I lördags coachade jag ett gäng kvinnor i säsongens första träningsträff för Vårruset i Stockholm. Träningen är gratis och allt som krävs är att man anmäler sig via denna länk. På lördag kör vi igen, och sedan är jag med ytterligare en gång som coach – onsdag 24 april.
Starka tillsammans! Jag med mina kollegor Tessan och Louise.
Älskar att springa tillsammans med andra. Att få dela med mig av tips, instruera löpskolning och peppa deltagarna till intervaller. Glädjen i deras ögon efteråt, när de lär sig något nytt och kanske precis har vågat vara med på sin första löpträff någonsin är häftig. Är tacksam över att ha ett så roligt och givande jobb. Och nästa vecka drar dessutom löpgruppen Yeah! Running igång – där kan ni komma och springa tillsammans med mig varje tisdag från 16 april.
Att springa min första mil för i år i ett kompakt regnande. Ja, det gick ju hur bra som helst, även om motståndet innan var enormt. Men jag tror att min lycka efter rundan syns på bilden nedan. Samma sköna känsla hade jag i princip hela löprundan.
Jag hade bestämt mig för att springa en mil idag. Har inte sprungit så långt på hela året på grund av operation och graviditet. Men nu hade jag bestämt mig, jag ville upp på sträckan som vanligtvis känns relativt enkel för mig att springa, men som nu har varit lite av ett mentalt hinder. Jag har senaste veckorna sedan jag började springa på nytt legat runt 5-7 km, och det har varit rätt så kämpigt.
Med bra kläder – som detta regnställ från Craft som fungerar fint till löpning – är det lätt att våga springa i regn.
Redan imorse klädde jag mig i träningskläder, men min planerade morgonrunda hanns inte med. Jag fastnade i mitt bokskrivande och sedan blev det stressigt att åka till sonens fotbollsmatch på andra sidan stan. En timme ute i regn där vi klätt oss alldeles för kallt var inte bästa uppladdningen för springturen. Inte heller lunchen som blev drive in på McDonalds. Väl hemma började jag dock få energi på ett märkligt sätt. Hela familjen (eller okej, mest jag och Glenn) hjälptes åt att städa undan i barnens rum och få undan det kaos som har stressat mig en tid (alla dessa prylar som bara ligger slängda!) och sedan hade jag bockat av allt och det var bara att ge sig ut i regnet.
Med bra kläder, en peppande podd i öronen och en strategi som sa att jag skulle springa i ett skönt tempo, hur lång tid rundan tog spelade ingen roll, jag skulle ta en kilometer i taget, var det bara att ge sig ut. Och wow, vilken känsla! Kroppen var lätt, jag hade min mentalt enklaste runda på hela året, höll ett bra tempo men blev inte trött, och 10 km, det flög förbi löjligt lätt. Halleluja! Ofta är det när motståndet är som störst innan och när man tror att förberedelserna är fel som det blir som allra bäst i slutändan. Så nöjd över mitt löppass och jag längtar redan efter nästa gång jag får ge mig ut och springa – precis den känslan som jag alltid vill bära med mig efter en runda.
Bästa strategin för att genomföra sitt träningspass
Klä dig i anpassade kläder så du inte kan skylla på det.
Bara gör, tänk inte så mycket.
Ge det fem minuter, du kommer igång!
Välj träningsformer eller löprundor som känns inspirerande, då blir det lättare.
Påminn dig om varför du vill träna och hur du vet att du kommer må efteråt.
Oftast är det de pass där motståndet innan är som högst som blir de absolut bästa, var trygg i den känslan.
Mine to Run, ett lopp i Dannemora med cirka 6 km i gruvgångar och drygt 2 km ovan jord. Wow, vilken upplevelse. Var lite nervös innan, gillar inte känslan av att vara 230 meter under marken, men det var häftigt att uppleva och jag växer alltid när jag utmanar sådant som gör mig lite skakig i benen.
Inne i gruvan. Mötte fotograf Ryno Quantz.
