De senaste veckorna har jag sprungit med Tomtoms gps-klocka på armen. Denna klocka har blivit en favorit hos mig. Tidigare har jag sprungit med olika Polarklockor och senaste Nikes sportklocka. Polar har jag tyckt varit bra i funktion, men jag har inte alltid gillat designen, och sådant är också viktigt. Nikes gillade jag – och det är Tomtom som har gjort tekniken i den, innan de nu har gjort en egen smidig variant.
Det jag gillar med Tomtom är att klockan är smidig på handleden, den är ursnygg och det går att köpa armband och byta utseende. Jag älskar såklart den med rosa detaljer, syns på löparbilden från igår kväll. Klockan är enkel och ger mig den information som jag är mest intresserad av när jag springer – tid, tempo och distans. Information jag även kan få via löparappar i mobilen, men det är lättare att se på handleden under träning. Till min klocka har jag inget pulsband, tycker faktiskt det är rätt skönt. Tidigare har jag tränat många pass med stort fokus på pulsen, nu springer jag hellre och låter känslan och tempot styra.
Nu låter jag kanske överdrivet positiv, men jag har letar efter en träningsklocka som passar mig länge, och denna är helt i min smak.
Jag hade mycket spring i benen under löprundan som avslutade helgen. Det blev en bra mil i perfekt höstväder i vackra Hagaparken. Sååå skönt att kroppen levererar som jag vill efter några tuffa löprundor.
Abeba Aregawi är en 23-tjej med skrattet nära till hands från Etiopien som gav ett försiktigt och ödmjukt intryck när jag träffade henne på Nikes PR-byrå en stund innan det var dags att springa igår kväll. Vi som var på plats fick spana på hennes pokal från Diamond League och lyssna till hennes dröm om att vinna OS och att hennes hittills största seger vad den i somras då hon vann VM-guld på 1500 meter.
Men när Abeba kommer ut på löparbanan försvinner det försiktiga intrycket. Helt plötsligt kommer det fram en fokuserad och snabb tjej. Galet snabb. Efter uppvärmning, löpskolning och några fartstegringar för att väcka våra kroppar var det dags att tävla mot Abeba.
Utmaningen var ett varv runt Zinkensdamm. En bana på 375 m. Jag gjorde så gott jag kunde. Tänker inte ens skylla på att jag hade ont i baksida lår. Jag kom sist i min grupp. Men vad gör det, det var en häftig upplevelse. Det är inte varje dag som man får ställa sig på startlinjen tillsammans med en VM-medaljör.
– och det bästa av allt, jag kände att min löparglädje och lättheten i kroppen är på väg tillbaka!
Direkt när jag hade vaknat imorse drog jag på mig kläderna för en löprunda. Hade hoppats på att den sega löpningen som jag har upplevt senaste veckorna skulle försvunnit, men icke. Benen var som två stockar och jag valde att lyssna på kroppen och enbart varva joggande med promenad.
Nåväl, det var skönt och mysigt med en sväng ute även om det inte riktigt blev det träningspass som jag hade planerat.
Jag har funderat mycket på löpning sedan i lördags. Det är intressant att jämföra hur upplevelse och resultat under och efter ett lopp kan vara så olika. Något jag har registrerat är att det inte är tiden i sig som avgör om jag tycker löpningen gick bra. Det är inte heller enbart känslan under loppet, om jag upplever mig stark och snabb. Det är en kombination där både upplevelse och resultat spelar en gemensam roll.
På Midnattsloppet gick löpningen smidigt, jag tryckte på och jag tyckte tempot var högt och jag trodde under loppets gång att jag skulle göra personbästa. När jag kom i mål stannade klockan några sekunder ifrån PB, på fel sida, och det blev en krock i mitt system då jag trodde jag sprang snabbare än resultatet visade. Därför var jag besviken efter målgång trots att löpningen var bra och jag sprang mitt snabbaste lopp i år.
