Värsta dagen i mitt liv – sen abort i vecka 21+2

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Att göra en sen abort i vecka 21+2 är inget jag önskar någon. Men precis som mina förlossningsberättelser med Charles och Tilde förtjänar min lilla son som inte fick uppleva livet utanför magen en egen berättelse. Läs bara om du orkar, annars rekommenderar jag att du hoppar över detta inlägg. För det är tungt med all sorg även om det finns strimlor av ljus som tar sig igenom de mörka molnen och visar att det finns en morgondag.

Nu har jag börjat på en mening och raderat den flera gånger om. Brukar alltid veta hur jag ska formulera mig och raderna flyter på relativt enkelt på datorn. Men nu är det tomt. Har så mycket jag vill skriva och samtidigt vet jag inte hur. Vi får se hur det går … jag ska inte sätta någon press på mig för att skriva den perfekta texten, jag ska bara berätta hur jag känner och vad jag har upplevt. För det är en del av min läkningsprocess. Jag behöver bearbeta i textform och jag vill dela med mig till er då jag har fått så enormt mycket nätkärlek senaste veckan samt att jag själv upplever att det finns väldigt lite information om sena aborter. Vill du inte läsa, hoppa över detta inlägg. Det är personligt. Det är tungt. Och det är min upplevelse. Hur någon annan känner som går igenom en liknande händelse, det vet bara den.

Jag är inte längre gravid. Och nu kommer mina tårar … Jag önskar så innerligt att jag fortfarande hade en växande mage med sparkar som dagligen gav mig lycka och känsla av extrem kärlek och närhet. Men det är inte längre min verklighet. Även om delar av min kropp fortfarande tror att jag är gravid eller nybliven mamma. Det har gått tre dagar sedan aborten och mina bröst är stenhårda, stora och ömma. Sprängfyllda av mjölk som inte ska få börja sippra ut. Min längtan efter att få amma min bebis … alltså det är en av alla tankar jag inte kan hantera just nu. Det gör för ont. Att veta att jag har en massa mat, men ingen att ge den till. Det ska inte vara så.

Ahhh … okej, nu backar vi bandet.

Sen abort – dag 1 (tisdag)

I tisdags var jag och Glenn på inskrivning på sjukhuset. Vi pratade med en barnmorska som förklarade hela processen och jag fick en tablett vars uppgift var att stoppa mina graviditetshormoner. Vi fick en broschyr med rubriken ”medicinsk abort från v 9+1” att ta med hem. Jag upplevde det nästan som ett hån. Hur kan det inte finnas en broschyr som hanterar sena aborter? Även om processen är densamma, är det två olika saker att abortera något som man inte ens ser om allt har kommit ut (och därför måste ta ett graviditetstest ett par veckor senare för att kontrollera som det stod i foldern) och att behöva föda ut en minibebis som är cirka 3 dm lång från huvud till fot. Sedan är såklart alla situationer tuffa, oavsett när i en graviditet man behöver avbryta, och av vilken anledning. Jag hade varit ledsen även om ett ultraljud tidigare hade sett allt som upptäcktes på RUL i vecka 20, men det hade ändå underlättat om det inte hade behövt gå så pass lång tid som nu när halva graviditeten var passerad.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Information om medicinsk abort jag fick med mig från sjukhuset.

Efter en timme sitter vi åter i bilen på väg hem. Successivt börjar ångesten byggas upp allt mer inne i kroppen, jag är extremt nervös inför torsdagen när aborten drar igång på riktigt. När jag tidigare har fött mina barn har jag varit pepp, inte särskilt orolig för smärtan utan mer nyfiken och förväntansfull hur just mina förlossningar ska gå till. Jag har alltid gjort parallellen till ett maratonlopp där jag vet att det kommer vara tufft och ta tid, men att jag tar det kilometer för kilometer, och när de första 10 är över, då behöver jag inte göra om dem, då fortsätter jag bara nöta framåt en bit i taget. Jag försökte att även se på detta som ett maraton, även om jag skulle ställa mig på startlinjen utan sug att springa och utan att vara varken mentalt eller fysiskt förberedd. Men på något sätt skulle jag ta mig igenom det, hur plågsamt det än skulle vara. Ingen medalj eller bebis väntar i mål, men kanske någon form av lättnad av att det värsta är över och att min läkningsprocess och sorg kan få fritt spelrum.

