I helgen blir det en massa härlig rörelseglädje i form av Ramboll Stockholm Halvmarathon på lördagen samt Gen-Pep-dagen (fd Idrottens dag) i Hagaparken på söndagen. Men redan nu börjar dessutom peppen inför nästa helg. Då drar jag till England för att andra året i rad springa Ragnar Relay White Cliffs med kollegor från Marathongruppen och våra vänner.
Igår hade vi peppmöte med laget och idag testade jag och Tilde min outfit som jag springer första sträckan med. Förra året hade vi temat superhjältar på vårt lag och jag var Catwoman. I år har vi vikingatema och samtidigt som vi springer promotar vi vårt egna Ragnar Relay Lake Mälaren som kommer till Sverige i sommar. Så pepp!!!
Känner mig mer som en tjur än en viking med dessa horn på huvudet … men det ska bli skoj att springa.
Vill du se mer från vår fantastiska resa förra året – kolla här där jag har sammanfattat helgen. Ragnar Relay är ett stafettlopp med 10 personer per lag och varje person springer 3 sträckor. En gång på dagen, en på natten och en på dagen. I cirka 36 timmar håller laget på och det är alltid någon som springer. Resten följer efter i två vans. Ni får självklart följa med på äventyret digitalt nästa helg. Men först ska det bli löpning på Stockholms gator. Ser fram emot folkfesten på Ramboll Stockholm Halvmarathon imorgon!
Jag har testat hörlurarna BackBeat FIT 300 från Plantronics. De har fått hänga med på allt från Ultravasan 45 till transportlöpning och intervaller. Smidiga och sköna!
Musik är oerhört viktigt i mitt liv. När jag är ledsen, när jag är arg, när jag är stressad, när jag är glad, när jag vill dansa, när jag vill mysa … och såklart när jag vill pressa mig i träningen! Musik kan förstärka känslor och lyfta en upplevelse. Vid lugna längre löprundor eller när jag transporttränar till jobbet, då lyssnar jag helst på podd. Älskar att få höra ett samtal i öronen, att inspireras, lära mig något nytt eller bara få skratta till mitt i ett löpsteg. Men när jag ska träna tuffare – köra intervaller eller backe – då är det musik som gäller för mig.
Senaste veckorna har jag sprungit med hörlurarna Backbeat FIT 300 från Plantronics, och för mig passar de toppen. De fyller de funktioner jag är ute efter, att de knappt märks, det är enkelt att justera ljudet, de är lätta att slänga ner i väskan efter passet och de har bra ljud samtidigt som jag hör om en bil närmar sig. På vintern springer jag gärna med hörlurar som täcker öronen och samtidigt värmer men övriga årstider vill jag ha en smidigare variant. Är väldigt nyfiken på nyheten BackBeat FIT 3100 som även tar in mer ljud utifrån. Vill alltid kunna höra min omgivning för att springa säkert i trafiken.
För att orka uppför backen i mina intervaller behöver jag rivig musik som får igång mig.
Poddar och musik
Just nu lyssnar jag helst på Säker stil, Maratonpodden, Träningspodden eller Framgångspodden. Och så analyserar jag min och Annas podd såklart – så Rörelseglädjepodden får också hänga med på mina transportrundor. Och när det kommer till musik? Där är det väldigt mycket dagsform som avgör, men just schlagers, uppoppade ballader och annat trallvänligt men med lite drag i går hett i min Spotify.
Transportlöpning till jobbet – då lyssnar jag oftast på någon podcast.
En månad till Chicago Marathon. En månad till dess att jag och Glenn tillsammans ställer oss på startlinjen för att springa ihop hela loppet. Maraton får det alltid att pirra till extra härligt i magen. Men denna gång är jag lugn. Oroväckande lugn. Eller så är det erfarenheten som börjar landa i kroppen. Att jag vet att jag kan hantera ett maraton. Att kroppen pallar. Att sinnet orkar. Att viljan finns där.
