Över 100 taggade tjejer som ska springa Vårruset om några veckor fick jag det stora nöjet att instruera och peppa under en timmes träningsträff igår. Många hade aldrig testat löpskolning och var ovana vid intervaller. Att då få se dem utmana sig själva, få ett leende på läpparna och glädje i blicken när de hittar något smart att plocka med sig till sin egen träning är fantastiskt. Det bästa med att vara instruktör är all energi man får tillbaka och när man ser och får höra att det jobb man lägger ner gör skillnad. Jag hoppas att tjejerna känner sig redo inför sitt kommande lopp och att de har fått en kick i sin träning inför Vårruset.
Träning inför Vårruset.
För dig som är nyfiken på det här med löpskolning och löpteknik. Klicka dig vidare till tidigare inlägg jag har skrivit om det. Och på tal om intervaller, testa att göra några fartökningar nästa gång du är ute och springer. Dels är det roligt när det händer något under passet även om jag också gillar det monotona nötandet och dels går det snabbt att märka skillnad i ens prestation. Efter bara ett par intervallpass brukar man känna sig snabbare och starkare även på den vanliga löprundan. Tycker du det är jobbigt att få upp pulsen högt och bli flåsig? Påminn dig om att efter intervallen får du faktiskt vila, och då får du ny kraft att ge dig på ytterligare en intervall.
Jag älskar att få peppa och inspirera till rörelseglädje.
Paris Marathon 2018 var mitt 6:e maraton. Mentalt, och på många sätt fysiskt, var detta mitt starkaste maraton. Och jag är superglad över min prestation trots att det var långt ifrån personbästa. Det var inte min drivkraft att komma snabbast i mål, mitt mål var att njuta av loppet, ha kraft hela vägen samt må bra både under och efter loppet. Och med någon dags distans till loppet får jag säga att jag lyckades. Kroppen mår okej trots små skavanker och jag LÄNGTAR efter nästa gång jag ska få ställa mig på startlinjen! Men nu backar vi bandet. Här är min race report, eller lopprapport, från Paris Marathon 2018.
Peppad inför starten av Paris Marathon 2018. Här framför Triumphbågen.
Jag vaknade tidigt av ett SMS från Paris Marathon med beskedet om att det var dags att vakna och att klä sig svalt, för det väntades riktigt fint väder. Tidigare i veckan sa prognosen kraftigt med regn men när loppdagen var inne, då strålade solen. På med solskyddsfaktor, noga utvalda löparkläder, ett par skoskavsplåster i förebyggande syfte på hälarna och en extra koll att lite energi, salttabletter och mobilen låg i mitt Flipbelt. Ett stort glas resorb, kaffe, yoghurt och baguette till frukost … och några vändor till badrummet med pirrig mage. (Sorry för detaljerna … men nu är detta en ärlig rapport, okej?!). Sedan var det dags att promenera till starten på Champs Elysees nedanför Triumphbågen. Här pulserade det av tusentals människor, 55 000 var anmälda till loppet, och alldeles för få toaletter … men efter en stunds köande och skypande hem till familjen var det äntligen dags att ställa sig i startfållan. Och pang, loppet var igång.
Härlig utsikt från toalettkön.
De två första kilometerna var lätt lutande utför och det var magiskt vackert med alla löpande människor, solljuset och det stora pariserhjulet som mötte en. Redan nu började min sightseeing-runda i löpskor. För inte kunde jag bara springa förbi allt vackert. Nej, mobilen åkte upp titt som tätt.
Redan efter ett par kilometer började jag plocka upp kameran för att fota.
Första milen flöt på bra, jag hittade mitt favorittempo där kroppen bara jobbar på utan att jag behöver fundera så mycket på det. Jag hade lite ont under den ena främre trampdynan och jag misstänkte att en blåsa var på väg, men orkade inte stanna för att dra av mig kompressionsstrumporna och sätta på ett till plåster. Och efter en stund försvann smärtan. Vid alla vätskestationer drack jag vatten, för värmen gjorde snabbt att jag kände mig överhettad och var konstant törstig. Även bitar av banan, apelsinklyftor och pretzels åkte ner i magen längs loppet. I mina öron lyssnade jag på peppande musik och jag är nöjd över mitt val att springa med hörlurar. För publiktrycket var inte lika stort som i London Marathon förra året eller som min fantastiska upplevelse i New York.
