Det blev 13 kilometer löpning efter frukosten tidigare idag. Därefter hann jag även plocka jordgubbar i landet samt springa några kortare intervaller tillsammans med Glenn (efter hans 5-kilometers runda) och barnen. Jag blir lycklig av att se barnen vilja springa med oss. Tilde och Charles vill gärna haka på när jag eller Glenn sticker iväg, nu är inte detta fysiskt möjligt riktigt än, istället springer vi tillsammans med barnen hemma på gården. Charles har hittat en runda på grusgången som han gärna springer tävling på innan det är dags att sova på kvällen.
Bilderna till detta inlägg tog Glenn på mig för någon dag sedan, han står hemma på vår tomt och tar bild när jag springer på vägen som är dold mellan fälten. Ni som följer mig på Instagram såg ett foto från dagens runda på @sparkibaken. Nu har vi däremot lämnat det underbara landet för ett par dagar, skriver detta från köksbordet hemma i stan. Behöver fixa ett par grejer, besöka några vänner och förhoppningsvis hinna med en golfrunda innan vi åker tillbaka.
Nike Women’s 10K i Stockholm var en kväll som började i kaos men slutade i vackra vyer i sommarkvällen, endorfiner och mersmak. Vi tar det från början. Under eftermiddagen var jag sjukt osugen på att springa, jag var trött, varm och inte alls pigg på att springa en mil. Som tur är har jag lärt mig att många gånger skilja på lathet och på att kroppen faktiskt är trött på riktigt. Nu var jag mest lat, och jag var övertygad om att jag skulle tagga till.
Mycket riktigt. När Malin och Anna kom och hämtade mig i en ursnygg jeep för att ge skjuts till Kungsträdgården var jag redo! Vi gick runt och tittade på träningsfesten inne i stan. Massor av tjejer minglade runt i likadana toppar för att få massage, få silverfärgade tatueringar och få en snygg träningsfrisyr. Efter att ha lyssnat en stund på Icona Pop som värmde upp löparna ställde jag mig i en lång toalettkö. Det var nu kaoset började. När vi till slut närmade oss toaletterna hade Icona Pop sjungit klart och med bara drygt tio minuter kvar till start tryckte massor av tjejer på för att gå på toa. De struntade blankt i kön och trängde sig friskt fram. Ordningsvakterna bara stod och pratade med varandra och sa ”det är kaos” utan att göra något. Vi i kön fick armbåga oss fram och jag hann in på toan, men lite irriterad var jag. Sedan skulle jag försöka ta mig in i startfållan, men ingen såg till att tjejerna i fållan tryckte ihop sig, vi var ett gäng som inte ens kom in. När starten sedan gick började alla startgrupper samtidigt, då fick vi snabbt försöka pressa oss in innan gruppen bakom hann fram till oss. Inte bästa starten helt enkelt …
Men iväg kom vi, och efter ett par kilometer började det bli lite mer yta att springa på. Jag fick dock zick-zacka förbi rätt många. Jag startade i andra startgruppen, intressant att det i gruppen framför fanns tjejer som började gå från start i princip – kanske kunde de ha startat längre bak och gett utrymme för oss som sprang? Det hade gynnat både de själva, som slapp alla som trängde sig förbi, och vi andra som hade kunnat springa mer fritt.
Stockholm bjöd i alla fall på sin allra vackraste sida. Det var magiskt att springa Södermälarstrand och se luftballonger på klarblå kvällshimmel, guldgul sol och stadens siluett samtidigt som det aprikosa tjejtåget av löpare ringlade sig fram. På Västerbron passade jag på att ta ett par bilder i farten, och jag njöt av vetskapen om att jag enbart skulle springa över bron en gång, inte två som på maran. Det gav mig lite extra kraft just igår.
Jag hade inte alls koll på klockan när jag sprang, jag försökte springa så bra och effektivt jag kunde just igår. Tävlingsnerverna var inte på topp, lite slitna fortfarande från maran även om kroppen var springduglig, den där sista växeln fanns inte riktigt där. När jag kom i mål stod klockan på 51:55 och jag var nöjd med den tiden, det var ungefär vad jag trodde att jag skulle springa på just igår.
