Vad inspirerar dig i en blogg – och finns det något som skapar ångest, i så fall vad? Kom igen nu, dela med dig av dina tankar i mitt kommentarsfält så hjälper du mig med en föreläsning jag håller på att förbereda. Det blir tråkigt att bara ha med mina åsikter, jag vill veta vad mina kära läsare tycker och tänker om hur bloggar som ni läser påverkar er.
Jag sov knappt någonting i natt, och varje gång jag väcktes av Tilde var jag galet trött. Tur då att jag startar den här dagen med lite smink (med betoning på lite – syns knappt på bilden) i ansiktet för att strax bli fotograferad och intervjuad till en tidning. Förhoppningsvis kommer jag se pigg och alert ut på bilderna.
Senare idag väntar ett möte angående Fazer Blogger Boot Camp, en telefonintervju med ytterligare en tidning och så hoppas jag på att hinna med en träningsrunda på cykeln här hemma innan det är dags att hämta Charles på förskolan.
Jag har spelat in filmerna när jag var gravid med Tilde. Foto: Johan Rosén
Jag startar veckan med att berätta om ett roligt projekt som jag har jobbat med sedan i somras och som nu har premiär. Shapy är en sajt som erbjuder streamad gruppträning för hemmabruk, och i samarbete med dem har jag skapat sajten BEJPY.SE med träning för gravida och nyblivna mammor.
Bejpy.se är streamad träning anpassad för gravida och nyblivna mammor. Träningen är enkel, effektiv och rolig. Träningen är smidig att utföra hemma och det går bra att pausa mitt i träningen om bebisen vaknar. Kanske bebisen även vill vara med och träna? Träningsfilmerna är korta och går bra att träna endast en åt gången eller flera efter varandra de gånger man har extra mycket tid. När du inte har tid, lust eller möjlighet att ta dig till gymmet, låt gymmet komma till dig. Med Bejpy.se kan du träna hemma hur ofta du vill, var du än befinner dig och när det passar dig bäst.
Foto: Johan Rosén
SATS har gjort en make-over på sin medlemstidning SATS Magasin, och i nya numret som precis ramlat ner i brevlådan finns en kort intervju med mig om gruppträning och om bloggande. Fotot är taget första gången som jag satt på en cykel efter förlossningen.
Man kan inte tro det när man ser bilden, men ni ska veta vilket jobb det var med den stora frigolitfemman som cyklar bakom mig. Fotografen provade otaliga positioner för den innan han blev nöjd.
Skärmdump Betsson.
Imorgon kväll ska jag till Café Opera och mingla med andra bloggare under Finest Awards där jag är en av de nominerade till årets träningsblogg. Nyss fick jag ett mejl av Betsson att jag är en av lågoddsarna, alltså en av de som tros ha störst chans att vinna. Spännande!
Självklart hoppas jag på vinst, men annars tror jag att PT-Fia vinner som också har låga odds, och det får hon gärna göra då hon är en inspirerande tjej, och jag är glad att hon precis som jag är en syster i BABY-nätverket.
Bild lånad av Fia från när hon och jag testade Ruffie för några år sedan.
Idag är det premiär för Provivas omgjorda sajt samt lansering av deras app Proviva Mage+. Jag är glad över att vara en av tre ambassadörer som ska inspirera till ett hälsosamt liv genom film- och blogginlägg inne hos Proviva under året. Annette Lefterow skriver om balans för kropp och själ, Jacob Wismar om mat och jag om motion.
Självklart kommer min blogg Spark i baken ligga kvar här och fortsätta precis som vanligt. Mitt samarbete med ProViva ger mig möjlighet att kunna inspirera fler till en hälsosam vardag.
I senaste numret av iForm som precis har landat i butik finns en trevlig intervju med mig om min bok och min före detta ätstörning. Fotona i tidningen är tagna av fotograf Jane Haglund.
(OBS – långt inlägg) Det har tagit ett tag att skriva ner berättelsen om Tildes förlossning. Kanske för att jag upplevde den som smärtsammare än när Charles föddes, eller bara för att jag har haft fullt upp i januari. Men nu är det dags. Innan jag födde Tilde liknade jag förlossningen med ett maraton. Och det blev en form av maraton som sträckte sig över flera dagar, som krävde energi och fokus. Det startade segt och långsamt, kroppen tog gott om tid på sig för att orka hela vägen, och mot slutet blev det en spurt in i mål. Det här är min förlossningsberättelse. Vill gärna dela med mig av den då jag själv älskar att läsa andras upplevelser. Är du inte nyfiken – eller tycker det är obehagligt att läsa om förlossningar, hoppa över att läsa detta inlägg.