Vid 21 km möttes jag av mina kollegor som hejade. Jag blev så glad och fylldes av energi! Och yes, nu var jag halvvägs och allt flöt på bra! Nu var det bara att ta sig i mål också.
Passande med texten ”Welcome to hell” i en tunnel runt 25 km. Texten fick mig att skratta och påminnas om att jag inte är ensam om att börja få stel kropp vid denna del av banan …
Och det blev tuffare. Men jag möttes aldrig av någon bottenlös dipp, jag hade kontroll på läget. Kunde hitta inspiration i miljön jag sprang igenom, i låtarna som spelades i mina öron, av leenden från publiken, av high fives som jag fick av barn längs vägen och av känslan av att min kropp är stark och att varje steg för mig närmare målet. Däremot kan man inte påverka allt. Helt plötsligt skriker jag till av smärta. En annan kvinnlig löpare sulade sin vattenflaska rakt mot mitt öga och det slog hårt till i ansiktet. Det var såklart inte med mening, men lite försiktig får man ändå vara när man springer med andra … runt 25 km in i loppet hade jag inte så många reserver att ta av. Så när smärtan slog till började jag störtböla. Visst gjorde det ont, men min reaktion var något överdriven. Jag promenerade och tårarna sprutade. Jag hörde i periferin hur åskådare försökte peppa mig när jag hulkande rörde mig framåt och löpare som sprang om la en värmande hand på min axel.
Och till slut kom det inga fler tårar. Istället fylldes jag av ny glöd. Det var befriande att gråta. Inte skulle en liten blåtira få hindra mig. Jag började springa igen!
Eiffeltornet möttes jag var runt två tredjedelar in i loppet.
Efter några kilometer längs med Seine och en av de härligaste delarna av banan att springa där jag var beredd på att möta väggen och känslan av att jag bara vill lägga av som jag har känt tidigare maror. Men nu kände jag att jag hade koll på läget. Jag fyllde på med vätska och energi och höll ett tempo jag bemästrade. Även om jag gick till och från under den sista milen och det stundtals kändes onaturligt långt mellan kilometermarkeringarna rullade allt på. Och vips var det bara ett par kilometer till mållinjen. En av mina favoritlåtar just nu som får mig att tänka på barnen dök passande upp i mobilen och med ett leende närmande jag mig mitt mål allt mer. Nu kunde ingenting stoppa mig!
Ett par kilometer från mål kom en man på cykel med en papegoja på axeln farandes nedför vägen.
In på upploppet, upp med mobilen för att filma mig själv (du får se resultatet på min Instagram!) och spurta in i mål! På nytt ser jag mina kollegor vifta och heja och jag flyger över mållinjen fantastiskt glad och stolt över mig själv!
Jag bjuder på många leenden när jag tränar. Men så här ser mitt ansikte ut direkt efter målgång. Munnen kippar efter luft efter att ha spurtat sista biten.
Direkt efter målgång blev jag intervjuad och filmad av ett franskt teveteam. Jag tror de gillade att jag sprang över mållinjen samtidigt som jag filmade mig själv.
Välförtjänt medalj! Nu är den upphängd med resten av mina medaljer i hemmagymmet.
Bästa och sämsta med Paris Marathon 2018
Det sämsta med Paris Marathon var att det var stundtals en tråkig bana, två stora parker på flera kilometer sprangs igenom och de var rätt trista delar. Jag älskar parker generellt, men här gick min energi ner. Då var det roligare med citydelarna där det var mer folk och gatufest. Sedan tycker jag det var tråkigt att tjejer och killar fick olika Finisher-tröjor efter målgång. Och ja, killarnas var mycket snyggare …
Det bästa med Paris Marathon var alla vackra byggnader samt det fantastiska vårvädret. Även om det var riktigt varmt så föredrar jag det framför regn och blåst när jag springer i flera timmar. Och att springa sig igenom Paris en söndagsmorgon, det är fantastiskt att få göra det!
