Fördelen med att ställa om klockan är att vi har hunnit med mycket denna förmiddag. Efter frukost hemma drog jag på mig löparkläderna och började jogga ut mot mina föräldrar i Spånga. En något blåsig men väldigt skön runda. Gillar att springa över Kungsholmen, över Tranebergsbron fram till Brommaplan och sedan svänga av mot Spånga. När jag hade ett par kilometer kvar hann familjen som åkte bil ikapp mig. Totalt sprang jag en mil och sedan åkte vi till mina föräldrar och överraskande min pappa på hans födelsedag. Grattis fina pappa – och morfar. Älskar dig.
Löparoutfit: Tights Reebok, strumpor Gococo, skor och löparjacka Adidas.
P4 EXTRA. Igår pratade jag höstlöpning och träningskläder i P4 Extra med Lotta Bromé. Jag nämnde bland annat vikten av reflexer, ni hittar mina favoriter här, klä sig lager på lager, gärna vara lite kall i början av löprundan för att sedan få en skön temperatur under träningen samt att skydda händer och öron där mycket av värmen lätt försvinner. Vi är alla olika kalla och trivs i olika mycket kläder. Själv är jag en rätt kall person och drar gärna på mig ett lager extra, dock vill jag inte få en kokande känsla under träningspasset. Har jag smidiga träningskläder räcker det dock ofta med att öppna en dragkedja eller knöla ner en tunn jacka i en ficka för att få behaglig temperatur om jag råkar ha klätt mig för varmt.
Jag brukar säga att det inte krävs några särskilda träningskläder för att träna, sedan ger det såklart olika bonuseffekter som skönare upplevelse etcetera, men det viktiga är ATT TRÄNA. Att behöva shoppa en ny garderob innan man kommer igång behövs inte. Men om man vill kunna springa, och träna annat ute, året om vill jag slå ett extra slag för bra kläder. Tänka smart, tänka lager på lager och klä sig efter väderleken. Annars tror jag att träningen utomhus blir ett kortvarigt projekt, och målet för de flesta är att hålla igång livet ut. Och som tur är finns det numera bra träningskläder i alla olika prisklasser, så shopping till träning behöver inte bli särskilt dyrt.
Igår pratade jag om att spring under hösten i P4 Extra, återkommer om det, just nu är det verkligen fantastiskt ute. Visst kan vädret vara lite grått, men alla löv på marken och träden lyser upp med färg. Vilken lycka det var för mina barn att få springa genom detta lövhav på väg hem från förskolan igår. Senare idag hoppas jag få dra på mig löparskorna och ge mig ut.
HÄSSELBYLOPPET. Årets (kanske) sista löptävling blev en härlig upplevelse. Jag hade siktet inställt på att ta loppet som ett träningspass med lite extra tävlingspepp då jag inte hade sprungit på tre veckor. Och så blev det. Jag pressade inte på till max även om jag såklart inte småjoggade heller. Hässelbyloppet är en ganska flack och lättsprungen bana, men som i de flesta lopp är det ganska trångt i starten, i detta fall då första kilometern är ganska smal i bredd.
Kroppen kändes bra och det var kul att springa. Mina första fem kilometer var cirka en minut långsammare än vanligt när jag tävlar, jag lät det vara så och fortsatte i den takt jag höll. På slutet valde jag ändå att spurta, det är ju det upploppet är till för, och det är alltid lite tillfredsställande att springa förbi andra precis innan mål – även om jag inte har en aning om de har startat innan eller efter mig.
Av någon anledning har jag inte fått någon officiell sluttid via tidtagningen, men min klocka stannade jag på 51:23. Om det grämer mig att jag kanske hade nått mitt tidsmål under 50 minuter om jag hade pressat på lite mer? Nej, inte alls. För idag var inte mitt fokus att springa så fort jag kunde, utan att njuta av löpningen, och det gjorde jag.
Och hur gick det för Glenn? Jo, det gick kanonbra! Jag är så stolt över honom. När jag satt och åt kanelbulle, drack kaffe och tittade på löparna som kom in på upploppet susade Glenn förbi, slog personbästa och kom in i mål på 50:40. Han hade visst vilat sig i form då inte han heller hade sprungit på några veckor.
