halsa

Inlägg i kategorin Löpning

halsa

Springa i kyla – Klädtips för kalla höstmorgnar (eller övrig tid på dagen)

av Terese Alvén i kategorin Löpning, Mode & Trender den

Bästa klädtipsen för att springa i kyla. Efter en varm sommar och rätt mild höst blev det plötsligt enbart några få plusgrader. Vilken chock! Men med rätt kläder går det ändå bra att springa utomhus. Här är mina bästa tips när temperaturen ligger runt noll eller ett par plusgrader. Jag hade 4 plus när jag sprang denna morgon, frös i början vilket är bra, för när kroppen blivit varm av ansträngningen, då är klädvalet helt perfekt. Blev precis lagom varm.

Springer klockan sex på morgonen.

Springer klockan sex på morgonen.

Checklista – springa i kyla

  • Är det mörkt ute – se till att ha på dig plagg med reflexer, både på benen och upptill, både baktill, från sidan och fram.
  • Täck alla glipor – kompressionsstrumpor på fötterna gör att det inte smiter in någon kyla mellan tights och skor, dessutom får du extra hjälp att värma vaderna.
  • Mössa och vantar – du tappar mycket kyla genom huvudet, täck med en tunn löparmössa, och iskalla fingrar vill ingen ha, på med ett par tunnare vantar.
  • Långärmat och överdrag – en tjockare långärmad funktionströja samt en något kraftigare vinterjacka är perfekt när det är ruggigt och kallt. Anpassa tjockleken efter hur kallblodig du är och hur många grader det är. Se till att plagget går upp i halsen eller använd en buff runt halsen för att inte frysa.
  • Vintertights – en iskall rumpa och röda lår är inte skoj att komma hem med, se till att skaffa ett par kraftigare vintertights om du inte redan har det. Så värt för vinterns löpning!
  • Njut av varm dusch och god frukost efteråt!
Kompresstionsstumpor som håller vaderna varma. Viktigt att inte få en glipa mellan tights och sko.

Kompressionsstumpor som håller vaderna varma. Viktigt att inte få en glipa mellan tights och sko.

Ut och spring trots kylan. Det är friskt och härligt.

Ut och spring trots kylan. Det är friskt och härligt.

På med mössa och se till att kläderna går högt upp i halsen.

På med mössa och se till att kläderna går högt upp i halsen.

Springer på tomma gator.

Springer på tomma gator.

Vantar är viktigt.

Vantar är viktigt.

Glad efter löpning!

Glad efter löpning!

halsa

Ragnar Relay White Cliffs – delsträcka 1 ut i kohagen

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Nyss hemkommen från en händelserik helg i England. Känns som att jag har varit borta längre än en helg – på ett bra sätt. Så många fina, galna, roliga, utmanande och pannbensprövande minnen. Precis som förra årets Ragnar Relay White Cliffs-upplevelse väljer jag att skriva om den i flera inlägg, för det är så mycket från dessa 36 timmar som jag vill lyfta. Nu kör vi första rapporten och vi backar bandet till min första delsträcka – utklädd som vikingabrud med plastyxa (!) i handen.

Vårt grymma lag Ragnar Coming Home!

Vårt grymma lag Ragnar Coming Home!

Kaxig innan start av årets omgång av Ragnar Relay White Cliffs.

Kaxig innan start av årets omgång av Ragnar Relay White Cliffs.

Ragnar Coming Home

Till sommaren arrangerar vi på Marathongruppen (där jag är digital redaktör) Ragnar Relay Lake Mälaren i Sverige. Eftersom loppets namn kommer från en gammal viking var det självklart för oss att välja just vikingar som tema för vår utklädnad. Förra året superhjältar och jag sprang som Catwomen, nu blev det istället kort klänning och yxa. Och vårt lagnamn – samt hashtag – det sammanfattade vårt budskap: Ragnar Coming Home. För visst ville vi locka Ragnarianerna i England att komma till Sverige. Det kommer bli grymt skoj i sommar när vi springer från Gripsholms slott till Drottningholms slott. Men nu, nu blickar vi tillbaka bandet till i lördags.

Det är inte obligatoriskt med utklädnad, men det förhöjer upplevelsen. Det sammansvetsar laget att likna varandra och det maxar allt när man får lov att gå all in. När vårt lag kom till start fick vi en hel del uppmärksamhet. Ingen kunde undgå oss. Visst fanns det något lag utklädda till ninjor, fjärilar med balettkjolar eller lag-t-shirts. Men det var inte många som körde lika hårt som oss.

Jag log mot alla jag mötte - så att jag blev mindre skrämmande med mitt vapen.

Jag log mot alla jag mötte – så att jag blev mindre skrämmande med mitt vapen.

