För mig funkar inte prestationsinriktad träning fullt ut, jag går mer igång på upplevelser. Som att springa i ett olivfält. Foto: Jane Haglund
En del tränar prestationsinriktat med ett tydligt mål i sikte. Andra tränar mer för upplevelsen, för att det är skönt och för att kroppen mår bra av det. Sedan finns det de som blandar mellan de två lägren. Ingenting är rätt eller fel. Man behöver utgå från vem man är, vad man själv vill och vad det är för något som håller igång en vecka efter vecka hela livet. För oavsett vilket mål man har med träningen bör en del av träningskakan i alla fall syfta till att leva länge med en stark kropp och ha roligt längs vägen.
Jag har genom åren testat att träna prestationsinriktat, att sikta på en särskild tid på ett lopp eller liknande. Till viss del triggas jag av prestationen. Det blir roligare med intervaller om jag vet att de hjälper mig att bli snabbare och det blir lättare att ge mig ut en dag som känns seg om jag vet att det faktiskt kan ge resultat i slutändan även om det just den dagen är ett stort motstånd. Tar jag mig bara igenom det blir jag starkare och låter inte latheten styra.
Men prestationsinriktad träning får mig också att tappa lusten. Träningen blir tråkig. Jag blir mer stressad än peppad och jag kan inte njuta även om jag når mitt uppsatta mål. Det är inte riktigt värt det för mig.
Upplevelsebaserad träning däremot. I love it! Träna utomhus så ofta det går, få känna vinden i ansiktet, olika dofter, njuta av varierande omgivningar, susa fram längs vägar, stigar och upp och ner för trappor. Det är mer min grej. Och när jag springer lopp … ja ni som följer mig vet ju. Jag älskar att dra igång publiken samtidigt som jag springer, njuta av varje ögonblick och vara extremt närvarande.
Vad du än väljer för inriktning på din träning, välj det som får igång dig, som får hjärtat att slå lite hårdare. Som får dig att må bra.
