Jag brukar ju springa med nikeplus (alltså en sändare i skon och sedan en mottagare på iPoden så att jag kan få information om min löprunda i öronen), och nu har jag fått en ny favoritpryl. Nike har återlanserat sitt running sportband där du ser informationen på handleden. Bandet är vitt med en snygg rosa insida. Och när du inte springer kan du använda bandet som klocka om du vill. Förutom tid ser du sträcka, kalorier och hastighet. Me like! Jag älskar verkligen teknik när jag tränar. :-)
Bild från efter Midnattsloppet i lördags (jag i bakgrunden). Idag känner jag nästan också för att göra ett segertecken.
Det blev totalt sex kilometer. Kändes rätt lagom. Jag sprang de vägar jag kände för att springa och gjorde några intervaller i Humlegården och på vägen hem. Måste säga att jag ändå tror att jag är på rätt väg. Jag tar det verkligen steg för steg nu, och även om jag inte är ända framme är jag på rätt väg.
Under löpningen såg jag till att njuta av solen i ansiktet. Av grusknastret under skorna. Av svetten i pannan.
Alla har svackor ibland. Och nu ser jag till att ta mig ur min!
Sport-bh:n är på. Nu blir det löpning. Inget tvång. Bara så många löpsteg som jag känner för.
Bra musik i lurarna (har ju lovat lite musiktips i kommentarsfältet som kommer senare …) och snygga kläder. Allt för att höja motivationen och hitta glädjen i löpningen. Jag vet ju att den finns där gömd inne i mig någonstans.
På söndag ska jag vara med i min första triathlontävling. Fast det kommer att bli en riktig mjukstart. Jag ska varken simma eller cykla – bara springa. Det är nämligen en lagstafett. Och nej, jag har just nu inte några ambitioner att börja med riktig triathlon, jag gör det här för att det är en rolig grej. Men simning är inte min gren, och inte cykling utomhus i grupp heller … tur att jag får springa!
Mazda Stockholm Triathlon har olika distanser och de första grupperna startar tidigt på morgonen. Vår grupp startar 10:45.
Det ska bli kul att köra tävlingen tillsammans med kompisar! Kanske är det vad som behövs för att återfå min tappade löparmotivation?
Det här var ett av de värsta lopp jag har sprungit! Men det återkommer vi till. Vi börjar från början.
Jag startade kvällen inne i Nikes running lounge där inbjudna gäster fick mingla, lämna överdragskläder, kika på Nikes vinterkollektion, fylla på med vatten, smoothies och energi samt höra Maria Akraka ge oss några sista-minuten-tips inför loppet. Hur trevligt som helst. Energin var på topp och det var kul att se alla glida omkring i sina gröna tröjor.
Vid halv tio började vi röra oss mot startfållorna. Det duggade lite lätt, men det var nästan bara skönt. Vi värmde upp och jag stor laddad i fållan. Startskottet gick och det bar iväg. Första kilometern var det inga problem. Kroppen kändes lätt och stark. Men strax efter enkilometersmarkeringen började jag få lite krampkänningar i magen. Lite som håll fast ändå inte. Dessutom mådde inte ryggen hundra. Jag försökte ta det lugnt, för det kändes omöjligt att trycka på. Det kändes som att alla sprang om mig, och de flesta gjorde nog det också.
Det onda höll i sig i princip hela rundan. Jag blev glad när jag hörde folk ropa ”Heja Terese” på några ställen, och även om det fick upp min motivation så fick det inte bort det onda.
Nä, jag är verkligen inte nöjd med loppet. Inte ens när jag passerat mållinjen kunde jag känna något lyckorus. Och det brukar jag alltid känna vid tävlingar mer eller mindre. Tiden blev 56:17, och nä, det är jag inte särskilt stolt över. Jag får ändå vara glad att jag genomförde loppet, men jag önskar att jag hade gjort det på ett skönare sätt.
Bild lånad från midnattsloppet.com från starten 2008.
På lördag ska jag och 20 999 andra springa Midnattsloppet i Stockholm och idag ska jag hämta ut min t-shirt som fungerar som nummerlapp. Eftersom jag inte har sprungit något på några veckor på grund av resor och sjukdom så har jag inte skyhöga förväntningar på min prestation. Just nu har jag som mål att njuta av loppet och upptäcka min löparglädje igen. Det har varit lite skralt av den varan ända sedan Stockholm marathon.
Jag hoppas att regnet håller sig borta och att det blir en lika härlig folkfest som förra året.
Hmm. Apropå löparmotivation. Den här videon får i alla fall mig att längta till lördag!
Tummen upp för morgonlöpning - även om det duggar lite.
Ska man sitta instängd i ett flygplan i 2+10 timmar så är det rätt skönt att bli av med lite spring i benen innan. Därför trotsade jag det sista av nattens regn och tog en joggingrunda. Det var faktiskt riktigt skönt i regnet – som dessutom gav med sig efter en stund. Efter 40 minuters jogg så körde jag några benövningar och ett par rusher innan jag avslutade med stretch och en lång stund i badrummet för att göra kroppen redo för semester.
Nu är det frukost, sedan vigselsamtal, och därefter bär det av mot Shanghai!
Löprundan i Hagaparken var supertrevlig då jag hade grymt sällskap av Åsa. Mina löparskor kändes dock inte alls lika fräscha som Åsas sprillans nya. Dessutom hade hennes rosa detaljer vilket ju inte är fy skam.
Efter en snabb dusch sitter jag nu här med dagens första kaffe och en ostsmörgås. Gott! Nu blir det lite jobb, sedan väntar fler dejter idag. Fast de inkluderar inte så mycket träning utan mer lunch och fika.
Oj, jag var visst lite skakig på hand när jag skulle ta bilden. Hoppas att jag lugnar mig efter det att jag har druckit upp smoothien som jag sitter och sippar på just nu. (Recept: frysta blåbär, yoghurt, mjölk, chokladproteinpulver)
Om en stund ska jag iväg på en löpardejt. Det blir första löparrundan denna vecka. Det är dags att inse att höstens alla tävlingar börjar närma sig, så jag borde lägga lite mer fokus på löpningen. Kanske kan det bli någon runda i en park i Shanghai. Det skulle ju vara rätt trevligt. Åker ju dit imorrn …
När jag var liten tyckte jag att det var jättekul att få diplom och jag satte upp flera på väggen. Numera tycker jag väl inte att det är lika spännande (i alla fall inte för de diplom som jag får), men ett diplom som jag blev glad för var diplomet som kom igår om att jag har klarat Stockholm Marathon. Om det åker upp på väggen är dock en annan fråga … Däremot kommer det att hamna i en plastficka i min inspirationspärm. I den pärmen har jag även satt in en del mejl som har kommit från er läsare. Några brev som är en hel berättelse har rört mig rört djupt och det är bra läsning dagar då inspirationen tryter. Då vet man att bloggen uppskattas.