På nätterna drömmer jag stressande drömmar när jag väl sover och långa stunder ligger jag bara och vrider mig i sängen. Sista dygnet innan aborten segar sig fram. Jag får tiden att gå med promenader, ströskrollande i sociala medier samt en stunds jobb. Men i magen växer oron och jag mår lätt illa hela dagen. På kvällen blir det ännu värre och sista natten är en mardröm. Men även om inte jag märker att tiden går gör den ändå det och plötsligt är klockan kvart i sex torsdag morgon.

Sen abort – dag 2 (torsdag)

Dagen är här och jag är inte redo. Men det finns ingen återvändo och nu gäller det bara att ta sig igenom detta. Jag startar behandlingen hemma med fyra tabletter som så smått ska få igång kroppen att börja jobba. Även fyra smärtstillande tabletter som jag också fick från sjukhuset sväljer jag innan vi åker iväg.

Kvart över sju skrivs vi in och får vårt lilla rum. Här får vi beskedet att vi kommer vara i detta rum fram till klockan 16 när gynavdelningen stänger, om inte allt är över då vilket de inte tror, då flyttas vi till förlossningen där jag även bör förvänta mig att få stanna över natten. Det kan ta rätt lång tid så här långt fram i graviditeten.

Till en början går det segt, jag får en ny tablett var tredje timme, och en mensvärksliknande molande känsla blir allt tydligare i mage och rygg. Men det gör inte ont. Vi slökollar på Nyhetsmorgon och olika program på paddan vi har med, orkar inte kolla på något som engagerar mig och kräver min uppmärksamhet, men behöver något att se på för att få tiden att gå.

En kurator kommer in och pratar med oss, mina tårar rinner samtidigt som det är skönt att få prata och lätta på trycket inombords. Men hon vill inte att vi pratar för länge, hon vill inte dränera mig på energi, hon påminner mig om hur viktigt det är att jag behåller kraften denna dag. Att hon förstår att det är en fruktansvärd dag men att jag också måste orka mig igenom den, och det kommer en morgondag.

Runt lunch börjar det värka lite mer i ryggen och vi plockar upp TENS-maskinen som jag har haft vid mina tidigare förlossningar och är min bästa vän mot smärta. Glenn sätter strömmen på fyra punkter i ländryggen och sedan får mina muskler vibrera i flera timmar. Allt eftersom ökar jag styrkan på vibrationerna och det dövar smärtan och ger mig något annat att fokusera på. Även magen gör ondare och jag får ytterligare en smärtstillande tablett. Min känsla är dock att det fortfarande är väldigt lång tid kvar.

Vid två får jag gå in till läkaren som vill sätta bedövning inne runt livmodertappen samt undersöka om det går framåt. Uppe i gynstolen får jag panik när hon rör på hinnorna och vattnet går. Jag bara skriker rakt ut av sorg, blundar och klamrar mig fast vid Glenns arm. Det känns som en evighet och jag hör i periferin hur läkaren och sköterskorna kommenterar vad de gör samt att vattnet var missfärgat och bebisen hade varit stressad där inne men att han nu inte lever längre. Paniken i kroppen är extrem, jag får frågan om jag har ont, men jag skakar bara på huvudet, det är inte i kroppen smärtan sitter. Efter en stund börjar jag lugna ner mig och jag kan promenera tillbaka genom korridoren till vårt rum.

Efter att vattnet gått känner jag ingen värk. Precis som när jag födde Charles och Tilde hade jag haft ett enormt tryck inombords med spända hinnor, när de tog hål på dem då fick jag en paus i smärtan. Men eftersom jag kände igen mig i detta visste jag också att trycket skulle komma tillbaka en stund senare och att det troligen inte skulle dröja så länge till nu, jag brukar föda ganska snabbt.

