Första löprundan efter Stockholm marathon! Något som skiljer sig mellan min medverkan i marathon i år och när jag sprang 2009 är min mentala inställning. Förra gången mådde kroppen bra, precis som nu, men mentalt ville jag inte springa under hela sommaren efter loppet. Det var först till hösten som suget kom tillbaka igen. Nu däremot har jag knappt kunnat tänka på annat än löpning sedan i lördags. Jag har funderat på hur jag kan förbättra mitt löpsteg, hur jag vill lägga upp träningen närmsta tiden och jag vill bara springa. En väldigt skön känsla att ha, för jag ska erkänna att jag var lite rädd att jag mentalt skulle ha samma inställning som 2009, men icke.
Nu på morgonen genomförde jag mitt första löppass efter maran. Jag tog det lugnt, sprang lika långsamt som min långsammaste kilometer under lördagens lopp och jag joggade en lagom lång sträcka, 6 km blev det. Ville jag springa längre? JA. Ville jag springa fortare? JA. Men jag tog det medvetet lugnt för att testa hur kroppen mår av att springa igen. Nu gick det bra, och jag längtar redan till nästa pass som jag tänker köra i helgen.
Jag tror aldrig att jag har älskat löpning så mycket som jag gör just nu. Och jag måste säga att jag njöt rejält av att vara ute i morgonsolen på ganska folktomma gator nu på morgonen. Stockholm är magiskt under vackra sommarmorgnar. Som jag skrev tidigare i veckan springer jag nästa lopp i slutet av juni när Nike Women’s 10K intar Stockholm. Nu kunde jag ju inte springa sträckan med Paula Radcliffe i måndags, då var inte min kropp löparredo, men jag fick ett par fina bilder skickade till mig som jag gärna delar. Tänk om man hade Paulas klipp i steget!
Tycker du om brownies? Och tycker du om jordnötssmör? Då tycker jag att du ska baka ”Brownie- och jordnötssmörscheesecake” från Emelie Holms bok Sött utan vitt socker. Vanligtvis bakar jag rätt traditionella kakor och bullar samtidigt som jag tycker om att testa nya varianter. På fredag fyller jag år och jag fyller nu frysen med lite olika godsaker. Igår lagade jag dessa kakor och jag kan avslöja att smeten till brownien var galet god. Och slutresultatet blev också smaskigt – men smeten var nästan ännu godare …
Fyllning:
200 g rumsvarm färskost
1 dl osötad jordnötssmör
1 ekologisk äggula
1 tsk vaniljextrakt
½ dl agavesirap
½ dl finhackad mörk choklad, eller chokladknappar
Värm ugnen till 175 grader. Börja med botten: Smörj en bakform med smör (eller lägg i bakplåtspapper som jag gjorde). Hacka chokladen. Smält choklad och smör i en bunke över ett vattenbad, rör om ordentligt. Ta bunken från värmen och vispa i kokossocker, lönnsirap, ägg, vaniljpulver och salt med elvisp. Rör ner vetemjöl och kakao, och vänd sedan ner smeten i formen.
Fyllningen: Vispa alla ingredienser utom chokladen med elvisp. Bred ett jämnt lager över smeten i formen. Gör swirls, det vill säga slarviga cirklar, med hjälp av en kniv. Strö chokladen över kakan.
Grädda mitt i ugnen i cirka 30 minuter. Kakan ska fortfarande vara lite dallrig i mitten men fast i kanterna. Låt svalna.
Ibland går det alldeles för lång tid mellan kompisdejter och egen vuxentid med vänner. Ofta umgås vi privat med andra som har barn eller som kommer och hänger samtidigt som barnen är i rummet. Det är det som är smidigast just nu. Dagarna går i ett och många gånger prioriterar jag bort att ta en lunch eller fika med en vän trots att det kanske är precis det som jag behöver.
