Inlägg av Terese Alvén

NYTT PODDAVSNITT: Träningsresor blir allt mer populärt, från att semestern var ett tillfälle att ligga raklång på en solstol har många insett att bästa återhämtningen och uppladdningen får vi genom att röra på oss. Höstlov inom räckhåll – vi tipsar om hur du skapar en aktiv semester samt berättar vad vi har för erfarenhet av att träna tillsammans med andra både utomlands och i Sverige. #rörelseglädjepodden.  Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).

Nytt poddavsnitt: #16 Aktiv semester (hemma/utomhus/höstlov) – rörelsetips! – med Anna Lissjanis och Terese Alvén.

Åka på träningsresa

Tema i avsnitt #16 av Rörelseglädjepodden är träningsresor vilket är något av det roligaste jag vet. Och nu när det börjar bli mörkt och kallt ute väcks verkligen lusten. Jag får så enormt mycket energi av att åka iväg på träningsresa med andra. Jag har aldrig varit med som deltagare, enbart åkt som instruktör och inspiratör, men jag studsar minst lika mycket som deltagarna efter några dagar med träning, gemenskap och att bara ta hand om kroppen. På söndag drar jag iväg igen, då åker jag iväg på min nästa resa tillsammans med Amelia och Tara. En vecka på Rhodos där jag kommer hålla i löpträning, aerobics och föreläsning. Så pepp inför det! Självklart får ni följa med på resan virtuellt via blogg och Instagram.

Löpcoach på träningsresa. Foto: Jane Haglund.

Varför träningsresa?

Att bara ligga på en solstol en vecka fyller i alla fall inte mig med ny energi. Istället blir jag trött och osugen på det mesta. Nej, en aktiv semester där det bara är att följa rytmen med rörelseglädje, sömn, god mat och härliga människor, det älskar jag. En träningsresa ger en möjlighet att testa nya träningspass, kliva utanför sin bekvämlighetszon och få ny pepp till vardagsträningen hemma. Har du möjlighet – åk iväg på en resa. Och har du inte tid att vara borta en hel vecka eller tycker det blir för dyrt, styr upp en träningshelg tillsammans med kompisar. Jag och Anna ger såklart våra bästa tips för detta i podden.

Mellan träningspass på träningsresa. Lyssna på fler smarta träningsresetips i podden.

Här instruerar jag familjer i ett roligt pass på stranden i Portugal.

Tidigare poddavsnitt:

Avsnitt 1: En hälsosam familj – med Manne Forssberg

Avsnitt 2: Smartare skola med aktiva barn – med Magister Rickard Nordström

Avsnitt 3: Barnyoga och vikten av vila – med Filippa Odevall

Avsnitt 4: Matglädje, energi och näring för barn – med Jill Holmström

Avsnitt 5: Senaste forskningen om barns hälsa – med läkare Susanne Saarinen

Avsnitt 6: Psykisk ohälsa och fysisk aktivitet för barn – med läkare Lotta Kockum

Avsnitt 7: Coacha ditt barn, bli bästa idrottsföräldern – med Rebecka Edgren Aldén

Avsnitt 8: De 10 bästa tipsen för att få igång barnen – topplista med konkreta övningar och aktiva lekar

Avsnitt 9: Att sätta mål inom barnidrott – med Anna Sunneborn

Avsnitt 10: Träning för barn i olika åldrar – vad är bra att träna?

Avsnitt 11: Ditt barn på nätet – med Maria Dufva

Avsnitt 12: Nystart! Rörelseglädje 2.0

Avsnitt 13: Vardagspussel, skolstart och #bekämpastillasittandet

Avsnitt 14: Komma igång och hålla igång

Avsnitt 15: Ätstörningar, och att vara en förebild för barnen

Vilken fantastisk vecka – och två nya medaljer upphängda i hemmagymmet. Nu blir det fokus på att återhämta kroppen. För snart bär det av mot nya äventyr.

I onsdags sprang jag intervaller på lunchen. Skönt med ett snabbt pass några dagar innan ett maraton.

Träningssummering v 40

Mån – cykel 45 (check)
Tis – transportspringa till jobbet (check)
Ons – intervaller (check, 10 snabba)
Tors – tennis (check)
Fre – promenera runt i Chicago (check)
Lör – 5 km lopp ”Breakfast Run” (check + en massa promenerande)
Sön – Chicago Marathon! (CHECK!)

