Läsarfråga: Springa lopp efter en ätstörning?

av Terese Alvén i kategorin Veckans fråga, Ätstörningar den

Hur springer man ett lopp efter en ätstörning? Hur hittar man glädje i löpningen utan att stressas av tider? Jag svarar på en viktig läsarfråga om att må bra efter en ätstörning.

Bryter av i den sorgliga spiralen med att svara på en läsarfråga vars svar jag tycker är viktig att dela med fler. Frågeställaren är anonym men har gett sitt godkännande att jag publicerar frågan (och svaret hon redan har fått via mejl). Vill du får mer inblick i hur du kan hantera träning, och andra tuffa frågor, efter en ätstörning, spana in min bok Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning (tips – finns på bokrea nu!). Och vill du veta mer om min egen resa, då är det boken Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild som gäller.

De fyra böcker jag hittills författat.

De fyra böcker jag hittills författat.

Läsarfråga: Kan jag springa lopp efter en ätstörning?

Hej Terese, Har tidigare läst din bok Jätteviktigt – att må bra efter en ätstörning och måste bara säga superbra bok! Jag har själv varit sjuk i ätstörningar, har aldrig fått diagnosen anorexi eftersom mitt bmi låg precis på gränsen för det men däremot bulimi och skulle själv säga att jag haft ortorexi fast sjukvården inte sätter den diagnosen. Skulle säga att jag blev frisk för tre år sedan och hade då till och från under åtta års tid varit sjuk. Nu känner jag att jag är frisk och mår bra. Jag älskar träning och att få röra på sig och med min bakgrund vet jag att jag måste vara noggrann med att snappa upp signalerna för när beteendet kanske inte är helt bra. Tycker ändå att jag blir bättre och bättre på det. Att bli frisk är en sak men att bli helt fri skulle jag säga är en annan. Något man får kämpa med under lång tid, förmodligen, efter en ätstörning.

Förra året sprang jag mitt första lopp, ett halvmaraton. Det var superkul! Har alltid gillat löpning men aldrig kört ett lopp innan och trodde inte det var något för mig, men tydligen så var det det. Jag anmälde mig därför till årets Göteborgsvarvet och har tänkt springa det och tagit fram ett träningsschema. Dock känner jag nu mest bara ångest, prestationskrav och stress pga det kommande loppet. Att jag måste följa schemat och sätta tiden jag satt upp etc. Ingen glädje alls över att jag \”måste\” springa det. Börjar funderar på om jag helt enkelt ska strunta i att springa loppet.

Vet inte om man då ger efter för dumma tankar och att man inte orkar stå emot kraven man har eller om det är smart med tanke på att jag kanske inte är redo för detta eftersom det ändå inte var så längesedan jag blev frisk. Min fråga till dig är egentligen om du har några tankar eller tips kring hur man kan tänka kring detta? Borde jag kanske helt och hållet skippa loppet? Kanske ge mig själv mer tid att finna balansen i livet med träning och allt annat. Har funderat mycket på att jag bara ska släppa alla krav på att prestera och springa för skoj skull, men jag tycker det är så svårt att ställa in mig för det och att verkligen släppa alla krav och press och stress kring det. Det bästa kanske vore att bara träna för att må bra, för att kroppen faktiskt mår bra av rörelse och utan krav på tid etc. Vore jättetacksam för svar :) Ha en fin dag och tack för att du är en så bra inspiration! :)

Här pratar jag om boken Jätteviktig - att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon.

Här pratar jag om boken Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon. Läs mer här.

Svar: Fokusera på att behålla glädjen

Jag förstår hur du tänker och jag tycker det låter väldigt sunt att du har dessa funderingar. Bara det är ett tecken på att du har kommit väldigt långt! Du har funderingar på vad du mår bra av på riktigt och vad som är en lagom nivå för dig.

Hetsen med siffror, tider och hastighet är rätt stor i vårt samhälle och det är lätt att svepas med. Samtidigt tycker jag att det råder en sund våg med rörelseglädje, där det inte alls handlar om att pressa sig, utan att träna för att man mår bra av det. Jag själv tillhör den sistnämnda kategorin, men även jag har tidigare haft mål om att springa en sträcka på en viss tid och bara känt press, ångest och olust. När dessa tankar dök upp funderade jag över mina mål samt varför jag gör det jag gör. Det jag kom fram till det är att jag tränar för min egen skull, och nej, jag blir inte lyckligare av att göra PB på ett maraton om jag har pressat mig över gränsen. De maror som gjort mig lycklig – det är när jag springer i en hastighet jag kan hålla och samtidigt njuta (även om det såklart är svintufft ibland) men där jag verkligen mår bra både under loppet och efter.

Jag säger inte att det är fel att sätta ett tidsmål, men det passar inte alla och jag tycker det är bra att fundera över VARFÖR man sätter ett visst mål. Kanske kan det också hjälpa att minska tidspress och hets genom att springa utan tidtagning, ej ha klocka på sig och kanske springa tillsammans med någon? Jag tycker absolut att du ska springa om du mår bra av det. Jag älskar det! Men fundera över varför du springer och vilken känsla du vill ha under och efter. Strunta i vad andra tycker och utgå från dig själv. Och behöver du dra i handbromsen för att du har kört på för hårt, eller märker att du inte alls mår bra av att springa lopp – för så kan det också bara, strunta i det. Spring för din egen skull och för din hälsas skull. Träning ska ge glädje och inte vara destruktivt. Det ska vara något du gör för att du älskar din kropp och bryr dig om dig själv, inte för att straffa dig själv. Fortsätt kämpa med att behålla en skön känsla i träningen. Stort lycka till!


E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*