Denna morgon började i alla fall på ett strålande sätt med lång frukost på Pascal tillsammans med en vän – utan att våra respektive barn sprang runt benen på oss. Vi fick prata vuxenprat och fokusera på varandra. Vilken hälsokick! Vänner är viktigt och varje gång jag får möjlighet att träffa en vän önskar jag att det sker oftare, jag gillar att träna ihop, men ibland är det bästa att bara sitta ner över en god kopp kaffe och prata. Nu har jag fått energi till hela dagen. En dag som innehåller bokskrivande samt förberedelser inför en inspirationsföreläsning om träning och teknik som jag ska hålla i eftermiddag.
Varje år kommer hälsokedjan Life med sin Hälsobarometer, där de undersöker svenskarnas hälsovanor. Igår under en presentation och lunch på Villa Pauli i Djursholm fick jag (tillsammans med Malin) och ytterligare ett gäng lyssna till vad Life ser händer i hälsovärlden just nu. Även om hälsa anses trendigt så kan det egentligen aldrig bli otrendigt, det kanske mer är en nödvändig livsstil, ett permanent tillstånd och något att reflektera över om vi ska kunna leva långa liv och må bra under de år som vi lever.
Journalisten och poddaren Anna Hegestrand bjöd på en trendspaning med fyra trender inom hälsa. Jag tycker det var en bra spaning då jag själv har sett samma mönster och trender, och därför kommer kortversionen av spaningen här:
1. Insidan räknas
Fokus har länge varit på utsidan, bygga muskler och se smal ut. Nu pratas det mer om hur insidan mår. Vi tränar och äter för att må bra på insidan. Mindfulness och yoga är stort, en mindfulnessapp är en av de 10 mest nedladdade i appstore. Det råder en stor debatt om hälsohets och denna första spaning är en bra reaktion på det. Förebyggande hälsa är i centrum.
2. Digital Detox
Vi vill ”disconnect to reconnect”. Det finns en app där man genom ett klick kan ta en paus från sociala medier och samtidigt meddelas ens följare att man är på digital detox. Har vi nått gränsen i användandet av sociala medier? Allt fler studier visar hur hälsan påverkas detta leder till att allt fler vill göra aktiviteter där de är nedkopplade. Samtidigt vill vi inte vara stressade av att inte vara online konstant, personligen tror jag att det är en vanesak. Jag tar små pauser ibland, och ibland längre (även om jag tittar in och gör ett snabbt blogginlägg), och jag mår superbra av det! Efter ett tag märker man att man inte missar något viktigt, är det viktiga saker får man reda på dem i alla fall.
3. Skräddarsydd hälsa
Vi vill välja själva och styra över vår egna hälsa. Numera kan man välja glutenfritt eller laktosfritt utan att vara överkänslig mot det, många val finns på de flesta ställen. Genom Apple watch och andra devices runt handleden och i telefonen följer vi vår egna hälsa, allt från hur många steg man har tagit till hur blodtryck eller hjärtfrekvens är. Utbudet av hälsosam mat kommer att fortsätta öka och det blir allt lättare att själv göra val hur man vill leva.
4. Kvinnlig hälsa
”Strong is the new skinny” – ett uttjatat ordspråk som inte klingar så positivt i mina öron. Hälsoideal med starka kroppar kan leda till stress (och en hel del andra sjukdomar och besvär). Det är svårt att leva upp till samhällets ideal när det kommer till hälsa och träning. Kvinnor upplever många gånger ett högre tryck på sig än män, och det kommer att komma en ökad debatt kring det icke jämställda hälsosamhället. Fler produkter och tjänster nischar in sig på kvinnans behov och fler kvinnor söker lösningar på stress och trötthet.
Paula Radcliffe från Storbritannien är världsrekordhållare i marathon som hon har sprungit på otroliga 2:15:25, och 10 km har hon sprungit på 30:21(!) Igår träffade jag henne i Stockholm tillsammans med några andra mediemänniskor samt ett gäng vinnare från Stadium som hade vunnit ett träningspass med Paula. Jag önskade att jag hade kunnat springa med, vore kul att köra ett löppass med Paula Radcliffe i ett strålande Stockholm. Min kropp är däremot inte riktigt redo för det, så jag fick nöja mig med en kram och ett foto. Inte helt fel det heller.
