Paris, Tokyo, Hawaii … eller kanske Stockholm eller Helsingborg? Vilket ska bli mitt nästa maraton tycker ni?
Så glad över att springa!
Jag ser lite halvt galen ut på bilderna från Virgin London Marathon. Men … det bjuder jag på! För det är precis så här mycket energi och glädje som maraton ger mig. Nu jobbar jag under ASICS Stockholm Marathon, annars hade jag gärna ställt mig på startlinjen. Stockholm är en riktig favorit som jag har sprungit 2,5 gånger (avbröt ett år då jag var relativt nybliven tvåbarnsmor och kände att en halvmara fick räcka det året …).
Vilket tycker ni ska bli mitt nästa maraton?
Jag äger världen! Det är i alla fall den känslan jag får av att springa lopp. Något jag hoppas alla får uppleva.
Med enkla knep kan du förbättra ditt löpsteg. Så här gör du!
Stolt hållning och starka armar.
Ett av de populäraste passen under förra veckans träningsresa var löpteknik, att få tips och kunskap om hur man kan förbättra sitt löpsteg för att springa mer effektivt. Jag lovade att lägga upp ett inlägg om detta här i bloggen för att påminna mina deltagare om det jag lärde ut. Men självklart kan även du som inte var med på resan ta till dig tipsen och använda dig av det som känns relevant för dig när du springer.
För att göra det enkelt har jag skalat av det till några grundläggande saker att tänka på:
Luta dig framåt i springriktningen. Tänk att du står på en segway och lutar dig framåt från vristen. Ett vanligt fel är att man istället böjer från höften, så öva på att stå stilla och sedan luta dig framåt nerifrån foten tills kroppen faller i springriktningen och du tar några joggande steg framåt. Detta hjälper till att få fart samt att få över tyngden mot mellersta och främre delen av foten för att undvika att bromsa med hälen.
Tryck fram höften, spänn rumpan och lyft upp bröstet så att du får en stolt, stark hållning. Genom att hålla blicken framåt mot horisonten blir hållningen automatiskt bättre, så undvik att titta i marken utan lyft blicken. Detta gäller såklart oavsett om du springer på plant underlag eller i backe. Titta åt det håll du är på väg.
Hela kroppen är aktiv i löpsteget, och låt även armarna hjälpa dig framåt. Håll armarna i nittio grader i armvecket och rör armarna fram och tillbaka bredvid kroppen. Det är lätt att armarna roterar runt kroppen, försök så gott det går att få dem att röra sig fram och tillbaka i springriktningen och behåll vinkeln i armvecket.
Jobba gärna med tekniken under intervaller där du tänker extra på löpsteget och vågar trycka på med mer fart än under en vanlig jogg. Jag upplever att det är lättare att få bra teknik när farten är högre. Våga överdriva i början, för då blir det oftast bra i slutändan.
Och vill du förbättra din teknik. Ta gärna hjälp av en coach, testa att gå i en löpgrupp eller låt en kompis titta på dig när du springer och ge feedback. Eller varför inte filma dig själv? Ibland stämmer inte känslan i kroppen överens med vad man faktiskt gör i verkligheten.
Testa att luta dig framåt tills du nästan tippar över.
Visst är det roligt att instruera sådana som redan är igång, som har hyfsad koll på allt. Men ännu roligare är det när jag får chansen att instruera och peppa någon som inte är lika van, som kliver utanför sin bekvämlighetszon och inser – det här var inte så krångligt?!
Löpskolning och löpteknik nere vid stranden.
I veckan under Amelias träningsresa på Kreta när jag höll i ett teknikpass för löpning var det runt 50 glada som ville vara med. Och när jag frågade hur många som var nybörjare på löpning räckte nästan hela gänget upp handen, även om det fanns några vana löpare i gruppen också. Men alltså wow! Det är modigt att ge sig på löpning och våga testa när man inte känner sig helt bekväm i situationen, när det kanske finns en farhåga om att sinka andra som är med. Jag fick många fundersamma frågor innan och är så glad att alla vågade vara med. För det går att lära sig springa smartare och genom att få några tekniktips blir löpningen lättare och roligare. Och det var ingen som sinkade någon annan, det fanns möjlighet att anpassa efter egen förmåga.
I grupp jobbade vi på att komma fram med tyngden i springriktningen, som att du åker segway, att hålla en stolt hållning med blicken bort i fjärran och att pendla med armarna fram och tillbaka.
Jag sover mer här än vad jag gör hemma. Ändå är jag så trött när klockan ringer på morgonen. Då är det riktigt skönt att väcka kroppen med en lugn morgonjogg på några kilometer längst med stranden.