Glädjeskutt efter målgången i Paris Marathon 2018.
Min kropp efter maran
Blåsan jag kände under trampdynan var mycket riktigt en blåsa. Typ som två tiokronor stor … Och mellersta tån på ena foten känns onaturligt lång. Tror jag har gjort illa nageln lite där, därav känslan av lång tå. Benen är lite stela, särskilt när kroppen varit stilla en stund. Jag håller i mig när jag sätter mig på toa och jag går lite på snedden i nedförstrappor. Och jag hoppar gärna över att hosta eller skratta, för mina sneda magmuskler gör sig tillkänna med härlig träningsvärk. Och mitt öga … det finns ett jack precis utanför ögat och en liten blånad. Dessutom är det ömt där. Men i övrigt. Jag känner mig pigg. Jag känner mig glad. Och ja, jag längtar tills kroppen är redo att få springa igen. För oj, vad jag älskar att springa och utmana mina gränser!
Tusen tack alla som har peppat och hejat på mig, ni gav mig kraft! Nu ser jag fram emot nästa stora utmaning – Ultravasan 45!
Nu har jag klarat av 6 maraton, och jag vill bara springa fler!
Paris Breakfast Run var en 5 km lång morgonjogg med känsla av turistlöpning. Vi sprang förbi Louvren, längs Seine och avslutade vid Eiffeltornet. Hur härlig uppladdning som helst inför Paris Marathon dagen efter.
Innan starten av Paris Breakfast Run.
Efter en och en halv dag turistande i Paris där kroppen mest jobbade i långsamt promenadtempo mellan sevärdheter var det riktigt skönt att få ta ut stegen i mjuka löpsteg. Jag har längtat efter att få träna efter en rätt så stillasittande vecka med en lätt förkylning. Och jag känner mig tillräckligt frisk och stark för att starta i maran i morgon. Lite rinnande näsa, men inget halsont, ingen sjukdomskänsla i kroppen och ingen ”tjock” känsla i huvudet. Därför startar jag men med en snäll ambitionsnivå. Målet är att ta mig runt och att njuta av loppet. Hur lång tid det tar är totalt oväsentligt för mig i dagsläget. Särskilt efter formen sista veckan. Men nu över till morgonens löprunda – Paris Breakfast Run.
Paris Breakfast Run
Hela gänget jag är i Paris tillsammans med, mina fina kollegor på Marathongruppen.
Efter en minifrukost på rummet med yoghurt och en kaffe drog hela vårt gäng till starten av Paris Breakfast Run. Vi hade alla fått gröna T-shirts att springa i samt små svenska flaggor att vifta med. Innan start var det härlig stämning med alla grönklädda människor och en massa flaggor från världens alla hörn. Och stämningen höjdes ytterligare när startsignalen gick.
Peppade innan start av Paris Breakfast Run, min kollega Tessan i svart jacka sprang sitt första lopp (!) så bra!
Morgonsol och löparglädje på Paris gator.
Jag och min kollega Kristina sprang tillsammans i lugnt skönt tempo. Vi stannade och fotade titt som tätt, och inne på Instagram Stories la jag upp flera videoklipp både under, och efter, loppet.
Jag och Kristina framför Louvren.
Det var magiskt vackert att få springa längs Seine samt att springa i närheten av Eiffeltornet. Fem kilometer gick rasande snabbt och efter målgång blev det croissant, banan och kaffe innan en långsam promenad på ett par kilometer tillbaka till hotellet.
Vi sprang över Seine mitt i loppet.