Dagen innan julafton hade jag en hel del regelbundna värkar. De gjorde inte särskilt ont, men jag kände att de kom och gick frekvent under hela dagen. Nu trodde jag att förlossningen var på gång eftersom jag inte hade några kännbara värkar med Charles förrän samma dag som han föddes. Men jag hade fel. Värkarna försvann dagen efter och sedan var det lugnt. Ingenting hände. Förlossningsdatumet (julafton) kom och gick.
Fredagen den 28 december var jag hos min barnmorska på Mama Mia och jag bad henne göra en hinnsvepning. En hinnsvepning kan göra ont men ska öka sannolikheten att förlossningen startar inom 48 h. När barnmorskan undersökte mig upptäckte hon att jag var öppen 4 cm och att cervix i princip var utplånad. Det var antagligen detta min kropp sysslat med den 23 december. Barnmorskan var väldigt tydlig med att ”här blir det bebis snart”, och går vattnet skulle det gå riktigt fort. Hon tyckte vi skulle åka hem och förbereda oss. Förväntansfulla åkte vi hem, gjorde klart det sista av vår packning och Glenn körde ut Charles till mina föräldrar. Lika bra att han åkte dit eftersom förlossningen snart skulle ske.
Men, det blev ingen förlossning. Däremot blev jag riktigt förkyld, de två nästkommande nätterna vaknade jag skakandes med feberfrossa. Med facit i hand var det skönt att förlossningen inte satte igång just nu. Det hade jag knappt orkat med.
Först på tisdagen, den 1 januari, började jag på nytt känna frekventa värkar, men precis som förut gjorde de inte särskilt ont. Vi var ute hos mina föräldrar och lekte med Charles och efter middagen ville jag åka in till BB. Jag var trött på att vara gravid och ville bli undersökt för att se om jag hade öppnat mig mer. Jag hoppades också att de kanske kunde sätta igång mig genom att sticka hål på hinnan så att vattnet skulle gå.
Inne på Danderyds BB stannade mina värkar av och undersökningen visade att jag endast var öppen drygt 5 cm, så det hade inte hänt så mycket sedan hinnsvepningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, men jag ville så gärna föda barn att vi valde att stanna med förhoppning om att vattnet skulle gå. Det blev ett par timmar inne i förlossningsrummet guppandes på en pilatesboll, lyssnande på podcasts samt knaprande på energi i form av nötter, mörk choklad och gröna russin.
Vid halv tolv på natten kom barnmorskan in för att sticka hål på vattnet. Och nu gick det fort. Värkarna kom igång ordentligt, Glenn satte på mig min TENS-apparat på ryggen för smärtlindring och jag använde lustgasen flitigt. Nu började värkarna kännas rejält. Ett par minuter innan klockan slog ett på natten satte mina krystvärkar igång och efter en kvart med extrem smärta föddes Tilde skrikandes med ansiktet uppåt istället för neråt till tonerna av Loreens Euphoria. En fantastisk låt som numera betyder ÄNNU mer för mig.
25 minuter innan Tilde föddes andades jag lustgas i varje värk.
Jag upplevde att denna förlossning gjorde mycket ondare än min första. En anledning tror jag är att jag under Charles förlossning hela tiden var ett steg längre bak i huvudet än vad förlossningen var, så jag blev överraskad att det gick fortare än vad jag trodde. Denna gång var det tvärtom, jag låg ett steg före i huvudet och trodde hon var mer ute än hon var. Dessutom fick jag ingen bra feedback från barnmorskan under förlossningen. Jag hade behövt höra ”nu är det snart klart”, ”i nästa värk kommer huvudet”, och jag vågade inte heller fråga när jag låg och krystade då jag var rädd för att bli besviken om hon skulle säga att det var längre kvar än vad jag trodde. Ytterligare en anledning kan vara att hon föddes med ansiktet uppåt, då blir tydligen omkretsen större och risken att spricka är större (men det gick som tur var bra).