Efter att Axel kört första sträckan med värsta skägget och peruken (glad att jag slapp det) så var det äntligen min tur. Så pepp! En sträcka om 10,5 km väntade. Först sprang jag genom ett samhälle, igenom en lekpark och hann heja och säga något ord till barn som log mot mig eller par ute och promenerade. De hejade och såg ut att undra ”vad är det här för tok som kommer springande”. Till en som tittade ropade jag glatt ”just out on a normal Saturday run”.

Överlämning av stafettbandet från Axel som sprang precis innan mig.

Överlämning av stafettbandet från Axel som sprang precis innan mig.

Vid andra lopp är jag van att alltid ha en massa andra löpare runt omkring mig, det är rätt tydligt att det är en tävling, både för åskådare och löpare. Det är en snitslad bana och man bara följer med i strömmen så kommer man rätt. Så är det inte riktigt i Ragnar. Med drygt 100 startande lag (som dessutom startar vid olika tider för att försöka tajma många ungefär samtidigt i mål) blir man snabbt ensam. Har man tur träffar man en handfull löpare under varje sträcka. I övrigt är man ensam när man springer. Vilket är en spännande del av upplevelsen. Men då är det bra att man har nummerlapp, så kan ortsbefolkningen ändå misstänka att det är ett loppjippo man springer när man kommer farande i vikingadräkt.

Förvirring under löprundan ... hur kommer vi över ån, och hur tar vi oss igenom kohagen?!

Förvirring under löprundan … hur kommer vi över ån, och hur tar vi oss igenom kohagen?!

Efter ett par kilometer kom jag ut på engelska landsbygden och sprang mellan stora fält. Så vackert! Jag öste på med ett bra tempo och fortsatte framåt tills jag kom fram till en kohage. Jag hade redan tidigare under sträckan passerat ett par grindar, men där fanns det en ingång för gångtrafikanter och en hasp. Nu har det enbart en stor grind stängd med ett hänglås. Ett par meter innanför låg stora bruna kossor och tittade på mig. Ingen skylt fanns. Nej, det kan inte vara meningen att jag ska springa in i en låst hage. Istället började jag springa längs med där det var högt gräs men som ändå gav skenet av att det kunde vara en springväg. Men efter några hundra meter var jag vilse. Jag kollade i Ragnars app och såg att jag inte var på banan. Dessutom kom det ett par till löpare som inte heller förstod hur de skulle ta sig över.

Jag visste att banan var på andra sidan hagen, längs vattnet. Men hur skulle vi komma över? Till slut var det en som klättrade över staketet. En kossa reste sig och stod och tittade medan mannen långsamt smög förbi. Jag har respekt för djur och var inte pepp på att ta mig igenom hagen, men hade inget val. Jag klättrade över – och för säkerhets skull tog jag av mig hjälmen med vikingahorn som fick mig att likna en tjur. Man vet ju aldrig …. sedan smög jag mig genom hagen till nästa grind och kom ur på rätt ställe. Pjuuh.

Mitt under min första löprunda av tre.

Mitt under min första löprunda av tre.

Längre fram kom två greyhounds springande mot mig. Även här blev jag nervös innan ägarna till hundarna kallade till sig dem. De stod och morrade när jag sprang förbi. Jag drog ett par djupa andetag och öste sedan på sista kilometern för att möta upp mitt lag. Blev en dryg halvkilometer felspring, så jag landade på över 11 km och var så glad över att ha klarat av första löprundan av tre. Det var en härlig runda även om jag gärna hade hoppat över alla möten med djur – men det som kan vara tufft i stunden kan bli ett roligt minne efteråt. Nu var äventyret igång!

… och senare i veckan får ni följa med på min kvällsrunda i regn samt nattrundan med värsta utmaningen!

halsa

Ramboll Stockholm Halvmarathon 2018 – lopprapport från springande digital redaktör

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Vilken folkfest det var på Stockholms gator igår. Jag kan inte sammanfatta det på något annat sätt. Perfekt väder. Grym pepp längs banan. Rolig ny startsträcka. Pigg kropp. Trevligt springsällskap och såklart en massa energi! Det är en lyx att få arbeta med sådana här evenemang. Så glad över att vara en del av Ramboll Stockholm Halvmarathon och vara en pusselbit i att leverera motionsevenemang som dessa. Igår sprang jag med min GoPro samt mobilkamera i högsta hugg för att rapportera på loppets Instagram samt skapa en loppfilm (kolla in Facebook så ser ni den). 

Puss innan start.

Puss innan start.

Jag springer och filmar, Glenn fotar.

Jag springer och filmar, Glenn fotar.