Summa summarum var det ett härligt, lättsamt, lopp att genomföra dagen innan en mara. Fokus låg på att ta det långsamt, ja, det gick inte ens att springa snabbt. Min kollega David (som inte ska springa maran imorgon …) ville springa snabbt, men de som låg i täten fick order om att inte springa förbi tätbilen, som inte åkte särskilt snabbt. Halvvägs in i loppet fick alla stanna innan de började släppa fram löpare igen. Lite märkligt … men för oss som bara såg loppet som en jippogrej gjorde det inget, utom att vi undrade varför det tog stopp mitt i.
Målgång i Paris Breakfast Run.
Det var också bra för mig att kicka igång kroppen med 5 km efter en rätt lugn vecka. Även om kroppen kändes lite lätt sliten på eftermiddagen … förhoppningsvis hjälper liniment på utvalda ställen, pastauppladdning och en god natts sömn för att jag ska vara pigg och stark imorgon!
Nu börjar pirret på allvar! Vi är mitt inne i maraveckan och nu handlar det om att få de sista detaljerna på plats. Igår kväll testade jag olika löparoutfits och packade väskan. Eftersom jag inte vet hur vädret blir på söndag har jag flera olika val. Långa eller korta tights? T-shirt eller även vindjacka? Keps om det regnar? Flipbelt eller en större midjeväska? Valen är många! Det jag känner mig säker på är mina kompressionsstrumpor samt skor. I övrigt får vi se på söndag morgon.
Dagsformen är inte den bästa (just nu)
Något som är mindre roligt är att Tilde i helgen hostade och var snorig. Och tror ni inte att jag känner ett litet pirr i halsen(!) Jag boostar allt jag kan med medicin och nyttiga grejer samt försöker sova lite extra. Och idag känns det bättre än igår. Jag är fortfarande pigg i kroppen och känner mig inte sjuk (peppar peppar). Men när det bara är några dagar kvar, då är det lätt att känna av lite extra … jag är så superpepp så jag hoppas verkligen på att ställa mig på startlinjen på söndag och genomföra mitt maraton med bravur. Men är jag sjuk tänker jag inte riskera något, det är det inte värt även om det skulle kännas sjukt surt. Men nu tänker vi positivt! Klart att jag är frisk och klart att jag ska springa! Imorgon torsdag flyger vi till Paris och jag ser fram emot en intressant och härlig helg med sightseeing, fika utomhus, nya intryck, god mat, trevligt sällskap, superstor maramässa, Paris Breakfast Run och såklart Paris Marathon!
Min tänkta outfit på Paris Marathon. Hoppade de svenska färgerna denna gång och körde på min favoritkombination – rosa och svart!
Mina tankar och energinivåer pendlar som en berg-och-dal-bana en veckan innan Paris Marathon. Häng med in i min värld.
Underbart att bara få ta dagen som den kommer under påsken!
Som jag har kopplat av i påsk! Ni som följer min Instagram Stories kanske tycker jag har rört på mig en hel del, för visst har det blivit rörelseglädje. Men jag har varvat det med att ligga i soffan och bläddra i en tidning, sitta i solen (med jacka och mössa!) men med en kopp kaffe i handen, träffat släkt och vänner, promenerat långsamt med sonen på Pokémon-jakt, tagit tupplurar mitt på dagen, sorterat böcker i min bokhylla och spelat spel. Jag har haft datorn igång några gånger, men jag har knappt rört mina jobbuppdrag, även om några texter, bilder och filmer har producerats … i stort sett har jag gjort det som fallit mig in. Det som min kropp har sagt till om. För min energi har varit rätt låg. Jag har varit rätt trött efter många långa jobbveckor. Nu inför påsken var det som att luften gick ur mig. Och jag tror mig veta varför. Den laddar inför nästa helg. Jag är övertygad om att jag kommer bubbla av energi i Paris och flera gånger om dagen märker jag hur mina tankar driver iväg till mitt stundande maraton. Jag älskar detta! Pirret innan! Förväntningarna! Uppladdningen! Det fascinerar mig hur något man vet kommer att vara så extremt jobbigt, segt och tungt samtidigt är något man längtar efter. Tror att man måste ha genomfört en mara för att förstå. Lite som att föda barn. Det är svårt att beskriva, det är något som behöver upplevas. Och ur det där urtuffa, det sjukt jobbiga, de delar av loppet när hela sinnet skriker åt en att sluta för att man är uttråkad, trött och orkeslös, det är strax därefter som det blir magiskt. När målet närmar sig. Det där man har slitit så hårt för kommer inom räckhåll. När känslan av seger infinner sig. När man känner sig oövervinnerlig. När man vill skrika ut sin glädje till hela världen. När man har bevisat för sig själv att man är starkare än vad man trodde innan. När man klyver mållinjen och faktiskt vill göra om allt igen. Om än inte på samma dag …
Jag tror på varierad träning. Min tennis och min maratonsatsning är två motsatser. Men det gör att jag behåller glädjen i båda!
