Det blev inte bara promenerande och springande i London. Även en hel del god mat och fika hanns med. Bland annat klassiskt afternoon tea på the Brown Hotel.
Afternoon tea på the Brown Hotel i London.
Trots att jag spenderade en hel del weekends i London när jag växte upp (och har varit två veckor på språkresa i staden) har jag aldrig gått och druckit samt ätit klassiskt afternoon tea. Men nu var det dags! Och jag var inte besviken.
På rekommendation av en vän hade jag och Glenn bokat sittning på the Brown Hotel och till pianospel fick vi njuta av söta smörgåsar, scones som smälte i munnen och vackra bakverk. Till det drack jag ett örtte med citrongräs och ingefära medan Glenn körde på det mer klassiska earl grey.
Afternoon tea på the Brown Hotel i London.
Som present när vi gick därifrån fick vi med oss en vacker bakelse. Tyvärr orkade vi aldrig äta upp den och vi hade ingen kyl på hotellrummet … åt oss nämligen övermätta på alla godsaker under sittningen. Men för alla som spenderar en weekend i London kan jag rekommendera att gå till the Brown Hotel och dricka te i deras English Tea room – men se till att boka bord innan, för det är många turister samt engelska damer som går hit.
Ibland känner jag att kroppen vill stärka sitt försvar. Som när kroppen är rätt så tömd och har ett lågt immunförsvar efter flera timmars träning …
Härlig färg – och riktigt starkt och surt. Precis som det ska vara.
Inte för att jag kände mig sjuk, men för att det kändes helt rätt att ge immunförsvaret en extra kick efter mitt lopp i söndags köpte jag en gul sur liten sak. Citron, ingefära, gurkmeja och cayennpeppar. Lika starkt som det låter. Men gav en skön känsla när det brände till i halsen.
Hade jag inte kört en mara samma dag hade jag gärna tränat styrka i den vackra kvällssolen. Nu satte jag mig på den istället och tittade på alla som sprang, gick och cyklade förbi.
Virgin Money London Marathon innehöll allt ett bra maraton ska göra. Massor av folk på, och vid sidan av, banan. Kungligheter (!), märkliga kostymer på maskeradlöparna, illamående och en känslomässig berg-och-dal-bana. Häng med mig på mitt femte maraton!
Virgin Money London Marathon, detta är mitt lopprapport. Jag tycker alltid det är svårt att veta hur jag ska börja en racerapport, det hinner trots allt hända en hel del under 42 195 m, både inom en och runt omkring en. Men jag gissar att det enklaste är att börja från början, så då gör jag det.
London Marathon: Get going! Men det dröjde ett tag innan jag var framme vid startlinjen.
Efter frukost med de övriga svenskarna på hotellet som skulle springa blev vi slussade i buss ut till startområdet söder om Themsen. Där fick vi hänga i det blåa området (fanns ytterligare två), dricka ännu en kopp kaffe, gå på bajamajorna (ett par gånger, ja), småprata lite och sedan dra av sig överdragskläderna och ställa sig i startledet. Vi var på startområdet i cirka 90 minuter vilket var alldeles lagom. När jag sprang i New York var vi flera timmar på startområdet bara för att alla löpare behövde vara på plats i god tid så att alla kom ut till området där starten gick. Här i London var det betydligt smidigare. Över 40 000 hade tydligen hämtat ut sin nummerlapp i år. Exakt hur många som sprang vet jag inte, men det ryktades om rekord innan start …
Starten gick klockan tio, men jag var långt bak i ledet och sprang inte över startlinjen förrän åtta minuter efter startskottet. Inte för att det gör något, tiden börjar ju inte räknas förrän jag passerar. Kroppen var pigg och jag ville springa på. Men det var galet trångt, och efter att ha gjort flera försök att zick-zacka och hitta en plats där jag kunde hålla mitt favorittempo fick jag ge mig och springa långsammare.
London Marathon kontra New York Marathon
Publiken var lika fantastisk som i New York, men jag måste säga att jag ändå tycker att det var mysigare att springa i New York och uppleva de olika stadsdelarna och deras olika charm och uttryck. Här var det ganska mycket samma och jag hade ingen koll på vilket område jag var i. Kände bara igen sevärdheterna när vi kom in mot city.
London Marathon: Ser ni William, Kate och Harry?
William, Kate och Harry!
