Dagens lunch efter konferens och innan en eftermiddag med snack på stranden och löprunda i Palma.
Sent igår kväll landade vi i Palma. Jag är här över helgen med mina kollegor på Marathongruppen för att ha tävlingsledningskonferens samt springa lopp på söndag. För mig blir det halvmaran, men det finns både kortare och längre distanser. Nu kör jag uppladdning inför halvmaran.
Jag och min roomie, och kollega, Kristina hade ställt klockan tidigt för att springa i soluppgången. Men när vi vaknade var det fortfarande kolsvart ute och efter en titt i mobilen visade det sig att solen inte skulle gå upp förrän strax innan åtta. Så vi fick skippa morgonjoggen då konferensen började vid nio. Istället sparade jag rundan till senare på dagen.
Uppvärmning med bad i havet.
Jag och kollegan Axel sprang tre kilometer åt ena hållet, tog fotopaus och sprang sedan 3 km tillbaka till hotellet.
Efter lunch och ett par timmars strandhäng och bad i det varma havet möttes jag och kollegan Axel upp för att springa en runda. I 26 graders värme sprang vi i det kuperade landskapet samt stannade för fotopaus nere vid hamnen. Det är även här vi kommer att springa på söndag. Nu fick vi sex kilometer i lugnt tempo vilket var galet skönt. Mina ben var tunga till en början men jag kände mig allt piggare ju mer vi sprang. Börjar tagga till inför loppet på söndag!
Transportlöpning är smart för att slå flera flugor i en smäll.
Nästa lördag, 21 oktober, är det dags för STHLM Above/Below – sista delen i årets STHLM Challenge. Kanske kommer ni ihåg grymma STHLM Urban Trail som fick mycket uppmärksamhet i somras? Nu blir det en ny spännande upplevelse där löparna springer ovan och under mark på Södermalm i Stockholm. I morse slog jag två flugor i en smäll – jag transportsprang 30 minuter till en av tunnlarna för att möta upp en reporter från P4 Stockholm. Vi var med live i radion och sedan transportsprang jag 30 minuter hem igen. Ett bra träningspass istället för att åka kommunalt samt tjäna in träningstid jag annars hade fått lägga senare under dagen.
Och idag har jag inte så mycket tid … för senare idag flyger jag till Palma. Så skönt med sol och värme även om morgonens löprunda i regn och mörker var skön på sitt vis. På söndag springer jag Palmas Halvmarathon, ser så fram emot det. Ni får såklart hänga med på vägen. Uppdaterar på Instagram Stories hela helgen.
Förresten – är du nyfiken på hur det lät i radion i morse. Lyssna här, 1:15:00 in i programmet, direkt efter låten med Miriam Bryant kommer intervjun:
Detta är en av tunnlarna vi kommer att springa igenom nästa lördag under STHLM Above/Below. Dock kommer inte den söndertrashade bilen att vara där.
Igår morse var jag förbi Stockholms Stadion för att bli intervjuad i P4 Stockholm och prata löpartips inför kvällens event på samma arena. Mellan klockan 17 och 21 var det öppet för alla att komma och springa valfritt antal varv och samtidigt bidra med pengar till Världens Barn. På kvällen hade jag en tennismatch inbokad ett par kvarter därifrån och hela familjen bestämde sig för att följa med mig till Stadion för att värma upp.
Barnen mina var så pepp att springa på bana samt att göra något gott för andra barn runt om i världen. Charles fick även testa att hålla insamlingsbössan efter våra varv runt plan. Dessutom hade jag laddad med medaljer till mina barn som en rolig grej. Vilken mysig kväll det blev. Jag är så imponerad av mina barn och deras kämparglöd. De sprang båda fler varv än vad jag trodde de skulle göra. Dessutom ville båda barnen springa varsitt varv med min GoPro. Barn gör verkligen som vuxna gör … och om mamma brukar springa och filma sig själv, då är det klart att barnen vill det också.
Tennismatchen efteråt var en tuff fight, jag förlorade med 6-5, men när det är jämnt och spännande, då gör det mig inget att förlora. Vi hade en rolig timme.
Glada barn efter löpningen, fortfarande med spring i benen och hade svårt att stå still framför kameran.
