Åh, det känns som en stor sten har lättat från mitt bröst. Varför ska man behöva må illa, vara sjukt trött, ha noll träningssug och noll inspiration till att göra någonting i flera veckor innan det känns okej att berätta för alla? Men nu skriker jag ut det – JAG ÄR GRAVID!
Men nu orkar jag inte hålla hemligheten inne längre. Och egentligen är det ju ingen big deal för de flesta av er, det är ju i min kropp som graviditeten pågår och det är främst min familj som blir påverkad av förändringarna som sker. Ni blir förhoppningsvis bara glada för vår skull. Sedan har ni börjat tänka på något annat om fem minuter. Men jag är i alla fall glad över att berätta. Det gör det lättare att slappna av i min kropp och visa upp magen som typ ploppade ut i samma stund som jag kissade plus på stickan. Kroppen bara – ”oj, det här känner vi igen. Detta har vi gjort två gånger tidigare, nu kör vi!”. Dessutom är det skönt att berätta för att slippa hålla upp en fasad att allt är som vanligt, att jag inte alls är illamående och trött och att komma med ursäkter varför det inte blev någon löprunda med kollegorna denna vecka heller …
Vecka 11 och mår piss
Jag har ännu inte gjort något ultraljud och självklart har jag en daglig oro om allt är bra i magen, men jag väljer ändå att säga detta publikt nu. Jag är i vecka 11 och har BF 1 juli, så det är ett bra tag kvar. Självklart kommer ni få följa med på resan! Jag hoppas snart vara tillbaka i en skön träningsrytm som passar min gravida kropp, vet att suget kommer tillbaka när illamåendet släpper, och jag tror det är på väg att göra det nu. Funkar fint att träna på morgonen för mig, mår som värst eftermiddag och kväll. Och jag känner att kroppen mår bra av att jag rör på mig, även om jag inte springer så mycket. Blir mest några springsteg på tennisbanan. Men precis som mina tidigare graviditeter är inte löpning något som känns bekvämt när jag är gravid. Och då är det bättre att välja andra träningsformer även om jag säkert kommer röra mig ut på några gå/jogg-rundor för att få frisk luft och för att jag älskar att springa.
”Jag ska bara …”
Ahhh. Ser fram emot att skriva mer om graviditeten längs vägens gång. Nu ska jag bara njuta av att hemligheten är ute. Jag är så otroligt lycklig över att ha en bebis i magen, jag har velat ha ett till barn i ett par år, men har hela tiden skjutit på det – ”ska bara springa maran i Paris först”, ”ska bara springa Ultravasan”, ”ska bara springa maran i Chicago” … men sedan kände jag att väntan var över. Nu håller jag tummarna att allt går bra, hela familjen längtar efter bebisen!
Tack för att du läste ända hit.