Mycket riktigt. Vid tre kommer menssmärtorna tillbaka allt mer, och jag går in och sätter mig på toaletten där det är meningen att jag ska föda ut vår son ner i ett bäcken som är placerat i stolen. Jag bara sitter där inne och blundar, känner inte att något är på väg men det känns tryggt att vara på plats. Jag hör hur Glenn pratar med läkaren som kom förbi för att höra om bedövningen hon satte har hjälpt och jag hör hur sköterskan kommer in och säger att vi ska förflytta oss upp till förlossningen, de stänger strax avdelningen och de vill få upp mig nu när det är lugnare med min smärta. Hon hämtar en rullstol för att förflytta mig medan jag sitter kvar på toaletten.

Jag vill inte förflytta mig, jag känner min kropp, jag vet att bebisen kommer komma ut vilken minut som helst. Glenn och sköterskorna står redo utanför med alla våra grejer och rullstolen när jag halvt viskar och ropar ”han kommer nu”. De hör inte riktigt vad jag säger och jag bara gråter. Jag känner så tydligt hur han glider närmare öppningen och på nytt kommer paniken och sorgen med full kraft. Jag skriker av sorg när han glider ur mig. Det går fort, det är en liten kropp och det gjorde inte fysiskt ont. När jag säger ”han är här nu, han har kommit ut” kommer de in och klappar mig tills jag lugnat ner mig. Lättnad och sorg om vartannat. Det värsta är över.

Jag påminner Glenn om att han inte får titta ner i toalettstolen och jag ställer mig upp för att de ska kunna klippa av navelsträngen. Moderkakan har inte kommit ut än, men jag ska förflyttas upp till förlossningen så får det sista komma ut där. Det är en märklig känsla att dra upp trosorna och byxorna och förflytta sig upp en våning.

Det är lugnt uppe på förlossningen. Jag är glad över att varken behöva möta någon höggravid kvinna eller någon nyfödd bebis. Det är tillräckligt tungt bara att vara på denna avdelning ändå och veta att ingenting positivt kommer komma ut av vår vistelse här. Vi får ett rum och en ny barnmorska som ska ta hand om oss får en inblick i vårt fall av sköterskan. Hon sätter sig och pratar med oss och frågar ödmjukt om vi vill att hon säger foster eller barnet. För oss var det självklart att säga barnet. Efter en stund hjälper hon mig att få ut moderkakan och därefter får jag ligga på sängen och bara pusta ut.

Innan hela processen var jag övertygad om att jag inte ville se bebisen när han kommit ut. Jag hade redan tittat ordentligt på de långa ultraljuden veckan innan och jag kände hans kraft i magen. Jag hade en fin bild av honom i mitt huvud som jag ville behålla. Men efter att mitt vatten hade gått svepte ett nytt beslut så otroligt starkt över mig. Klart att jag vill se min bebis. Jag vill säga hej då, jag vill ge honom den respekt han förtjänar och få vara nära honom en sista gång.

Barnmorskan hämtar honom när vi är redo. Hon hade tänt ljus i rummet, sänkt övrig belysning och när hennes försiktiga knackning på dörren ljöd fylldes mina ögon av tårar. Men inombords var jag lugn. Det rådde en stillhet och kärlek i rummet. Här bröt Glenn fullständigt ihop, men jag hade en ny kraft inom mig. Jag ville bara ta in allt jag kunde.

Han placeras bredvid mig och jag rör min hand över kroppen. Smeker armen, kinden, känner försiktigt på huvudet, försöker hålla min fingerspets i hans hand, rör konstant på mina fingrar över honom och önskar att kroppen hans inte alls var så kall utan att han levde och mådde bra. Jag pratar med honom, säger att jag älskar honom, säger förlåt, säger att hans syskon Charles och Tilde hälsar så mycket. Jag vet inte hur lång tid som passerar, men efter en stund lägger jag handduken som han kom med över honom och nickar åt barnmorskan att vi är klara.

Efteråt bara gråter vi båda två. Glenn säger att han vill att vi kallar honom Theodore, det namn vi hade tänkt ge vårt barn om vi skulle få en son, och jag är glad att han vill det. Jag vill också att han ska vara verklig i våra liv, men Glenn har inte riktigt varit där – förrän nu. För honom var det väldigt bra att vi fick träffa vår son, då förstod han äntligen hur jag har känt länge. Som någon så klokt kommenterat i mina sociala kanaler och som varit med om något liknande – hon sörjde en närhet och hennes man sörjde en framtid. Och det är precis så jag har känt det. Nu lyckades vi hamna på samma nivå och det tror jag är viktigt för fortsättningen, för att förstå varandra och trösta varandra. Och även om Glenn har velat att vi ska ha ett till barn är det mest jag som har velat. Men nu är han mer motiverad än någonsin och precis som mig vill han verkligen bli förälder på nytt.