Vi var två glada (och jag ganska kall då jag väntat en stund på Glenn som startade i en senare startgrupp) typer som sjönk ner i bilen samtidigt som det började regna. När vi körde förbi några av de sista löparna som nu fick springa i rejält regn led jag lite med dem, men jag hoppas att de var minst lika nöjda över sina insatser när de kom i mål!
LÖPNING & RADIO. På söndag är det dags för mig och Glenn att springa Hässelbyloppet och jag var precis förbi Löplabbet och hämtade våra nummerlappar. Jag har sprungit det loppet två gånger tidigare, för Glenn är det första gången. När vi anmälde oss för några veckor sedan var målet att vi skulle sikta på personbästa, men vårt fokus har ändrat då ingen av oss har kunnat löpträna senaste veckorna. För mig satte först ett träningsförbud av hudläkaren käppar i hjulet, sedan blev jag förkyld. Nu siktar vi på att se tävlingen som ett bra träningspass med lite extra pepp. Sedan får vi se hur det går, jag är bara glad över att få springa igen, för det har jag saknat.
Nu ska jag äta lunch och därefter åker jag till Sveriges Radio. Idag ska jag vara med i en nystartad talkshow i P4 med ståuppkomikern Marika Carlsson som programledare. Programmet sänds 13-15 idag och jag är med någon gång strax innan två och pratar bland annat om träningstrender.
BÄSTA LÖPARVÄSKAN. Jag har länge letat efter den optimala löparväskan. Den optimala löparväskan för mig är en som sitter tätt intill kroppen så den inte skumpar när jag springer, där min mobil och mina hemnycklar får plats och där det är enkelt att ta fram mobilen för att kunna ta ett foto, byta låt eller höja musiken. Jag har testat mycket av det som finns på marknaden, vid längre pass har jag sprungit med vätskebälte som har funkat bra när jag behöver tillgång till extra vatten, men lite klumpigt blir det. Har även testat ryggsäck men det var lite för stort för mina springbehov. Senaste året har jag sprungit med midjeväskor från H&M Sport och senast KappAhl (syns här). Jag har även testat att ha mobilen på överarmen, men det gillar jag inte. Tidigare när jag hade en iPhone sprang jag ofta med mobilen i handen, men senaste månaderna har jag haft en Nokia Lumia 1020 (den gula ni ser på bilden – det var den som gick sönder i helgen :-( ) och den är snäppet större och för stor att hålla i handen. Dessutom är det inte optimalt att springa med mobilen direkt i handen.
Nu har jag sprungit några rundor (bland annat Stockholm halvmarathon) med en FlipBelt. Och jag älskar den! Bältet sitter tajt mot kroppen, nyckeln är stilla när jag springer och min stora mobil får enkelt plats och är smidig att dra fram mitt i ett löpsteg för att ta en bild. Dessutom finns FlipBelt i en massa snygga färger vilket inte är helt fel. Nu har jag bara en rosa, men vill gärna ha den gula samt en diskret svart också. Efter några rundor är jag helt kär i denna smidiga produkt och vill därför tipsa om den!
(På bilden: kläder Newline, och FlipBelt såklart.)
Nu undrar jag då vi alla är olika – hur förvarar du mobil/nycklar när du springer? Ris och ros med det sättet?
LÖPNING. Igår spelade jag tennismatch och förlorade stort. I alla fall resultatmässigt. Jag tycker ändå att vi fick till en hel del bra bollar, det var en rolig timme med mycket spring på banan. Nåväl, jag hoppas på vinst nästa gång istället även om det inte är allt att vinna.
Nu på morgonen startade jag med en lugn morgonjogg. Jag lufsade runt en halvtimme, joggade längst med Karlavägen, rundade fontänen vid Karlaplan och joggade tillbaka. Alldeles lagom för att starta upp kroppen denna söndag. Idag väntar en heldag tillsammans med mina barn och det var skönt att starta dagen med en stund för mig själv. Glenn är på väg till Varberg för att döma innebandy och jag ser fram emot en tur till lekparken efter frukost. Gäller att vara ute nu innan kylan som de varnar för ska slå till … vet inte om jag riktigt längtar efter alla kläder som ska på och av barnen då. Nu är det så smidigt med bara en liten jacka och ett par skor.