Jag ska springa Ultravasan 45. Helt galet? I förrgår fanns inte ens tanken på att springa ett ultralopp. Nu är jag supertaggad!
Ibland går det fort när det känns rätt. Nu är min nästa utmaning antagen. Alltså, den som kommer efter Paris Marathon. För den utmaningen ska jag klara av först … men det gäller ju samtidigt att blicka framåt. Jag har de senaste veckorna funderat, googlat och jämfört olika maror runt om i världen. Jag har hittat flera som jag gärna springer. Men de ska ligga rätt i tid och jag vill just nu inte heller resa så långt för att springa. Det vore fantastiskt roligt att springa ASICS Stockholm Marathon igen, men eftersom jag jobbar på det loppet går det tyvärr inte … då får jag leta efter andra utmaningar. Jag valde till slut mellan Reykjavik Marathon och Stavanger Marathon. Men så fick jag den oväntade frågan av min kollega Kristina igår om att springa Ultravasan 45. Och från att inte ens ha funderat på det loppet blev det snabbt en självklarhet. Klart att jag vill springa i skogen. Klart att jag orkar springa längre än ett maraton. Klart att jag vill stanna i Sverige och köra lopp. Jag slipper flyga och tidsmässigt blev det en fantastisk utmaning att satsa på i sommar.
Här ska jag springa den 18 augusti under Ultravasan 45.
Ultravasan 45 efter Paris Marathon
Så efter Paris Marathon blir det alltså Ultravasan 45, sista halvan av Vasaloppsspåret. En lång sträcka. Längre än jag någonsin har sprungit. Samtidigt tycker en del i mig att det är fånigt att ”bara” köra halva när det faktiskt finns 90-kilometer att springa också … men nej, för två dagar sedan trodde jag inte ens att jag någon gång skulle springa ett ultralopp och nu har jag redan anmält mig. Och 45 km räcker gott och väl för mig denna gång. Det gäller att trappa upp successivt. Men man ska aldrig säga aldrig. Trodde aldrig att jag skulle springa ett maraton heller en gång i tiden. Och nu har jag genomfört fem, snart mitt sjätte, och fler kommer! Har ögonen på ett lopp i november … så kanske blir det en bokning dit tillsammans med min make.
I helgen väntar Tjejmilens träningshelg ute på Rönneberga konferens. Jag är en av arrangörerna samt ska peppa de 100 tjejerna i två styrkepass. Dessutom hänger jag med på en del löpning och ser fram emot att lyssna på föreläsningar. En riktig panghelg med andra ord. Men eftersom jag vet att det kommer bli intensivt behöver jag även en stund för mig själv, och jag startade därför dagen med en lugn halvtimmesjogg. Utan musik. Utan podd. Bara med fåglarnas kvitter, morgonsolens sken och mina egna tankar som sällskap. Helt underbart. Nu är jag så redo för helgen!
Önskar dig en härlig helg! Kanske springer du ASICS Premiärmilen? Kanske drar du på dig solglasögonen och tar en promenad? Kanske googlar du fram något gott recept inför våffeldagen imorgon?
Tiden går fort när man har roligt. Och visst är det roligt att träna inför ett maraton. Klart att det även är segt, stressigt, utmanande, ont, slitigt och en massa andra känslor … men är inte resan rolig, då kanske inte en mara är ett mål för dig? Jag har 1 månad till maraton, den 8 april väntar Paris Marathon. 42 195 meter mitt i Paris. En riktig sightseeingrunda som såklart innefattar Triumphbågen och Eiffeltornet.
