sig. Jag känner att jag måste ställa mig upp och det eskalerar snabbt. Jag står och lutar mig mot väggen med ena handen runt magen. Det är som att hela magen krampar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag andas ljudligt och kvider. Glenn ringer 1177 och vi får rådet att ringa tillbaks om det inte lugnar ner sig. Vi är såklart rädda att det är missfall på gång även om jag inte känner några smärtor neråt bäckenet som killen i telefon frågar om, det är enbart magen som känns.
Första stoppet – Karolinska
Efter bara några minuter är vi båda så oroliga att vi inte bara kan stå och vänta ut det hela, smärtan avtar inte. Glenn ringer min mamma som kommer över och sover hos barnen och vi går ut till bilen och åker till närmsta akut som Glenn googlar fram. Vi åker till Karolinska där Glenn fick hjälp när han opererade bort blindtarmen akut för ett par år sedan. Minsta lilla gupp i vägen samt varje sväng gör att jag andas häftigare och värken är extrem. Vi parkerar framför ingången och jag kommer knappt ur bilen. Men vet att hjälp är inom räckhåll och jag måste bara ta mig fram till receptionen. Med myrsteg rör jag mig framåt hängandes dubbelvikt mot Glenns armar. Tårarna rinner okontrollerat och jag tänker bara ”ett steg framåt” hela tiden. När vi kommer fram till disken börjar Glenn prata med receptionisten som avbryter oss. ”Jag ser att hon har ont, men här kan ni inte vara. Vi tar bara emot akutfall som bilolyckor och sånt”. Då bröt jag ihop ännu mer. Hjälpen fanns inte inom räckhåll. Jag fick lomma ut i bilen igen och förbereda mig på nästa mardrömsfärd mot St Göran som de rekommenderade oss att åka till
PS. Inne vid receptionen i väntrummet satt tydligen två poliser som såg alltihop. Ingen brydde sig om att hjälpa oss. Inte ens att de hjälpte Glenn leda mig till bilen.
Andra stoppet – St Göran
Varje minut i bilen var som en mardröm, får ont i kroppen bara jag skriver om detta. Men efter typ 10 minuter var vi framme vid nästa akutingång. Glenn hämtar en rullstol som jag sätter mig i så fort jag krånglat mig ur bilen. När vi kommer in på akuten får vi träffa en sjuksköterska som tar mina värden. Dock säger de ganska omgående att de inte kan hjälpa mig, de har ingen gynmottagning öppen och det verkade inte Karolinska ha så bra koll på … Hur som helst, vi får träffa två läkare som båda två klämmer på magen tills jag gråter ännu mer, sedan vågar de inte göra något mer. Jag behöver åka till gyn och bli undersökt. De erbjöd sig att skicka mig med ambulans, men de visste inte hur länge jag skulle få vänta då detta inte var ett prio 1-fall. Bara tanken på att sitta ytterligare en timme med smärtor och bara vänta fanns inte. Jag fick förbereda mig på en sista bilfärd.
Tredje stoppet – Danderyd
Vi parkerar utanför gynakut-dörren och Glenn baxar ut mig. Han ringer på klockan för att bli insläppt. Samtidigt ser jag att denna ingång är stängd nattetid. Jag bröt ihop, jag kunde inte sätta mig i bilen ytterligare en gång. Men som tur är ser vi att ambulansingången som de hänvisar till bara är tio meter bort. Glenn leder mig dit och jag blir direkt omhändertagen av tre fantastiska kvinnor som sätter mig i en rullstol och rullar in mig i ett undersökningsrum.
Upp i en gynstol kämpade jag mig och den fantastiska läkaren Minna undersök mig med vaginalt ultraljud. För första gången på hela natten kom ett litet glädjeämne, hon kunde se fostret, att hjärtat slog och att livmodertappen var oförändrat. Det fanns ingenting som tydde på att ett missfall var på gång. Hon fortsatte med ultraljud på magen och sa att mina tarmar såg väldigt uppsvällda och vätskefyllda ut. Hon har sett rätt många tarmar och detta var inte normalt, men hon kunde inte riktigt se vad det var. Hon ville skicka mig till kirurgi och röntgen. Även om det inte är bra att röntga med barn i magen fanns inte så många alternativ.