Strax innan Tower Bridge sprang jag förbi några välbekanta ansikten. Så välbekanta att jag faktiskt sprang tillbaka för att ta bild. Kanske inte blev bästa bilderna, men roligt att stå ett par meter ifrån prins William, prinsessan Kate och prins Harry. De är involverade i en av välgörenhetsorganisationerna som deltog i loppet och det fanns förhoppning om att de skulle vara på plats. Men jag trodde inte att jag skulle se dem. Även i målgång stod de och hängde medaljer på löparna. Tyvärr hamnade jag i en kö någon meter bort …
Tower Bridge sprang vi över.
Glad mitt i loppet! Det känns som att jag äger världen när jag springer.
Energi in och ut
Men nu tillbaka till Tower Bridge, som jag passerade (se filmen på min Instagram) och strax därefter hade vi sprungit halvvägs. Kroppen mådde fortfarande bra. Jag drack vatten, någon klunk sportdryck och åt godis från publiken … riktigt bra faktiskt. Jelly beans var perfekt för små kickar när tröttheten kom. Vanligtvis när jag springer maror går jag lite när jag dricker vatten, men här fick vi flaskor med tryckkork viket gjorde att jag bara sprang, och sprang och sprang … jag sprang ända till runt 33-35 km, minnet sviker mig lite, innan jag gick några meter. Då balanserade jag på gränsen till att må illa, och var väldigt seg i kroppen även om jag konditionsmässigt knappt var andfådd.
Jag fick ingen riktig mental dipp som när jag sprang Helsingborg Marathon senast, där var jag nära att kliva av under en tid i loppet när ”allt kändes meningslöst”. Här flöt allt på även om sista milen var långt ifrån en dans på rosor. Klart att jag fick jobba mentalt, sikta mot nästa lyktstolpe, ta mig till nästa vattenstation, räkna steg och så vidare men jag kände mig hela tiden stark och visste att jag skulle klara det. Var dock nära till mina känslor. När en löpare lyfte upp sina två små barn som stod och hejade bröt nästan en tår fram. Och att få all kärlek från publiken – amazing!
Alltid le när det kommer en kamera …
Målgång!
Sista kilometern gick i slowmotion i mitt huvud, tyckte det var galet långt till 800 meters skylten, därefter 600 m och sedan vid otroligt vackra Kensington Palace där jag spurtade i mål med armarna mot himlen. Så lycklig!
Tacksam och stolt efter målgång.
Endorfinhög!
Mina mål
Tiden då, ja, den landade på 4:18, och då hade jag sprungit nästan 44 km enligt min klocka, sprang visst väldigt mycket fram och tillbaka … Inte min snabbaste mara, men det var inte heller mitt mål. Mitt mål var att uppleva loppet och springa med armarna i luften och tjoa. Och det klarade jag! Mitt mål var också att springa utan att skada kroppen och att vara sugen på att springa efteråt. Och det klarade jag! Även om det blev en ytterst långsam promenad på några kilometer hem till hotellet har jag nu på kvällen strosat omkring i Hyde Park i kvällssolen och bara njutit. Det är som att min kropp inte vill vara still. Men jag tror nog att jag snart kommer somna gott … för när jag skriver detta är det kväll och även om jag studsar av energi ena minuten sköljer tröttheten över en strax därpå.
Men åh, jag är himla stolt, glad och tacksam över min kropp som tog mig igenom mitt femte maraton.
Det blir en blågul outfit imorgon. Älskar att förstärka Sverige-känslan när jag springer utomlands. Det är extremt peppande när publiken ropar ”Go Sweden”. Man kan ju i alla fall få leka att man springer å Sveriges vägnar …
Outfit till London Marathon.
Idag har jag och Glenn promenerat omkring i London, shoppat lite, suttit och ätit ytterst god afternoon tea, promenerat lite till och njutit av att sitta på en uteservering i solen med utsikt över sjön mitt i Hyde Park. Dessutom har jag målat naglarna och förberett det sista inför morgondagen. Nu är jag laddad att köra. Och imorgon när jag bloggar, då hoppas jag vara glad, nöjd och tacksam över ett härligt lopp och att jag är stolt över medaljen jag får i mål.
Glömde ta med skorna på bild, de enda som inte är gula eller blå, utan svartgrå … i övrigt består min maraoutfit av korta byxor och vindjacka från Craft, reklamtopp från Springtime som jag faktiskt även sprang New York Marathon i, midjebälte från Salomon, kompressionsstrumpor Craft, hörlurar After Shoxz och klocka TomTom. Och blågult nagellack från The Body Shop …
Dagen innan ett maraton kan det vara bra att väcka kroppen med en lätt, kort och lugn runda. Därför startade jag och Glenn lördagen med fyra kilometer jogg i ett vackert Hyde Park med fågelsång och doftande blommor längst vägen. Hade gärna sprungit längre …
Redo för morgonjogg!