Jag längtar efter denna magiska känsla! När jag är hög av endorfiner och precis har genomfört ett fantastiskt lopp där kropp och sinne är starkt. Detta är min målbild i Paris Marathon.
Peppen och pirret gör sig allt mer påmint och jag är mer positivt inställd nu än för en månad sedan då jag var mitt i vabruariträsket. Nu har min kraft kommit tillbaka och träningen flyter på. Jag får till ett långpass per vecka, även om jag inte kör superlångt blir det i alla fall mellan 90 och 120 minuter. Dessutom har jag rätt hög träningsdos i övrigt och bygger en tålig kropp. För mig är detta good enough. Jag behöver inte jämföra mig med de som kör långpass på 3 timmar eller längre. Jag gör det som fungerar för mig för att fortfarande behålla glöden och glädjen.
Nytt mål i Paris Marathon
Däremot känner jag att jag vill revidera mitt mål. Jag satte tidigare ett tvådelat mål med att komma under 4 timmar och samtidigt kunna njuta under och efter loppet. Just nu blir jag stressad av tidsmålet. Jag har ingen lust att hetsa igenom mitt maraton, utan jag vill få en fin upplevelse i Paris. Det är faktiskt därför jag älskar att springa maror. Tidsmål är inte peppande för mig. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget. Men det är lätt att ryckas med av andras prat om tider. Nu formulerar jag i alla fall mitt nya mål: att ha roligt under och efter maran. Att ha en kropp som orkar och ett huvud som är piggt och starkt. Sedan om det blir en bra tid, det är en bonus. Men det är inte mitt huvudmål. Jag går igång på känslor och intryck, och det är min drivkraft framåt.
Nu ser jag fram emot fyra veckors träning för att hålla i och finslipa det sista. Jag jobbar dagligen med lätta rehabövningar för mina fötter som min sjukgymnast gav mig för några veckor sedan då en fotled har krånglat. Jag kommer fortsätta springa långpass ett par gånger till och ösa på med min övriga träning. Dessutom ser jag till att prioritera sömn och såklart äta varierat och bra.
Kläder för vinterlöpning. Så här kan du klä dig när termometern visar runt tio minusgrader och soffan lockar med sin värme … Ut och kuta! Vinterlöpning kan vara magiskt härligt. Om inte annat känner du dig grymt stark efteråt.
Är det riktigt kallt blir det isigt i ansiktet … men klä dig rätt och testa en runda ändå.
Årets första vårmånad enligt kalendern, men vårkänslorna är långt borta. Istället får jag dra fram mina varmaste träningskläder för att klara av att transportspringa till jobbet eller köra helgens långpass. Jag längtar till värmen och enkelheten. Det är lättare att träna när det bara är att dra på sig linne och tights och slippa alla lager och extra accessorarer för att täcka minsta del av kroppen som händer, fotleder eller huvud. Men, nu när det är så kallt som 8-15 minusgrader som vädret bjudit på i Stockholm och andra delar av landet (och ibland ännu kallare!) kommer här mina tips på hur jag klär mig. Bli inspirerad och sänk din egen tröskel att ge dig ut trots att kylan får dig att tveka.
Mina kläder för vinterlöpning
Närmast kroppen:
Här hamnar det vanliga oavsett årstid: trosor, sport-BH och kompressionsstumpor. Satsa gärna på trosor som går ner över rumpan ordentligt samt om du är riktigt kall av dig finns det särskilda sport-behåar med vindskydd framtill. Men ofta funkar det med en vanlig stötdämpande.
Nästa lager:
Långärmad träningströja, gärna med vindavvisande material eller något tjockare tyg, vintertights med vindavvisande tyg framtill. När temperaturen är runt nollan tar jag en tajt modell av byxa, är det kallare har jag ”tightsliknande” vinterbyxor som är något luftigare. Där hjälper luften mellan plagg och hud till att värma upp kroppen.