Ramboll Stockholm Halvmarathon blev 21098 meter rörelseglädje. Även Glenn skulle springa loppet och när han bestämde sig för att springa lugnt och bara ta sträckan som ett långpass inför Chicago Marathon om några veckor sprang vi ihop. Perfekt för mig att dels ha någon att snacka med i vårt sköna prattempo och perfekt att ha en assistent som kunde hjälpa mig att ta några bilder.

Välmatchad!

Välmatchad!

Ssideline City Run Club - älskar deras skyltar.

Ssideline City Run Club – älskar deras skyltar.

Energi längs banan

Vi sprang någon eller några kilometer åt gången och pausade sedan vid peppiga hejaklacker och cheerzones för att fånga upp stämningen längs banan. Det är en lyx att springa utan att pressa en tid, utan bara springa för njutning (och för att jobba – men för mig är detta samma sak när det kommer till lopp). Mitt tips är verkligen att låta lusten få styra mer under ett lopp, jag tror att man uppskattar ett lopp mer om man har haft roligt än om man kapar några sekunder på sitt pers men samtidigt är spyfärdig efteråt. För mig är i alla fall inte det ett dugg lockande. Men vi är ju alla olika, det gäller att hitta det som funkar för en själv.

Här var jag alldeles hög av endorfiner.

Här var jag alldeles hög av endorfiner.

Vi njöt verkligen av löprundan och det var roligt att springa in i vänner och bekanta innan, under och efter racet samt se allas glada ansikten efter målgång. En hel del sprang sitt första maraton, jag sprang bland annat in i Alicia som precis genomfört sitt första – OM hon var nöjd. Hon riktigt lyste.

Alicia har precis sprungit sin första halvmara - så häftigt!

Alicia har precis sprungit sin första halvmara – så häftigt!

Efter loppet

När vi hade sprungit i mål jag och Glenn hängde vi kvar en stund – jag älskar att se när människor kommer i mål – och sedan styrde vi hemåt för en varm dusch, redigering av film samt goda pizzarester från kvällen innan (laddar alltid med pizza kvällen innan långlopp, men igår orkade jag bara halva, så gott med andra halvan efter mitt lopp!).

Puss efter målgång.

Puss efter målgång.

Nu taggar jag till inför nästa helgs Ragnar Relay White Cliffs. Självklart åker både GoPro och mobilkamera med så att ni kan följa med på resan.

Halvan Klar för alla löpare efter målgång, nu är jag ingen ölfantast, så jag smakade bara och tog en solig bild.

Halvan Klar för alla löpare efter målgång, nu är jag ingen ölfantast, så jag smakade bara och tog en solig bild.

halsa

Ragnar Relay White Cliffs 2018 – rolig löparhelg med vänner!

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

I helgen blir det en massa härlig rörelseglädje i form av Ramboll Stockholm Halvmarathon på lördagen samt Gen-Pep-dagen (fd Idrottens dag) i Hagaparken på söndagen. Men redan nu börjar dessutom peppen inför nästa helg. Då drar jag till England för att andra året i rad springa Ragnar Relay White Cliffs med kollegor från Marathongruppen och våra vänner.

Igår hade vi peppmöte med laget och idag testade jag och Tilde min outfit som jag springer första sträckan med. Förra året hade vi temat superhjältar på vårt lag och jag var Catwoman. I år har vi vikingatema och samtidigt som vi springer promotar vi vårt egna Ragnar Relay Lake Mälaren som kommer till Sverige i sommar. Så pepp!!!

Känner mig mer som en tjur än en viking med dessa horn på huvudet ... men det ska bli skoj att springa.

Känner mig mer som en tjur än en viking med dessa horn på huvudet … men det ska bli skoj att springa.

Vill du se mer från vår fantastiska resa förra året – kolla här där jag har sammanfattat helgen. Ragnar Relay är ett stafettlopp med 10 personer per lag och varje person springer 3 sträckor. En gång på dagen, en på natten och en på dagen. I cirka 36 timmar håller laget på och det är alltid någon som springer. Resten följer efter i två vans. Ni får självklart följa med på äventyret digitalt nästa helg. Men först ska det bli löpning på Stockholms gator. Ser fram emot folkfesten på Ramboll Stockholm Halvmarathon imorgon!

Förra årets lag med superhjältestema.

Förra årets lag med superhjältestema.

Läs mer:

Sträcka 1 när jag var Catwoman

Sträcka 2 när jag sprang livrädd mitt i natten

Sträcka 3 när jag sprang i mål

Hoppas att det blir klänningsväder i White Cliffs nästa helg.

Hoppas att det blir klänningsväder i White Cliffs nästa helg.

halsa

En månad till Chicago Marathon – är jag för kaxig?