Känsla: Peppig vecka, drog ner intensiteten på passen i början av veckan för att ha kraft kvar till helgen. Sedan var känslan inte helt på topp ändå under söndagen, men dagsformen är vad den är. Jag känner ändå att jag hade gjort mitt bästa för att vara startklar.

Träningsplanering v 41

Mån – vilodag
Tis – cykel 45 som deltagare, bra att trampa ur benen lite
Ons – transportlöpning till jobbet
Tors – tennis, tennis
Fre – cykel 45, tennis
Lör – intervaller
Sön – vilodag, flyger till Rhodos för träningsresa

Chicago Marathon lopprapport. Häng med på min upplevelse genom Chicago tillsammans med min man. 

Redo för 42195 meter.

Chicago Marathon var mitt tredje lopp detta år över ett maraton, eller längre. Paris Marathon i våras. Ultravasan 45 i somras. Och som grädden på moset fick det alltså bli Chicago Marathon tillsammans med min man. Vilket löparår. Har aldrig sprungit så här många långa lopp på så kort tid. Nu har jag totalt sprungit åtta maraton och jag som från början bara ville springa ett för att kunna bocka av det från min bucket list. Men jag fick mersmak och senaste åren har det (med paus för att föda barn), blivit 1-2 om året. Nu ska jag dock inte gräva ner mig i det som har varit, slut på historielektionen. Dags att återberätta Chicago Marathon, 7 oktober 2018.

Teambild innan start. Så peppade!

Jag och Glenn hade ställt väckarklockan på fem. Redan vid fyra vaknade jag dock superpigg. Kanske inte så konstigt då vi fortfarande var jetlagade och jag hade somnat vid åttatiden kvällen innan. Så jag hade i alla fall fått tillräckligt många timmar sömn. På med skoskavsplåster på fötterna, dricka en vätskeersättning, på med alla löparkläder, kolla vädret på teven, uppdatera sociala medier, brygga en kaffe och äta frukost. Vi hade preppat med yoghurt och frukt. Men av någon anledning var kylen på rummet så kall att yoghurten hade fryst(!). Så det fick bli banan, apelsin och kaffe. Inte riktigt den powerfrukost jag hade velat starta min maratondag med. Men vi löste det på väg mot start, ett stopp på Seven Eleven resulterade i en trekantsmacka med kalkon och ost som jag och Glenn delade. Kändes skönt med lite mer mat i magen.

Strax innan start. Vackert med dimman.

45 000 löpare och jag

Tillsammans med mängder av andra som vällde ut från hotell och andra gator vandrade vi i mörkret till startområdet i Millennium Park bara några kvarter från vårt hotell Club Quarters. Hur smidigt som helst. Vi var på plats en timme innan start, hann med toalettbesök och kom till vår startfålla runt en halvtimme innan start. Peppade och taggade! Älskar att se alla förväntansfulla ansikten, nervositet och glädje.

45 000 var anmälda till loppet. För vår startfålla tog det 25 minuter att komma över startlinjen efter att skottet hade gått. Men vi hade ingen brådska. Vi skulle njutspringa och uppleva Chicago. Och visst tog vi det lugnt, vi höll ett tempo som båda var nöjda med och malde på. Publiken var engagerande och härlig redan från start. Blev glad när jag såg Pernilla från Helsingborg Pink Runners heja, ett bekant ansikte är guld värt även om det också var magiskt med alla främlingar som hejade fram en.

Jag och Glenn matchade varandra med både outfit och skor.

Dagens outfit var Sverigeinspirerad, just för att jag vet att man får bästa peppen då. Specialskon från ASICS Stockholm Marathon på fötterna, blå kompressionsstumpor från Gococo, tights och t-shirt från Craft samt ett par armvärmare i blått som jag köpte på mässan två dagar innan. ”Go Sweden”, ”heja Sverige” och liknande hördes längs hela vägen. Så härligt! Dock blev min outfit lite anpassad till vädret, keps på huvudet för att klara av att springa i eventuellt regn, samt en engångsregnponcho jag fick på Ragnar Relay White Cliffs för ett par helger sedan. Och om jag är glad över att jag hade med mig den.

Pernilla Engqvist var på plats för att heja fram sin make Micke, hon hann även med att heja på oss.