Härliga siluetter på några av morgonlöparna.
Själva stranden här vid vårt hotell på Kreta är stenig, där suger det rejält i musklerna när vi springer. Men efter ett par hundra meter kommer vi till en väg som löper utefter strandkanten, och den är optimal för morgonjogg. Idag var vi ett stort gäng som sprang eller promenerade 20 minuter bort för att sedan vända och springa samma väg tillbaka. Trots att solen inte är så stark på morgonen rann det om mig efter en stund. Min kropp har ännu inte riktigt vant sig vid värmen.
Efter en snabb dusch och ombyte av träningskläder var det gott med frukost utomhus. Senare idag håller jag klasser i löpteknik och ett roligt cirkelpass utomhus. Och så har jag bokat en tennisdejt! Riktigt rolig söndag med andra ord. Bra avslut på april.
Svettig och glad på väg tillbaka till hotellet och frukostbuffén.
Virgin Money London Marathon innehöll allt ett bra maraton ska göra. Massor av folk på, och vid sidan av, banan. Kungligheter (!), märkliga kostymer på maskeradlöparna, illamående och en känslomässig berg-och-dal-bana. Häng med mig på mitt femte maraton!
Virgin Money London Marathon, detta är mitt lopprapport. Jag tycker alltid det är svårt att veta hur jag ska börja en racerapport, det hinner trots allt hända en hel del under 42 195 m, både inom en och runt omkring en. Men jag gissar att det enklaste är att börja från början, så då gör jag det.
London Marathon: Get going! Men det dröjde ett tag innan jag var framme vid startlinjen.
Efter frukost med de övriga svenskarna på hotellet som skulle springa blev vi slussade i buss ut till startområdet söder om Themsen. Där fick vi hänga i det blåa området (fanns ytterligare två), dricka ännu en kopp kaffe, gå på bajamajorna (ett par gånger, ja), småprata lite och sedan dra av sig överdragskläderna och ställa sig i startledet. Vi var på startområdet i cirka 90 minuter vilket var alldeles lagom. När jag sprang i New York var vi flera timmar på startområdet bara för att alla löpare behövde vara på plats i god tid så att alla kom ut till området där starten gick. Här i London var det betydligt smidigare. Över 40 000 hade tydligen hämtat ut sin nummerlapp i år. Exakt hur många som sprang vet jag inte, men det ryktades om rekord innan start …
Starten gick klockan tio, men jag var långt bak i ledet och sprang inte över startlinjen förrän åtta minuter efter startskottet. Inte för att det gör något, tiden börjar ju inte räknas förrän jag passerar. Kroppen var pigg och jag ville springa på. Men det var galet trångt, och efter att ha gjort flera försök att zick-zacka och hitta en plats där jag kunde hålla mitt favorittempo fick jag ge mig och springa långsammare.
London Marathon kontra New York Marathon
Publiken var lika fantastisk som i New York, men jag måste säga att jag ändå tycker att det var mysigare att springa i New York och uppleva de olika stadsdelarna och deras olika charm och uttryck. Här var det ganska mycket samma och jag hade ingen koll på vilket område jag var i. Kände bara igen sevärdheterna när vi kom in mot city.
London Marathon: Ser ni William, Kate och Harry?
William, Kate och Harry!
Strax innan Tower Bridge sprang jag förbi några välbekanta ansikten. Så välbekanta att jag faktiskt sprang tillbaka för att ta bild. Kanske inte blev bästa bilderna, men roligt att stå ett par meter ifrån prins William, prinsessan Kate och prins Harry. De är involverade i en av välgörenhetsorganisationerna som deltog i loppet och det fanns förhoppning om att de skulle vara på plats. Men jag trodde inte att jag skulle se dem. Även i målgång stod de och hängde medaljer på löparna. Tyvärr hamnade jag i en kö någon meter bort …
Tower Bridge sprang vi över.
Glad mitt i loppet! Det känns som att jag äger världen när jag springer.
Energi in och ut
Men nu tillbaka till Tower Bridge, som jag passerade (se filmen på min Instagram) och strax därefter hade vi sprungit halvvägs. Kroppen mådde fortfarande bra. Jag drack vatten, någon klunk sportdryck och åt godis från publiken … riktigt bra faktiskt. Jelly beans var perfekt för små kickar när tröttheten kom. Vanligtvis när jag springer maror går jag lite när jag dricker vatten, men här fick vi flaskor med tryckkork viket gjorde att jag bara sprang, och sprang och sprang … jag sprang ända till runt 33-35 km, minnet sviker mig lite, innan jag gick några meter. Då balanserade jag på gränsen till att må illa, och var väldigt seg i kroppen även om jag konditionsmässigt knappt var andfådd.
