En förlossning beskrivs ibland som ett maraton och det kan jag förstå då jag har upplevt båda två. Det finns många likheter. Det är något du har gått och väntat på och förberett dig inför. Du har förhoppningsvis laddat med bra med mat och försökt vila lite extra dagarna innan för att orka. Du har laddat mentalt, kanske jobbat med målbilder och du är väl påläst om vad som kommer ske under själva prestationen och vad målet är. Sedan vet man aldrig hur en förlossning kommer kännas eller bli just för dig, och det vet du inte på ett maraton heller – särskilt inte om du springer för första eller andra gången. Det enda du vet är att du förhoppningsvis har gjort allt som står i din makt för att förlossningen/ditt maraton ska bli så bra som möjligt. Du har tränat, ätit och vilat, tagit hand om din kropp och ser (kanske med lite skräckblandad förtjusning) fram emot prestationen. Du vet att det kommer göra ont, riktigt galet obeskrivligt ont vissa stunder, men det är smärta som går över och som försvinner från ditt medvetande allt mer ju längre tiden går. Snart kanske du är sugen på en ny förlossning/maraton?

Efter målgång på Stockholm marathon 2009.

Sedan finns det såklart två stora skillnader. Även om det är en fantastisk känsla att springa i mål på en mara, det är fortfarande min starkaste idrottsupplevelse när jag gjorde det, så är målet med en förlossning något magiskt, obeskrivligt och helt helt underbart. Ett litet mirakel som är skapat av dig och din partner. Målet med förlossningen blir början på ett nytt liv både för bebisen och för resten av dess familj vars familjekonstellation förändras. Målet med ett maraton är inte själva medaljen, utan upplevelsen och känslan av att ”jag fixade det!”. Målet med en förlossning är inte själva upplevelsen utan den levande medaljen som kommer ut från dig.

Charles ett par dagar gammal.

Den andra stora skillnaden är att ett maraton vet du exakt när det börjar. Du vet vilken dag, du vet vilken tid starten går och ungefär när du går i mål. En förlossning kan starta när som helst, hur som helst, gå snabbt eller långsamt och kanske ta oväntade riktningar – oavsett hur mycket du har laddat och förberett dig. Du får bara försöka vara trygg i det faktum att du har gjort allt som står i din makt för att det ska bli så bra som möjligt. Sedan är det bara att följa med på resan och ta varje timme, minut och sekund som den kommer.

Vad säger Ebba, Anna, Malin  och ni bloggläsare som har kommenterat att ni är beräknade snart- är ni redo?

Åh, som jag undrar när starten går för mig. Jag känner mig galet redo!