Nike Women’s 10k Stockholm 27 juni
Helgen 27-28 juni arrangererar Nike en ”Just do it” helg i Stockholm. På kvällen finns ett 10 km löparlopp för kvinnor genom Stockholm som jag ska springa (min nästa tävling) och för de som vill träna annat än löpning går det att delta på NTC Tour, en kombination av studio sessions, högintensiv träning och unika pass. En helg full av rörelseglädje helt enkelt. NTC Tour är tyvärr slutsålt, men det finns fortfarande platser kvar till loppet för den som vill springa ihop med mig och en massa andra tjejer genom Stockholm under en förhoppningsvis magisk sommarkväll.
Var det allt? Japp, nu har man gjort det, sitt första maraton, 42.195 m i regn och blåst runt Stockholm och känslan efteråt är lite antiklimax-aktig. Missförstå mig rätt, jag är så klart väldigt nöjd med att jag över huvud taget tog mig runt, att jag sprang på tiden 4.21.58 och att jag faktiskt sprang i princip hela loppet. Även att jag så här två dagar efter inte har några större skavanker än ett lite ömmande knä och lite stela muskler är så klart något att vara glad över.
Men jag hade liksom förväntat mig mer.
Känslan innan starten var bra. Jag och Tess var nog båda lite spända för det blev nästa lite bråk om vilken väg vi skulle ta upp till starten och det är ju inget som händer i vanliga fall. Väl på plats delade vi upp oss då jag ville försöka värma upp lite för att försöka minimera ont i benhinnor och vader. Tess ville springa på toaletten, för vilken gång i ordningen vet jag inte.
När loppet väl kom igång började min vänstra häl att värka nästan direkt och jag hann bli riktigt orolig. Det var inte tillräckligt för att stanna men ändå något som påminde mig varje steg jag tog. Jag bestämde mig för att köra på och hoppas på att det skulle släppa eller bli så illa att jag inte kunde springa vidare. Nu släppte det som tur efter cirka 1,5 mil.
Upp till 2 mil var det hur kul som helst. Mycket folk, lite regn och jag hann se mina föräldrar i publiken. Jag var väldigt imponerad över hur mycket folk som faktiskt var ute och trotsade vädret. En stor eloge till alla som hejade på.
När jag sedan kom ut på Djurgården var det slut på det roliga. Dels så började det regna mer ihållande och publiken försvann nästan helt. Däremot så tycker jag att den delen av banan försvann ganska fort. Jag har hört från många att den delen brukat vara väldigt seg. Jag sprang egentligen bara och väntade på att orken skulle börja ta slut. Jag minns ju hur trött min fru var efter Djurgården när hon sprang 2009. Som tur var gick det bättre för mig.
Resten av loppet fram till 3,8 mil var mer en transportsträcka. Jag blev ikappsprungen av farthållaren för en sluttid på 3.15 som jag försökte hänga på eller i alla fall ha uppsikt över resten av loppet men det blev svårare och svårare ju mer orken tröt.
När jag sedan kom fram till Tranebergsbron stötte jag på en gammal innebandyvän som promenerade upp för bron och jag gjorde honom sällskap i ett par 100 meter. Han sprang sitt 5:e maraton och gav mig tipset att det man vinner i tid genom att springa upp för bron förlorar man i kraft sen. Naturligtvis lyssnade jag inte på det utan började springa upp för resten av bron. Gissa vem som sedan sprang om mig på Norrmälarstrand …
När jag sedan kom upp mot Centralen såg jag mina föräldrar för andra gången. Pappa berättade att Tess låg cirka 10 min framför mig. Vilket gladde mig, inte bara för att hon sprang på bra utan även för att jag trodde jag skulle ligga längre bakom henne.
The beginning of the end
Efter Centralen tog jag verkligen helt slut. Huvudet var piggt men kroppen svarade verkligen inte. När jag väl svängde in på Odengatan gick det inte fort. Jag hade hoppats på att se någon jag kände här men jag såg väldigt få bekanta ansikten under loppet. Fick höra i efterhand att det var en eller två som hade sett mig men jag måste ha haft för hög musik i lurarna eller varit för mycket i min egna lilla bubbla för att se dem.