Mine to Run i Dannemora gruva blev en fantastisk avslutning på detta löparår. Jag har verkligen haft ett häftigt år – med en massa lopp som jag har sprungit på egen hand och såklart en massa lopp som jag har jobbat med och sprungit samtidigt som jag har dokumenterat för Marathongruppen – som detta lopp.
Innan starten av Mine to Run. Foto: Anna Sunneborn.
Mine to Run
En meter in i loppet med min GoPro i högsta hugg.
Över 2000 löpare var anmälda till Mine to Run, och i den vackra novembersolen var det roligt att se alla som gick runt med gula bygghjälmar – ett måste nere i gruvan. Jag var på plats redan tidigt på morgonen med mina kollegor, och jag var rejält peppad när det äntligen var dags att få hoppa in i startfållan för att springa. Och så pang var vi iväg. Till skillnad från många andra lopp tog folk det rätt lugnt och joggade i ett behagligt tempo de 800 meterna fram till Kungarampen som tog oss in i gruvan. Där var det lervälling nerför en lång backe. För att inte halka sprang jag långsamt och bara fascinerades av att se alla coola löpare vars reflexdetaljer lystes upp av pannlamporna. I 1,5 km sprang vi nerför tills vi kom 230 meter under jord. Då började uppfärden. Här var det många som började gå, och jag likaså. Jag sprang i omgångar, men gick till stor del. Det var endast 300 meter flackt i gruvan, annars var det 6 km uppåt eller neråt.
Gruvan var vackert upplyst med marschaller, läckert ljus på en del väggar, musik och peppande funktionärer. Ganska snabbt tappade jag bort var jag befann mig, trots att jag sett kartan ett antal gånger. Det var svårt att veta hur långt det var kvar, det var bara att kämpa sig uppåt i den avslutande ”skruven” där Under Armour hjälpte till att få upp energin med fint rött ljus på väggar och musik. Och så plötsligt, en rökmaskin och ljuset i slutet av tunneln! Vi kom åter ut i dagsljus.
Skorna från Under Armour var helsvarta innan loppet, mer kamouflagefärgade efteråt …
Målgång och hemfärd
Två kilometer lätt jogg över gruvområdet och sedan fick vi sträcka armarna mot skyn och korsa mållinjen. Snyggaste medaljen hängdes om halsen, vi fick alkoholfri glögg och ny bar med pepparkakssmak att tugga på. Jag gick snabbt till bilen och bytte om till varma torra kläder och sedan njöt jag av den härliga stämningen i området tills alla löpare var i mål och sedan åkt hem. Jag och kollegorna packade ihop evenemangsområdet och sedan bilade vi hemåt.
I mål på Mine to Run 2018.
En varm dusch och sedan en kväll i soffan under mitt täcke var en perfekt avslutning på en lång dag. Jag låg och redigerade film och uppdaterade alla sociala kanaler och sedan somnade jag som en stock. Vilken fantastisk avslutning på säsongen!
Dagens outfit: Tack Under Armour för sköna och snygga kläder att springa i. Lite tråkigt bara att de helt nya skorna blev väldigt leriga i gruvan …
Det har gått nästan en vecka sedan mitt Chicago Marathon. Ett av mina mål när jag springer är att må bra fysiskt och mentalt efter loppet. Så hur har det gått? Här är mina reflektioner med några dagars perspektiv på min insats i mitt åttonde maraton.
Post marathon.
På bilden är jag glad, ja snarare överlycklig. Glad räcker liksom inte till. Ett maraton innefattar nästan lika många känslor som antal meter man springer. Känslor som snurrar runt i kroppen, tankar, funderingar, stunder som nästan lamslår en och tillfällen som får mig att aldrig vilja att det ska ta slut. En härlig cocktail helt enkelt. Och efter, då är det såklart de positiva känslorna som har övertaget, i alla fall om du har lagt upp loppet rätt, sprungit på ett sätt som passar dig och som får dig att nå det mål du vill. För mig handlar det aldrig om att pressa tider längre, det tar bort min glädje. För mig handlar det om att överträffa mig själv, springa hållbart och ha roligt. Att må bra både under och efter loppet helt enkelt.