Sedan kan såklart allt hända. Att jag inte är nervös gör mig nästan nervösare … som att jag tar det för givet att det ska gå bra. Så enkelt vet jag att det inte är. Allt kan gå fel. Jag kan ha en dålig dag. Kroppen kan gå sönder. En skada. En sjukdom. En jobbig mental resa just den dagen. Men jag väljer att tänka positivt. För det är så jag tar mig igenom mina lopp och utmaningar. Med ett leende. Med energi. Med glädje. Med kraft.
Jag är pepp inför Chicago Marathon. Jag är trygg i min träning och senaste tidens utmaning i form av Ultravasan 45. Innan Chicago hinner jag även med Ramboll Stockholm Halvmarathon (springer och jobbar) samt Ragnar White Cliffs i England (cirka 30 km uppdelat på 3 sträckor under 36 h). Så min största oro är att jag kanske inte är tillräckligt utvilad. Men samtidigt vet jag att min kropp brukar må bra av att hålla igång som vanligt, och sedan sista veckan skruva ner intensiteten något.
Ni får såklart följa med på min – och Glenns – resa. Så skoj att få springa ett maraton tillsammans. Det blir mitt sjunde (åttonde om man även räknar Ultravasan 45 som en maradistans) och Glenns fjärde maraton.
Nu har jag klarat av 6 maraton, och jag vill bara springa fler!
Snabba träningspass är min bästa quick fix för att få upp humöret. En skön morgonjogg, det är toppen för att sätta tonen för dagen!
Morgonjogg i krispig morgonluft.
Jag har alltid varit en morgonperson. Är som mest alert, kreativ och effektiv under dygnets första timmar. Men jag hade lättare för att kliva upp supertidigt innan jag blev mamma. Kanske för att jag då också bestämde själv när jag kunde gå och lägga mig samt sov lugnare hela natten. Numera sover mina barn rätt bra, till och från kommer någon in i sovrummet på natten, men vanligtvis sover de i sina egna sängar hela natten. Jag vaknar oftast runt sextiden, och vad passar bättre då än att dricka dagens godaste kopp kaffe, dra på mig träningskläder och ge mig ut på en sväng?
För några år sedan tränade jag nästan alltid morgontid, numera delar jag upp mina pass, vissa sker på morgonen, något annat på lunchen och ett enstaka (tennisträning!) blir på kvällen. När jag får lyxen att starta dagen med en lugn morgonjogg på 5 km i krispig höstluft. MAGISKT! Snacka om att det sätter tonen för dagen.
Att dra på sig träningskläderna och köra ett kortare pass. Det är verkligen mitt bästa quick fix för att få upp humöret och komma i balans. Även om det kan vara segt att komma iväg, när man väl har startat då är det bara att ta ett steg i taget, snart är man inne i den sköna träningskänslan.
Kvällen innan Ultravasan 45. Jag och Glenn hade en skön bilfärd hit. Vi har checkat in på Mora Hotell & Spa, hämtat nummerlapp och köpt pizza. Nu känner jag mig redo inför morgondagens lopp. Men varför känns det som jag har loser-påsen?
Blandade känslor att gå runt med påsen.
Jag fick en sådan märklig känsla här i Mora när jag hade hämtat ut nummerlappen. Lapparna lades i påsar – de som springer 90 fick en svart med siffrorna 90 på, och vi som springer 45 fick en vit. Jag vet att 45 är en lång sträcka, jag har aldrig ens sprungit så långt. Ändå känns det som att jag ska ge mig ut på något ”halvdant”. När det finns en sträcka som är längre, då är det i mitt huvud märkligt att jag springer en kortare sträcka. Känns lite B liksom … Så märkligt, det är ju inte som att jag har något att bevisa för någon annan. Och jag kommer vara sjukt stolt imorgon – och glad! – när jag kommer i mål. Men ikväll krockar känslorna lite inne i mig … trots att jag inte har något sug att springa 90 kilometer. Å andra sidan hade jag för ett halvår sedan aldrig ens tänkt springa ett ultralopp, och nu ska jag göra mitt första. Vem vet vad framtiden utvisar …
Nummerlapp och luftiga fötter.
Nej, nu ska jag ha en lugn kväll på hotellrummet. Pizza, film och vila! Perfekta uppladdningen inför morgondagen. Häng med på Instagram – sedan kommer såklart en race report, lopprapport, här i bloggen såklart!