Efterspel

Det är en tomhet i kroppen. En enorm saknad efter vår bebis. Jag bryter ihop när jag sitter och äter gröt till frukost, jag bryter ihop när jag läser ett mejl från min mamma, jag bryter ihop när jag skrollar mig igenom underbara hjärtan och kommentarer från läsare. Jag bryter ihop när jag får upp en minnesbild av hur det var att få smeka Theodores lilla arm och hur det var att försöka hålla fingerspetsen i hans lilla hand. Jag bryter ihop bara jag sitter och skriver detta och känslorna svallar över.

Samtidigt är det skönt att gråta. Det är läkande. Och efter en stund, då är livet i princip som vanligt. Jag torkar tårarna och skrattar till när jag berättar för Glenn om något roligt Tilde har sagt, jag plockar upp leksaker från golvet och höjer rösten när barnen inte lyssnar när jag får ropa för en tredje gång. Jag lyssnar på podd och tar långa promenader, jag följer med och ser sonen spela fotbollsmatch och vi går på middag hos vänner – där jag såklart också börjar gråta flera gånger, men där det också finns kärlek och andra tankar än sorgen som pågår parallellt med allt annat.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Charles och Tilde hjälper mig att må bättre.

Tiden har återgått till det normala. Sekunder är sekunder och dagarna passerar utan att jag knappt hinner reflektera. Från beskedet på ultraljudet förra veckan till dess att aborten var över gick livet i slowmotion. Varje timme var en kamp och kändes som en evighet och varje dag var ett mentalt berg att ta sig igenom med en ångest som växte sig allt större. Men när den värsta toppen var över, då gled vi nerför berget med lätthet, även om alla som springer i kuperad terräng vet att även nedförsbackar är tuffa och de kan ge rejäl trötthet i kroppen även om det utifrån sett ser lätt ut. Men vi är okej. Jag är okej. För även om hela familjen är påverkad har den största kampen varit i min kropp. Jag tror det är svårt att förstå om man inte själv har burit ett liv i sin mage hur extremt jobbigt det är att gå igenom något sådant här. För Glenn blev det egentligen först verkligt när han såg Theodore. Det var då han bröt ihop, även om han såklart varit ledsen innan. Men då var han mest orolig för mig samt försökte lösa allt det praktiska samt vara ett stöd och underlätta för mig. Men när han fick se vår lilla son som jag känt i kroppen i flera veckor samt så tydligt kände när jag födde ut honom, då förstod han. Charles var väldigt ledsen de sista kvällarna innan aborten när vi hade berättat att bebisen inte skulle överleva och att de inte skulle få något nytt syskon i sommar. Och som mamma är det jobbigt att se sin son så ledsen, detta är hans första upplevda sorg och det är nya känslor att hantera. Han har så färska minnen av att jag ligger på sjukhuset så han var precis som sin far väldigt orolig för mig, och vi försäkrade honom om att det inte var någon fara för mig, att jag mådde bra, men att vi måste plocka ut bebisen. Tilde däremot, hon har inte riktigt förstått. Hon har kommenterat ett par gånger efter aborten om bebisen i magen och jag har lugnt fått fråga om hon kommer ihåg att mamma inte längre har en bebis i magen. Men jag förstår att det är svårt att ta in och jag är glad att hon inte behöver uppleva den sorg vi andra känner.

Theodore

Theodore är en del av våra hjärtan nu. Han fick aldrig dra ett enda andetag och han levde endast 21+2 veckor i min mage, men han kommer alltid vara en del av oss och vi älskar honom så enormt mycket. Tack min fina lilla änglabebis. Vi kommer att ses en dag och så fort jag ser ett hjärta tänker jag extra mycket på dig, du som fick födas fram på alla hjärtans dag, eller alla brustna hjärtans dag som Charles kommenterade. Men vi ska minnas dig med kärlek.