Jag fick ingen riktig mental dipp som när jag sprang Helsingborg Marathon senast, där var jag nära att kliva av under en tid i loppet när ”allt kändes meningslöst”. Här flöt allt på även om sista milen var långt ifrån en dans på rosor. Klart att jag fick jobba mentalt, sikta mot nästa lyktstolpe, ta mig till nästa vattenstation, räkna steg och så vidare men jag kände mig hela tiden stark och visste att jag skulle klara det. Var dock nära till mina känslor. När en löpare lyfte upp sina två små barn som stod och hejade bröt nästan en tår fram. Och att få all kärlek från publiken – amazing!
Alltid le när det kommer en kamera …
Målgång!
Sista kilometern gick i slowmotion i mitt huvud, tyckte det var galet långt till 800 meters skylten, därefter 600 m och sedan vid otroligt vackra Kensington Palace där jag spurtade i mål med armarna mot himlen. Så lycklig!
Tacksam och stolt efter målgång.
Endorfinhög!
Mina mål
Tiden då, ja, den landade på 4:18, och då hade jag sprungit nästan 44 km enligt min klocka, sprang visst väldigt mycket fram och tillbaka … Inte min snabbaste mara, men det var inte heller mitt mål. Mitt mål var att uppleva loppet och springa med armarna i luften och tjoa. Och det klarade jag! Mitt mål var också att springa utan att skada kroppen och att vara sugen på att springa efteråt. Och det klarade jag! Även om det blev en ytterst långsam promenad på några kilometer hem till hotellet har jag nu på kvällen strosat omkring i Hyde Park i kvällssolen och bara njutit. Det är som att min kropp inte vill vara still. Men jag tror nog att jag snart kommer somna gott … för när jag skriver detta är det kväll och även om jag studsar av energi ena minuten sköljer tröttheten över en strax därpå.
Men åh, jag är himla stolt, glad och tacksam över min kropp som tog mig igenom mitt femte maraton.
Det blir en blågul outfit imorgon. Älskar att förstärka Sverige-känslan när jag springer utomlands. Det är extremt peppande när publiken ropar ”Go Sweden”. Man kan ju i alla fall få leka att man springer å Sveriges vägnar …
Outfit till London Marathon.
Idag har jag och Glenn promenerat omkring i London, shoppat lite, suttit och ätit ytterst god afternoon tea, promenerat lite till och njutit av att sitta på en uteservering i solen med utsikt över sjön mitt i Hyde Park. Dessutom har jag målat naglarna och förberett det sista inför morgondagen. Nu är jag laddad att köra. Och imorgon när jag bloggar, då hoppas jag vara glad, nöjd och tacksam över ett härligt lopp och att jag är stolt över medaljen jag får i mål.
Glömde ta med skorna på bild, de enda som inte är gula eller blå, utan svartgrå … i övrigt består min maraoutfit av korta byxor och vindjacka från Craft, reklamtopp från Springtime som jag faktiskt även sprang New York Marathon i, midjebälte från Salomon, kompressionsstrumpor Craft, hörlurar After Shoxz och klocka TomTom. Och blågult nagellack från The Body Shop …
Dagen innan ett maraton kan det vara bra att väcka kroppen med en lätt, kort och lugn runda. Därför startade jag och Glenn lördagen med fyra kilometer jogg i ett vackert Hyde Park med fågelsång och doftande blommor längst vägen. Hade gärna sprungit längre …
Redo för morgonjogg!
… och det är ju bra inför morgondagens maraton. Att kroppen vill ha mer. Ser verkligen fram emot löparfesten även om jag är lite nervös samtidigt som ni vet. Men tar jag det i mitt tempo och njuter kommer det att gå bra.
Känner mig pigg och stark idag!
Jag och Glenn matchade varandra i gult.
Nu har vi fått frukost i magen och strax ska vi bege oss ut på en shoppingtur. Dessutom väntar afternoon tea senare idag. I övrigt tar vi dagen som den kommer. Promenerar i lugnt tempo och gör vad vi känner för helt enkelt.
Önskar er en härlig lördag, och alla ni som springer Women’s Health Halvmarathon i Stockholm idag – lycka till!
Dagens löparoutfit: skor Saucony, strumpor GoCoCo, tights Daily Sports, t-shirt och vindjacka Craft, gps-klocka TomTom.