Ska du springa ett lopp om några dagar? Kanske är det ditt första? Eller så är du rutinerad och knappt känner något pirr i magen att loppet närmar sig … det finns en mängd rutiner, ritualer(?) och sätt att förbereda sig på bästa sätt. Självklart är det viktigaste att man har gjort sin läxa hyfsat – att man har tränat. Hur mycket man har tränat, det beror såklart på vad ambitionen med loppet är. Men de sista dagarna inför ett lopp … de är viktiga både mentalt och fysiskt. Häng med så ska jag ta er med på mina rutiner.
Träningen inför ett lopp är själva basen, men förberedelserna sista veckan är viktiga.
Mina bästa förberedelser inför ett viktigt lopp!
I helgen springer jag Ultravasan 45, här är de åtgärder jag gör sista veckan. Liknande listar har jag när jag springer ett maraton eller ett annat lopp som ger mig fjärilar i magen och som är utmanande. Kanske kan du bli inspirerad till något du kan testa inför din nästa utmaning?
Snygga naglar och fina fötter – det är lite ytligt, men jag vill alltid ha nymålade naglar. På händerna är det mest för att jag ska ha något vackert att titta på under loppet och på fötterna är det en förutsättning för att minska risken för skavsår och ömmande tånaglar. Fila lite lätt, smörj in fötterna varje kväll så de inte är torra och måla tånaglarna.
Drick rödbetsjuice – rödbetsjuice kan hjälpa till med syreupptagningen, något som är viktigt för att orka springa länge. Jag dricker gärna (och äter) rödbetor sista veckan, kanske är det mest mentalt, men minsta lilla som kan göra det lättare under loppet testar jag.
Sprita händerna – jag blir nojig över att bli förkyld sista dagarna. Nu är det skolstart och mycket folk på gym och bussar, se till att sprita händerna ofta och försök att göra ditt bästa för att undvika att trängas med andra.
Magnesiumtabletter – magnesium minskar risk för kramp, och förutom att äta mörkgröna grönsaker med mer trycker jag i mig några magnesiumtabletter sista veckan för att boosta systemet lite extra.
Tvätta kläder och välj skor – du vill inte att favorittoppen ligger i tvättkorgen när det är dags att springa. Kontrollera att allt är tvättat och lägg det gärna i en separat hög så har du koll på hela outfiten.
Dra ner på tempot – den här punkten har jag svårast att följa, men det kan vara smart att dra ner både på stressande jobbgrejer och intensiva träningspass sista veckan, du ska verkligen längta efter att få ta i under ditt lopp.
Sov – jag går gärna och lägger mig tidigare på kvällarna, får till någon timmes extra sömn. Bra att tänka på sista veckan, för när det är dags för kvällen innan loppet, då kan det vara svårt att sova. Då är det bra om du redan ligger lite plus.
Tänk positiva tankar – kanske det viktigaste av allt. Känn att du kommer klara av det. Känn att du är förberedd. Njut av att få ställa dig på startlinjen och var tacksam över din kropp som klarar av de utmaningar du ställer den inför.
Min träning inför Ultravasan 45 tuffar på. Jag kan inte säga att jag har gjort så värst stora insatser, men jag har i alla fall fått till betydligt fler löprundor i Ursvik på stigarna där än vad jag skulle fått om jag inte hade ett lopp i skogen att träna inför. Då hade jag nog i vanlig ordning hållit mig på asfalt. Det är utmanande att springa upp och ner i kuperad terräng samt konstant vara medveten om var jag placerar fötterna. Stundtals får jag lyfta högre på fötterna för att inte haka i någon rot eller trilla över någon ojämnhet i underlaget. Men oj så härligt det är att vara ute i skogen och springa. Jag riktigt njuter!
I mål efter 15 km på Ursvik Extreme – jag kommer gärna tillbaka!
Träning inför Ultravasan 45
När mitt första ultralopp väntar om en dryg månad, då kan jag inte ligga på latsidan även om det är över 30 grader. Igår hade jag bestämt mig för att springa Ursvik Extreme, 15 km på en mer utmanande bana och då var det bara att genomföra. Kände mig dessutom riktigt pepp efter en vecka i skärgården. Jag hade med mig en liten vattenflaska och ett par salttabletter men jag var lite snål med vätskan …
Vatten är som godast när man tränar.