I lördags på Tjejmilen var varje steg tungt och jag upplevde att jag slet för att ta mig framåt. Jag tyckte löpningen gick otroligt långsamt och allt eftersom kilometerna tickade förbi släppte jag fokus på att få en bra tid, ville bara komma i mål. Klockan stannade en dryg minut långsammare än under Midnattsloppet. Men min känsla var snarare att det var 5-6 minuter långsammare. Denna gång blev jag positivt överraskad av resultatet, och blev glad att jag fick en hyfsad tid, men jag var inte nöjd över hur det kändes längst banan.
Vad vill jag nu få ut av detta? Jo. Dagsformen är väldigt avgörande. Jag var inte i sämre form generellt sätt på Tjejmilen än på Midnattsloppet. Däremot hade jag inte fått optimalt med sömn och vätska och jag hade stressat mycket dagarna innan. När jag instruerar mina cykelklasser pratar jag mycket om dagsform, att deltagarna ska känna hur de mår idag och göra det bästa därifrån. Ibland är det bra att påminna sig om det, att inte vara för hård mot sig själv och kanske reflektera över VARFÖR inte det resultat man eftersträvar kom just idag.
En annan viktig sak är att sätta realistiska mål som är peppande för just dig. Jag hade som mål att springa milen under 50 minuter i år trots att jag som snabbast sprungit på 52:02. Och visst vore det en kick att springa under 50, jag tror verkligen inte att det är en omöjlighet för mig. Men om jag ska vara helt ärlig så är inte tiden det viktigaste för mig. Jag vill även njuta av löpningen och ska jag klara av att springa snabbare och ändå njuta behöver jag mer variation i min löpträning, tuffare pass och mer styrketräning. Just nu lägger jag inte ner allt det som krävs för att komma dit. Har funderat om jag har satt mitt tidsmål för att jag tror att andra förväntar att jag ska klara det? Målsättningen har inte landat helt i min kropp och det tror jag är den största anledningen att jag inte har tagit mig dit. Jag har aldrig triggats av att ha koll på exakta kilometertider etcetera. Löpningen är så mycket mer för mig. Det är en paus från småbarnslivet, en stund i naturen och ett sätt för mig att bli av med stress, ha roligt och låta tankar och funderingar komma och gå i huvudet. Kanske ska jag låta det vara så.
På Midnattsloppet hade jag en härlig löparupplevelse men blev besviken på klockan. På Tjejmilen var det tvärtom. I alla fall var det mina första reaktioner efter loppen. Med lite perspektiv på det hela är jag ändå väldigt nöjd över båda loppen. Jag gjorde det bästa efter dagsformen, fick vara med på två löparfester och lärde mig nya saker om mig själv att ta med i min fortsatta träning. Jag kommer fortsätta sikta under 50 minuter, men det är inte det viktigaste för mig – och har jag bra känsla under ett lopp eller träningspass ska jag inte bli besviken om klockan inte visar det jag hoppas.
Mina tre tips till dig:
– lyssna på kroppen och hur dagsformen är och gör ditt bästa därifrån
– sätt mål som är inspirerande och realistiska för dig, gör det du vill och inte det du tror förväntas av dig
– går inte allt som du vill, reflektera över vad anledningen kan vara och var ändå nöjd över att du har lärt dig nya saker om dig själv och din träning så att du kan förändra eller tänka om och bli nöjdare nästa gång.
Tjejmilen var varm idag. Galet varm om ni frågar mig. I alla fall var det så min kropp uppfattade loppet. Tycker inte att jag brukar ha några problem att springa i varmt väder, men idag var det inte min dag. Jag var konstant törstig och var kokhet i ansiktet en bra stund efter målgång. Känslan under loppet var inte min bästa. Det var trångt och jag fick springa fram och tillbaka för att kunna ta mig framåt. Mina ben var sega och tunga.
Jag kom i mål på 53:32, en sämre tid än Midnattsloppet, men min känsla under loppet var att jag sprang ännu långsammare, så jag blev ändå rätt nöjd. Inte mitt bästa lopp, men jag blev i alla fall glad av folkfesten innan och efter löpningen.
