”Du ser inte ut som en mamma, du ser ut som en storasyster” sa Charles till mig idag när jag kom hem från morgonträningen. Barn är för härliga! Och visst kände jag mig ung och pigg efter min träning. På grund av regn och blåst valde jag att flytta mitt löppass inomhus till löpbandet. Gick den korta biten till SATS Odenplan och joggade 10 minuter som uppvärmning, därefter blev det 5×2 min och 2×1 min med en minut snabb gång som återhämtning mellan varje. Sedan avslutade jag med några minuters nedjogg och rörlighet. Ett pass på en dryg halvtimme. Alldeles lagom för att kicka igång veckan för mig. Få upp energin innan några timmar vid datorn. Har min sista hela arbetsvecka innan jag drar till varmare breddgrader i början av nästa. Och även om jag kommer jobba en del från Thailand har jag en hel del att avsluta här hemma innan jag reser.

Glöm inte att hålla uppe din energi idag: ta en ståpaus varje halvtimme. Res dig upp, sträck på dig, rulla axlar, fäll kroppen åt sidan och riktigt känn hur hela kroppen sträcks ut. Kanske gå och hämta ett glas vatten eller gå och säg hej till en kollega. Så enkelt och så viktigt för vår hälsa. Vi som jobbar vid datorn behöver påminna oss om rörelsepauser, det kickar igång hela systemet i kroppen och gör att vi förbättrar hälsan. Dessutom blir vi piggare av pauser och kan koncentrera oss mer på arbetet vi utför.

Jag blir glad av träning! Och tydligen yngre också … Foto: Jane Haglund

Jag väcktes tidigt av barnen och var uppe redan innan sex. Det blev en lugn morgon med långfrukost och mys. Vid åtta blev jag så trött att jag gick och la mig ”för att vakna till”. En skön tupplur gjorde mig dock ÄNNU tröttare … Jag hade på mig träningskläder för att springa, men just då lockade det inte, ville dra täcket över huvudet igen. Samtidigt visste jag, var det något som skulle väcka mig var det frisk luft i det kyliga soliga vädret. Sagt och gjort, jag hoppade upp från sängen och gav mig ut. Ångrade jag mig? Nej, verkligen inte. Jag körde fartlek under cirka sju kilometer och avslutade sedan med löpskolning på gården. Så härligt! Nu känner jag mig stark och redo för hela dagen, hur pigg som helst.

Det finns inget dåligt väder! Fast jag måste erkänna att det är betydligt lättare att ge sig ut i sol och värme än när det är duggregn och grå himmel. Men efter min upplevelse på Stockholm Marathon i somras när jag faktiskt sprang 4,2 mil i fruktansvärt väder har jag fått mer skinn på näsan. Då blir lite duggregn inte så farligt. Snarare kan känslan bli ännu skönare efteråt, för visst känns det extra bra när man faktiskt har gjort något som inte är helt bekvämt för att viljan är starkare än vädret.

Neonfärgad mössa Brilliant från Craft piggar upp och gör mig synlig i allt det gråa. Älskar att fler plagg har reflexer inbyggda, så slipper vi reflexvästar.

Jag hade bestämt mig för att springa runt Brunnsviken nu på morgonkvisten, en sträcka på 13 km från min dörr och hem igen. Då lät jag inte regnet stoppa mig. Jag joggade och tog det rätt lugnt runt Brunnsviken, och nu när jag sitter framför datorn – nyduschad med en kopp kaffe och ostfralla bredvid mig mår jag så jäkla bra för att prata klarspråk. Alla träningspass kan inte vara perfekta i väder, upplevelse och resultat. Men alla träningspass har någonting man kan lära sig av och något bra att ta med sig från passet. Idag tar jag med mig känslan av att vara stark mentalt och fysiskt – att faktiskt genomföra det jag har bestämt att jag ska göra. Och det tycker jag är ett bra tips att ta med sig och påminna sig om: Glöm inte att stanna upp och reflektera över vad du tar med dig från din träning oavsett om den sker idag eller imorgon. Hitta guldkornet i just din prestation!

TomTom Spark Cardio håller koll på min träning, allt från steg till löphastighet. / Fiona Warm jacket från Röhnisch – perfekt nu när gradantalet var runt nollan.