Som att springa i en dusch

Efter åtta kilometer började det duggregna. Och efter ytterligare några kilometer då var det som att springa i en dusch. Tunga aggressiva droppar öste ner. Det blev nästan komiskt. Men så glad jag var över att ha min regnponcho som jag drog på mig när de första dropparna föll. Jag blev rätt blöt ändå, det fortsatte regna så pass länge att vätan tog sig in överallt, men ponchon blev ett slags vindskydd samt hjälpte mig hålla värmen trots det våta. Så bra.

Glada några kilometer in i loppet innan regnet kom.

Kroppen min var dock väldigt seg. Jag hade inte ont någonstans men allt kändes ansträngande. Jag sprang inte med den lätthet jag är van att känna en del av ett mara. Men pannbenet är starkt och Glenn som hade en riktigt bra dag gjorde att jag fortsatte framåt en kilometer i taget. Mellan 20 och 30 kilometer kändes det mest segt och jag fick en dipp där allt bara känns meningslöst. ”Varför gör jag det här?” var en tanke som gjorde sig allt mer påträngande. Men jag skrämdes inte av mitt huvud. Jag har varit med förr och vet att det går över. Och mycket riktigt. Jag försökte hitta annat att fokusera på, älskade att läsa alla roliga skyltar som ”you run better than our government”, ”find a cute butt and follow it”, ”you look great random strangers” och så vidare. Jag gjorde high fives med en massa barn och jag tittade på omgivningarna vi passerade.

Det slutade regna och kilometrarna tickade på. Målet närmade sig. Nu var rollerna ombytta, jag studsade av energi, eldade igång publiken och hade ett leende från ena örat till det andra. Glenn däremot fick kriga. Jag märkte hur jag gång på gång kom ifrån honom och fick vänta in honom samt anstränga mig för att springa långsammare. Värsta runners high! Och plötsligt kändes det så självklart varför jag gör det här. Jag behöver komma förbi de tuffa utmanande delarna av banan för att sedan kunna njuta av en helt magisk känsla under de sista kilometerna mot mål.

Värmefilt och medalj, två viktiga ingredienser efter målgång.

Målet är målet

Vårt mål med Chicago Marathon var att springa tillsammans och att springa över mållinjen hand i hand. Vi klarade det! Tillsammans peppade vi varandra under loppet. När den ena hade en dålig stund var den andra pigg och tvärtom. Och när vi båda var sega då skrek vi till varandra hur starka och grymma vi var. Och det hjälpte. Vi fortsatte springa och fick en helt magisk upplevelse.

Jag är så glad över mitt Chicago Marathon, och jag är väldigt glad över att ha fått uppleva det tillsammans med Glenn.

Precis kommit i mål. Jag är fortfarande alldeles hög efter några kilometer med runners high.

Till och med min Suuntoklocka tyckte det var dags att pausa och ladda om när vi kom tillbaka till hotellet.

Dagen innan Chicago Marathon. Vi värmde upp med International Chicago 5K, ett 5 km långt lopp tidigt på morgonen, perfekt för att få igång kroppen inför den betydligt längre utmaningen som väntar imorgon.

Regnig promenad till starten.

Igår promenerade vi ner till expot för att hämta ut nummerlappar och peppa igång inför marahelgen innan vi fortsatte dagen med shopping och sightseeing. En hel del promenerande vilket jag älskar. Det är härligt att upptäcka en ny stad, men tankarna ploppar hela tiden tillbaka till maran. Och när vi går runt på stan, oj så många löpare vi ser. Överallt ser vi folk i Chicago-tröjor som vi fick på mässan samt en grå snygg jacka som verkar vara årets storsäljare. Jag blev själv köpsugen men kunde inte riktigt argumentera till mig själv varför jag skulle behöva ytterligare en träningsjacka i garderoben …

Regnet har slutat och det är dags för start.

International Chicago 5K

Men nu över till International Chicago 5K. Regnet vräkte ner när vi närmade oss startområdet några kvarter från vårt hotell. Strax innan hade vi sett blixtrar och hört åska, men det verkade vara förbi nu. Dock kändes det som att komma till någon form av krigszon väl i startområdet. Eventet hade fått ”code red” och speakern stod och ropade gång på gång: ”please seek shelter”. Ingen fick gå in i startfållan utan alla ställde sig under olika utskjutande tak från byggnader. Starten blev även försenad en kvart.

