Den värsta vecka i mitt liv – och nästa vecka blir ännu värre …

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det här har varit den värsta veckan i mitt liv. Och det sjuka är att jag vet att nästa vecka kommer bli ännu tuffare. Jag trodde att jag hade varit med om tillräckligt denna graviditet med cystan som växte och som senare visade sig vara en mucinös borderlinetumör. Operation och sjukskrivning. Men nej. Två veckor hann jag njuta av min graviditet och bli helt kär i livet i min mage i takt med att sparkarna började bli allt tydligare.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

I onsdags var jag och maken lyckliga. Vi skulle äntligen iväg på det stora ultraljudet (RUL) och vi var pepp på att få se att allt var bra med bebisen. Inte var vi särskilt oroliga, jag visste ju att jag känt bebisen i magen typ varje dag senaste tiden. Allt börjar bra. Barnmorskan pekar ut alla delar, mäter och går igenom bebisen från topp till tå. Hon säger hela tiden att det ser fint ut, ”här är två ögon”, ”här ser ni två händer, och alla fingrar” och så vidare. Hon daterar även min graviditet till 20+4 och inte 19+2 som vi trodde. Men så säger hon plötsligt ”jag ska bara ta och dubbelkolla några mätningar”. Här börjar jag bli lite nervös, men allt ska ju vara bra, så jag ligger ändå och andas lugnt. Vi är alldeles tysta och bara följer allt hon gör på skärmen. Sekunderna släpar sig fram. Och så vill hon hämta en kollega för att dubbelkolla ”för det ser inte helt bra ut”.

Kollegan kommer in. Trycker hårt med ultraljudet på magen. Men jag bryr mig inte om trycket, bara de kommer åt att mäta och kontrollera allt rätt. Kanske hade den första barnmorskan fel … men nej, även jag börjar se allt de redan pekat ut som avvikelser på skärmen. Kollegan tackar för sig och lämnar oss med den första barnmorskan när hon har bekräftat upptäckterna.

Här bryter jag ihop. Allt skulle ju vara bra. Vår bebis sparkade ju så fint i magen.

Jag ligger kvar på britsen och gråter. Glenn biter ihop och försöker vara ett stöd samtidigt som barnmorskan ringer till fostermedicin.

Ute i bilen bryter vi båda ihop, ibland samtidigt, ibland en och en. Allt är så surrealistiskt. Vi är i chock. En timme tidigare var vi så lyckliga. Nu är allt raserat. Inte minsta lilla hopp känner vi, det var alldeles för många tecken som väckte varningsflaggor hos barnmorskorna även om de inte ville säga allt. Det räcker långt med att säga till en gravid att ”det ser inte bra ut”.

Dagen efter är vi på fostermedicin, vi gör ett mer ingående ultraljud hos en doktor som ser samma saker. Vi gör ett fostervattenprov och ett par timmar senare får vi träffa en kurator.

Vår bebis i magen mår inte så bra. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, min hjärna är alldeles mosig efter att ha gråtit mängder senaste dagarna förutom när jag står och steker pannkakor med dottern, borstar tänderna på sonen eller försöker vara glad när hela familjen har mys framför Melodifestivalen. Barnen gör att jag måste fungera, att vi måste ha rutiner och att livet får pågå, även om mörkret inom mig är enormt.

Nästa vecka måste vi avbryta graviditeten. Ord jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva eller uttala. Nu lägger jag min energi på att försöka vara stark nästa vecka mentalt och fysiskt. För våra barns skull, för min och Glenns skull. För vår framtid.

Jag är arg på så mycket. Samtidigt kan jag inte påverka det som har varit. Det hjälper ingen att vi inte fick något ultraljud tidigare (mer än att de kontrollerade på sjukhuset att hjärtat slog och bebisen rörde på sig efter operationen, men vi missade KUB då den var inplanerad dagen efter mina enorma magsmärtor kom). Det är inte okej att gå över halva graviditeten utan att få några varningsflaggor. Hur bebisen mår har troligen inget med min tumör att göra, det är ”bara” två otroligt tråkiga omständigheter under en och samma graviditet.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig ut i livet igen. Just nu gömmer jag mig hemma så mycket jag kan. Jag kan inte börja läka förrän nästa vecka har passerat, och då får jag ta allt steg för steg. Vi kommer träffa kuratorn igen, jag kommer lägga fokus på projekt som jag tycker är roliga även om jag i stunden inte känner så mycket glädje över dem, och vi kommer vilja bli gravida igen. Vi kommer ta oss igenom detta, det är det många andra som har gjort, men just nu måste jag få sörja.

Troligen kommer jag skriva något mer om detta här i bloggen nästa vecka, men jag vill inte gå in mer på detalj och detta är ingenting som jag har någon lust att prata med andra om mer än familjen. Men tack för att du läste ända hit, kanske blir det en påminnelse om att vara tacksam över vad just du har i livet. Jag blir i alla fall påmind om allt fantastiskt jag har i mitt liv – Charles och Tilde framför allt – och det hjälper även i mina mörkaste stunder. Mina barn kommer hjälpa mig att göra mörkret ljusare så småningom.