Jag blev skjutsad i rullstol till kirurgin och där blev det en väntan resten av natten. En läkare kom och tryckte på magen, men han ville också ha sin kollegas åsikt, och efter någon timme kom ansvarig läkare. Han tryckte så hårt att jag började skrika och gråta hysteriskt i typ en kvart efteråt. Så fruktansvärd smärta. Han bad i alla fall om ursäkt att jag hade fått vänta så länge och tyckte det var märkligt att jag inte fått något smärtstillande. En stund senare rullades jag till skiktröntgen och jag låg och tänkte att hoppas du fixar detta du lilla liv i magen.
Vid halv åtta på morgonen kom läkaren in med svaret från röntgen. Han sa att de hade hittat en cysta i magen men han kunde inte säga så mycket mer, vi skulle bli skickade till gynavdelningen och få träffa den kvinnliga läkaren igen. Hon var en sådan där läkare som man direkt får förtroende för. Hon hade handen på mitt ben hela tiden när hon pratade, hon var saklig och berättade som det var. De hade sett en 20 cm stor cysta i magen, troligen kom den från högra äggstocken men det var svårt att avgöra då den var så stor. Förhoppningsvis är den godartad då den växt i sådan fart, men de kan inte garantera något. Hon skulle prata med sina kollegor och så skulle de göra en plan för operation, förhoppningsvis samma dag eller dagen efter. Det berodde på vilka som jobbade när samt om de valde att göra operationen på Danderyd eller Karolinska, tydligen har de olika metoder och de måste komma fram vad som är bäst i mitt fall.
När hon hade pratat klart bröt jag ihop, och en stund senare även Glenn. Men han försökte hålla sig stark för min skull, jag fick såklart de värsta bilderna i mitt huvud uppspelade för mig. Vi fick någon timme tillsammans, vi grät, pratade och Glenn kontaktade familjen. Jag orkade inte prata med någon utan ville bara bli av med cystan och sedan ta allt därifrån.
Jag ligger på uppvaket efter operationen.
Operation
Vid nio kom överläkaren på avdelningen. En man jag genast kände förtroende för. Nu hade de en plan och allt skulle ske snabbt. Ibland kan man få gå hem och vänta i flera dagar i tid på operation av cystor men med min smärta var inte det något alternativ. Jag fick duscha och strax efter klockan 11 låg jag i operationsrummet redo för operation. En epidural sattes i ryggen och sedan fick jag lägga mig ner med mask över ansiktet. Jag kände hur det började pirra till i armar och ben, jag tänkte på Charles och Tilde och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp och somnade om gång på gång inne på uppvaket vid tvåtiden. Jag minns att narkosläkaren kom och sa att operationen gått bra men efter en stund mindes jag inte om hon sagt något om barnet. Jag kraxade fram en fråga till en sköterska som bekräftade att bebisen mådde bra.
Under operationen tog de ut den 20 cm stora cystan, den högra äggstocken samt den högra äggledaren. Snittet blev tyvärr större än vad de först trodde att de behövde göra, jag har ett snitt från blygdbenet upp över naveln. De tog ut över 3 kg från magen. Inte konstigt att det hade sett ut som att jag väntade fler än ett barn!
Efterspel
Nu efter fyra nätter på sjukhus, och äntligen en natt hemma, vilar jag och tar det lugnt. Jag äter smärtstillande som bebisen ska tåla, jag är öm i magen och jag håller tummarna att allt ska gå bra nu resten av graviditeten. Jag fick se den lilla krabaten röra sig dagen innan jag åkte hem och jag är så tacksam. Det blir inte riktigt en jul som jag hade förväntat mig, men jag får i alla fall vara med min familj. Jag är sjukskriven till mitten av januari och får helt klart ta en dag i taget. Nu känns det som att jag har fått tillbaka min mage, jag kan andas och jag hoppas att jag snart kan njuta av graviditeten fullt ut.
Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.
Jag älskar att spa:a och när jag fick en inbjudan av Jaybird till en trevlig kväll med spa, femrättersmiddag och häng med ett gäng trevliga löpare, då var det enkelt att tacka ja.
Carolafläkt i omklädningsrummet efter allt spa:ande.
Jag har inte varit på Yasuragi på flera år, men ska du åka dit kan jag verkligen rekommendera december. Förra gången jag var där var någon dag innan julafton och jag och min kompis var i princip ensamma. Det är ingen som tar sig tid att spa:a i december – men det kanske är då man verkligen ska unna sig det.
Denna gång var vi på Yasuragi en vanlig vardagskväll, de hade renoverat och byggt om badavdelningen sedan jag var där senast, men det var nästan lika folktomt som då. Så skönt! För du vill inte trängas i ett spa. Du ska ju kunna koppla av och bara dra benen efter dig när du går runt i den blå morgonrocken alla gäster får.
Tyvärr var det fotoförbud så det blev inga spa:bilder, däremot knäppte jag ett par under middagen, men jag var så involverad i härliga samtal att mobilkameran fick ligga rätt stilla … kanske är det vad som sker när man går på spa, du går ner i varv och glömmer alla ”måsten” – som att fota härligt material till bloggen … nåväl det är en trevlig bieffekt.
Goda smårätter serverades, här fiskgryta samt kyckling med svamp.
Har du vägarna förbi Yasuragi är mina tips:
missa inte att ta ett par nävar salt och gå in och skrubba dig i ångbastun, så galet skönt
starta med en klangresa där du får meditation och kommer ner i varv innan det är dags för alla olika bad
ät deras goda mat, så mysigt att sitta och äta i tofflor och badrock!
Förrätterna är oftast min favoriter på menyn, även här. Supergoda vegetariska dumplings och någon sushirätt.
Vi vill alla hålla oss friska i vinter. Men efter några fullproppade tunnelbanefärder, stress på jobbet, för lite träning, ingen frisk luft och så vidare kommer förkylningar, halsont och ibland även någon form av vinterdepression som ett brev på posten. Följ tipsen i min guide så ökar chanserna att du håller dig frisk och pigg. Sedan kan såklart en förkylning slå till ändå, men den kanske inte alls blir lika allvarlig eller långvarig som den hade varit annars. Det handlar om att ta hand om sig på bästa sätt, så har man i alla fall gjort det man kan.
Vinterlöpning i härligt kvällsljus.
Hälsosam kost i vinter
Starta dagen snällt – ingen mår bra av att stressa igång dagen. Tänd ljus, koka god gröt som är snäll mot magen och håller dig mätt. Ge dig själv några minuter att komma igång helt enkelt.
Ät citrusfrukter – det är säsong för citrus och det finns massor av välsmakande apelsiner och clementiner i butik. Ät och njut av C-vitaminboosten.
Många små mål – håll ett jämnt blodsocker under dagen. Många små mål är min melodi. För stora portioner kan göra dig dåsig och trött. Håll energin uppe genom ett lagom intag åt gången så känner du att du orkar mer.
Näringsrika grytor, soppor och chili – det är gott med varm mat när det är kallt ute. Ät välsmakande varma soppor och grytor, gärna med mycket grönsaker och rotfrukter i. Ett perfekt sätt att få i sig bra näring.
Boosta din drink – varmt vatten med ingefära och kanske lite honung samt citron är gott och bra för kroppen. Drick på.
Hälsotips i vinter
Dagsljus – ge dig ut på lunchen under en av de få timmarna när det är ljust ute. Även om det är ganska låg D-vitamindos så blir du piggare av ljuset, och vi mår bra av frisk luft.