Please seek shelter.

Visst att det regnade, men så farligt var det inte. Men när de hela tiden ropade ut att vi skulle söka skydd, då kändes det allvarligt.

Slut på regn. Dags för spring!

När väl starten närmade sig, det började ljusna på himlen och framför allt – regnet slutade. Då höjdes energin. Jag och Glenn sprang tillsammans och njöt av 5 lättsprungna kilometer. Jag höjde armarna mot skyn och hojtade till publiken som fanns och fick en massa energi tillbaka. Som en försmak inför morgondagen. Då hoppas jag på ännu fler åskådare och ännu större lyckorus när jag springer genom staden. Bara att få springa i mål på denna femkilometersrunda fick mig att vilja ha mer. Som jag längtar efter mitt Chicago Marathon!

Glada medaljörer i International Chicago 5K.

Brunch efter löpning

Efter löpning, dusch på hotellrummet och snack med barnen över Skype hittade vi ett fantastiskt brunchställe på Virgin Hotel. Hungern kom och jag började med en avokadotoast med ägg och avslutade med en pannkaka. Så gott! Och perfekt uppladdning inför ytterligare några timmars promenerande på stan och shoppande till barnen.

Avokadotoast med ägg. Mums efter löpning.

Pannkaka, sjukt gott!

Två dagar till Chicago Marathon och vi har vaknat upp för vår första heldag i staden. Så taggad!

Nu är det nära. Igår landade jag och Glenn i Chicago. Nu är det bara två dagar kvar till start. Så pepp! Men innan det är dags att dra på sig löparoutfiten och ge sig ut för att upptäcka Chicago med springskorna på i 42 195 meter blir det en hel del promenerande i staden. I New York har jag varit otaliga gånger, men Chicago har jag aldrig besökt, jag hoppas att denna stad är lika promenadvänlig som New York. Ser fram emot att få köra sightseeing med min man. En lyxig weekend bara vi två som vi ska njuta av. Även om mycket av tankarna ändå drar iväg mot söndagen … men nej, fokus på nutid.

På Arlanda hittade jag en notis om Rörelseglädjepodden i Plaza Kvinna. Kul! Nu är (som ni vet) dessutom Anna Lissjanis med och rattar spakarna i podden.

Lite löparfokus blir det redan idag. Vi ska ut till expot för att hämta nummerlappar, och imorgon, då springer vi deras Breakfast Run. Så hela helgen ramas in av löpning även om finalen blir på söndag. Och så ska vi såklart fylla på med smarrig mat i magen och nya intryck i huvudet. På tal om mat, jetlagen gör att vi är uppe redan i ottan och vi ska ge oss ut på stan för frukost. En härlig amerikansk diner som serverar våfflor och äggröra vore inte helt fel. Att det ösregnar ute just nu … ja, det får vi bara acceptera.

De körde reklam i flygplatsen – blev härligt peppad när jag såg Crafts reklam, och blev löpsugen.

50 nyanser av blått.

Vacker solnedgång när vi närmar oss Chicago.

Älskar selfieväggar!

Sportamore och Abilica bjöd häromdagen in till ett peppigt träningsevent. Mingel, träning med viktväst och sköna skratt. Tack för inspiration! Nu blir det mer träning med väst framöver.

Mingel innan träningen.

Viktväst är ett bra sätt att kunna träna både kondition och styrka. Som att göra kroppsövningar med en extra bonus. För även om det bara är 3 kg extra (finns även tyngre västar) så blir det skillnad. Särskilt i övningar där överkroppen kopplas in. Pushups, plankan, mountain climbers, situps med klapp mot kompis blev betydligt tuffare med tre kilo extra runt skuldrorna.

Både styrka och kondition fick sig en utmaning under träningspasset.

Förutom att använda viktvästen på kroppen fick vi även knäppa av den och ha som vikt i en eller två händer. Perfekt för att köra axellyft åt sidan, axelpress eller tricepspress bakom huvudet.

Svettig och glad efter träning.

Smart att även använda viktvästen från Abilica som en vikt i handen, kändes rejält i axlar och core.

Om jag hade träningsvärk efter passet? Oh ja! Jag är rätt känslig när jag gör något jag inte har gjort på ett par veckor, och det var ett tag sedan jag fokuserade på styrka, så hela kroppen kändes av ett par dagar. Men mitt bästa tips mot träningsvärk, det är att hålla igång och köra kondition, då kommer blodcirkulationen igång och värken minskar. KOLLA FILM FRÅN EVENTET HÄR.

