Inlägg i kategorin Löpning

STOCKHOLM HALVMARATHON. Nu är det en ny dag och jag har hunnit landa lite. Vilka känslor och vilka reaktioner från kroppen efter Stockholm halvmarathon som infann sig igår.

Vi tar det från början. Då våra barn var och hälsade på mormor och morfar under helgen (med undantag för Charles Born to Move) kunde jag och Glenn helt fokusera på loppet vi skulle springa. Vi åt en ordentlig lunch och låg sedan hemma och läste och vilade. Vid halv tre promenerade vi mot Kungsträdgården där vi hade lyxen att få hänga en stund på min brors kontor. Där kunde vi lämna våra överdragskläder och gå på toaletten. Perfekt. När det var en kvart kvar till start tog vi oss till startgrupp D och hann bara stå och trängas där några få minuter innan det var dags för start.

Kroppen var stark och då det var extremt mycket folk och väldigt trångt i starten bestämde jag och Glenn oss för att köra själva redan från start. Det gick inte att hålla ihop även om jag höll mig strax bakom Glenn de första kilometerna. När vi rundade Vasaparken hade jag dock tappat honom och jag misstänkte att han nu var bakom mig. Jag öste på i bra tempo, sprang första fem på 26 min (ganska exakt samma tempo som på Tjejmilen), och jag sprang första milen på 53 min. Därefter började det ta emot lite, jag kände av mina vader och kroppen var trött, men jag hade inte ont någonstans, det var bara trötthetsont och eventuellt lite för lite vätska. Jag försökte dricka lite vatten och sportdryck på vätskestationerna, men jag valde att inte springa med vätskebälte denna gång och det är lite svårare att få i sig allt då tycker jag.

Jag fick peppande hejarop längst vägen av vänner och familj, det gav en massa energi! Tusen tack för det. Publiken är extrem viktig under denna typen av lopp och jag blir även glad av alla som står och hejar fram oss löpare – även om de inte känner oss.

Rundan på Södermalm var slitig, men helt plötsligt hade jag missat någon kilometerskylt och det var endast tre kilometer kvar. Då visste jag, detta går vägen. Jag hade inte så mycket fart men jag fortsatte springa, och väl på Skeppsbron tryckte jag på det sista jag hade. Målspurten skedde med gapande mun, mjölksyra som sprutade och med armarna i luften korsade jag mållinjen på 1:55:36. Jag nådde mitt mål och var överlycklig. Kanske mest för att jag faktiskt var i mål och inte behövde springa något mer just då …

Efter mål stod min fantastiska vän med familj, hennes fästman Konrad hade kameran med sig och tog bilder på mig – och sedan Glenn som kom in runt 8-9 minuter efter mig. Jag är grymt stolt över min man. Så kul att få följa honom i denna satsning och att göra det gemensamt, även om vi valde att springa själva loppet var för sig.

Några minuter efter mål började jag må lite illa, jag svepte en återhämtningsdryck och drack vatten, men illamåendet kom i lätta små vågor hela kvällen. Kroppen reagerade på ett helt annat sätt än när jag sprang dubbla distansen i Stockholm marathon 2009. Men då sprang jag inte heller lika fort. Efter långsam promenad hem lagade jag klyftpotatis, svampsås och kyckling till middag men varken jag eller Glenn njöt av maten. Det var knappt att vi kunde äta, men vi åt långsamt, svepte också varsin Resorb och efter en skål salta chips mådde jag som vanligt igen. Då var jag däremot så trött att jag gick och la mig.

Vilken upplevelse. Jag tog i och kämpade mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och med tanke på kroppens reaktioner efteråt blev jag fysiskt utmattad. Just nu känns Stockholm marathon rätt avlägset och ingenting jag riktigt längtar efter. Men det är några månader kvar och jag vet att suget kommer komma tillbaka. Dessutom finns mer tid att träna så jag kan vara i ännu bättre löparform då och kunna njuta av loppet och utmana mig på den sträckan tillsammans med Glenn – men gärna utan illamåendet efteråt.