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

En månad till Chicago Marathon. En månad till dess att jag och Glenn tillsammans ställer oss på startlinjen för att springa ihop hela loppet. Maraton får det alltid att pirra till extra härligt i magen. Men denna gång är jag lugn. Oroväckande lugn. Eller så är det erfarenheten som börjar landa i kroppen. Att jag vet att jag kan hantera ett maraton. Att kroppen pallar. Att sinnet orkar. Att viljan finns där.

Sedan kan såklart allt hända. Att jag inte är nervös gör mig nästan nervösare … som att jag tar det för givet att det ska gå bra. Så enkelt vet jag att det inte är. Allt kan gå fel. Jag kan ha en dålig dag. Kroppen kan gå sönder. En skada. En sjukdom. En jobbig mental resa just den dagen. Men jag väljer att tänka positivt. För det är så jag tar mig igenom mina lopp och utmaningar. Med ett leende. Med energi. Med glädje. Med kraft.

Jag är pepp inför Chicago Marathon. Jag är trygg i min träning och senaste tidens utmaning i form av Ultravasan 45. Innan Chicago hinner jag även med Ramboll Stockholm Halvmarathon (springer och jobbar) samt Ragnar White Cliffs i England (cirka 30 km uppdelat på 3 sträckor under 36 h). Så min största oro är att jag kanske inte är tillräckligt utvilad. Men samtidigt vet jag att min kropp brukar må bra av att hålla igång som vanligt, och sedan sista veckan skruva ner intensiteten något.

Ni får såklart följa med på min – och Glenns – resa. Så skoj att få springa ett maraton tillsammans. Det blir mitt sjunde (åttonde om man även räknar Ultravasan 45 som en maradistans) och Glenns fjärde maraton.

Nu har jag klarat av 6 maraton, och jag vill bara springa fler!

Nu har jag klarat av 6 maraton, och jag vill bara springa fler!

halsa

Lopprapport Ultravasan 45 2018 – från Oxberg till Mora

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Wow! Jag har sprungit mitt första ultralopp. Det är sjukt häftigt hur kroppen orkar mer än vad jag tror. Och att jag fick mersmak, det trodde jag inte … men vi tar det från början, här är min lopprapport från Ultravasan 45.

Dagenslöparoutfit: skor Craft, strumpor GoCoCo, korta tights Adidas, topp Asics. Övrig utrustning: klocka Suunto Spartan, löparväska Salomon Agile 6 set, lurar Plantronics BackBeat FIT 305.

Dagens löparoutfit: skor Craft, strumpor GoCoCo, korta tights Adidas, topp Asics. Övrig utrustning: klocka Suunto Spartan, löparväska Salomon Agile 6 set, lurar Plantronics BackBeat FIT 305.

Förberedelser innan start

Efter en natt på Mora Hotell & Spa med hyfsat okej sömn, det var en hel del jobbiga drömmar inför min utmaning så vaknade jag ändå utvilad vid halv sex. Kollade på klockan och reflekterade hur märkligt det kändes att de som sprang Ultravasan 90 redan var igång ute i spåren. Själv hade jag ju flera timmar till start. Jag och Glenn gick ner till frukostmatsalen där det fanns exemplariskt god frukost med allt från apelsiner att pressa själv till juice, gott bröd, krämig äggröra och supergoda plättar. Bra uppladdning. Fick även i mig ett glas Resorb och hann krama och hälsa på en springande granne som också skulle springa loppet. Stämningen vid frukosten var uppsluppen, började småprata med andra sköna människor som skulle springa vid buffén och det fanns gott om förväntan i luften.

Dubbelkollar att allt är med i ryggsäcken.

Dubbelkollar att allt är med i ryggsäcken.

Jag har sprungit i mina Craft-skor senaste veckorna, de var perfekta för min sträcka.

Jag har sprungit i mina Craft-skor senaste veckorna, de var perfekta för min sträcka.

Väl påplåstrad på fötterna med skoskavsplåster på mina känsliga ställen och en extra koll av ryggsäcken från Salomon jag skulle springa med för att se att allt var med bilade vi till starten i Oxberg. I strålande sol njöt vi av timmen som var kvar till start, ett par besök på bajamajorna för att stilla nervositeten och sedan var det plötsligt dags att springa.

Solig start i Oxberg!

Solig start i Oxberg!

Oxberg – Oxberg 17 km

Jag tyckte om att det var så tydliga delsträckor, det gjorde att utmaningen kändes mer greppbar, det var ”bara” att ta sikte på nästa stora mat-/vätskekontroll, och vid varje kilometerskylt fanns dels en nedräkning till kontrollen och dels hur många kilometer som var kvar till målet i Mora. Jag räknade bara ner till nästa kontroll till en början, det andra kändes alldeles för långt fram. Första sträckan var som en stor loop runt Oxberg, så vi sprang 17 km och sedan kom vi tillbaka till startområdet igen. Underlaget här var varierande, men kroppen kändes stark och det var enbart när vi sprang på stig i lite tuffare teknisk terräng som jag verkligen kände mig som en asfaltslöpare. Här fick jag gå till och från, var för rädd att ramla över alla rötter och det lite svampiga underlaget. Tänkte inte stuka någon fot. Bättre att springa på ett sätt som jag känner mig säker i, och vips så var jag tillbaka i Oxberg med den sköna känslan att den längsta delsträckan var avklarad.

