Så nöjd och stolt över att ha fixat nattlöpningen!

Löpsträcka nr 2 var jag extremt nervös inför. Den skedde några timmar senare efter pastamiddag, runt halv två på natten mitt ute på landsbygden, det var bara att ladda för nattlöpning. Som jag nämnde tidigare trodde jag att det var många som skulle springa runt omkring en, eller att man i alla fall skulle ha någon runt omkring sig som sprang i ungefär samma tempo. Men jag förstod redan tidigare under kvällen att så inte var fallet.

Jag ska erkänna. Jag är mörkrädd. Extremt mörkrädd. Dessutom har jag livlig fantasi och har nog läst lite för många deckare. Vi höll ett högt tempo i vår grupp (då vi inte var ett helt team) och låg först. Därför visste jag. Jag skulle få springa ensam. Övriga 130 löpare skulle inte vara runt omkring mig. Jag skulle få springa i beckmörker med min pannlampa och övervinna min rädsla.

Hade jag sprungit själv hade troligen min feghet fått mig att avstå. Men nu gjorde vi tävlingen som ett team och jag sviker inte laget. Dessutom visste jag att det egentligen inte fanns några faror, eller i alla fall att risken var låg. Jag fick hög puls så fort jag började tänka att jag kanske skulle möta någon i spåret. Men vem skulle stå där och vänta? Att det ska komma en ensam tjej och springa halv två kanske inte är superhöga odds på.

För att klara av min rädsla hade jag musik igång, rätt lågt men ändå så att jag hörde den från mitt flipbelt även om jag inte hade hörlurar på mig. Men musiken hjälpte mig att fokusera på något annat än alla mardrömssituationer som min fantasi skapade. Det enda jag mötte på vägen var får, en skrämd kanin som sprang runt mitt ljus, en mård eller var det var för något samt fåglar och fjärilar. En stilla landsbygd som säkert hade varit magisk att springa igenom dagtid, men som på natten förvandlades till något otäckt.

Skräcken fick mig att springa snabbt

Men oj vilken fart jag fick. I alla fall kändes det så. Jag höll ett skönt tempo och kroppen var pigg trots löpningen tidigare på dagen. Det kändes enkelt nu när jag sprang i vanliga löparkläder igen och jag vande mig vid nattlampan som jag tidigare inte hade sprungit med. Min höga stress i kroppen däremot höll i sig ända till målgång. Efter 10,9 km ensam i mörker mötte mitt team upp mig. Och så stolt jag var över mig själv. Jag övervann min rädsla och fick vara med om en för mig ny upplevelse. Även om jag även i fortsättningen kommer föredra löpning i dagsljus var det speciellt att springa som i en liten bubbla av det ljus man skapar framför sig i spåret.

Och att sedan få sova tre timmar inför sista omgången löpning för vår grupp … det var galet skönt. Även om kroppen och sinnet var helt förvirrat under den sista löprundan, när jag fick springa i mål! Berättar om den imorgon.

Vi vaknade strax efter att solen gått upp. Bara några få timmar efter min nattlöpning.