Peppigt event med Sportamore och Abilica. Systrarna Elin och Ida instruerade ett svettigt pass som gav träningsvärk tack vare den extra vikten som viktvästen från Abilica bidrog med.

Nu tar Friskis&Svettis Stockholm ett krafttag mot kroppshets. Jag hoppas att fler följer. #nollkroppshets

Jag duger precis som jag är. Precis som du.

Friskis&Svettis Stockholm jobbar med att motverka skeva kroppsideal och träningshets, men har länge misstänkt att problemen är större än vad många vill inse. Friskis har därför beställt en ny Sifo-undersökning som visar att mer än var tredje (38 %) ung kvinna mellan 18-29 upplever prestationshets kopplat till träning. Varannan ung kvinna (55 procent) som tränar regelbundet anger att de påverkas negativt av samhällets kroppsideal.

För att belysa kroppshetsen och prestationskraven gör Friskis&Svettis Stockholm en favorit i repris. Likt 1979 ordnas en demonstration på Sergels torg för folkhälsan, denna gång som i form av en Mani-fest!-ation mot kroppshets den 6 oktober kl.13.00 på Sergels torg.

Tyvärr kan jag inte medverka i manifestationen, befinner mig istället i Chicago för att springa maraton. Men jag vill gärna lyfta denna viktiga fråga. Jag har själv varit djupt nere i självhatsträsket. Har tränat för att straffa mig själv, eller snarare för att dämpa den ångest som följde om jag inte tränade. Jag har länge varit slav under kroppshetsen men har tagit mig ur den. Och hela min historia – den kan ni läsa om i min bok Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild, eller lyssna till i poddform när jag och Anna snackade om ätstörningar i förra veckans avsnitt av Rörelseglädjepodden. Detta är självklart även ett ämne jag kommer att lyfta när jag instruerar på Amelia och Taras träningsresa om ett par veckor. Ett ständigt aktuellt ämne. Tyvärr. Men ju fler gånger det lyfts, desto större skillnad har vi möjlighet att göra i dessa frågor.

Kroppshets är inte lika med ätstörningar

För att man upplever och känner av kroppshets innebär det inte automatiskt att man får ätstörningar. Kroppshets kan många känna av, det är inte roligt, men det innebär inte att det leder till ohälsa. Ätstörningar är en komplex sjukdom. Men kroppshets kan vara en utlösande faktor eller en bidragande orsak till att någon hamnar i sjukdomen. Innan jag blev sjuk i anorexi trodde jag aldrig att jag skulle drabbas, och hade jag inte gått på dieter och ständigt strävat efter att bli smalare för att leva upp till normen hade jag kanske aldrig ens drabbats. Då hade den fått bo latent inom mig utan möjlighet att ta över hela mitt väsen. Men nu gav jag sjukdomen en möjlighet att komma ut och den tog över hela min värld i några år. Nu kommer jag aldrig mer göda sjukdomen och den kommer aldrig mer få chans att växa sig stark. Jag är frisk och tänker så förbli. Även om jag såklart också känner av kroppshets, men min erfarenhet gör att jag kan vara snäll mot mig själv och få distans till de intryck jag möter som vill säga åt mig att jag inte duger. Jag duger visst. Jag är lika mycket värd som någon annan. Och den enda som drabbas av att tänka negativt. Det är jag själv. Därför väljer jag motsatsen.

En riktigt intensiv förra helg samt allt roligt jag ville rapportera därifrån gjorde att jag aldrig fick upp någon träningssummering och planering. Så nu blickar vi två veckor tillbaka samt såklart ser vad som händer i veckan. Ett maraton står på programmet!

10 km löpning i lugnt tempo, perfekt som avslutning på denna vecka.