Oxberg – Hökberg 9 km

Efter en toapaus, lite energi i form blåbärssoppa och GT-tabletter samt en kort pratstund med Glenn sprang jag vidare. Kilometer för kilometer flöt på. Jag gick i de flesta uppförsbackar och sprang i övrigt. Jag började bli lite uttråkad av tystnaden, tjuvlyssnade lite på andra samtal som pågick runt omkring, men saknade att min kompis Kristina tyvärr hoppade av att springa ett par veckor innan loppet. Vore härligt med sällskap. Bestämde mig att plocka fram mina hörlurar vid nästa kontroll och såg riktigt fram emot att komma till Hökberg.

Hökberg – Eldris 10 km

I Hökberg fanns värsta buffébordet med allt från pannkakor till chips, godis och olika sorters dryck. Jag valde en vetebulle, blåbärssoppa och några chips. Glenn hjälpte mig att få fram hörlurarna från väskan och efter att ha pluggat in mina BackBeat FIT 305 i öronen fick jag ny kraft. I alla fall en stund. För det började gå allt trögare. Springvägen var skön och hyfsat lättsprungen, bra skogsväg och vacker miljö runt omkring. Men mitt tuffande tempo blev allt trögare. Glenn stod överraskande i skogen en liten bit från Hökberg och jag sa att nu började det ta emot. Det var runt 15 km kvar till målet och den skrämmande tanken om att jag var på väg in i väggen svepte genom huvudet.

Springa, gå, springa, gå.

Springa, gå, springa, gå.

Jag sänkte tempot lite, började promenera kortare sträckor även när det inte var uppförsbackar, men efter en stund, då var det som att kraften kom tillbaka. Visst var kroppen fortfarande seg och trött, men jag visste ju att det fanns mer att ge.

Eldris – Mora 9 km

Vid denna kontroll fick man inte åka in med bil, så jag visste att Glenn skulle möta mig först vid mål. Jag gjorde ytterligare ett toabesök, fyllde på med sportdryck, vatten och en halv vetebulle. Nu var det ju mindre än en mil till mål, vilket kändes helt magiskt. Hade jag verkligen redan kommit så här långt? Jag nötte på, kändes som att jag sprang i sirap, men när jag kikade på klockan höll jag ändå typ samma springtempo som mina vanliga rundor hemma. Det var bara att känslan i kroppen var annorlunda. Varje kilometer kändes betydligt längre, men jag höll modet uppe. Jag var stel, särskilt på baksidan av kroppen och jag var lite öm här och där, men kroppen mådde bra. Jag hade inte ont någonstans och allt fungerade.

Några kilometer kvar till mål, jag lyssnar på musik och håller humöret uppe.

Några kilometer kvar till mål, jag lyssnar på musik och håller humöret uppe.

Och så närmade sig Mora! När det var 2 km kvar drog jag upp tempot tillsammans med en annan tjej. Vi sprang förbi ett äldre par som nötte på i spåret, de hojtade ”bra jobbat tjejer” och jag ropade flåsande: ”Tack … detsamma”. Var tvungen att pausa innan jag orkade säga båda orden. Jag drog ur snäckorna från öronen för att få höra publikens jubel in på målsträckan. Och målgången var magisk. Jag skrattade till av glädje innan jag började spurta. Flåset blev snabbt extremt hårt och ljudligt och jag fick sådan kraft av publiken som hejade fram mig till målgång. Hann bli illamående mitt i spurten men vägrade ge mig, och när jag drog armarna mot himlen och korsade mållinjen var det enbart lycka jag kände. Så nöjd! Och tiden? Jag landade i mål på 4:57:45, helt galet! Jag sprang med ett genomförandemål och trodde att jag skulle fixa sträckan på runt 5:30-6:00 timmar. Nu njöt jag av min resa, tog det lugnt i kontrollerna, gick på toa två gånger bara för att småkissa och kom i mål under 5 timmar. Och jag är så sugen på att springa mer!

I mååååååål!

I mååååååål!