Så nöjd, och lite illamående. Roligt men tufft. Berättar mer imorgon, nu har jag och Glenn lyckats få i oss lite mat och ligger utsträckta i soffan. Min tid? 1:55:36 – och jag vann över Glenn som sprang i mål strax efter två timmar.

Nu kan jag och Glenn inte förbereda oss så mycket mer, det är dags att bege oss mot startområdet nere i stan, kl 15:45 springer vi! Dagens löpoutfit ser ni på bilden, tack Adidas för att ni har sponsrat min halvmara med kläder. Midjebältet är från FlipBelt, klockan Suunto Ambit3 Sport och kompressionsstrumporna är fynd från min garderob.

Vi ses i mål!

LÖPNING. Imorgon smäller det. Då ska ett av team ”Spark i baken”:s (jag och Glenn) delmål uppfyllas, nämligen Stockholm halvmarathon. Jag har lite blandade tankar och känslor inför loppet. Jag har känt mig lite halvrisig de senaste två nätterna, men på dagarna har jag mått toppen. Tilde har varit lite snuvig och jag är rädd att en eventuell förkylning ska stoppa mig och/eller Glenn imorgon. Men än så länge mår jag fint, det har känts bra när jag har tränat och har jag samma känsla imorgon som jag har idag borde det gå vägen.

Förra veckan sprang jag i mål på Tjejmilen på personbästa (51:26) och ändå var jag lite besviken, trots att jag ser ganska glad ut på bilden ovan, tagen i Intersports tält några minuter efter målgång. Jag jobbar för att få en bättre känsla efter mål imorgon. Då vill jag bara ha en massa endorfiner och vara nöjd över min prestation. Jag hoppas komma under två timmar och komma före Glenn. Då kommer jag vara grymt nöjd. Sedan hoppas jag att kroppen känns stark och pigg och att jag slipper krampen i bröstkorgen som höll i sig flera kilometer förra lördagen. Jag siktar på att springa lite snabbare första milen och sedan sänka tempot om jag behöver, annars kör jag på så länge det håller. Har gärna mer tid att utnyttja mot slutet än att känna press att nå tidsmålet sista kilometerna … men jag känner mig själv, har jag tid tillgodo och allt känns bra kommer jag såklart satsa mer. Nåväl, imorgon får vi se. Jag tänker en hel del på loppet som ni kanske märker, och det tror jag är en bra uppladdning.

Ikväll väntar härlig kräftskiva hos fina vänner, kanske inte låter som bästa uppladdningen, men då jag inte dricker alkohol, får njuta av att hänga med vänner och jag vet att jag får sovmorgon imorgon (barnen sover hos mormor och morfar) tror jag ändå att det är bästa peppen inför prestationen imorgon.

Är det någon annan av er läsare som springer imorgon? Vad har ni för mål?

LÖPNING. Mitt sista löppass inför lördagens Stockholm halvmarathon blev tillsammans med ett gäng journalister och bloggare på ett event skapat av PUMA. Först fick vi titta på höstkollektionen och sätta på oss plagg och skor att springa i. Omedvetet hade jag lyckats pricka helt rätt med mitt nya nagellack från The Body Shop i Mint Creme, jag matchade perfekt.

Efter introduktionen av kläderna – där jag har två favoriter: dels tightsen med gummimarkeringar på insidan vilket skapar en kompressionseffekt. De är svåra att få på sig, men när de väl är på sitter de på plats, mycket sköna var de att springa i. Dels gillade jag också PUMAs löparjacka med diskreta linjer som inte gör så mycket väsen av sig i skugga, men i blixtljus (eller om solen kommer på i ett visst läge) skapas smala reflexer över hela jackan, se bild nedan när jag fotat med blixt, mycket snyggt.

När vi var klara på Löplabbet där pressträffen hölls joggade vi till Stockholm Stadion där Anders Szalkai guidade oss genom löptekniksövningar och intervaller, liknande upplägg som han körde på pressträffen för några veckor sedan, men det går inte att få för mycket av detta.