Lyckan av att få upp sitt lilla barn på bröstet och se henne för första gången är fantastisk – och går inte att beskriva i ord. Jag gick från smärta till lycka på nolltid. Jag var beredd på att se någon som liknade Charles mer, men den enda likheten mellan dem var hårfärgen – de har båda fötts med mycket svart hår på huvudet. I övrigt var Tilde en helt annan bebis och jag och Glenn njöt av den första magiska stunden med vår andra bebis.
När Charles föddes började ett helt nytt liv för mig och Glenn. Att gå från noll till ett barn var en omvälvande upplevelse med dalar och toppar. Med Tilde var det inte samma förändring. Istället kändes det bara så självklart. Vi var redan mamma och pappa och nu fick vi ytterligare någon att älska. Det var som att Tilde redan hade en självklar del i vår familj – vi hade bara väntat på att hon skulle komma. Hjärtat inne i kroppen växte och jag sköjldes över av kärlek till både Charles och Tilde.
Över en månad har nu gått sedan Tilde kom till världen. Jag känner lycka och tacksamhet varje dag – samt en hel del frustration när Charles är trotsig och när Tilde inte finner ro. Men det är härligt att se att trots en del (eller ganska mycket) kaos hemma när Charles är avundsjuk och vill ha mer av min uppmärksamhet så är Charles ändå fascinerad av Tilde, håller hennes hand när hon gråter och frågar alltid efter henne när han inte ser var hon är. Charles kallar Tilde för sin bebis och han är mäkta stolt när jag hämtar honom på förskolan och han kan visa henne för sina kompisar – som han inte låter komma nära henne. Charles vill skydda henne och ha henne för sig själv.
Mitt mammahjärta svämmar över när jag ser Charles och Tilde tillsammans. Att få ett syskon är såklart lika spännande som att bli förälder. Ytterligare en familjemedlem att älska.
Det känns som en evighet sedan som jag senast besökte SATS, men egentligen var det bara några veckor sedan. Den 28 december körde jag mitt sista träningspass innan förlossningen. Men eftersom det har hänt så mycket i mitt liv sedan dess känns det som längre tid än enbart en månad.
Igår kväll var det däremot inte träning som stod på schemat utan en plåtning. Jag fick i och för sig sitta och trampa på en spinningcykel en stund, men att trampa och le mot en kamera blir inte riktigt träning. Men åh – vilken mersmak jag fick. Längtar efter att snart hoppa upp på sadeln på riktigt och köra igång med klasser igen.
På mig under plåtningen hade jag ett ursnyggt linne och tights från Röhnisch vårkollektion.
Jag med Tilde i magen för en månad sedan. Idag ska jag tillbaka till Babystudion – denna gång med Tilde i famnen.
”Hej! Jag är gravid i vecka 19 och är redan nojjig över min viktuppgång. Hittills 2.5 kg! Du ser ut att ha gått ner alla dina kilon redan, hur mycket gick du upp i vikt? Hade du gått upp mycket i v 29? / Anna”
Svar: Grattis till graviditeten! När man är gravid går man upp i vikt, hur mycket man går upp är väldigt olika. Men jag tycker absolut inte att du ska oroa dig, din barnmorska har koll på dig och lägger du på dig ohälsosamt mycket och riskerar graviditetsdiabetes och andra problem kommer du bli varse det. Att ha gått upp 2,5 kilo efter halva graviditen är dock långt ifrån någon fara. En graviditet i sig väger mycket – barn, moderkaka, vatten, blod och lite extra fett. Efter förlossningen får du hjälp av amning och promenader att gå ner i vikt. Tänk att det har tagit nio månader för din kropp att forma om sig under graviditeten, och efter en graviditet tar det tid för kroppen att finna sig själv igen.
När jag har varit gravid har jag gått upp några kilon i början då jag varit illamående och småätit mycket. Sedan har det stannat av lite för att sedan successivt öka allt eftersom veckorna har gått. Under båda mina graviditeter har jag gått upp runt 12-13 kg per graviditet. Sedan har jag tappat kilona rätt snabbt utan någon direkt ansträngning. Själva ansträgningen och jobbet har istället legat i att hitta tillbaka till min kondition och styrka igen.
Du är gravid under en ytterst begränsad period i ditt liv. Lägg inte så mycket fokus på dina kilon, njut istället av din graviditet och livet som växer inom dig. Kroppen kommer att ändras efter en graviditet, men vad gör det? Tänk vad fantastiskt det är att ha haft ett litet liv inne i sig som efter förlossningen blir det viktigaste i ditt liv.