Träningssummering v 38

Mån – cykel 45 (check)
Tis – transportspringa till jobbet (check, kortare sträckan på 8,5 km)
Ons – intervaller (nej, hoppade detta)
Tors – tennis x 2 (check, nej hoppade kvällens träning, hade magknip)
Fre – cykel 45, tennis (check, check)
Lör – Ragnar Relay White Cliffs – springer två rundor (check, check)
Sön – Ragnar Relay White Cliffs – springer en runda supertidigt på morgonen (check)

Träningssummering v 39

Mån – cykel 45 (check)
Tis – transportspringa till jobbet (nej, körde kortare morgonjogg på 5 km)
Ons – intervaller (nej, transportsprang till jobbet istället, 8,5 km)
Tors – tennis x 2 (check, check)
Fre – cykel 45, tennis (check, check)
Lör – morgonjogg 5 km, Sportamore Abilica-event med styrketräning (check, check)
Sön – löpning 10 km (check)

Känsla: Roliga träningsveckor med en massa energi! Även om basen i min träning är densamma varje vecka är jag glad över nya inslag i form av event, lopp och nya inslag.

Peppigt event med Sportamore och Abilica. Systrarna Elin och Ida instruerade ett svettigt pass som gav träningsvärk tack vare den extra vikten som viktvästen från Abilica bidrog med.

Träningsplanering v 40

Mån – cykel 45
Tis – transportspringa till jobbet
Ons – intervaller
Tors – tennis
Fre – promenera runt i Chicago
Lör – 5 km lopp ”Breakfast Run”
Sön – Chicago Marathon!

I tisdags var jag golfmodell för en plåtning med Daily Sports inför deras kollektion nästa höst. Härligt att få svinga klubban lite. Har ju pausat golfen i sommar då jag inte haft tid med nytt hus och trädgård. Men nästa år så!

I tre delar har jag redan berättat om mina löprundor under Ragnar Relay White Cliffs – maskeradrunda i vikingaoutfit, löpning in i natten samt såklart, den längsta och tuffaste rundan strax innan fyra på morgonen. Men trots att det är en löpartävling, eller evenemang kanske snarare än tävling så är det inte löpningen som är grejen. Det är bara en del av upplevelsen. Att vara 10 personer som tillsammans ska klara av utmaningen att ta oss cirka 300 km, det är grejen.

Vårt grymma lag Ragnar Coming Home!

För att förklara konceptet, för jag vet att det kan vara lite svårt att förstå. Ett lag om tio personer springer tre sträckor var. Är du nummer 2 i laget (som jag var), springer du etapp 2, 12 och 22. När löpare 1-5 är ute på sina rundor får löpare 6-10 vila. Så byts man av var femte runda. När en löpare springer åker övriga fyra i en bil fram till nästa växling.

Vår pimpade van som var vårt hem under helgen.

Du sover i bilen, du äter typ i bilen, du skrattar i bilen, du snackar i bilen, du peppar i bilen, du byter om i bilen … ja, bilen blir ditt hem i 36 timmar. Ett härligt kaos med allas väskor, snackspapper, ombyten och svettiga skor.

Run. Drive. Sleep? Repeat.

Ja, Ragnar Relays sköna slogan är väldigt träffande. Du åker bil. Du springer och sömnen, ja, det blir lite sisådär med den. Jag somnade till i bilen titt som tätt, och när vi kom fram till växlingsstationen vid tolv på natten där vi tre timmar senare skulle möta upp den andra bilen fick vi pausa och sova. Tre av oss hade med sig sovsäck och liggunderlag och tog sig till ett stort tält på området. Jag och min kollega Axel valde att sova i bilen. Med öronproppar, ögonmask och alla överdragskläder jag hade med mig blev det en ryckig sömn. Det var kallt och svårt att slappna av. När klockan ringde halv tre och det var dags att göra oss klara för Axels nattrunda, han som skulle springa innan mig, var jag ändå märkligt pigg. Det är så mycket adrenalin i kroppen och äventyret i sig gör det svårt att slappna av. Det är bara att ösa.

Det blev en hyfsat intensiv helg – och även veckan dessförinnan …

Mysig morgon

När vår bil var klar med alla löprundor på morgonen var det dags att tvätta bilen. För en grej med Ragnar är att pimpa bilen. Vi hade Sverige-flaggor, klistermärken samt skrivit olika budskap på vår bil. Allt för att inspirera löparna i de andra teamen att komma till Sverige och springa vårt lopp till sommaren – Ragnar Relay Lake Mälaren 15-16 juni 2019. Men oj så svårt det var att få bort en del av trycken, blev visst ett felköp av en blå penna som inte alls var lika lätt att skrubba bort som den gula … men tids nog så … och som belöning efter städet hade vi tid att njuta av en riktigt god frukost. Ett supermysigt café i Brighton, Marmelade, blev perfekt. Äggröra, bröd och lax. Så gott. Och kaffe såklart!