STOCKHOLM HALVMARATHON. Det är en vecka sedan Stockholm halvmarathon, och eftersom jag sprang den utmaningen tillsammans med Glenn är det inte mer än rätt att han också får dela med sig av sin upplevelse, så här kommer Glenns historia (och min hittar ni här):
”ALDRIG mer att jag springer en meter till … om det inte är så att jag är sen till något det vill säga.” Det var mina tankar när jag passerade mållinjen. Den där underbara känslan som alla lovat mig fanns inte där, i alla fall inte direkt efter målgång. Då var det bara en känsla av varför i h*lvete gjorde jag det här för, vad ska det vara bra för och så vidare.
När jag sedan såg Tess stå lite längre fram med några vänner började känsla av lättnad och glädje så smått komma smygande. Den känslan växte sedan sig allt större och större under promenaden hem, även om jag haltade kraftigt då jag var öm under höger fot. Känslan vände sedan neråt igen och slutade i ett lätt illamående med mig liggandes på golvet fullt påklädd och skulle bara ”vila lite” som jag sa till Tess.
För några år sen cyklade jag halvvättern (15 mil) utan tillräckliga förberedelser. Jag tog mig runt men även det loppet slutade med en illamåendekänsla och kramp i varenda muskel som fanns i benen. Men stoltheten över mitt genomförande kom tillslut efter tag men det tog lite tid.
Loppet i sig började så bra, kände mig lätt i stegen och första kilometern gick i min värld rasande fort men jag kunde ju inte gärna bromsa in då eftersom alla runt mig sprang lika fort. Tess sprang om mig vid första vattenkontrollen och sedan höll jag henne i synfältet fram till nästkommande vattenkontroll. Det var det sista jag såg av min otroligt duktiga fru. Jag ska erkänna att jag hade en liten förhoppning att jag skulle kunna hålla jämna steg med henne om jag bara hade en riktigt bra dag men så blev det inte kan man säga.
Något som överraskade mig var hur stressande det var att bli omsprungen av så många löpare. Jag var inställd på att göra mitt lopp men när man började bli passerad så blev den redan tunga känslan i kroppen ännu tyngre. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, speciellt inte när man inte har satt något tidsmål men det är svårt för tävlingsmänniskan i en att bara slappna av och springa. Även om jag misstänker att mina förberedelser var lite för dåliga, speciellt på tävlingsdagen. Jag åt för nära inpå starten, drack för lite dagarna innan och försökte fylla på samma dag.
Jag tror dock att min totala träningsmängd, antal pass och mil, fram till loppet var ok för att ta mig runt. Om jag kollar min träningsdagbok så hittar jag lite över 30 st löppass sedan maj och då vet jag att alla inte är bokförda. Totala längden har varit ca 232 km fördelat på pass 3-21 km. Jag hade aldrig ont i kroppen under loppet, mina benhinnor och vader som annars drar ihop sig vid löpning kändes bra. Nej, jag tror att det som var jobbigast för mig var det mentala och så klart att jag inte förberedde mig rätt på tävlingsdagen och dagarna innan.
Hur blir det nu med maran nästa år? Som det ser ut nu är jag fortfarande inte säker på att jag kommer springa den. Glädjen över att vara mål vägde inte tyngre än den känslan jag hade på banan. Förhoppningsvis så kommer detta ändras på samma sätt som halvvättern. Jag kommer fortsätta löpträna men just nu är det utan någon direkt målsättning. Jag hoppas att jag och Tess kommer att hinna med något mer pass tillsammans för det är väldigt roligt att springa tillsammans. Även om hon envisas med att stressa upp mig genom att, som hon säger ”jag ska bara köra några tempointervaller och kommer sedan tillbaka” precis när jag flåsar som mest. Men det kan jag ta så länge jag får hänga lite med henne i spåret.