Precis innan man skulle svänga in på vägen upp mot stadion var jag tvungen att gå. Benen orkade helt enkelt inte. Jag gick några meter innan jag kunde komma igång igen. När jag kom in på stadion ville jag verkligen öka takten men det gick inte. Kändes som att jag kröp fram medan alla runt omkring sprang ett 100-meters lopp. Jag hann dock uppfatta och uppleva hur otroligt mycket folk det var inne på stadion men inte ens det kunde hjälpa mig att öka.
Målgången var fantastisk, jag kunde äntligen sluta springa. Glädjen var total.
Efter loppet
Jag mötte Terese när hon var på väg upp från Östermalms IP huttrandes och vi bestämde att hon skulle gå före istället för att vänta på mig. När jag sedan hade forcerat trappan ner till Östermalms IP, på tal om den trappan det är här fotograferna skulle stå, inte ute på banan. Roligare bilder får man nog leta efter. Folk som hänger på räckena, går sidledes eller baklänges ner för trappan är en syn att skåda.
Jag fick min tröja, min påse med ”godsaker”. Tyvärr var värmefiltarna slut så jag fick en regnponcho som jag inte lyckades öppna vilket innebar att jag fick gå hem i regnet, blöt och skakande.
Några korta lärdomar jag lärt mig:
Förberedelser är viktigare än själva loppet.
Att minimera risken för skavsår. Jag köpte ett ”deo-stick” som heter Glide som man skulle dra ut på insidan av låren, fötterna, under armarna och på bröstvårtorna. Och det fungerade fantastiskt bra. De mest väl spenderade 150 kr någonsin. Hade inte en tillstymmelse till skavsår där jag hade dragit ut detta. Däremot glömde jag smörja mellan skinkorna och ryggslutet och där var resultatet något helt annat.
Drick och ät så mycket det bara går under loppet. Jag stannade på varje station under hela loppet och det tror jag bidrog till att jag inte tog slut tidigare. Jag hade även med mig några energigels som jag tog under loppet.
Klä dig rätt. Jag fick tips om att springa i väst (Fusion, köpt på Löplabbet) istället för jacka, jag köpte en undertröja från Adidas med lite längre armar. Plus att jag använde ett par Gococo Compression calv slevees på underarmarna, shorts från Adidas med lite glattare tyg (lite som badshorts) och Kompressionsstrumpor från Gococo och det funkade för mig. Jag kan inte tänka mig hur några av löparna tänkte eller kände när de valde att springa i linne och minimala shorts.
Stort tack till Adidas för skorna och shortsen och till GoCoco för stumporna och Calv sleevsen (ledsen om jag inte använde dem enligt instruktionerna).
Nu börjar laddningen inför NY Maraton i november. Mer inför det loppet får jag be att få återkomma med när vi närmar sig. Till dess så får jag önska er en bra sommar och lycka till med träningen.
Glenn kommer med sin marastory under dagen, själv passar jag på att svara på en kritisk läsarfråga och berätta om status två dagar efter Stockholm marathon.
På kvällen efter Stockholm marathon var jag rejält stel varje gång som jag reste mig från sittande. Särskilt vaderna tog några steg innan de kunde sträckas ut och jag funderade på hur skönt det skulle vara att gå i högklackade skor. Det gjorde jag dock inte. Istället masserade jag vaderna lite, drack vätska, åt en massa energi och försökte att ta det lugnt. Både jag och Glenn vaknade mitt i natten, kroppen var för rastlös för att sova och vi gick upp och åt en nattmacka samt drack ett glas mjölk. Ganska mysigt faktiskt. Sedan lyckades vi sova om och vakna först när barnen ville att vi skulle gå upp.
Söndagen började bra. Min kropp var rätt pigg och jag hade inte särskilt ont någonstans, på schemat stod en cykelworkshop på SATS som var obligatorisk för oss instruktörer som vill instruera i höst att gå. Anledningen är att SATS ändrar om några av cykelklasserna föra att göra det tydligare för medlemmar att veta vad de ska kunna förvänta sig av en cykelklass. Jag började gå mot SATS Hötorget men kände av ena knäet så fort jag började gå, därför blev det tunnelbana från Rådmansgatan (!), alltså en station, så kort har jag väl aldrig åkt tunnelbana förut, men idag kände jag att det var värt det just denna dag.