Ytterst:
Mössa, buff i halsen (som går att dra upp över haka och mun), vantar med två lager (så att det både är fingervantar och tumvantar i ett), löparskor anpassade för vinterunderlag.
De kallaste dagarna:
Väst som yttersta plagg utanpå jackan.
Övrigt:
Löparklocka, midjebälte för mobilen samt löparryggsäck när jag transportlöper till jobbet.
Hardcore:
Det finns andningsvärmare som en del använder för att inte dra ner för kall luft i lungorna. Det är olika hur känslig man är för detta. Jag har aldrig testat och har inte heller känt något behov. För mig fungerar det att andas ner mot min buff när det är kyligt. Och om temperaturen gick ner mot tjugo minus – då skulle jag faktiskt använda löpbandet istället.
Det ser så enkelt ut för alla som är ute och springer. Jag vill också! … Och det kan du! Här är 5 steg för dig som är nybörjare som vill komma igång med löpning. Alla har vi tagit vårt första steg någon gång. Nu är det dags för dig att haka på (om du vill).
Steg 1: Bara börja!
Löpning är underbart och ett perfekt sätt att få uppleva naturen.
Du blir inte löpare av att gå och vela fram och tillbaka om du ska börja springa eller inte. Bara börja. Riv av plåstret. Ta på dig träningskläder och ge dig ut. Rör dig framåt, börja gå och öka sedan hastigheten så att du börjar lätta från marken. Spring så länge det känns okej. 10 sekunder. 20 sekunder. Tiden är oviktig. Gå sedan en stund igen. Spring på nytt och upprepa gång på gång i 20 minuter.
Steg 2: Gör det igen!
Tänk så skönt att fly datorn en stund och ge sig ut i en doftande skog.
Förhoppningsvis gav första rundan mersmak. Genom att ta det lugnt och lyssna på kroppen och sluta när det fortfarande finns kraft kvar orkar vi göra det igen. Och målet här i början är att springa tre gånger per vecka. Lite längre springtid varje vecka, men du kan fortfarande köra på med 20-minuterspass några veckor till. Bara minska på procenten promenad och öka på löpningen under passet.
Steg 3: Hitta peppen!
Att springa backar är en favorit hos mig.
Visst är det skönt att vara ute och röra på sig? Eller? Du kanske inte har upplevt runners high än. Men det finns godbitar i din löpning du kan fokusera på mer än att det känns tungt. Le åt solen. Lyssna på inspirerande musik. Sikta mot en lyktstolpe i taget och ge dig själv en klapp på axeln när du klarar mer än du tror. Hitta peppen i din löpning! Och lyft framstegen du gör varje vecka, de ger kraft till att orka mer.
Steg 4: Sätt rutinen och trappa upp!
Kan jag kan du! Jag har inte alltid älskat löpning, jag har inte sprungit mig genom livet. Det är först senaste 10 åren som jag har sprungit regelbundet.
Nu har du börjar förändra dina träningsvanor. Håll i detta nu. Boka in träningen i kalendern varje vecka och börja utveckla din löpning. Spring intervaller, testa fartlek och var ute längre än 20 minuter. Trappa upp träningen stegvis för att leder och ligament ska hinna med. Och tänk så långt du redan har kommit!
Steg 5: Sätt ett mål med din löpning!
Att springa på semestern är en favorit hos mig och ett mål med min löpning är att ge mig förutsättningar för att kunna springa året om.
Nu är du igång med din löpning, och kanske har du redan bockat av detta femte steg. Annars är det dags nu. Sätt ett mål med din löpning. Det kan vara kortsiktiga mål eller mål som ligger några månader fram i tiden. Att klara av att springa 5 km. Att springa en mil. Kanske har du ett mål längre fram att testa en halvmara eller mara. Vad som peppar dig vet bara du, men våga sätt mål och anmäl dig gärna till ett härligt lopp som ger energi. Kanske Vårruset, Tjejmilen eller STHLM 10?