(Tack Anna-Lena/Womens Health för lån av detta fina foto!)

Med tanke på loppet imorgon och att jag redan har lite lätt träningsvärk i baksida lår valde jag att inte trycka på i intervallerna utan jag tog det rätt lugnt. Det blev i alla fall en härlig kväll i solen på Stadion. Och efter träningen joggade vi några hundra meter till en skogsdunge där PR-byrån hade dukat upp ett härligt höstbord med kantarellsoppa och matiga mackor från BROMS. En smarrig avslutning innan det var dags att åka hem.

INTERVJU. Stockholm halvmarathon är på lördag och jag ser fram emot att ställa mig på dess startlinje för första gången. En annan som ska ställa sig på startlinjen är min make Glenn. Det ska bli riktigt roligt att springa tillsammans – även om vi troligen enbart kommer springa ihop i början, sedan kämpar vi var för sig. Nästa år springer vi Stockholm marathon och denna halvmara är en del i vår satsning, ett härligt delmål att lära oss av och få kraft inför vinterns löpning.

Glenn, det är bara några dagar kvar nu – hur känns formen?
Uppåtgående. Jag känner mig väl förberedd och är väldigt förväntansfull. Det ska bli roligt att springa på lördag.

Hur har du lagt upp din träning inför loppet?
Jag har sakta stegrat upp den från början av sommaren när vi satte målet att springa maran nästa år, och halvmaran nu. De senaste veckorna har jag sprungit ett längre pass varje vecka (runt 15 km) och något kortare och intensivare. Eftersom jag inte har tränat så mycket löpning tidigare har jag behövt ge min kropp tid att komma in i löpningen. Jag sprang mitt sista långpass förra veckan och igår sprang jag sista korta passet på cirka fem kilometer.

Vad har du för mål?
Mitt mål är att ta mig runt med en skön känsla i kroppen, att inte behöva ”tvinga mig” runt. Sedan vill jag inte komma allt för långt efter min fru … Om allt känns bra siktar jag också på att komma under två timmar.

Vad kommer du springa i på lördag?
Jag väljer att springa i shorts och t-shirt om vädret tillåter. Kompressionsstumpor på benen och Adidas Adistar Boost på fötterna. Troligen blir det en keps på huvudet, vätskebälte och ett och annat sommarprat i lurarna.

Handen på hjärtat, vem tror du vinner på lördag?
Allt annat än en överlägsen seger av min fru känns som en jätteskräll, hon är en storfavorit inför lördagens lopp. Vilket också innebär att all press ligger på henne och jag kan slå ur underläge.

Tack Glenn – och lycka till på lördag! Ska bli roligt att springa med dig, är stolt över den löparresa du har gjort under sommaren. Till maran nästa år tror jag du kan bli tuff, men jag tippar också att jag vinner vår kärleksfulla kamp på lördag förutsatt att allt fungerar som det ska.

TJEJMILEN 2014. Jag var grymt taggad att springa Tjejmilen detta år. Förra året kändes formen sisådär, men när jag vaknade morgonen innan loppet var kroppen pigg och suget efter att få utmana mig på milen var stort. Jag var inte allt för tydligt med vad mitt mål var, vad jag ville uppnå för tillstånd efter mållinjen (vilket är konstigt då det är något som vi har pratat mycket om under kommunikologin i veckan), och jag fick aldrig något riktigt glädjerus efter målgång. Visst var jag glad, men jag har varit betydligt gladare och haft mer endorfiner som sprutat efter långsammare rundor. Varför det blev så tror jag har med min målsättning att göra. Jag var inte tillräckligt tydlig med vad jag ville uppnå och då visste jag inte heller om jag hade nått dit … Jag tror att jag sprang personbästa, i alla fall är det mitt personbästa på Tjejmilen, trots det var jag bara halvnöjd med tiden. Så skumt. Min officiella tid landade på 51:26.