… och det är ju bra inför morgondagens maraton. Att kroppen vill ha mer. Ser verkligen fram emot löparfesten även om jag är lite nervös samtidigt som ni vet. Men tar jag det i mitt tempo och njuter kommer det att gå bra.
Känner mig pigg och stark idag!
Jag och Glenn matchade varandra i gult.
Nu har vi fått frukost i magen och strax ska vi bege oss ut på en shoppingtur. Dessutom väntar afternoon tea senare idag. I övrigt tar vi dagen som den kommer. Promenerar i lugnt tempo och gör vad vi känner för helt enkelt.
Önskar er en härlig lördag, och alla ni som springer Women’s Health Halvmarathon i Stockholm idag – lycka till!
Dagens löparoutfit: skor Saucony, strumpor GoCoCo, tights Daily Sports, t-shirt och vindjacka Craft, gps-klocka TomTom.
Löpning i Hyde Park.
Härligt att vara nära naturen trots att man är mitt i en storstad.
Nu drar jag till London, och London Marathon framför allt. Även om jag tänker hinna med lite annat härligt i staden också är det såklart loppet som är den stora grejen med helgen.
Morgonjogg i ett vårigt Kungsträdgården.
Nu sitter jag nyduschad med en kopp kaffe framför datorn. Jag skriver snabbt på tangenterna, för om en halvtimme kommer min taxi för att ta mig till Arlanda.
Som alltid tar det emot att lämna barnen, även om jag vet att de kommer ha det fantastiskt bra utan mig ett par dagar. När jag väl kommit iväg brukar det kännas bättre, men nu innan finns ett visst vemod.
Mina sista förberedelser här hemma bestod igår av lugn löpning på runt sex kilometer, dessutom åt jag både rödbetor och chiapudding som sägs vara bra för långpass. Jag vet inte exakt hur mycket det stämmer, men har man läst Born to run blir man sugen på chia och det finns studier som visar på rödbetans effekt på uthållighet. Och mentalt gör jag allt jag kan för att vara redo på söndag.
Nu ska jag gå och väcka barnen så jag får krama på dem en stund. Vi ses från London! Och för snabbare uppdateringar är det bara att följa mig (@teresealven) på Instagram.
Jag har börjat studera kartan, packa väskan och noja över de sista detaljerna. Imorgon bitti drar jag till London.
Här springer jag på söndag – värsta sightseeingturen runt London.
I mina tankar just nu snurrar väldigt mycket maraton … dagtid sitter jag och jobbar med bland annat ASICS Stockholm Marathons digitala närvaro, och på kvällstid, då smyger sig pirret inför söndagens lopp i London på. Imorgon bitti går flyget, jag har börjat packa min väska. Har lagt ner alla loppkläder, midjebälte, överdragskläder och energi under loppet. Är nojig att jag har missat något viktigt. Men så är det väl alltid … i värsta fall går det att handla saker på plats, jag ska trots allt till en storstad. Men det hör till att känna sig så förberedd det bara går inför ett stort lopp som blir en utmaning både mentalt och fysiskt.
Jag lever med vetskapen om att jag har klarat sträckan fyra gånger tidigare, och för varje lopp jag har sprungit har jag känt mig ännu starkare och bättre tränad vilket gör att jag får självförtroende. Och det behövs. Det är mer sådant jag inte kan påverka som oroar mig, som förkylning, magsjuka eller regn … kanske är det därför jag är nojig över alla mina förberedelser. Att kontrollera det jag kan kontrollera helt enkelt. Det kommer man i alla fall en bra bit på vägen med …
Alltså – shit – jag springer på söndag. Wiiiiiiii. Är alldeles till mig.
Sommaren närmar sig. Är du i form? Så började ett mejl jag fick förra veckan (dessutom med ett collage fyllt av före-efter-bilder …). Först tänkte jag bara skicka det bums i skräpkorgen, men så retade jag istället upp mig över budskapet och tänkte på alla som fick samma mejl men kanske inte har samma filter.
Klart vi är i sommarform!