Att sätta sig på cykeln var riktigt skönt, det är skonsamt och det gjorde inte ont någonstans. Jag tog det verkligen superduperlugnt. Jag blev varm och fick igång cirkulationen i kroppen, men jag blev knappt flåsig och trots att jag var sugen på att trycka på lite mer gjorde jag inte det. Mitt fokus under workshopen var att ta in så mycket information jag kunde men att ta det lugnt i de praktiska momenten. Och det gick alldeles galant.
Väl hemma firade vi mors dag med fika och blommor som familjen hade köpt till mig. Jag njöt även av ett varmt bad på kvällen och somnade tillsammans med Charles strax efter åtta … var rätt trött efter en underbar helg med nya kunskaper om mig själv och härlig energi!
Nu, över till en läsarfråga jag gärna vill svara på öppet i bloggen:
Lisa:”Jag är lite nyfiken på hur du resonerar med ditt deltagande i Stockholm marathon när du är såpass oförberedd? Jag tror inte du har sprungit många, om ens något, långpass över två timmar. Du som ändå vill ge sken av att förmedla en sund bild av träning borde inse det ohälsosamma i att utsätta kroppen för en mara när du inte tränat ordentligt.”
Svar: Tack för att du så omtänksamt tänker på min kropp och vad jag förmedlar som förebild för andra. Jag håller däremot inte med dig. Jag upplever inte att jag är ”såpass oförbredd”. Visst, jag önskar att jag hade fått till några fler långpass, det blir dock inte alltid som man har tänkt och då får man göra det bästa av situationen. Jag är nöjd över att ha kört en hel del pass mellan 15 och 18 km under de senaste månaderna. Dessutom har jag löptränat 2-3 gånger i veckan, jag har kört intervaller, backe och gjort löpskolningsövningar. Jag har kompletterat med annan träning, kört spinning, tennis och styrketräning. Jag tränar oftast två timmar någorlunda i rad på fredagar (cykel + tennis) och är van att hålla igång. Jag tror det bästa är att variera sin träning, även om man såklart mest ska träna det man vill blir bra på, i detta fall löpning under lång tid.
Jag lyssnar alltid på kroppen. Hade jag skadat mig under loppet och känt att det var risk för att fortsätta hade jag brutit. Nu kändes kroppen bra, och det enda som gjorde ont var krampkänningar i benen, men inget som var ”ontont”. Visst har jag en stel och lite ond kropp nu efteråt, men jag tycker ändå att den har klarat sig bra, 4,2 mil är en lång sträcka.
Att springa Stockholm marathon är en häftig upplevelse. Det är en folkfest och det är inte minst en utmaning för att testa sina egna gränser, utmana både det mentala och det fysiska. Jag tycker inte att man ska springa loppet helt oförbredd, och har du precis börjat att springa finns det kortare lopp jag hellre skulle rekommendera som utmaning och mål i första hand. Men jag känner att jag definitivt var tillräckligt förberedd och stark för att kunna springa. Och jag är väldigt glad att jag sprang loppet, trots vädret var det en fantastisk upplevelse som jag kommer att bära med mig länge och hämta kraft från.
Vi är i mål! Jag och Glenn tog oss runt Stockholm marathon 2015 i regn och rusk. Dessutom sprang vi båda snabbare än vad vi trodde innan att vi skulle göra. Förra gången jag sprang (2009) kom jag i mål på 4:45, idag sprang jag på 4:07:20! Rätt bra förbättring. Glenn var också grym och kom i mål på 4:21:58.
Kroppen kändes hyfsad hela vägen, lite små svackor här och där, lite krampkänningar i vaderna samt några mentala utmaningar. Men jag var betydligt piggare än tidigare lopp. Värst var pissvädret, stundtals var jag rätt kall, som på Västerbron och stora öppna ytor där det blev rätt blåsigt. Stor eloge till alla er som ändå stod och hejade tappert! Ni hjälpte fram oss löpare.