Precis innanför mål stod Kajsa Bergqvist och intervjuade Paula Radcliffe (som jag träffade tidigare i sommar) som sprang loppet som farthållare, jag lunkade vidare, fick vatten och Gainomax och promenerade hem mot Odenplan för att inte bli kall. En riktigt härlig kväll blev det, trots lite strul i början. Men det är alla endorfiner och träningsfesten som jag bär med mig!
Sista jobbveckan innan semester! Jag kommer i och för sig jobba en del från sommarstugan med, har en del projekt som löper på, men det blir i alla fall betydligt mindre jobb än nu, miljöombyte, inga tider att passa och en massa tid tillsammans med familjen.
Startade måndagen med att ta en friskvårdstimme för mig själv i form av löpande intervaller i Hagaparken. Värmde upp med 15 minuter lugnare jogg. Därefter intervaller: Tre omgångar med 3 min, 2 min, 1 min tuffare löpning. Promenerade i 45 sekunder och joggade 15 sekunder mellan varje. Därefter joggade jag 10 minuter hem. Skönt för kroppen att få trycka till lite extra och utmana sig efter två väldigt lugna löprundor i helgen. Denna vecka väntar förresten löpartävling, springer ju Nike Women’s 10 km här i Stockholm på lördag kväll. Håller tummarna för en vacker kväll med blå himmel och kvällssol.
Helgen har haft inslag av både moll och dur, natten mellan fredag och lördag inledde vi helgen med sjukdom och fick ställa in planerna för lördagen, men efter en dag hemma i soffan där jag låg och hejade fram Kalla med ett glas ProViva mådde jag bra igen. Så bra till och med att jag var rejält löpsugen på söndagen och valde att trotsa slasket och springa en ganska lugn mil. Löpningen gav mig energi och resten av dagen lekte jag med barnen och hade besök av en annan familj,
Nu ser jag fram emot denna vecka, sportlovsvecka för många, och om ett par år hamnar vi också i den gruppen, men än så länge behöver vi inte anpassa oss till loven utan kan ta semester när vi känner för det. Och denna vecka jobbar vi på, har min bloggflytt att se fram emot samt en hel del jobb för uppdragsgivare samt att jag ska förbereda mig inför alla föreläsningar som väntar i mars, har sex stycken att se fram emot om jag inte har räknat fel …
Förra året sprang jag första upplagan av Wings for Life World Run, ett välgörenhetslopp med start i Kalmar, över Ölandsbron och sedan söderut på ön. Samtidigt som loppet springs i Sverige springer människor över hela världen samma lopp i deras länder samtidigt, så på vissa platser gick starten mitt i natten. Man springer så långt man hinner innan följebilen kommer ifatt en, då är ens lopp slut och man får skjuts tillbaka med buss. Och pengarna som samlas in – de går till forskning för de som inte kan springa.
Igår var jag på första pressträffen inför årets lopp. Vi var ett skönt gäng som fick springa med Jonas Colting på Djurgården. Loppet gick i ett makligt tempo, och under motivationssnacket innan pratade Jonas om vikten av att springa så att det är skönt i ett medelhögt tempo och så att du längtar tillbaka till löpningen. Det är lätt hänt att dundra på för hårt. Nybörjare kan börja med 9 minuter promenad, 1 minut löpning och upprepa tre gånger. Allt eftersom springer du mer och går mindre. Vips är du igång och springer för fullt.
Vackra Stockholm i kvällsmörkret.
Lite av löpningens charm är också att det kan vara lite tufft under själva passet – med vindar, regn eller tunga ben – men efteråt är känslan oslagbar. Och för de som någon gång har upplevt ”Runner’s high”, när allt känns magiskt under löpningen, då vill man bara ha mer.
Jag ser fram emot att springa i Kalmar den 3 maj. Kanske ses vi på startlinjen?