Men vi tar det från början. Trots att jag sprang i startgrupp 1 gick det långsamt första kilometern, det var trångt och några gick redan från start vilket direkt gjorde att det blev små hopp åt i sidled för att komma fram. Men efter en bit drogs fältet ut och det blev bekvämt att springa. Jag höll bra tempo, lite snabbare än vanligt, och allt var tipptopp tills jag började få håll-känning på båda sidorna av bröstkorgen. Jag sprang och fokuserade på andningen, vägrade att gå och trots att det gjorde ont fortsatte jag. Efter ett par kilometer lättade krampen i bröstet och det kändes starkt och bra. Jag njöt av att kroppen gjorde som den skulle, försökte jobba bra med teknik och starka armar i uppförsbackar och såg till att få bra fart i nedförsluten.

Strax efter Biskopsudden visste jag att jag hade support, där stor mina föräldrar och min moster och hejade. De höll nästan på att missa mig då de inte trodde jag skulle komma så snabbt, men pappa fick ett par bilder och jag fick extra kraft av att se dem. En stund senare sprang jag förbi Hanna som brukar gå på mina cykelklasser, vi hade vinkat till varandra i startfållan och nu när hon gick lite vid sidan ropade jag ”kom igen Hanna” och hon började genast springa. Sedan möttes vi även strax efter mål och ni ser henne på bild nedan. Tack för energin!

En annan som gav energi var en tjej som några hundra meter från mål (den sista kilometern med seg backe utanför tevehuset när man redan är så trött är definitivt den tuffaste på detta lopp om ni frågar mig) hojtade till att hon precis läst ut min bok. Det gav mig också en spark i baken att orka ända in i mål, och självklart blev det en liten spurt på upploppet. Här är jag fortfarande andfådd, har fått min medalj och har blandade känslor i kroppen. Men att göra om tävlingen – det vill jag definitivt!

Efter målgång fyllde jag på med energi i form av banan och ostkaka (återkommer om den i ett annat inlägg) och så hängde jag ett tag runt omkring, och i, Intersports tält tillsammans med Lisa Nordén. Sedan blev det en lugn promenad hem, kramar av familjen och stora barnögon som beundrade mammas guldmedalj!

TJEJMILEN. För en dryg vecka sedan såg det ut så här när jag sprang långpass runt Brunnsviken. Idag verkar det bli mer mulen löpning (i alla fall om jag tittar ut genom fönstret nu). Det är först senare idag som jag ska springa Tjejmilen. Hoppas att solen tittar fram, alltid trevligare att springa då. Men oavsett väder tänker jag göra mitt bästa. Är riktigt löpsugen och har sett fram emot loppet hela veckan. Det enda jag är bekymrad över är om det är supertrångt längst vägen, ibland blir det svårsprunget i detta lopp, men jag hoppas att det ska flyta på bra. Annars är det bara att ta det för vad det är och njuta av en skön runda även om jag inte kan sikta på personbästa. Men jag hoppas kunna slå mitt rekord … vi får se som Charles brukar säga när han vill ha/göra något senare som vi säger nej till. Vi får se. Jag vet vad mitt sikte är inställt på.

Lycka till alla tjejer idag – vi gör vårt bästa efter våra förutsättningar just idag!

Jag startade dagen med en lugn löpning på åtta kilometer längst vatten och vägar i Stockholm. Det var mitt sista löppass innan Tjejmilen på lördag och kroppen kändes pigg.

Jag vet att jag har sagt det förut, men morgnar som dessa slås jag av det på nytt – så vackert det är i Stockholm. Jag älskar kombinationen av tomma gator en tidig morgon, sol som lyser upp långa skuggor, närheten till vatten och mysiga gator.

Bästa starten på dagen.

På lördag springer jag Tjejmilen tillsammans med tusentals tjejer och kvinnor i alla åldrar, kanske är du en av dem? Inne på Intersports sajt har jag gett mina bästa sista minuten-tips veckan innan loppet. Rekommenderas att läsa för alla som springer loppet för första gången eller är lite nervös för sin prestation.