Jag vill tro att vi är smartare än att vi fortfarande går på löften om snabba lösningar och att vi skulle bli lyckligare bara vi gick ner lite mer i vikt, bara vi blev lite tajtare, fick lite synligare muskler … ja ni fattar. Det pratas allt mer i flöden jag själv medverkar och läser i att beachform betyder att ta på sig badkläder och gå till stranden. Det handlar inte om att förändra sig för att passa in i en tänkt mall. Vi duger alla precis som vi är och vi förtjänar alla att få glädjas över en dag med sol, bad, minimala kläder (om man vill) och ha roligt med vänner och familj.
Men så slungas jag tillbaka till ideal jag själv levde efter när jag var yngre. När jag var osäker tonåring och när jag var på väg in i min ätstörning eller fortfarande levde mitt i den. Snälla, sluta prata om sommarform/beachform och sprida budskap om att vi inte duger som vi är. Och ni som läser detta, gå inte på denna typ av reklam och marknadsföring. Träna och ät för att du mår bra av det, och för att du har roligt längst vägen, har mål som känns peppande och som är långsiktiga. Och kom ihåg, att din lycka och tillfredsställelse inte hänger på vad du ser i spegeln, det beror på hur du mår på insidan. Och hur du mår på insidan har inget att göra med hur du ser ut, eller uppfattar ditt yttre. Ett synligt sexpack eller getingmidja är inte lösningen på problemet. Snarare skapar det mer problem …
Under ett maraton vill jag vara närvarande, särskilt när det är ett citylopp med mycket energi från åskådare. Samtidigt … ett maraton är långt och det tar tid, att få pepp från musik kan hjälpa mig stundtals. Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska springa med musik eller inte och har äntligen hittat bästa lösningen!
AfterShokz Trekz Titanium sitter framför öronen.
Jag springer nästan alltid med något att lyssna på, vid långpass och morgonjoggar är det ofta en podd. Och när jag springer med mer tempo väljer jag en peppig spellista i Spotify. Under tävlingar har jag blandat. Vid millopp springer jag oftast utan musik, särskilt när det är välarrangerade lopp där mycket händer längst banan, som Tjejmilen. Vid lugnare lopp (alltså energimässigt), som Hässelbyloppet, behöver jag musik.
Nyligen började jag springa med ett par nya hörlurar som jag fick hem för att testa, AfterShokz Wireless Trekz Titanium. En ny typ av lur som man inte stoppar in i öronen, eller sätter på, utan du fäster dem precis framför örat. Detta gör att du både hör musiken och hör alla ljud runtomkring. Känns optimalt under en springtur i city, i skogen där du vill höra om någon närmar sig eller under ett maraton när du vill höra publiken lika mycket som musiken. Därför planerar jag att köra med dessa lurar på söndagens lopp. Batteriet räcker i sex timmar, så jag har saftig marginal om jag ser till att ladda upp dem innan loppet.
Nu ska jag bara komponera den peppigaste spellistan också som ger mig extra kraft. Väljer gärna längre låtar och remixer, och ni som går på mina cykelklasser vet att jag älskar ballader som de har ökat tempot och energin i. Underbart! Tänker springa till allt från Hallelujah till On my own.
Nu är det nedräkning! Och härligt pirr i magen! På söndag springer jag London Marathon. Denna vecka är det fokus på uppladdning och att få kroppen pigg och redo när jag står på startlinjen.
Lugn löpning en vecka innan London Marathon.
Förväntan. Oro. Glädje. Nervositet.
Ja, det är rätt blandade känslor inför mitt maraton, mitt femte, på söndag. Jag är nervös för att jag vet vad som väntar. Att det kommer bli en utmaning fysiskt, men framför allt mentalt. Att inte ge upp när det är som tuffast och när loppet känns som en evighet. Jag är också nervös för sådant jag inte kan styra över. Om jag skulle bli sjuk eller skada mig innan loppet. Det är dumt att oroa sig över sådant som ligger utanför ens kontroll, men jag kan i alla fall göra mitt bästa för att må bra. Min plan är att:
äta extra mycket bär
undvika folksamlingar så gott det går
sprita händerna
ta hand om mig själv
dricka en massa ingefära
äta rödbetor för uthålligheten
och få i mig bra energi.
Dessutom kommer jag inte göra något ovant. Inga nya övningar i gymmet som kan ge mig träningsvärk, utan nu gäller det att göra sådant jag vet fungerar.
För även om jag är orolig över en del punkter inför söndagen är det mest glädje som sipprar genom min kropp. Jag minns folkfesten under New York Marathon, och bara tanken på att få uppleva något liknande på söndag gör mig alldeles pirrig.
Det är en spännande och härlig vecka som väntar – och självklart kommer ni få följa med på min resa här i bloggen!