Nä, det kanske inte lockar att ge sig ut och träna när regnet öser ner eller vinden piskar grenarna hårt mot fönstret och du nästan börjar huttra bara du tittar ut … men det finns fördelar med att övervinna vädret och ge sig ut och träna. Igår hade jag bestämt mig för att ta en löprunda på lunchen. Tanken var att springa från kontoret i Alvik över broarna till Stora Essingen, Lilla Essingen, Kungsholmen och tillbaks. Men. Vinden ven och det gick gäss på vattnet. Bara tanken på att ge mig upp för broarna, dels i medvind men framför allt i motvind eller sidvind fick mig att tveka.
Att hoppa över träningen var jag inte intresserad av. Inte heller att gå in på gymmet och träna på löpbandet. Jag vill träna utomhus så mycket jag bara kan, det är som att min kropp skriker efter att få vistas ut i naturen. Därför gällde det att göra det bästa av situationen och jag styrde därför stegen in i skogen. Där kom jag i lä från den värsta vinden och jag fick en alldeles fantastisk runda upp och ner för kullarna. Det blev inte det planerade intervallpass på asfalt jag hade tänkt mig, istället fick jag fartökningar tack vare naturens skiftningar.
Att få till träningen även när vädret inte är som roligast, det handlar om att antingen acceptera det som är eller hitta alternativ. Båda valen är bra. Det enda som inte är bra är att ställa in helt. Och när du väl har tagit dig ut, och kanske framför allt när du kommer hem, halleluja så stark du känner dig! Så låt oss bestämma det i höst, vi låter vår lust och vilja styra, inte vädrets makter.
Tufft att ta sig upp för skidbacken efter cirka 8 km genom skog och lera.
Till stor del arrangerar Marathongruppen där jag är digital redaktör roliga, utmanande och inspirerande lopp på asfalt, allt från ASICS Stockholm Marathon till STHLM 10 och The Music Run. Men ibland byter vi underlag, som nu i helgen när vi kör Kalvruset, Tjurruset och Nattruset för hela slanten i Lill-Jansskogen. Lerigt, brant, halt, tufft – men framför allt roligt. För det är kul att utmana sig själv och kliva utanför bekvämlighetszonen. Det fick jag själv uppleva förra helgen under Ragnar Relay med min löpning som Catwoman samt ensam nattlöpning med pannlampa.
Under eller över?
Jag sprang inte själv, men rörde mig runt banan till olika prövningar, fotade, filmade och peppade. Det var underbart att få se alla grymma kids i Kalvruset. Hur de hjälpte varandra och hur de både förfasades och roades av leran som mötte dem. Intressant också att se vilken strategi barnen har. En del kastar sig rakt ut i leran medan andra försiktigt smyger så långt åt sidan de bara kan. Jag känner igen mig i det sistnämnda som barn, men jag tror att genom att vara med om sådana här upplevelser och se att man klarar det vågar man allt mer och blir modigare.
På väg mot mål har asfalten bytt färg … och barn som hejade på ville få lera på sina händer.
De vuxna i Tjurruset öste på, några hade en väldans fart och tog sig igenom den tuffa banan på galna tider, andra tog längre tid på sig. Men det är ju inte tiden i sig som är viktig utan det man är med om. Och på kvällen, när solen gått ner, då blev det premiär för Nattruset. 5 km i mörker. Så häftigt!
Nattruset – löpare på väg upp från ett träsk.
Idag hade jag planer på att starta dagen med löpning, hade till och med en inbokad löpdejt. Men redan igår kväll kände jag mig sliten, trots att jag inte sprang visade ändå min klocka att jag gått cirka 30 000 steg. Inte så slitsamt i sig, men efter några tuffa veckor med mycket jobb och flera krävande träningsutmaningar är det skönt att vila lite extra. Tar det lugnt idag med möjlighet till en lugn runda senare idag om jag känner för det. Ingen press, men om kroppen är sugen. Annars väntar jag med träning tills imorrn. Ska ändå bära en del flyttlådor idag inför försäljning av vår lägenhet.
Löpning bland höstlöven. Älskar att springa på hösten!