Eftersnack

Det är morgonen efter mitt ultra, jag somnade vid halv nio igår kväll, vaknade vid halv tolv med rejäl huvudvärk och lätt illamående. Men efter att ha gått upp och tagit två alvedon somnade jag om och när jag vaknade pigg vid halv sex mådde jag toppen. Kroppen är såklart lätt stel, särskilt i vänster fotled, men jag är pigg och känner att kroppen höll och mår bra. Vilket är mitt mål med alla lopp, att jag ska må bra dagen efter och vara springsugen (även om det blir vilodag).

Antal steg efter genomfört lopp, sedan blev det ytterligare ett par tusen innan dagen var över.

Antal steg efter genomfört lopp, sedan blev det ytterligare ett par tusen innan dagen var över.

Det var inte länge sedan som jag aldrig trodde att jag skulle springa en Ultra, och nu har jag gjort det. Visserligen bara några få kilometer längre än ett maraton, och de riktiga ultramänniskorna ser nog inte Ultravasan 45 som särskilt kaxig, men jag är nöjd. Och mersmak finns. Jag har inget sug efter att springa Ultravasan 90, nån måtta får det vara, men jag vill gärna springa 50 km, det vore häftigt. Men det får bli senare, nu blickar jag fram emot nästa utmaning i höst: Chicago Marathon. Och då är inte Glenn med som min supporter vid sidan av, då springer vi tillsammans!

Innan och efter Ultravasan 45.

Innan och efter Ultravasan 45.

halsa

Redo för Ultravasan 45 – laddar med pizza i Mora!

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Kvällen innan Ultravasan 45. Jag och Glenn hade en skön bilfärd hit. Vi har checkat in på Mora Hotell & Spa, hämtat nummerlapp och köpt pizza. Nu känner jag mig redo inför morgondagens lopp. Men varför känns det som jag har loser-påsen?

Blandade känslor att gå runt med påsen.

Blandade känslor att gå runt med påsen.

Jag fick en sådan märklig känsla här i Mora när jag hade hämtat ut nummerlappen. Lapparna lades i påsar – de som springer 90 fick en svart med siffrorna 90 på, och vi som springer 45 fick en vit. Jag vet att 45 är en lång sträcka, jag har aldrig ens sprungit så långt. Ändå känns det som att jag ska ge mig ut på något ”halvdant”. När det finns en sträcka som är längre, då är det i mitt huvud märkligt att jag springer en kortare sträcka. Känns lite B liksom … Så märkligt, det är ju inte som att jag har något att bevisa för någon annan. Och jag kommer vara sjukt stolt imorgon – och glad! – när jag kommer i mål. Men ikväll krockar känslorna lite inne i mig … trots att jag inte har något sug att springa 90 kilometer. Å andra sidan hade jag för ett halvår sedan aldrig ens tänkt springa ett ultralopp, och nu ska jag göra mitt första. Vem vet vad framtiden utvisar …

Nummerlapp och luftiga fötter.

Nummerlapp och luftiga fötter.

Nej, nu ska jag ha en lugn kväll på hotellrummet. Pizza, film och vila! Perfekta uppladdningen inför morgondagen. Häng med på Instagram – sedan kommer såklart en race report, lopprapport, här i bloggen såklart!

Blåsigt men soligt och härligt.

Blåsigt men soligt och härligt.

halsa

Ultravasan 45 på lördag – sista uppladdningen inför min ultradebut

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Ultravasan 45 är på lördag, min ultradebut! Efter sex stycken maraton är det nu dags att testa en längre sträcka, även om den ”bara” är tre kilometer längre. Gissar att varje kilometer i slutet kommer kännas betydligt längre. Men jag är pepp inför helgen, det ska bli ett äventyr att se hur kroppen och knoppen reagerar.

Intervaller på Stora Mossens IP. En gång i veckan vill jag prioritera intervaller.

Intervaller på Stora Mossens IP. En gång i veckan vill jag prioritera intervaller.

Ultravasan 45 på lördag

Nu är det bara några dagar kvar. Trots det är jag inte lika pirrig som inför ett maraton. Jag tror det är för att min hjärna fortfarande inte förstår vad den har gett sig in på. Den kan inte greppa hur långt det är. Jag lever fortfarande i någon sorts illusion om att jag ska ut på en liten sväng i skogen. Även om jag logiskt vet att det kommer vara långt, tufft och slitigt så är det som att min hjärna inte förstår det. Kanske någon form av försvarsmekanism? Eller bara dumhet? Hur som helst, jag tror att pirret kommer komma på fredag kväll och självklart på lördag morgon …

Men det enda jag kan göra på lördag, det är att ta ett steg i taget. Bocka av kilometer efter kilometer, vara i nuet och inte bry mig om vad som kommer längre fram, bara springa på som det känns bra just då. För mitt mål är att ta mig runt. Jag har ett genomförandemål. Jag ska inte ta en viss tid, utan hålla mig på en nivå som känns behaglig och där jag kan vara stark länge. Jag vill springa i skogen och njuta, uppleva, känna. Vara närvarande.

