5 h och 10 min, så snabbt har jag aldrig sprungit New York Marathon förut. OK, jag har aldrig sprungit det förut men jag ville börja det här inlägget positivt. För tänker jag tillbaka på loppet så känner jag fortfarande en besvikelse. Visst, jag tog mig runt och med tanke på förutsättningarna kanske det är bra nog.

I fredags, två dagar innan loppet började jag känna mig snorig, lite trött i kroppen och saknade någon riktig aptit. Jag hoppades bara att det var de långa promenaderna vi hade tagit på torsdagen som satt i kvar i kroppen men jag fruktade det värsta. När jag sedan vaknade på söndagen kändes det ändå okej även om jag fortfarande var snorig. På startlinjen var jag ruskigt taggad och såg fram emot att få springa ett lopp i lugnt tempo med min fru.

Vi började lugnt och första milen kändes okej även om jag inte riktigt hittade flytet i löpningen, i alla fall inte som på Stockholm maraton. Mellan 10 och 15 km drog Tess ifrån mig flera gånger fast det kändes som att vi sprang lika snabbt. Till slut sa jag till henne att hon skulle köra sitt eget race, så klart jättetråkigt då jag sett fram emot att springa tillsammans. Hon försvann snart utom synhåll och jag gnetade på så gått det gick. Mellan 15-20 km så var jag tvungen att gå längre och längre sträckor.

När jag sedan kom in på Manhattan efter drygt 25 km och svängde in på 1:a Avenyn då var jag riktigt nära att kliva av. Det fanns ju för f*n inget slut på den. När man trodde att man var vid slutet av vägen visade det sig att det bara var ett backkrön och att det fortsatte i oändlighet …

Nåja, nu tog den ju slut och snart kunde jag svänga in i Central Park, där slog jag följe med en svensk tjej som var minst lika trött som jag var. Vi lyckades pusha varandra till att faktiskt springa stora delar av de sista kilometrarna.

Väl i mål var det en otroligt skön känsla att det var över men samtidigt en lika stor besvikelse över att det hade gått så segt. Visst, jag hade inget tidsmål men jag ville springa runt med en bra känsla i kroppen och bara njuta av loppet – men men så blir det ibland.

När jag väl tagit mig hem till hotellet kände jag mig rätt bra men kroppen ville något annat. Efter att jag klivit in i duschen sa kroppen ifrån och det med råge. Jag fick en sådan feberfrossa att jag knappt tog mig tillbaka till sängen. Vi somnade  rätt tidigt och när jag vaknade dagen efter var i alla fall febern bort. Alltid intressant när kroppen reagerar på olika sätt även om det inte är speciellt roligt när det händer. På Facebook skrev jag en kort statusuppdatering om att jag gjort mitt som maratonlöpare och jag istället skulle agera stödfunktion för min underbara och mycket bättre fru i fortsättningen. Nu har jag dock funderat lite och det lutar åt att jag springer nått lopp nästa år för man vill ju sluta på topp … även om det kanske inte blir ett helt maraton.