Det har varit mycket löpning i bloggen i veckan. Och det fortsätter. För även om jag har rapporterat det mesta från förra helgen har jag mer roliga löparäventyr som väntar. Men även om jag älskar utmaningar och nya upplevelser kan den bästa träningen vara den som sker i vardagen. Igår torsdag njöt jag av en alldeles fantastisk 7 km lång runda i skogen vid jobbet. Perfekt för att få känna kroppen arbeta efter några timmar där hjärnan gick på högvarv framför datorn.
Att få se de vackra löven som just nu skiftar som allra bäst i färg, få känna den krispiga vinden i ansiktet, färdas upp och ner för stigar där det gäller att vara alert för att inte snava över en rot eller missbedöma en sten. I söndags när jag sprang i mål på Ragnar Relay var jag så trött, själva löparglädjen kändes långt borta. Men vips så är den tillbaka igen. Mitt i jobbveckan. Mitt i ett helt vanligt träningspass. Åh, så tacksam jag är över min kropp som älskar det här och som mår som allra bäst när den får vara aktiv.
Dagens snygga outfit i vackra höstfärger kommer från Daily Sports. Kul att nu få träna i kläderna jag modellade för förra hösten. Den som väntar på något gott …
Förresten. Jag sprang inte bara i skogen. Jag passade även på att göra några styrkeövningar när jag passerade några bänkar längs rundan. Kika in på min Facebook så ser ni mer!
På väg in i mål med mina kollegor och lagkamrater i klunga.
Lätt illamående men ändå relativt pigg med tanke på den lilla mängd sömn och mat jag fått var jag peppad inför sista dagen och löpsträcka 3 på Ragnar Relay White Cliffs. Två löprundor var avklarade, mina två längsta, och nu hade jag endast en runda på 8,4 km kvar. Det kunde ju inte vara så jobbigt? Men det var precis vad det var … galet jobbigt!
Det blev stressigt mellan alla växlingar för att vi skulle hinna till varje station i tid och vi hade varken tid att stanna för att köpa kaffe eller få i oss ordentlig frukost. Att trycka i sig chips eller smågodis lockade mig inte. Det fick till slut bli en banan och en proteinbar, men efter att knappt ha fått i oss riktig mat trots många timmar av anspänning i kroppen ville jag bara ha något riktigt. Som en smörgås eller en bägare yoghurt.
Men jag är ändå glad att jag hann få i mig någon näring, för när jag startade senare på förmiddagen hade jag i alla fall lite energi i kroppen. Även om den tog slut snabbare än önskat. Redan efter ett par kilometer började jag kolla på klockan och önskade att jag hade sprungit längre än jag hade. Men värst var inte bristen på näring och energi, det var värmen. Redan innan jag sprang kände jag hur det brände i ansiktet och jag var varm och när jag sprang blev jag överhettad redan efter ett par kilometer. Jag sprang med öppen mun som en flåsande hund, svetten rann konstant ner i ögonen och jag fick till och från tunnelseende.
Glad mitt under löpningen innan värsta tröttheten slog till.
Jag sprang på en vacker bred promenad- och cykelväg nedanför de vita klipporna och jag önskade att jag hade kunnat njuta mer av omgivningarna. Men just här drömde jag bara om en kall dusch eller att få slänga mig i havet som följde min väg. Åtta kilometer kändes som ett maraton.
Jag vägrade att gå och även om jag upplevde att jag sprang i slowmotion fortsatte jag i alla fall framåt och till slut såg jag målet. Jag hörde hur speakern ropade ut i högtalarna att lag 107 var på väg in i mål och jag såg mitt härliga lag stå och skrika väntandes på mig strax innan målbågen. När jag kom fram till dem sprang vi tillsammans över mållinjen. Så häftigt! En underbar avslutning på en underbar helg jag sent ska glömma.
Ragnar Relay var ett otroligt häftigt äventyr, så tacksam över att ha fått uppleva detta!
Så nöjd och stolt över att ha fixat nattlöpningen!
Löpsträcka nr 2 var jag extremt nervös inför. Den skedde några timmar senare efter pastamiddag, runt halv två på natten mitt ute på landsbygden, det var bara att ladda för nattlöpning. Som jag nämnde tidigare trodde jag att det var många som skulle springa runt omkring en, eller att man i alla fall skulle ha någon runt omkring sig som sprang i ungefär samma tempo. Men jag förstod redan tidigare under kvällen att så inte var fallet.