Löpning i Ursvik.

Löpning i Ursvik.

Min träning inför Ultravasan 45

Jag känner mig trygg i den träning jag har genomfört inför Ultravasan 45. Med det mål jag har är min träning tillräcklig, särskilt då jag även har erfarenhet av några maror. Jag har tagit mig runt Ursvik Extrem (15 km) ett par gånger (men i sjukt varmt väder!), jag har sprungit ett par halvmaror i sommar och jag har öst på med backintervaller samt vanliga flacka intervaller. Jag känner mig förberedd.

Sista veckan – kost, träning

Nu ska jag hitta den starka känslan i kroppen. Jag har en relativt hög träningsmängd i veckan med cykelklasser, tennis som drar igång efter sommaruppehållet samt en transportlöpning inplanerad. Men jag kommer ta det lugnare på passen och se till att jag inte överdriver. Jag är van vid hög mängd träning vilket jag även vet hjälper mig i loppet.

Matmässigt försöker jag vara extra noga att få i mig allt jag behöver och vill gärna boosta extra med rödbetsjuice några dagar, lite extra magnesium och såklart se till att fylla på vätskeförrådet. Jag slarvar ibland med att dricka men nu får jag se till att ha en vattenflaska nära mig.

Utrustning

Jag har inte helt landat i exakt vilka kläder jag ska ha på mig på lördag. Skorna har jag nog bestämt, tror det blir Craft som jag har sprungit en hel del med i sommar. Dessutom ska jag testa en ryggsäck i morgon på min transportlöpning som jag funderar på att ha på mig under loppet. Behöver ha med mig vätska och lite småprylar. Men exakt utrustning och outfit, det återkommer jag till närmre loppet.

Nu ser jag till att få en bra vecka, som innehåller en hel del jobb samt två barn som ska tillbaka till förskola och skola efter sommarlovet … så det blir en härlig dos av vardagspusslande. Kanske kan vara en skön målbild på lördag, att se fram emot några timmar när jag bara får vara ifred med mina egna tankar och som sagt, njuta av magiska timmar i skogen!

Tummen upp för min träning inför Ultravasan 45, jag har gjort vad jag har kunnat.

Tummen upp för min träning inför Ultravasan 45, jag har gjort vad jag har kunnat.

halsa

Träning inför Ultravasan 45 – springa terräng i skogen

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Min träning inför Ultravasan 45 tuffar på. Jag kan inte säga att jag har gjort så värst stora insatser, men jag har i alla fall fått till betydligt fler löprundor i Ursvik på stigarna där än vad jag skulle fått om jag inte hade ett lopp i skogen att träna inför. Då hade jag nog i vanlig ordning hållit mig på asfalt. Det är utmanande att springa upp och ner i kuperad terräng samt konstant vara medveten om var jag placerar fötterna. Stundtals får jag lyfta högre på fötterna för att inte haka i någon rot eller trilla över någon ojämnhet i underlaget. Men oj så härligt det är att vara ute i skogen och springa. Jag riktigt njuter!

I mål efter 15 km på Ursvik Extreme - jag kommer gärna tillbaka!

I mål efter 15 km på Ursvik Extreme – jag kommer gärna tillbaka!

Träning inför Ultravasan 45

När mitt första ultralopp väntar om en dryg månad, då kan jag inte ligga på latsidan även om det är över 30 grader. Igår hade jag bestämt mig för att springa Ursvik Extreme, 15 km på en mer utmanande bana och då var det bara att genomföra. Kände mig dessutom riktigt pepp efter en vecka i skärgården. Jag hade med mig en liten vattenflaska och ett par salttabletter men jag var lite snål med vätskan …

Vatten är som godast när man tränar.

Vatten är som godast när man tränar.

Ursvik Extreme 15 km

I åtta kilometer flöt allt på toppen, men sedan började det ta emot. Kroppen var pigg, men tankarna gick mer och mer åt att dricka vatten. Jag ransonerade och satte upp mål för mig själv, när jag kom till 10, 12 och 14 km skulle jag få ta några klunkar, men jag fick aldrig dricka mig nöjd då jag hade alldeles för lite vatten med mig. Som tur var sprang jag mest i skugga i skydd av träden, men på fälten jag sprang över stor luften stilla och svetten rann konstant. Jag gick i de flesta uppförsbackar och sprang i övrigt i det tempo som terrängen tillät, jag lät tankarna komma och gå och jag kände tacksamhet över att få vara ute och njuta av naturen på detta sätt.

Känner mig stark i skogen - både fysiskt och mentalt när jag tar mig an ett kokhett träningspass.

Känner mig stark i skogen – både fysiskt och mentalt när jag tar mig an ett kokhett träningspass.