Glad alla hjärtans dag! Jag har startat dagen med en present till mig själv och mitt hjärta, en löprunda i vackert rosa morgonljus. Skönt med en kropp som kändes stark i stegen.
Nu äter jag god frukost och resten av dagen ägnas åt mina två favorithjärtan, Charles och Tilde. Först på programmet står Born to move.
TREND. Nya löparskor lanseras konstant, och en av de senaste innovationerna står Puma för. Puma IGNITE är en löparsko för maximal dämpning, energiåtergivning och hållbarhet. Skon kommer till butik i mars/april, och jag tycker dammodellen som syns på bilden ovan är snygg.
Nyligen har PUMA haft ett lanseringsevent på Times Square i New York där folk fick testa skon – och när de hade sprungit tillräckligt mycket på löpbanden – då poppade världens snabbaste man Usain Bolt fram som gubben i lådan, titta själv:
Även om jag och Glenn anmälde oss till TCS New York City Marathon för länge sedan är det först nu som det känns verkligt. Vi har precis betalat handpenning för resan och bekräftat våra startplatser för att springa i min älsklingsstad den 2 november i år. Ser fram emot en häftig upplevelse.
– 50 530 löpare kom i mål 2014 och snittiden var då 4:34
– Starten är världens mest spektakulära över Verrazano-bron
– Under ”Marathon Sunday” präglas mer eller mindre hela staden av loppet som går genom samtliga stadsdelar: Staten Island, Brooklyn, Queens. Bronx och Manhattan
– Närmare 100 000 fler löpare skulle vilja delta i loppet om det fanns plats …
Men innan det är dags att springa i New York väntar Stockholm marathon i sommar.
Lika härligt rosaröd som mina träningskläder var jag i ansiktet efter ett intervaller på löpbandet på SATS Odenplan. Efter ett par timmars jobb tog jag nämligen en träningspaus för att bli av med min ryggvärk. Hur skönt som helst. Nu är jag lite personlig, men det bjuder jag på, första dagen på mensen har jag alltid sådan mensvärk, och det som funkar bäst för mig då är att träna bort det. Ett pass på cykeln eller i springskorna och jag mår mycket bättre hela dagen. Någon annan som känner igen sig?
Idag värmde jag upp tio minuter med lugn löpning på bandet, sedan körde jag intervaller på 3-4 minuter, en minut snabb gång och en minut lätt jogg mellan varje. Tappade räkningen efter ett tag men avslutade när jag var nöjd med min träning och småjoggade fem minuter som nedvarvning.
Efter att ha vabbat, vobbat och jobbat om vartannat hela veckan när barnen har varit sjuka var det väldigt skönt – både för dem och för mig – att de idag kunde gå till förskolan. Charles var extra peppad då de idag ska på utflykt till ett museum. Själv drog jag på mig löparkläderna det första jag gjorde när jag hade vaknat, och efter frukost med barnen (Glenn är iväg och dömer innebandy och sov borta i natt) och alla morgonrutiner drog jag ut på en löprunda på stadens gator i duggregnet när barnen var lämnade på förskolan.
Det var en riktigt tipptopptur. En sådan där löprunda när kroppen känns stark, det är roligt att springa och jag fylls av ny energi för varje steg. Då jag precis har kommit igång med löpningen efter några löpfria veckor runt jul springer jag fortfarande utan min GPS-klocka och utan att sätta tidspress på mig. Jag vill bara låta kroppen styra. Idag landade det på 45 minuter inklusive några fartökningar mot slutet för att ta i det sista då jag kände att det fanns kraft kvar. Lite nedjogg, dynamisk stretch och en dusch på det och jag är nu redo för dagen fylld av endorfiner och rosiga kinder efter regnet och den kalla luften. Börjar känna mig redo att ta tag i milen igen, kanske kan få till det i helgen om vägarna fortfarande är isfria. Springer helst inte när det är halt ute, och jag springer hellre ute än på löpband, därför blir löpningen väldigt anpassad efter underlaget på vintern för min del.
