Nike Women’s 10K i Stockholm var en kväll som började i kaos men slutade i vackra vyer i sommarkvällen, endorfiner och mersmak. Vi tar det från början. Under eftermiddagen var jag sjukt osugen på att springa, jag var trött, varm och inte alls pigg på att springa en mil. Som tur är har jag lärt mig att många gånger skilja på lathet och på att kroppen faktiskt är trött på riktigt. Nu var jag mest lat, och jag var övertygad om att jag skulle tagga till.

Mycket riktigt. När Malin och Anna kom och hämtade mig i en ursnygg jeep för att ge skjuts till Kungsträdgården var jag redo! Vi gick runt och tittade på träningsfesten inne i stan. Massor av tjejer minglade runt i likadana toppar för att få massage, få silverfärgade tatueringar och få en snygg träningsfrisyr. Efter att ha lyssnat en stund på Icona Pop som värmde upp löparna ställde jag mig i en lång toalettkö. Det var nu kaoset började. När vi till slut närmade oss toaletterna hade Icona Pop sjungit klart och med bara drygt tio minuter kvar till start tryckte massor av tjejer på för att gå på toa. De struntade blankt i kön och trängde sig friskt fram. Ordningsvakterna bara stod och pratade med varandra och sa ”det är kaos” utan att göra något. Vi i kön fick armbåga oss fram och jag hann in på toan, men lite irriterad var jag. Sedan skulle jag försöka ta mig in i startfållan, men ingen såg till att tjejerna i fållan tryckte ihop sig, vi var ett gäng som inte ens kom in. När starten sedan gick började alla startgrupper samtidigt, då fick vi snabbt försöka pressa oss in innan gruppen bakom hann fram till oss. Inte bästa starten helt enkelt …

Men iväg kom vi, och efter ett par kilometer började det bli lite mer yta att springa på. Jag fick dock zick-zacka förbi rätt många. Jag startade i andra startgruppen, intressant att det i gruppen framför fanns tjejer som började gå från start i princip – kanske kunde de ha startat längre bak och gett utrymme för oss som sprang? Det hade gynnat både de själva, som slapp alla som trängde sig förbi, och vi andra som hade kunnat springa mer fritt.

Stockholm bjöd i alla fall på sin allra vackraste sida. Det var magiskt att springa Södermälarstrand och se luftballonger på klarblå kvällshimmel, guldgul sol och stadens siluett samtidigt som det aprikosa tjejtåget av löpare ringlade sig fram. På Västerbron passade jag på att ta ett par bilder i farten, och jag njöt av vetskapen om att jag enbart skulle springa över bron en gång, inte två som på maran. Det gav mig lite extra kraft just igår.

Jag hade inte alls koll på klockan när jag sprang, jag försökte springa så bra och effektivt jag kunde just igår. Tävlingsnerverna var inte på topp, lite slitna fortfarande från maran även om kroppen var springduglig, den där sista växeln fanns inte riktigt där. När jag kom i mål stod klockan på 51:55 och jag var nöjd med den tiden, det var ungefär vad jag trodde att jag skulle springa på just igår.

Precis innanför mål stod Kajsa Bergqvist och intervjuade Paula Radcliffe (som jag träffade tidigare i sommar) som sprang loppet som farthållare, jag lunkade vidare, fick vatten och Gainomax och promenerade hem mot Odenplan för att inte bli kall. En riktigt härlig kväll blev det, trots lite strul i början. Men det är alla endorfiner och träningsfesten som jag bär med mig!