Ursvik Extreme 15 km
I åtta kilometer flöt allt på toppen, men sedan började det ta emot. Kroppen var pigg, men tankarna gick mer och mer åt att dricka vatten. Jag ransonerade och satte upp mål för mig själv, när jag kom till 10, 12 och 14 km skulle jag få ta några klunkar, men jag fick aldrig dricka mig nöjd då jag hade alldeles för lite vatten med mig. Som tur var sprang jag mest i skugga i skydd av träden, men på fälten jag sprang över stor luften stilla och svetten rann konstant. Jag gick i de flesta uppförsbackar och sprang i övrigt i det tempo som terrängen tillät, jag lät tankarna komma och gå och jag kände tacksamhet över att få vara ute och njuta av naturen på detta sätt.
Känner mig stark i skogen – både fysiskt och mentalt när jag tar mig an ett kokhett träningspass.
När jag kom i mål väntade familjen som varit en sväng förbi Mall of Scandinavia när jag sprang. De hade med sig vatten som jag bälgade mig i. Tror aldrig att vatten har smakat så gott!
Hur härligt att få slänga sig i poolen efter ett träningspass utomhus i över 30-graders värme?
Träning i hemmagymmet
Resten av dagen sprudlade kroppen av endorfiner och energi, jag var så pigg! Men idag tisdag valde jag att köra ett kortare styrkepass i skuggan och svalkan i hemmagymmet. Skön kontrast till igår …
Kort och effektivt styrkepass med tung boll och stång.
Yeay! Värmen tar ut sin rätt även om jag tränar i husets svalaste rum – hemmagymmet.
Kommer jag kunna springa hela livet eller har jag ett ”bäst före”-datum? Mina gener sätter vissa käppar i hjulet för mig och har gett mig magvärk och jobbiga tankegångar senaste dagarna.
Njut av din löpning idag! Outfit och skor: Craft Sportswear.
Hur farligt är det att jag springer så pass mycket som jag gör? Jag vet att det inte är sunt att springa en mara, men det anses hälsosamt att träna inför en mara. Men gäller det även mig med de gener jag har? Detta är frågor som har snurrat i mitt huvud senaste dagarna ihop med en olustkänsla i magen efter långa samtal med släktingar. För om jag blickar bakåt då ser jag att min farmor och min farfar, min pappa samt hans bror har (eller måste snart) opererat in en (eller två!) nya höftkulor på grund av utslitna höfter. Min kroppsform, den har jag fått från min pappas sida, och att jag också kommer få utsliten höft så småningom … det finns rätt stor risk för det. Att träna ska vara bra för kroppen, men att som jag springa mil efter mil på mestadels asfalt, det är troligen inte det bästa för min höft. Snarare kan det förvärra det hela. Och nej, jag vill inte påskynda förslitningen av höften. Samtidigt älskar jag att springa.
Mitt mål med löpningen är att springa som pensionär
Mitt mål är att kunna springa och njuta av det även som pensionär, jag blir mäkta imponerad av de 80-plus som tar sig i mål på ASICS Stockholm Marathon. Som den äldre mannen jag mötte dagen efter årets mara. Han hade en Finisher-tröja på sig och jag frågade hur han mådde. ”Jo, det känns bra, jag var ute och joggade nu på morgonen” sa han med ett stort leende innan han och frun skulle bila hem. Eller Eina, en av veteranerna som har sprungit alla lopp, hon startar varje dag med en löprunda. Tror hon är 78 år. Detta är min målbild när jag är gammal, en kropp som håller och fortfarande kan ta med mig på äventyr. Men det gäller såklart att min kropp håller för det.
En del av mig är positiv, utveckling och forskning går hela tiden framåt. Den dag det är dags för mig att byta höftkula, då kanske det inte är något problem att fortsätta springa efter rehabiliteringen? Eller så får jag helt enkelt hitta andra träningsformer, som cykling som är mer skonsamt. Och såklart styrketräning. Men visst svider det att veta att jag inte har de bästa förutsättningarna för att kunna springa längre fram i livet.