Efter målgång mådde jag som sämst. Vi var rätt många i målfållan så från att ha ”spurtat” in i mål blev man stillastående i kö för att komma fram, när vi sedan började gå kunde jag knappt det. Dessutom började jag frysa rejält. Jag fick en aluminiumpåse att dra runt mig sedan började jag långsamt gå hemåt, jag hann se Glenn när han kom ut från Stadion, men jag kunde inte vänta in honom, jag hackade tänder och skakade till av rysningar. Så känslan efter loppet var inte riktigt lika härlig som år 2009.
När jag hade tagit en lång varm dusch och legat och kramat en varm vetekudde under mitt duntäcke började jag dock hitta tillbaka till normal kroppstemperatur. Nu smaskar vi salta potatischips och tar en lugn hemmakväll. Glenn har redan börjat prata om nästa lopp – han fick verkligen blodad tand. Själv behöver jag någon dag innan jag vet att jag kommer se fram emot nästa race. Det är häftigt att vara en del av Stockholm marathon! Men jag springer hellre i sol än i regn och blåst. Dock väldigt stolt över att jag inte lät vädret stoppa mig. Jag känner mig som en vinnare, och det hoppas jag att alla som sprang idag gör – oavsett hur snabbt eller långsamt det gick.
Återkommer med mer marathon-snack imorgon. Fick en fråga i kommentarsfältet jag vill svara på och så vill ni väl höra Glenns berättelse?!
På väg mot Stadion och målgång sprang jag förbi bästa vännen med hennes blivande make Konrad Karlsson, grym fotograf är han som ni ser. Han fångade precis min känsla här vid dryga 41 km.
Efter en god natts sömn vaknar jag till strålande sol och klarblå himmel. Varför kan inte starten gå nu? Efter lunch ser det väldigt mörkt ut över Stockholm. Nåväl, börjar det regna när vi väl är igång är det ändå okej. Lite jobbigare att stå på startlinjen och vara kall och blöt. När jag väl börjat att springa är det bara att fortsätta tills jag kommer i mål. Hoppas att uppleva ståpälsen på armarna och glädjetårarna i ögonen när jag närmar mig Stadion, jag kan fortfarande minnas den magiska känslan när jag kom i mål 2009. Det är fortfarande min starkaste idrottsupplevelse. Och den känslan är anledningen till att jag ställer mig på startlinjen idag.
Charles är lite avundsjuk på att mamma och pappa får springa löpartävling idag. Han är snäppet för ung för att vara med i Minimaran, nästa år kan han däremot ställa sig på startlinjen. Däremot har jag lovat honom att vi ska ordna en egen löpartävling här hemma om några dagar, han vill gärna vinna den fina pokalen som Castus budade hem till oss, Castus fruktstänger delas ut under Minimaran, så alla barn som springer får god och nyttig energi.
Nu är frukosten uppäten, alla löparkläder framplockade även om jag fortfarande är lite osäker på vilken jacka jag ska välja – en mer regntålig men inte lika skön att springa i eller en smidigare och hyfsat regnsäker? Midjeväskan från Salomon har jag i alla fall fyllt med snabb energi i form av godis och gel. Lite ResorbSport på det, skoskavsplåster från Compeed, en bandana ifall det blir kallt och en laddad mobil med nyskapad Spotifylista.
Det kommer en teambild på mig och Glenn innan vi startar, nu ska jag bocka av nästa viktiga punkt på min lista, nämligen måla naglarna!
Nu på morgonen genomförde jag mitt första löppass efter maran. Jag tog det lugnt, sprang lika långsamt som min långsammaste kilometer under lördagens lopp och jag joggade en lagom lång sträcka, 6 km blev det. Ville jag springa längre? JA. Ville jag springa fortare? JA. Men jag tog det medvetet lugnt för att testa hur kroppen mår av att springa igen. Nu gick det bra, och jag längtar redan till nästa pass som jag tänker köra i helgen.