Terese Alvén

Och jag gråter när jag läser alla fina ord – samtidigt som jag stärks av det. Så tack. <3

Therese

Beklagar verkligen 😔 Usch så hemskt 😔 Ta hand om varandra! Kram ❤️

Therese

En stor kram till Dig & hela familjen. ❤️ Ta all tid du behöver för att sörja.

[…] Spark i Baken – har det tufft just nu och behöver all kärlek och pepp som ni kan uppbringa. Vill ni läsa mer om vad som händer henne så kan ni göra det på hennes blogg och medan du är där inne – lämna henne en kommentar med lite omtanke är ni […]

Sofia

Åh, så otroligt ledsamt och finns inga ord jag kan finna för hur jobbigt detta måste vara. Tänker på er och skickar den största varmaste kramen till er ❤️

Madde

Vet inte vad jag ska skriva, känns som att mina ord är meningslösa i detta sammanhang. Men jag är så ledsen för er skull. Livet är så orättvist ibland och du som haft nog innan dess, men du skriver så klokt och fint ändå, trots det mörker du befinner dig i. Sörj, gråt och kramas, smärtan avtar även om det länge kommer vara ett molande. Du har två fina barn och de är värda alla motgångar. Ta hand om dig och din familj. Stor kram

Terese Alvén

Alla ord värmer även om det är svårt att veta vad man ska skriva eller säga. Tack.

Johanna

jag beklagar verkligen, ögonen tåras när jag läser.. när en tror att en kommit över det värsta väntar något ännu värre..
Så ledsen för er skull!
Barnen hjälper ju till och upprätthåller det ”normala” på något sätt och för vardagen framåt oavsett vad nästan, men jag hoppas att ni får all den hjälp och det stöd ni behöver❤️

Terese Alvén

Tack, vi har jättefint stöd runt omkring oss vilket vi är väldigt tacksamma för. <3

Caroline

Jag har varit med om en liknande situation där vi fick avbryta graviditeten efter RUL då bebisen inte alls mådde bra.. Det var det jobbigaste jag någonsin gått igenom. Men idag, 5 år senare, så har vi två friska barn där vi fick göra flera tidiga kontroller under graviditeterna för att se att dom var friska.
Det här är en klen tröst, men på något sätt så går livet vidare, mest för att det måste. Man får ge sig själv tid att sörja och vara arg för att det blev som det blev. Sen läker man dag för dag.
Hur som helst, du är inte ensam om det här ❤️ Jag vände mig till många forum och bloggar där kvinnor varit med om liknande och det kändes skönt att man inte var så ensam längre.
Massa kramar till dig!!

Terese Alvén

Så fint att höra, tack för att du delar. Efter imorgon ska jag börja läka, som du säger, livet går vidare, även om det just denna vecka är sjukt tufft. KRAM

Lisa

Stor kram till dig. Har själv gått igenom samma sak och fick avbryta i graviditetsvecka 21. Så otroligt tufft och hjärtskärande. Styrkekramar!

Terese Alvén

Det är verkligen omänskligt, men skönt att känna stöd, jag ska ta mig igenom det ett andetag i taget.

Nova

Kram till er<3 du är stark och fixar detta! Krama din fina familj och stärks tillsammans<3

Idde

Kärlek och styrka till dig! Verkligen! Så fint att du delar med dig! Krama extra mkt på din fina familj i dessa stunder ❤️🧡💛❤️🧡💛❤️🧡💛

S

Har också legat på ultraljudsbritsen på rul (rutin bara ju, något man bara gör som en kul grej att se bebisen…tänkte jag förut) och bm var så käck med allt hon såg tills hon avslutat undersökningen och ”allt ser jätte bra ut förutom en sak jag vill att läkaren kollar lite på”.. :( lider med dig, man borde inte behöva vänta ens en dag med att avbryta och känna bebisen sparka där inne :( kram!!!

Terese Alvén

Alltså man undrar ju varför de behöver poängtera att allt annat ser bra ut om någon grej gör att allt äventyras? Tack för att du delar. KRAM

Elin

Det är vidrigt. Jag har varit där. Det är bara att ta sig igenom. Bryr ihop. Var ledsen. Gå till kuratorn på sjukhuset som jobbar med sånt här, det hjälpte mig mycket. Kände att även om vi gick båda var med om förlusten var det svårt att prata med min man om det. Lättare att prata med andra kvinnor som varit med om liknande saker. Vi sörjde på så olika sätt, han och jag. Jag sörjde en närvaro, han en framtid.

Terese Alvén

Tack för fina tips. Och så klockrent med sista meningen, känner verkligen igen det. Vi sörjer så olika: jag en närvaro, han en framtid. Tror man måste ha känt bebisen inom sig för att riktigt förstå. <3

Cecilia

Jag är så ledsen för er skull. All styrka och kärlek till er <3

Sara

Skickar all styrka till dig och din familj, jag har svårt att sätta ord på hur ledsen jag blir för er skull men tårarna rinner… jag fick själv gå igenom en process där allt tydde på att vår lilla flicka var svårt sjuk att hon inte ansågs ”livsduglig” men ett moderkaksprov visade att hon var frisk… åh vad jag lider med er ❤️

Terese Alvén

Tack för fina ord. Och så härligt att ni fick ett bra besked till slut, hoppas flickan mår bra idag <3 Är så tacksam över de två friska barn jag har och hoppas att de ska få ett småsyskon längre fram i tiden. <3

Kommentering är avstängd.