God brunch efter sista löprundan.

Sedan var det dags att möta upp andra bilen som fortfarande var ute och sprang. När vår sista löpare, Ulrica närmade sig mål sprang vi ikapp henna och med en stor svensk flagga och likadana lagtröjor sprang hela laget med 10 personer gemensamt över mållinjen. Så starka och glada tillsammans!

I väntan på att få springa i mål med Ulrica, vår sista löpare ute på banan.

Om jag vill springa igen?! OH JA. Tur att Ragnar Relay kommer till Sverige. Att man sedan känner sig alldeles jetlaggad ett par dagar senare … det är så värt det.

Firar på flygplatsen innan hemfärd från Heathrow till Arlanda.

Sista löprundan i Ragnar Relay White Cliffs för denna gång. Start: 03:48. Dags för 13,5 km i mörkret.

I mål (några timmar efter min sista löprunda).

Jag har väldigt starka minnen från förra årets nattrunda, har aldrig haft sådan ångest och nervositet innan mörkrädd och harig som jag är … men så stark jag kände mig efteråt! Då var det min andra runda, nu hade jag så tidigt startnummer i vårt lag (var nummer 2 istället för 10 som sprang) så nu blev min sista den jag skulle springa nattetid.

Nervositeten fanns även denna gång. Men samtidigt visste jag att jag hade tagit mig igenom det en gång, klart att jag skulle fixa det igen. 13,5 km, min längsta runda för helgen började i en stor park där det var helt svart. Det enda ljuset som fanns var det som pannlampan gav mig. Ett par minuter innan Axel kom kutandes för att lämna över till mig hade ett par andra löpare gett sig av. Så jag visste ju att det fanns andra ute i mörkret, och att det skulle komma fler efter mig så småningom. Detta gjorde mig tryggare.

Tillsammans i mörkret

Jag gav mig iväg på asfaltsvägen, glad över det jämna underlaget och sprang med god fart. Så småningom såg jag de röda bakljusen på löparna framför och de kom närmre mig. Bra tänkte jag, jag tar rygg på dem. Då blir det inte lika ensamt. Jag sänkte tempot när jag låg runt 30 meter bakom och höll deras tempo en stund. Så skönt. Sedan fick ena löparen problem och började gå. Då joggade jag upp jämte Lars som han hette, en trevlig engelsman och fick springa och småprata om allt från simning till tennis och hans exfru som bodde i Danmark. Bra att få lägga tankarna någon annanstans än allt läskigt jag föreställer mig gömmer sig i mörkret.

Efter en stund började Lars bli trött, han lät mig springa vidare och det kändes ändå bra. Jag visste att han var en stund bakom mig och jag kunde nöta på i mörkret med lagom mycket adrenalin i kroppen. När jag kom ut från parken började den riktiga utmaningen löpmässigt. Först sprang vi på en stenig strand där jag gång på gång trampade fel. Därefter kom en smal stig, så smal att jag fick placera fötterna framför varandra när jag sprang och det gick inte ens att springa bredvid stigen, lutningen där gjorde det inte mer lättsprunget.

Värsta berget

Redan innan visste jag att min sträcka skulle avslutas med en rejäl stigning. Exakt hur brant och hur långt jag skulle uppför visste jag inte, och det var kanske tur det. Min klocka visade inte ens 10 km när det började luta uppför. Ömsom asfalt, ömsom leriga stigar, rötter, någon trappa och uppför uppför uppför. Flera gånger fick jag sluta springa och gå med hjärtat hårt bankande i bröstet och andetag som immade luften så mycket att jag knappt såg.

Om jag var glad över att till slut se mitt mål, högst uppe på berget fick jag lämna över till nästa kamrat som gav sig iväg. Min löpning i Ragnar Relay White Cliffs var över för denna gång. Men äventyret var inte över för det. Jag har ett inlägg kvar i min rapportering, och där kommer jag sammanfatta hela helgen, samt såklart ta er med över mållinjen!

Läs om min första delsträcka iklädd vikingadräkt här.

Läs om min andra delsträcka in i natten här.

Medalj till alla när hela laget har kommit i mål. MIn sista sträcka avverkade jag sju timmar innan målgången.