Undvik trängsel – trånga tunnelbanor, fullpackade bussar, mycket folk i köpcentrum och hets under Black Friday-rean … att vara nära en massa andra människor ökar risken att bli sjuk. När du har möjlighet, transportträna dit du ska – och när du är med andra. Var extra noga med handsprit och ta inte på alla ytor där alla andra håller.
Träna regelbundet – träning sänker immunförsvaret temporärt, men efteråt, när vi fått i oss ett återhämtningsmål och kroppen bygger upp sig, då blir vi starkare. Håll i träningen i vinter (men pausa såklart om du blir sjuk).
Sov gott – vi behöver vår sömn. Tagga ner med skärmar i god tid, lägg dig i ett mörkt och svalt rum och försök få till minst 6-7 timmar varje natt. Kanske kan du till och med få någon extra timme ibland.
Vem orkar hänga längst? Vi utmanar varandra i vår träningsställning.
Träningstips i vinter
Transportträna! – slå två flugor i en smäll, få till din träning och undvik kommunala färdmedel med en massa trängsel.
Klä dig lager på lager – anpassa kläderna efter vädret ute. Med lager på lager kan du känna dig smidig trots att du klär dig varmt. På fötterna, använd vattentäta skor som har dubbar eller kraftig sula som minskar risken att halka. Låt inte temperaturen hindra dig från att träna och röra på dig utomhus.
Pannlampa och reflexer – snön lyser upp världen ute, men använd gärna pannlampa för att se bättre och såklart ha på dig reflexer så att andra ser dig.
Vinterfällor?
Fel kläder och skor – tänk på att täcka viktiga ytor som handleder, fotleder och huvud. Här försvinner mycket av vår värme. Blir det för varmt, då kan du dra undan kläderna lite från dessa ställen så får du snabbt en behaglig temperatur.
Fel förväntan – gör en realistisk plan på hur du vill leva i vinter. Påminn dig själv om vad som är viktigast för just dig och så lägger du mest fokus där. Vi kan inte göra alla rätt, men vi kan göra några rätt.
”Jag göms ändå under kläder” – ja, beach 2019 är långt borta, men det är inte heller målet. Träna inte för att se ut på ett visst sätt, träna för att må bra och för att det är roligt. Allt annat kan du se som en bonus, håll i träningen året om så behöver du inte fundera på någon beachform.
Något jag sällan (aldrig?!) pratar om är mina magsmärtor med gasig mage och uppsvälld mage. Rätt ofta, någon gång i veckan eller varannan vecka, under någon eftermiddag eller kvällar, får jag riktigt ont i magen, på ett sätt som gör att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Det är som att alla nerver i rygg och mage ger sig till känna, magen blir spänd och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och andas tills det värsta släpper. Magproblem är vanligt, jag är säkert känslig mot något jag äter utan att veta vad det är. Har inte märkt något särskilt mönster i vad jag har ätit dagar när smärtan kommer, och efter en natts sömn, då är jag som en ny människa igen. Igår kväll låg jag i soffan med värkande mage, men efter en natts sömn är jag som en ny människa. Idag känns allt toppen.
Gasig mage som är uppsvälld och gör sjukt ont mitt under lopp i Helsingborg.
När livet påverkas av gasig mage som gör ont
På bilden, där sprang jag ett kvällslopp i Helsingborg i somras. En helt fantastisk kväll – förutom att jag hade så sjukt ont att jag fick ställa mig dubbelvikt ett par gånger samt inte ens kunde jogga 5 km. Inte riktigt den härliga löparkväll som jag hade sett fram emot …
Någon som upplever något liknande? Dela gärna med er av era bästa tips. Har fått så otroligt fina tips inne på Instagram när jag publicerade detta igår kväll. Skönt att höra andra som känner igen sig i problemen. Och jag vet att jag bör kolla upp detta, är rätt säker på att det är IBS-mage, men såklart alltid bra att kolla upp så det inte är något allvarligare samt få hjälp med att anpassa kosten så att jag slipper de värsta smärtorna.