När jag kom hem sa mormor till Charles att han skulle säga ”grattis mamma” när jag visade honom medaljen (som han blev imponerad av). Då säger sötungen ”Grattis mamma på födelsedagen”. Barn är verkligen underbara. Tror de har haft ganska många födelsedagsfirande på förskolan senaste tiden, så i hans värld är det endast då man säger grattis.
Jag fick en ”Run Fast”-t-shirt från Intersport, men det var inte ett budskap som min kropp tog till sig idag.
En joggingtur på totalt fem kilometer tur och retur njöt jag av i eftermiddagssolen när jag skulle hämta ut startbeviset till Tjejmilen. Benen var betydligt piggare än förra löprundan vilket känns positivt inför lördagen.
När jag sedan kom hem stack jag och Charles ut på gården för att spela fotboll och jaga varandra. Vi sprang och skrattade ända tills Glenn kom hem från jobbet. En bra avslutning på mitt träningspass!
Nej, det var inte skönt att springa idag. Trots att jag vilade från träningen igår och jag ville springa var benen tunga och varje steg, varje kilometer, kändes son en utmaning. Trots allt sprang jag en mil, det fick bli träning i att jobba med viljan och träna trots att det är segt. Vi har alla dippar, dagsformen är inte alltid på topp, och jag har hellre dippen denna helg än nästa då jag ska springa Tjejmilen. Då hoppas jag på pigga starka ben igen!
Snygg klocka från TomTom som satt fint på handleden. Fanns även en modell med rosa detaljer som jag suktade lite efter …
Tidigare idag joggade jag och Tilde (som fick åka i min löparvagn Chariot CX1 för första gången) till Rålambshovsparken för att möta upp ett gäng som skulle få testa nya multisportklockor från TomTom och springa med Rubin McRae och Malin Ewerlöf.
TomTom har tidigare stått för tekniken i Nikes löparklockor, men nu kommer de med en egen variant – dels en för löpning och dels en för multisport som förutom löpning funkar fint vid simning och cykling. Förutom att funktionen är viktig tycker jag att en klocka måste vara både snygg och skön för att jag ska använda den under träning, och det tycker jag att TomToms klocka är. Den är relativt tunn, har en stor och tydlig display och är lättnavigerad med enbart en stor knapp.
Jag ska springa mer med klockan i höst för att kunna utvärdera den, men första intrycket efter morgonens löparträff var positivt.
Tilde fick åka i löparvagnen Chariot CX1 för första gången. Gick bra tills hon blev för trött och ville sova …
Om två veckor är det dags för Tjejmilen som jag springer tillsammans med Intersport. Tjejmilen är min sista löpartävling för i år. Jag har funderat på om jag ska springa halvmaran eller Hässelbyloppet, men höstens helger är redan väldigt uppbokade för mig och Glenn och jag vill inte boka upp ytterligare en dag för ett lopp. Därför väljer jag att satsa på Tjejmilen innan jag under vintern lägger om fokus mot Stockholm marathon.
Jag har sprungit Tjejmilen några gånger tidigare. Ni som har läst min bok Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild vet att Tjejmilen var den första löpartävlingen som jag sprang. Då var mitt mål att springa minst fem kilometer i sträck och sedan varva gå och jogg resten av vägen. Men tack vare känslan under loppet sprang jag från start till mål och gick in på en dryg timme. Jag var otroligt stolt och glad över den insatsen och jag kommer fortfarande ihåg att jag kände mig som loppets vinnare. Jag hade faktiskt segrat över mina egna förväntningar.
I år är mitt mål att definitivt springa under 52 minuter, men jag siktar på att försöka komma under 50 minuter. En gräns som jag länge har velat komma under och kommer göra mitt bästa för att få samma känsla efter målgång som första gången jag sprang. Jag vill vinna mitt lopp och jag vill nå mitt mål. För att ta mig dit hinner jag med några löppass till och håller jag mig frisk borde jag ha en bra chans. Motivationen finns i alla fall och det är ett viktigt verktyg när man ska utmana sig.