Löpning i Hyde Park.
Härligt att vara nära naturen trots att man är mitt i en storstad.
Nu drar jag till London, och London Marathon framför allt. Även om jag tänker hinna med lite annat härligt i staden också är det såklart loppet som är den stora grejen med helgen.
Morgonjogg i ett vårigt Kungsträdgården.
Nu sitter jag nyduschad med en kopp kaffe framför datorn. Jag skriver snabbt på tangenterna, för om en halvtimme kommer min taxi för att ta mig till Arlanda.
Som alltid tar det emot att lämna barnen, även om jag vet att de kommer ha det fantastiskt bra utan mig ett par dagar. När jag väl kommit iväg brukar det kännas bättre, men nu innan finns ett visst vemod.
Mina sista förberedelser här hemma bestod igår av lugn löpning på runt sex kilometer, dessutom åt jag både rödbetor och chiapudding som sägs vara bra för långpass. Jag vet inte exakt hur mycket det stämmer, men har man läst Born to run blir man sugen på chia och det finns studier som visar på rödbetans effekt på uthållighet. Och mentalt gör jag allt jag kan för att vara redo på söndag.
Nu ska jag gå och väcka barnen så jag får krama på dem en stund. Vi ses från London! Och för snabbare uppdateringar är det bara att följa mig (@teresealven) på Instagram.
Jag har börjat studera kartan, packa väskan och noja över de sista detaljerna. Imorgon bitti drar jag till London.
Här springer jag på söndag – värsta sightseeingturen runt London.
I mina tankar just nu snurrar väldigt mycket maraton … dagtid sitter jag och jobbar med bland annat ASICS Stockholm Marathons digitala närvaro, och på kvällstid, då smyger sig pirret inför söndagens lopp i London på. Imorgon bitti går flyget, jag har börjat packa min väska. Har lagt ner alla loppkläder, midjebälte, överdragskläder och energi under loppet. Är nojig att jag har missat något viktigt. Men så är det väl alltid … i värsta fall går det att handla saker på plats, jag ska trots allt till en storstad. Men det hör till att känna sig så förberedd det bara går inför ett stort lopp som blir en utmaning både mentalt och fysiskt.
Jag lever med vetskapen om att jag har klarat sträckan fyra gånger tidigare, och för varje lopp jag har sprungit har jag känt mig ännu starkare och bättre tränad vilket gör att jag får självförtroende. Och det behövs. Det är mer sådant jag inte kan påverka som oroar mig, som förkylning, magsjuka eller regn … kanske är det därför jag är nojig över alla mina förberedelser. Att kontrollera det jag kan kontrollera helt enkelt. Det kommer man i alla fall en bra bit på vägen med …
Alltså – shit – jag springer på söndag. Wiiiiiiii. Är alldeles till mig.
Under ett maraton vill jag vara närvarande, särskilt när det är ett citylopp med mycket energi från åskådare. Samtidigt … ett maraton är långt och det tar tid, att få pepp från musik kan hjälpa mig stundtals. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska springa med musik eller inte och har äntligen hittat bästa lösningen!
AfterShokz Trekz Titanium sitter framför öronen.
Jag springer nästan alltid med något att lyssna på, vid långpass och morgonjoggar är det ofta en podd. Och när jag springer med mer tempo väljer jag en peppig spellista i Spotify. Under tävlingar har jag blandat. Vid millopp springer jag oftast utan musik, särskilt när det är välarrangerade lopp där mycket händer längst banan, som Tjejmilen. Vid lugnare lopp (alltså energimässigt), som Hässelbyloppet, behöver jag musik.
Nyligen började jag springa med ett par nya hörlurar som jag fick hem för att testa, AfterShokz Wireless Trekz Titanium. En ny typ av lur som man inte stoppar in i öronen, eller sätter på, utan du fäster dem precis framför örat. Detta gör att du både hör musiken och hör alla ljud runtomkring. Känns optimalt under en springtur i city, i skogen där du vill höra om någon närmar sig eller under ett maraton när du vill höra publiken lika mycket som musiken. Därför planerar jag att köra med dessa lurar på söndagens lopp. Batteriet räcker i sex timmar, så jag har saftig marginal om jag ser till att ladda upp dem innan loppet.
Nu ska jag bara komponera den peppigaste spellistan också som ger mig extra kraft. Väljer gärna längre låtar och remixer, och ni som går på mina cykelklasser vet att jag älskar ballader som de har ökat tempot och energin i. Underbart! Tänker springa till allt från Hallelujah till On my own.