För att uppnå träningens positiva effekter krävs det att träningen pågår en viss tid (duration), att vi tränar med tillräcklig belastning (intensitet) och att vi tränar regelbundet (frekvens). Men kom ihåg att all rörelse är bra rörelse. Lite är bättre än inget om tiden är knapp. Listan nedan kommer från min gamla skoluppgift Anatomiguiden.se som fortfarande lockar besökare – särskilt många skolor – när de vill lära sig mer om kroppen och träning. Anatomiguiden.se skapade jag 2007 när jag studerade till att bli webbredaktör, i samma veva som jag startade min blogg.

Fördelar med träning

• Starkare immunförsvar
• Starkare kropp
• Uthålligare kropp
• Cellernas åldringstakt minskar
• Lättare att hålla vikten
• Kroppens förmåga att använda fett som bränsle vid fysisk aktivitet förbättras
• Kroppshållningen blir bättre
• Det maximala syreupptaget höjs
• Bibehåller och/eller ökar kroppens muskelmassa
• Stärker hjärtat så att det kan pumpa lika mycket blod på färre slag
• Sänker vilopulsen
• Minskar risken för hjärtinfarkt
• Stimulerar produktionen av röda blodkroppar
• Ökar det goda HDL-kolesterolet och minskar det dåliga LDL
• Förbättrar lungornas kapacitet och syreupptagningsförmåga
• Minskar risken för åldersdiabetes
• Förbättrar sömnkvaliteten
• Ökar tätheten i, och styrkan i, senor och ligament
• Förbättrar balans och koordination
• Ökar svettproduktionen vilket leder till att kroppen lättare blir av med slaggprodukter
• Förbättrar blodcirkulationen
• Ökar självförtroendet och kroppsuppfattningen
• Minskar stress och oro
• Mildrar depressioner
• Ger endorfiner och ”må bra”-hormoner
• Ger energi att orka med vardagen
• Ökar livslängden

Maraton ger mersmak – vad blir min nästa utmaning?

”Detta var sista gången” var min första tanke när jag korsade mållinjen i TCM New York City Marathon för några veckor sedan. Även om loppet var alldeles fantastiskt på alla sätt och vis var jag riktigt trött och slut vissa perioder – särskilt de sista kilometrarna som aldrig ville ta slut. Men jag vet också att en känsla kan ändras. Vissa saker glömmer kroppen och andra lyfts fram. Och mycket riktigt. Redan dagen efter loppet, när illamåendet lagt sig och energi började komma tillbaka igen ville jag ha mer. Då var det loppets glädjefyllda delar jag kom ihåg, publiken, alla roliga förberedelser innan med uppladdning och planering samt såklart känslan av att faktiskt klara mer än vad jag tror att jag orkar.

För att springa fler maraton – det vet jag att jag vill. Särskilt efter mitt lopp i New York. Efter loppet i Stockholm i somras var jag inte lika säker, för det var inte en trevlig upplevelse – trots att jag gjorde personbästa så gav inte loppet mig någon särskild glädje.

Att åter få möjlighet att springa i just New York vore underbart då jag älskar staden, men jag är också sugen att testa andra lopp och på Facebook frågade jag mina bekanta vad de rekommenderar. Jag fick många spännande förslag, allt från Helsingborg marathon till Österlen, Höga Kusten Marathon och Fjällmaraton i Sverige till andra roliga städer som London, Paris, Boston eller Tokyo marathon. En av mina bästa vänner bor i Shanghai och hon föreslog maraton som går på Kinesiska muren och kombinera det med besök hos henne i maj. Jo, det sistnämnda vore fantastiskt. Sedan verkar det vara ett riktigt tufft lopp – många höjdmeter, runt 30 grader varmt och över 5000 trappsteg (!). Tror dock att det lutar mot någon stad i Europa i första hand samt förhoppningsvis Helsingborg Marathon. Lite närmre, lite billigare – men fortfarande lika roligt (hoppas jag). För att springa i New York kostar en slant, bara startplatsen gick på 5 000 kr, sedan ska resan, hotell och transporter betalas. Springer man på närmre håll funkar det att enbart vara borta en helg och ändå få ut något av resan och upplevelsen. Maran i London till våren verkar vara fullbokad, annars vore det fantastiskt kul! Någon som har sprungit där? Eller så får det bli tidig vår i Paris?! Stockholm marathon har jag sprungit 2,5 gånger, roligt då det är på hemmaplan med många supportrar jag känner igen, men samtidigt är det roligt att testa andra lopp … så nästa års mara i Stockholm upplever jag nog som åskådare.

