Catwoman efter att precis ha sprungit drygt 13 km i min maskeraddräkt.

Igår skrev jag om min generella upplevelse av Ragnar Relay-helgen längs med White Cliffs. Nu drar jag igenom mina löpsträckor en för en. Löpsträcka nr 1 sprang jag som Catwoman. Tänk att springa 13 km i maskeradkostym, en kostym som dessutom är aningen för tajt samt med ögonmask som gör att du måste vrida på huvudet för att se någonting annat än det som är precis mitt framför ögonen. Mmm … mjau …, det var en annorlunda utmaning.

Jag fick enormt mycket uppmärksamhet när jag sprang, vilket jag gillar, det peppar mig att springa fortare samt bjuda på leenden och ett ”mjau” tillbaka till de jag mötte. Sedan att några ropar ”show me your tits”, ja det är sådant jag kan skratta åt tillsammans med laget. De flesta jag mötte i det samhälle jag sprang igenom var peppande, barn vinkade och tanter med hundar tittade roat på.

Kunde knappt hålla mig för skratt när jag berättar mitt under löpningen för kollegorna som langade sportdryck vad jag fick för kommentarer när jag sprang.

Som jag redan nämnde i gårdagens inlägg var vi rätt ensamma när vi sprang. Jag hade nummerlapp på mig, så förhoppningsvis förstod de flesta jag mötte att jag var med i någon form av lopp. Men inga andra löpare såg jag längs vägen förrän ett par kilometer till växlingsstationen då jag sprang förbi en manlig löpare som sprungit vilse. Innan dess hann jag med en runda som startade i en hamn för att sedan ta sig igenom några fält innan jag kom in i ett stort industriområde. Inte roligaste sträckan under loppet även om början av rundan var fin. Men dräkten piggade upp min upplevelse även om den gjorde det något svårsprunget.

Jag och den manliga löparen kom in mot mål ungefär samtidigt, när jag fick stanna vid ett övergångsställe för en bil drog han ifrån några meter, men jag höll hans rygg. Däremot när jag försökte mig på en spurt sa benen ifrån efter tio meter. Jag hade ingenting att ge. Han drog ifrån in i mål och jag gled in strax därefter med ett mjau. Måste ju leva mig in i karaktären.

Efter ett ombyte bakom bilen med av tork av wetwipes drog vi till en restaurang för mat. Efter en dag med mackor till lunch och en massa chips och bars som mellanmål var det guld att få äta en rykande varm pastatallrik. Det gällde ju att ladda om inför nattlöpningen, en runda som inte bjöd på så många skratt, mer ett skenande hjärta! – den upplevelsen får ni läsa om imorgon …