Jag ska erkänna. Jag är mörkrädd. Extremt mörkrädd. Dessutom har jag livlig fantasi och har nog läst lite för många deckare. Vi höll ett högt tempo i vår grupp (då vi inte var ett helt team) och låg först. Därför visste jag. Jag skulle få springa ensam. Övriga 130 löpare skulle inte vara runt omkring mig. Jag skulle få springa i beckmörker med min pannlampa och övervinna min rädsla.
Hade jag sprungit själv hade troligen min feghet fått mig att avstå. Men nu gjorde vi tävlingen som ett team och jag sviker inte laget. Dessutom visste jag att det egentligen inte fanns några faror, eller i alla fall att risken var låg. Jag fick hög puls så fort jag började tänka att jag kanske skulle möta någon i spåret. Men vem skulle stå där och vänta? Att det ska komma en ensam tjej och springa halv två kanske inte är superhöga odds på.
För att klara av min rädsla hade jag musik igång, rätt lågt men ändå så att jag hörde den från mitt flipbelt även om jag inte hade hörlurar på mig. Men musiken hjälpte mig att fokusera på något annat än alla mardrömssituationer som min fantasi skapade. Det enda jag mötte på vägen var får, en skrämd kanin som sprang runt mitt ljus, en mård eller var det var för något samt fåglar och fjärilar. En stilla landsbygd som säkert hade varit magisk att springa igenom dagtid, men som på natten förvandlades till något otäckt.
Skräcken fick mig att springa snabbt
Men oj vilken fart jag fick. I alla fall kändes det så. Jag höll ett skönt tempo och kroppen var pigg trots löpningen tidigare på dagen. Det kändes enkelt nu när jag sprang i vanliga löparkläder igen och jag vande mig vid nattlampan som jag tidigare inte hade sprungit med. Min höga stress i kroppen däremot höll i sig ända till målgång. Efter 10,9 km ensam i mörker mötte mitt team upp mig. Och så stolt jag var över mig själv. Jag övervann min rädsla och fick vara med om en för mig ny upplevelse. Även om jag även i fortsättningen kommer föredra löpning i dagsljus var det speciellt att springa som i en liten bubbla av det ljus man skapar framför sig i spåret.
Och att sedan få sova tre timmar inför sista omgången löpning för vår grupp … det var galet skönt. Även om kroppen och sinnet var helt förvirrat under den sista löprundan, när jag fick springa i mål! Berättar om den imorgon.
Vi vaknade strax efter att solen gått upp. Bara några få timmar efter min nattlöpning.
Catwoman efter att precis ha sprungit drygt 13 km i min maskeraddräkt.
Igår skrev jag om min generella upplevelse av Ragnar Relay-helgen längs med White Cliffs. Nu drar jag igenom mina löpsträckor en för en. Löpsträcka nr 1 sprang jag som Catwoman. Tänk att springa 13 km i maskeradkostym, en kostym som dessutom är aningen för tajt samt med ögonmask som gör att du måste vrida på huvudet för att se någonting annat än det som är precis mitt framför ögonen. Mmm … mjau …, det var en annorlunda utmaning.
Jag fick enormt mycket uppmärksamhet när jag sprang, vilket jag gillar, det peppar mig att springa fortare samt bjuda på leenden och ett ”mjau” tillbaka till de jag mötte. Sedan att några ropar ”show me your tits”, ja det är sådant jag kan skratta åt tillsammans med laget. De flesta jag mötte i det samhälle jag sprang igenom var peppande, barn vinkade och tanter med hundar tittade roat på.
Kunde knappt hålla mig för skratt när jag berättar mitt under löpningen för kollegorna som langade sportdryck vad jag fick för kommentarer när jag sprang.
Som jag redan nämnde i gårdagens inlägg var vi rätt ensamma när vi sprang. Jag hade nummerlapp på mig, så förhoppningsvis förstod de flesta jag mötte att jag var med i någon form av lopp. Men inga andra löpare såg jag längs vägen förrän ett par kilometer till växlingsstationen då jag sprang förbi en manlig löpare som sprungit vilse. Innan dess hann jag med en runda som startade i en hamn för att sedan ta sig igenom några fält innan jag kom in i ett stort industriområde. Inte roligaste sträckan under loppet även om början av rundan var fin. Men dräkten piggade upp min upplevelse även om den gjorde det något svårsprunget.