Ultravasan 45 och Chicago Marathon
Jag kommer inte göra några drastiska förändringar i min träning just nu. Har både Ultravasan 45 och Chicago Marathon som lockar i år. Däremot kan det vara bra att vara medveten om det som ligger i ens gener, vi har alla olika förutsättningar. Jag kanske börjar välja någon annan träningsform vissa dagar, att variera min löpning med annat för att hålla längre. Det gäller att vara ödmjuk och öppen och acceptera det som är. Även om det är tufft. Även om det tar emot. Även om man önskar att man var odödlig och skadefri.
En dag i taget – njut av livet nu!
Jag ser till att njuta nu. Att samla minnen från mina löprundor, uppleva folkfester och spara maraton-medaljer och springa för att jag vill och kan så länge det går. Kanske att jag till och med kommer njuta extra mycket när jag vet att det finns ett bäst före-datum? Och så är det egentligen för alla. För vi vet inte hur länge vi kan fortsätta med det vi älskar, det enda vi vet är det vi har här och nu. Att förlika sig med det och leva i nuet, det tror jag är det bästa. Sedan tar vi morgondagen när den kommer.
ASICS Stockholm Marathon 2018 blev en varm historia. Men så mycket glädje, energi och pepp. Jag fick tårar i ögonen och gåshud när jag stod uppe på Stadions tak för att filma starten. Nationalsången och jasplanen som svepte över startfältet. WOW! Kan man få bättre start när man ska ut på 42195 m runt Stockholm? Vilka hjältar alla var som sprang, och alla funktionärer som såg till att allt flöt på.
Jag och Glenn innan start.
Ja, det var rätt varmt. Det kunde jag konstatera redan när jag cyklade in till stan tidigt på morgonen. Jag var alldeles blöt av svett och var tacksam över att jag hade med mig ombyte. Men vilken vacker sida Stockholm visade sig på! Mängder av folk var ute längs gatorna, löparna såg starka och glada ut och när jag cyklade fram mellan olika delar av ASICS Stockholm Marathons nya bana under dagen – wow, det blev en helt fantastisk upplevelse. Nästan lika roligt som att springa själv …
Glenn springer in i mål!
Nu är jag superpepp på att springa mitt nästa långlopp – Ultravasan 45 i augusti och Chicago Marathon i oktober. Det är verkligen något alldeles extra att springa långt. Man igår cyklade jag istället långt och fick inspireras av andra som sprang, kanske främst min man Glenn som jag hejade extra mycket på. Han kom till slut i mål efter att ha kämpat med en del kramp i värmen, men jag upplevde ändå att han var piggare än när han kom i mål förra året. Så glad att jag har fått honom att springa maror, nu har han sprungit fyra och i Chicago, då springer vi tillsammans. Målet är att springa hand i hand över mållinjen.
Glenn mitt i loppet!
Coola starka Mikaela Larsson som vann, här är hon på Strandvägen några kilometer innan mål.
Det har varit mycket snack om värmen inför ASICS Stockholm Marathon. Nu ska jag tyvärr inte själv springa loppet utan cyklar runt för att fota, filma och skriva om det i loppets sociala kanaler. Däremot är jag glad över värmen. Visst, det är inte optimalt om man vill göra PB, men det blir mer folkfest än om det hade varit regn och rusk.
På väg mot mål i ASICS Stockholm Marathon 2015. Foto: Konrad Karlsson.
Ett regnigt och blåsigt år
Förra gången jag sprang loppet var 2015. Då var det regnigt, blåsigt, blött. Jag var inte ens glad när jag kom i mål trots att jag sprang min snabbaste mara hittills. Kroppen min, den tog hela kvällen på sig innan den kom tillbaks till normal kroppstemperatur. Nej, då är jag glad över värmen. Drick, svalka av er med duschar, spring på skuggiga sidan av vägen när det finns möjlighet till det och revidera ditt tidsmål. Njut av en fantastiskt härlig dag i Stockholm. Jag är så pepp på att heja fram alla 20 000 löpare!
Och i morgon … då får jag möjlighet att springa tillsammans med Tilde i Stockholm Mini Marathon. Så skoj med all löparglädje som genomsyrar stan denna helg!