När jag kom i mål väntade familjen som varit en sväng förbi Mall of Scandinavia när jag sprang. De hade med sig vatten som jag bälgade mig i. Tror aldrig att vatten har smakat så gott!

Hur härligt att få slänga sig i poolen efter ett träningspass utomhus i över 30-graders värme?

Hur härligt att få slänga sig i poolen efter ett träningspass utomhus i över 30-graders värme?

Träning i hemmagymmet

Resten av dagen sprudlade kroppen av endorfiner och energi, jag var så pigg! Men idag tisdag valde jag att köra ett kortare styrkepass i skuggan och svalkan i hemmagymmet. Skön kontrast till igår …

Kort och effektivt styrkepass med tung boll och stång.

Kort och effektivt styrkepass med tung boll och stång.

Yeay! Värmen tar ut sin rätt även om jag tränar i husets svalaste rum - hemmagymmet.

Yeay! Värmen tar ut sin rätt även om jag tränar i husets svalaste rum – hemmagymmet.

halsa

Mitt bäst före-datum i löpning? Kommer jag inte få springa hela livet?

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Kommer jag kunna springa hela livet eller har jag ett ”bäst före”-datum? Mina gener sätter vissa käppar i hjulet för mig och har gett mig magvärk och jobbiga tankegångar senaste dagarna.

Njut av din löpning idag!

Njut av din löpning idag! Outfit och skor: Craft Sportswear.

Hur farligt är det att jag springer så pass mycket som jag gör? Jag vet att det inte är sunt att springa en mara, men det anses hälsosamt att träna inför en mara. Men gäller det även mig med de gener jag har? Detta är frågor som har snurrat i mitt huvud senaste dagarna ihop med en olustkänsla i magen efter långa samtal med släktingar. För om jag blickar bakåt då ser jag att min farmor och min farfar, min pappa samt hans bror har (eller måste snart) opererat in en (eller två!) nya höftkulor på grund av utslitna höfter. Min kroppsform, den har jag fått från min pappas sida, och att jag också kommer få utsliten höft så småningom … det finns rätt stor risk för det. Att träna ska vara bra för kroppen, men att som jag springa mil efter mil på mestadels asfalt, det är troligen inte det bästa för min höft. Snarare kan det förvärra det hela. Och nej, jag vill inte påskynda förslitningen av höften. Samtidigt älskar jag att springa.

Mitt mål med löpningen är att springa som pensionär

Mitt mål är att kunna springa och njuta av det även som pensionär, jag blir mäkta imponerad av de 80-plus som tar sig i mål på ASICS Stockholm Marathon. Som den äldre mannen jag mötte dagen efter årets mara. Han hade en Finisher-tröja på sig och jag frågade hur han mådde. ”Jo, det känns bra, jag var ute och joggade nu på morgonen” sa han med ett stort leende innan han och frun skulle bila hem. Eller Eina, en av veteranerna som har sprungit alla lopp, hon startar varje dag med en löprunda. Tror hon är 78 år. Detta är min målbild när jag är gammal, en kropp som håller och fortfarande kan ta med mig på äventyr. Men det gäller såklart att min kropp håller för det.

En del av mig är positiv, utveckling och forskning går hela tiden framåt. Den dag det är dags för mig att byta höftkula, då kanske det inte är något problem att fortsätta springa efter rehabiliteringen? Eller så får jag helt enkelt hitta andra träningsformer, som cykling som är mer skonsamt. Och såklart styrketräning. Men visst svider det att veta att jag inte har de bästa förutsättningarna för att kunna springa längre fram i livet.

Ultravasan 45 och Chicago Marathon

Jag kommer inte göra några drastiska förändringar i min träning just nu. Har både Ultravasan 45 och Chicago Marathon som lockar i år. Däremot kan det vara bra att vara medveten om det som ligger i ens gener, vi har alla olika förutsättningar. Jag kanske börjar välja någon annan träningsform vissa dagar, att variera min löpning med annat för att hålla längre.  Det gäller att vara ödmjuk och öppen och acceptera det som är. Även om det är tufft. Även om det tar emot. Även om man önskar att man var odödlig och skadefri.

En dag i taget – njut av livet nu!

Jag ser till att njuta nu. Att samla minnen från mina löprundor, uppleva folkfester och spara maraton-medaljer och springa för att jag vill och kan så länge det går. Kanske att jag till och med kommer njuta extra mycket när jag vet att det finns ett bäst före-datum? Och så är det egentligen för alla. För vi vet inte hur länge vi kan fortsätta med det vi älskar, det enda vi vet är det vi har här och nu. Att förlika sig med det och leva i nuet, det tror jag är det bästa. Sedan tar vi morgondagen när den kommer.