Hmmm. Jag ska fundera och se över mina val. För mig är det viktigt att jag väljer ett lopp som sporrar mig, som ligger bra i tiden och som jag tycker ska bli roligt att springa, som inspirerar mig. Återkommer såklart med uppföljning här i bloggen!

Ibland är det bra att påminna sig om roliga händelser, för visst är det lätt att glömma härliga ögonblick i livet? Stora händelser sätter sig på minnet, men ibland kan det vara en helt vanlig onsdag som värmer kroppen och själen. Jag har en mapp på datorn där jag sparar bilder från mitt liv som inspirerar mig. Bland annat har jag en hel del träningsbilder som peppar mig och påminner mig om vad jag har åstadkommit. Här är några favoritögonblick från i år – roliga stunder på golfbanan, i löpspåret och lyftandes vikter. Dagen idag har annars startat med en stor favorit – tennis!

På söndag invigs Sveriges första folkhälsopark i Botkyrka kommun. Enligt ett pressmeddelande kombineras spontanidrott med spontankultur på ett helt nytt sätt. Parken har utformats efter tre olika referensgruppers åsikter, bland annat föreningsaktiva tjejer i åldern 12-20 år, och det låter som en riktigt cool och inspirerande park. Alby folkhälsopark innehåller ytor för fotboll, tennis, basket, skate, BMX, parkour, skridskoåkning, cricket, baseball och löpning samt utegym. Även dans, filmvisning, musikuppträdande och konst. Tack vare tekniska lösningar genom projektorer, högtalare och DJ-bås som byggs in i betong och kopplas till besökarnas mobiltelefoner via Bluetooth blir upplevelsen ännu häftigare!

Jag är nyfiken att spana in nya parken och jag hoppas att fler parker får möjlighet att förbättra möjligheten till spontanidrott för både små och stora!

Ett utegym i Göteborg som jag besökte under Bokmässan tidigare i höst.

5 h och 10 min, så snabbt har jag aldrig sprungit New York Marathon förut. OK, jag har aldrig sprungit det förut men jag ville börja det här inlägget positivt. För tänker jag tillbaka på loppet så känner jag fortfarande en besvikelse. Visst, jag tog mig runt och med tanke på förutsättningarna kanske det är bra nog.

I fredags, två dagar innan loppet började jag känna mig snorig, lite trött i kroppen och saknade någon riktig aptit. Jag hoppades bara att det var de långa promenaderna vi hade tagit på torsdagen som satt i kvar i kroppen men jag fruktade det värsta. När jag sedan vaknade på söndagen kändes det ändå okej även om jag fortfarande var snorig. På startlinjen var jag ruskigt taggad och såg fram emot att få springa ett lopp i lugnt tempo med min fru.

Vi började lugnt och första milen kändes okej även om jag inte riktigt hittade flytet i löpningen, i alla fall inte som på Stockholm maraton. Mellan 10 och 15 km drog Tess ifrån mig flera gånger fast det kändes som att vi sprang lika snabbt. Till slut sa jag till henne att hon skulle köra sitt eget race, så klart jättetråkigt då jag sett fram emot att springa tillsammans. Hon försvann snart utom synhåll och jag gnetade på så gått det gick. Mellan 15-20 km så var jag tvungen att gå längre och längre sträckor.

När jag sedan kom in på Manhattan efter drygt 25 km och svängde in på 1:a Avenyn då var jag riktigt nära att kliva av. Det fanns ju för f*n inget slut på den. När man trodde att man var vid slutet av vägen visade det sig att det bara var ett backkrön och att det fortsatte i oändlighet …

Nåja, nu tog den ju slut och snart kunde jag svänga in i Central Park, där slog jag följe med en svensk tjej som var minst lika trött som jag var. Vi lyckades pusha varandra till att faktiskt springa stora delar av de sista kilometrarna.

Väl i mål var det en otroligt skön känsla att det var över men samtidigt en lika stor besvikelse över att det hade gått så segt. Visst, jag hade inget tidsmål men jag ville springa runt med en bra känsla i kroppen och bara njuta av loppet – men men så blir det ibland.