LÖPNING. Efter frukost och ett par timmars jobb vid datorn drog jag på mig löparkläderna och tog en snabb 7-kilometers löprunda i Hagaparken. Jag älskar att springa i den parken, och idag skapade dimman en extra magisk miljö att springa i. Nästan lite trolskt på vissa ställen. I skuggan, och där dimman svepte in, var det kyligt och jag är glad över att jag valde dels en tunn långärmad tröja från Newline och dels en tunn löparjacka från Peak Performance. Även om jag såklart var rätt svettig när jag kom hem … se längre ner … så var det aldrig för varmt i kläderna.
Tanken med mitt träningspass var att springa efter kroppen. Ta det lugnt och göra det kroppen ville. Kändes som en bra första runda efter Stockholm halvmarathon i lördags. Det min kropp dock sa till mig var – SPRING – och SPRING FORT. Det var snabba ben idag. Underbar känsla. Efter sju kilometer med pigga ben blev det löpskolning hemma på gården innan stretch och dusch. Gissa om jag har en massa energi efter denna syrerika löptur! Det var med ett stort leende jag kom in i lägenheten igen.
STOCKHOLM MARATHON 2015. Hjärnan är bra rolig ibland. Älskar när den överraskar mig på ett positivt sätt. Förmågan att glömma (bra) smärta och komma ihåg de underbara delarna är fantastiskt. Det funkar inte alltid, vissa saker ligger och ”stör” i medvetandet längre tid, men ibland går förvandlingen fort. I lördags när jag hade kommit i mål på Stockholm halvmarathon var jag beredd att slänga in handduken i min och Glenns marathon-satsning. Springa dubbla distansen?! Inte så värst lockande, även om jag faktiskt har klarat det en gång tidigare, kändes projektet omöjligt. I alla fall omöjligt om jag ville att det skulle vara en upplevelse, inte bara pina. Men så vaknar jag upp söndag morgon och nya tankar börjar gro i huvudet. Det var ju rätt härligt att springa. Oj, så stark jag var. Publiken som lyfte fram mig. Alla pigga människor som sprang omkring mig. Sveriges huvudstad i vackert höstljus. En magisk eftermiddag på alla sätt. Hur ska jag ta mig till marathon? För jag vill dit. Det råder ingen tvekan om det. I mitt huvud började en plan ta form. Vad behöver jag (i stora drag) förbereda och jobba på för att ställa mig på startlinjen den 30 maj, känna mig stark, uthållig och helt förberedd på utmaningen.
Jag är inte intresserad av att sätta upp en orealistisk plan. Jag är inte intresserad av vilka tider andra springer på. Jag är intresserad av vad som fungerar att genomföra i mitt liv, välja hur mycket tid och energi jag vill lägga på detta projekt och genomföra denna resa för min egen skull. Och för Glenns skull såklart. Det finns en stor tjusning i att göra det tillsammans. Det stärker oss. Men, främst är det faktiskt för min egen skull. Löpning har varit något som jag har gillat att träna de senaste åren. Men jag har mest löpt för att det är skönt, en bra träningsform och för att det rensar mitt huvud. Visst har jag haft tidsmål och löpartävlingar, men jag har inte gått in för dem med hela mitt hjärta. Det känner jag att jag gör nu. Jag vill springa i mål på Stockholm stadion efter en härlig upplevelse nästa år. Visst kommer det bli slitigt, men främst kommer det bli kul. Jag vill slå min förra tid (4:45) och det vet jag att jag har alla chanser att göra. Kanske med en stor marginal. Men tiden är inte det viktigaste, det är att ha roligt på vägen och vara en del av löparfesten.
Det jag känner att jag behöver för att nå mitt mål är:
– ett långpass per vecka (längre än 10 km, stegrande under vintern, ibland kortare, ibland längre)
– ett intervallpass per vecka inkl löpskolning/löpstyrka
– styrketräning med mycket core en gång per vecka – under våren öva på att springa och dricka sportdryck på längre sträckor (gör aldrig det utom på tävling)
– under våren öva på att springa och äta på längre sträckor (gör aldrig det utom på längre tävlingar).
Så det är vad som får plats i min planering. Får jag till ett tredje löppass någon vecka är det en bonus, men med tanke på min övriga träning (spinning och tennis) är detta vad som känns rimligt och inspirerande för mig.
Stockholm marathon 2015 – jag börjar längta efter dig! (… även om jag träningsmässigt är glad att du är en bit bort)