Jag och den manliga löparen kom in mot mål ungefär samtidigt, när jag fick stanna vid ett övergångsställe för en bil drog han ifrån några meter, men jag höll hans rygg. Däremot när jag försökte mig på en spurt sa benen ifrån efter tio meter. Jag hade ingenting att ge. Han drog ifrån in i mål och jag gled in strax därefter med ett mjau. Måste ju leva mig in i karaktären.
Efter ett ombyte bakom bilen med av tork av wetwipes drog vi till en restaurang för mat. Efter en dag med mackor till lunch och en massa chips och bars som mellanmål var det guld att få äta en rykande varm pastatallrik. Det gällde ju att ladda om inför nattlöpningen, en runda som inte bjöd på så många skratt, mer ett skenande hjärta! – den upplevelsen får ni läsa om imorgon …
Bästa teamet! Så redo att springa våra förstasträckor i grymma outfits.
Jag hade höga förväntningar innan jag och några kollegor från Marathongruppenreste till England för att springa och uppleva Ragnar Relay White Cliffs. En stafett på cirka 30 mil. Varje person springer tre gånger och resten av gänget åker i en pimpad van mellan växelstationerna. Vi var inte ett helt lag på 10 personer men kunde medverka med ett lag om sex stycken: Catwoman, Harley Quinn, He-Man, Skeleton, Flash och Batman. Ja, för vi körde på superman-seriefigur-tema samt den svenska vinkeln såklart.
Innan vår omvandling.
Vi håller på att pimpa bilen för fullt.
Vi tar det från början … vi kom till Heathrow och hämtade ut vår hyrda van som skulle bli vårt fordon, och mer eller mindre bostad, under helgen. Första kvällen fick vi dock riktig middag följt av en natts sömn. Efter lördagens frukost började allvaret. Vi åkte och kollade när de första lagen startade, men eftersom vi inte skulle starta förrän i våg två, när de fem första löparna i övriga lag startat, hade vi en förmiddag på oss att pimpa vanen. För en del av Ragnar-upplevelsen handlar mycket om gemenskap, teambuildning och att gå all in! Och det gjorde vi.
Nalle på taket, tapet på sidan, skelett baktill och svenska flaggor på alla sidor. Frågor på det?
Efter lite kreativ shopping i nån form av hardware-store förvandlades den vita vanen till en svensk superhjälte-bil. Med allt från svenska flaggor, hashtags, flames, en stor björn på taket med cape samt ett skelett baktill … ja, som sagt, det blev lite urflippat, men det är det som gör det så rolig. Att släppa loss, ha roligt tillsammans med alla delar runt själva löpningen.
Teamwork!
Ett äventyr tillsammans med kollegor
Innan jag åkte till Ragnar trodde jag att det mest handlade om löpningen, att den skulle ge den största upplevelsen och att vi skulle springa tillsammans med många andra löpare samt få uppleva partystämning på nattlöpningen. Det blev inte riktigt så. Även om det är klart att löpningen var utmanande och intressant och riktigt vacker på många ställen (och läskig på andra), men det häftigaste under helgen var allt som skedde i och runt vanen tillsammans med ens lag. En galet rolig helg har det varit där jag lärt mig nya saker om mig själv samt lärt känna mina kollegor bättre samtidigt som jag var med om en upplevelse jag alltid kommer bära med mig.
Bak på bilen …
Vi fick mycket uppmärksamhet vart vi än kom och även om de flesta andra av lagens bilar också var pimpade på olika sätt stod vi ut. Särskilt när vi kom till start i våra maskeradoutfits! Det var verkligen ett äventyr vi fick vara med om i helgen! Och eftersom det finns så mycket jag vill berätta väljer jag att dela upp mina tre löpsträckor i olika inlägg. Jag var löpare nummer 10 och hade en total sträcka på drygt 33 km att springa under helgen. Så stay tuned, snart får ni läsa om min löpning i Catwoman-outfit, nattlöpning med hög puls samt en kokande het målgång.