När jag väl tagit mig hem till hotellet kände jag mig rätt bra men kroppen ville något annat. Efter att jag klivit in i duschen sa kroppen ifrån och det med råge. Jag fick en sådan feberfrossa att jag knappt tog mig tillbaka till sängen. Vi somnade  rätt tidigt och när jag vaknade dagen efter var i alla fall febern bort. Alltid intressant när kroppen reagerar på olika sätt även om det inte är speciellt roligt när det händer. På Facebook skrev jag en kort statusuppdatering om att jag gjort mitt som maratonlöpare och jag istället skulle agera stödfunktion för min underbara och mycket bättre fru i fortsättningen. Nu har jag dock funderat lite och det lutar åt att jag springer nått lopp nästa år för man vill ju sluta på topp … även om det kanske inte blir ett helt maraton.

Marathon Sunday. 42 195 meter. Eller som de räknar i USA, 26,2 miles. Målet för mig och Glenn var att springa tillsammans från start till mål, njuta av loppet och göra high-fives med åskådarna. Det vi hört från andra som sprungit loppet innan var just det, att inte pressa tiden utan istället se till att klä sig i Sverige-outfit och bara ha en fantastisk dag. Mycket av det jag ville uppnå skedde, dock inte allt. Men vi tar det från början – för det var en lång dag som startade flera startskottet ens hade gått. Luta dig tillbaka, läs, och kanske – inspireras till att själv springa loppet en dag?

Startområdet. Bron i bakgrunden utgör starten i New York City Marathon.

Klockan 05:30 blev vi upphämtade av en buss utanför hotellet. Vi var ett stort gäng något trötta men förväntansfulla svenskar, Springtime hade totalt cirka 16 bussar med svenskar att transportera till start. Väl framme blev vi visiterade av säkerhetspersonal och gruppen skingrades. När det är över 50 000 som ska springa gäller det att ha bra logistik och det lyckades TCS New York City Marathon fixa galant. Jag och Glenn hörde till den gröna gruppen där vi fick spendera några timmar sittandes på en gräsplätt. Där åt vi medhavd frukost, drack kaffe och gjorde vårt bästa för att inte frysa. Vi tillhörde några av de med mest överdragskläder på, ändå var jag kall. Kläderna skänktes sedan till välgörenhet, en väldigt bra kompromiss när man inte kan springa med alla lager på sig.

Runners high

Strax innan tio blev vi förflyttade mot startområdet. Överdragskläderna drogs av och vi närmade oss startlinjen. Klockan 10:40, startgrupp 3 av 4, fick vi äntligen springa iväg! Och då var jag sjukt taggad. Starten går över en seg bro från Staten Island, inte bästa starten när kroppen är helt ouppvärmd. Trots det kändes kroppen pigg och jag och Glenn höll ett lugnt men jämnt tempo. Väl över vattnet mötte vi de första åskådarna, och när klungan såg min Sverige-tröja och skrek ”Go Sweden” fick jag världens leende som sedan satt fast i 1,5 mil. Som jag flög fram! Jag var i värsta runners high-ruschen och älskade publiktrycket. Jag viftade med armarna ovanför huvudet, gjorde high-fives med så många jag kunde, skrek till och tackade för varje pepp jag fick och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Titt som tätt fick jag dock stanna och vänta in Glenn som hade svårt att hänga med. Han var inte riktigt lika pigg i kroppen och blev mest störd över publiken. Jag gjorde mitt bästa för att peppa honom men han beslöt att vi skulle springa var för sig. Han blev stressad av mitt tempo och jag blev stressad av hans …

Toapaus (och fotopaus) innan bro till Manhattan. Efter målgång fick vi varma ponchos att lunka hem till hotellet i.

Mitt goda humör och min energi höll i sig ytterligare några kilometer. Jag såg till att dricka både energidryck och vatten på de flesta stationer, åt någon godisbit och mådde bra. Jag visste att min energi inte skulle hålla i sig hela tiden, men istället för att stressa över det såg jag till att njuta av de perioder som kändes lätta. Det går alltid upp och ner under ett maraton, mycket hinner ske under vägen.

På väg över en av fyra broar under maran. Jag tror detta är på väg till Bronx. Mina armar är på väg upp till en vinkning.

