halsa

Virgin Money London Marathon – racerapport 2017

av Terese Alvén i kategorin Löpning den

Virgin Money London Marathon innehöll allt ett bra maraton ska göra. Massor av folk på, och vid sidan av, banan. Kungligheter (!), märkliga kostymer på maskeradlöparna, illamående och en känslomässig berg-och-dal-bana. Häng med mig på mitt femte maraton!

Get going! Men det dröjde ett tag innan jag var framme vid startlinjen.

Get going! Men det dröjde ett tag innan jag var framme vid startlinjen.

Jag tycker alltid det är svårt att veta hur jag ska börja en racerapport, det hinner trots allt hända en hel del under 42 195 m, både inom en och runt omkring en. Men jag gissar att det enklaste är att börja från början, så då gör jag det.

Efter frukost med de övriga svenskarna på hotellet som skulle springa blev vi slussade i buss ut till startområdet söder om Themsen. Där fick vi hänga i det blåa området (fanns ytterligare två), dricka ännu en kopp kaffe, gå på bajamajorna (ett par gånger, ja), småprata lite och sedan dra av sig överdragskläderna och ställa sig i startledet. Vi var på startområdet i cirka 90 minuter vilket var alldeles lagom. När jag sprang i New York var vi flera timmar på startområdet bara för att alla löpare behövde vara på plats i god tid så att alla kom ut till området där starten gick. Här i London var det betydligt smidigare. Över 40 000 hade tydligen hämtat ut sin nummerlapp i år. Exakt hur många som sprang vet jag inte, men det ryktades om rekord innan start …

Starten gick klockan tio, men jag var långt bak i ledet och sprang inte över startlinjen förrän åtta minuter efter startskottet. Inte för att det gör något, tiden börjar ju inte räknas förrän jag passerar. Kroppen var pigg och jag ville springa på. Men det var galet trångt, och efter att ha gjort flera försök att zick-zacka och hitta en plats där jag kunde hålla mitt favorittempo fick jag ge mig och springa långsammare.

London kontra New York

Publiken var lika fantastisk som i New York, men jag måste säga att jag ändå tycker att det var mysigare att springa i New York och uppleva de olika stadsdelarna och deras olika charm och uttryck. Här var det ganska mycket samma och jag hade ingen koll på vilket område jag var i. Kände bara igen sevärdheterna när vi kom in mot city.

Ser ni William, Kate och Harry?

Ser ni William, Kate och Harry?

William, Kate och Harry!

Strax innan Tower Bridge sprang jag förbi några välbekanta ansikten. Så välbekanta att jag faktiskt sprang tillbaka för att ta bild. Kanske inte blev bästa bilderna, men roligt att stå ett par meter ifrån prins William, prinsessan Kate och prins Harry. De är involverade i en av välgörenhetsorganisationerna som deltog i loppet och det fanns förhoppning om att de skulle vara på plats. Men jag trodde inte att jag skulle se dem. Även i målgång stod de och hängde medaljer på löparna. Tyvärr hamnade jag i en kö någon meter bort …

Tower Bridge sprang vi över.

Tower Bridge sprang vi över.

Glad mitt i loppet! Tyvärr lyckas jag blunda på den bästa bilden Glenn lyckades ta ... får vänta in loppets bilder.

Glad mitt i loppet! Tyvärr lyckas jag blunda på den bästa bilden Glenn lyckades ta … får vänta in loppets bilder.

Energi in och ut

Men nu tillbaka till Tower Bridge, som jag passerade (se filmen på min Instagram) och strax därefter hade vi sprungit halvvägs. Kroppen mådde fortfarande bra. Jag drack vatten, någon klunk sportdryck och åt godis från publiken … riktigt bra faktiskt. Jelly beans var perfekt för små kickar när tröttheten kom. Vanligtvis när jag springer maror går jag lite när jag dricker vatten, men här fick vi flaskor med tryckkork viket gjorde att jag bara sprang, och sprang och sprang … jag sprang ända till runt 33-35 km, minnet sviker mig lite, innan jag gick några meter. Då balanserade jag på gränsen till att må illa, och var väldigt seg i kroppen även om jag konditionsmässigt knappt var andfådd.

Jag fick ingen riktig mental dipp som när jag sprang Helsingborg Marathon senast, där var jag nära att kliva av under en tid i loppet när ”allt kändes meningslöst”. Här flöt allt på även om sista milen var långt ifrån en dans på rosor. Klart att jag fick jobba mentalt, sikta mot nästa lyktstolpe, ta mig till nästa vattenstation, räkna steg och så vidare men jag kände mig hela tiden stark och visste att jag skulle klara det. Var dock nära till mina känslor. När en löpare lyfte upp sina två små barn som stod och hejade bröt nästan en tår fram. Och att få all kärlek från publiken – amazing!

Målgång!

Sista kilometern gick i slowmotion i mitt huvud, tyckte det var galet långt till 800 meters skylten, därefter 600 m och sedan vid otroligt vackra Kensington Palace där jag spurtade i mål med armarna mot himlen. Så lycklig!

Tacksam och stolt efter målgång.

Tacksam och stolt efter målgång.

Mina mål

Tiden då, ja, den landade på 4:18, och då hade jag sprungit nästan 44 km enligt min klocka, sprang visst väldigt mycket fram och tillbaka … Inte min snabbaste mara, men det var inte heller mitt mål. Mitt mål var att uppleva loppet och springa med armarna i luften och tjoa. Och det klarade jag! Mitt mål var också att springa utan att skada kroppen och att vara sugen på att springa efteråt. Och det klarade jag! Även om det blev en ytterst långsam promenad på några kilometer hem till hotellet har jag nu på kvällen strosat omkring i Hyde Park i kvällssolen och bara njutit. Det är som att min kropp inte vill vara still. Men jag tror nog att jag snart kommer somna gott … för när jag skriver detta är det kväll och även om jag studsar av energi ena minuten sköljer tröttheten över en strax därpå.

Men åh, jag är himla stolt, glad och tacksam över min kropp som tog mig igenom mitt femte maraton.

Så fin medalj!

Så fin medalj!


pilla

Grymt bra sprungit! Blir så pepp på maraspringande när jag läser så måste nästan boka in mig på att lopp snart.

Annika

Känner precis om pilla, peppen att springa (läs lunka) ett Marathon igen. I år ska vi på bröllop den 3 juni annars hade jag satsat så 2018 finns det ingen annan väg att gå känner jag nu!!

Fantastiskt lopp och en kanonfin tid.

Kommentering är avstängd.