Inne på Manhattan började jag bli trött, detta trots att jag innan bron över dit hade tagit en toalettpaus och stretchpaus. Men första avenyn var galet lång. Vägen såg aldrig ut att ta slut och min energi gjorde det definitivt uppe i Harlem. Jag gick allt mer men var peppad av att veta att det trots allt inte var så långt kvar, jag var mer än halvvägs. En kort bro över till Bronx, några gator där och en kort bro tillbaka till Manhattan, sedan var min inställning att det – typ – bara var upploppet kvar. Kanske inte en uppfattning som stämde med verkligheten, tror det var cirka 7 km kvar här. Men när markeringarna står i miles och mitt huvud var trött hade jag svårt att få ihop räkningen. Jag bara sprang. Och gick. Och sprang. Och tjoade. Och gick.

En släng av löparmage?!

Innan det var dags att springa in i Central Park gick jag på toaletten igen, mådde inte hundra, och hade varit orolig för att jag skulle kräkas på någon åskådares fötter (nackdelen med mycket folk!) men jag klarade mig trots allt fint. Efter toabesöket och några nötter för energi tog jag mig an de sista kilometerna springandes. Jag vägrade gå trots att jag var trött och såg istället till att få energi från publiken. Om de inte hejade så drog jag upp armarna och skrek – och då gick de igång! Vilket underbart gensvar, då lyfte publiken fram mig. Får gåshud när jag tänker på detta.

Nedanför Central Park, de sista två kilometerna, fick jag en svensk flagga av en supporter och den viftade jag frenetiskt med hela vägen in i mål. Jag ville inte ens spurta, jag ville behålla den underbara känslan så länge jag bara kunde – för den var M-A-G-I-S-K. Hade ingen koll på klockan under loppet, lyckades glömma min pulsklocka hemma och visste inte riktigt vilken tidtagning jag skulle gå efter när det var så stor skillnad mellan startgrupperna, men vid mål såg jag min tid 4:35:54. Rätt ointressant då jag inte haft något tidsmål, men ändå en skön känsla att det blev mitt näst snabbaste lopp. Hade jag kunnat springa fortare? Ja, särskilt i början, men jag ville inte. Jag ville göra loppet på detta sätt och det skulle jag rekommendera alla andra också.

Maraton ger mersmak

Jag bär med mig en helt fantastisk maraton-upplevelse! Och även om jag precis efter mål tänkte ”aldrig mer!” har jag redan ändrat mig … maraton ger mersmak. Även när man är lätt illamående resten av dagen och somnar klockan fem på eftermiddagen … dagen efter mådde jag i alla fall toppen, visst var kroppen lite seg och sliten, men ingenting gjorde ont och mentalt var jag springsugen – fick dock nöja mig med att gå, men jag och Glenn gick glatt en hel del dagen efter maran. Och hur gick det då för Glenn? Ja, hans berättelse kommer här i bloggen så småningom.

Tack till mina sponsorer under maran: Adidas för skor (skulle sprungit i ett par gula Adidas Ultra Boost, men mina fötter gillar Adidas Glide Boost bättre och jag körde på samma skor som under Stockholm maraton – inte en skråma på föttern), GoCoCo för kompressionsstrumpor, Resorb Sport för vätskeersättning och Norrona för grym midjeväska (berättar mer om den senare).

Några hundra meter innan mål viftade jag sönder Sverige-flaggan jag nyss fått av en supporter. Det här är exakt den känsla jag vill ha i slutet av ett lopp – trött men med en extra växel tack vare publiken!

New York City Marathon var en helt otrolig upplevelse på alla sätt. Absolut bäst var publiken. Snacka om att man lyfts fram. Tjoade jag till fick jag mångdubbelt tillbaka. Kändes som att jag hade min egna hejaklack som ropade ”Go Sweden, you look awesome” och liknande genom hela loppet. Vilken pepp! Jag sprang med ett stort leende nästan hela tiden och har ont i armarna efter att ha viftat med dem i 4,2 mil …

Hela upplevelsen berättar jag om när jag landar i Sverige på onsdag. Nu bjuder jag bara på denna bild tagen precis efter målgång. Spelade även in en film som ni ser på Instagram. Nu ska jag och Glenn bara mysa runt näst sista dagen i New York.