Timmarna efter maraton
Som sagt, på bilden är jag mer än glad. Men strax därefter, då kom kylan. Värmefilten som ligger om mina axlar räckte inte långt när hela kroppen är genomvåt av regnet som föll delar av sträckan. Det var bara att börja promenera i lugn takt tillbaka till hotellet. Så glad att det bara var några minuters gångväg. Det kändes ändå mycket längre än vad samma sträcka gjorde tidigare samma dag.
Väl på hotellrummet blev det en lång varm dusch, sedan värmde jag på gårdagens pizza i rummets lilla kök. Ett par slices, en cola zero och ett varmt täcke på kroppen sittandes i sängen. Åh så skönt! En välbehövlig paus på en timme. Sedan var det dags att checka ut och promenera några kvarter till Nikes butik för att köpa finisher-tröja. Till skillnad från exempelvis ASICS Stockholm Marathon fick man inte någon tröja efter mål, man fick istället en tröja innan. Men klart vi ville ha en vinnartröja också!
Nu var det riktigt skönt att promenera. Kroppen kändes bra. Inte kändes det som att vi bara några timmar tidigare sprungit maraton, det var bara ett skönt ”efter träningspirr” i kroppen. Och det var bra att vi mådde okej, för hemfärd väntade. Vi drog till flygplatsen och sent på kvällen flög vi de nio timmarna hem till Sverige.
Vi sov inte mycket på planet. Sover aldrig bra efter ett maraton. Det är som att kroppen behöver vila, men det pågår väl så mycket reparationer och annat inuti så det är svårt att koppla av. Snacka om att vara groggy dagen efter.
Första träningspasset efter maraton
Måndagen, dagen efter maran, blev det vila. På tisdagsmorgonen anmälde jag mig till en cykelklass. Att hoppa upp och trampa kändes som den perfekta återhämtningen. Och så skönt det var! Tänkte att jag skulle ta det lugnt, men hade så mycket energi så jag bara dundrade på i 45 minuter.
Onsdagsmorgonen blev det transportlöpning till jobbet. Jag joggade snarare än sprang, och valde den kortare vägen på 8,5 km (annars är min väg 10,7 km). Visst var det lite segt, men det kändes ändå bra.
Resten av veckan har flutit på bra. Har varit lite extra trött efter för lite sömn men annars har kropp och knopp mått toppen. Är uppfylld av en massa positiva känslor från mitt maraton och vill nu hitta en ny spännande utmaning att se fram emot. Får se vad det blir. Just nu har jag tankar på att lägga lite extra energi på styrka och rörlighet. Självklart i en kombination med min favorit konditionsträningen!
Chicago Marathon lopprapport. Häng med på min upplevelse genom Chicago tillsammans med min man.
Redo för 42195 meter.
Chicago Marathon var mitt tredje lopp detta år över ett maraton, eller längre. Paris Marathon i våras. Ultravasan 45 i somras. Och som grädden på moset fick det alltså bli Chicago Marathon tillsammans med min man. Vilket löparår. Har aldrig sprungit så här många långa lopp på så kort tid. Nu har jag totalt sprungit åtta maraton och jag som från början bara ville springa ett för att kunna bocka av det från min bucket list. Men jag fick mersmak och senaste åren har det (med paus för att föda barn), blivit 1-2 om året. Nu ska jag dock inte gräva ner mig i det som har varit, slut på historielektionen. Dags att återberätta Chicago Marathon, 7 oktober 2018.
Teambild innan start. Så peppade!
Jag och Glenn hade ställt väckarklockan på fem. Redan vid fyra vaknade jag dock superpigg. Kanske inte så konstigt då vi fortfarande var jetlagade och jag hade somnat vid åttatiden kvällen innan. Så jag hade i alla fall fått tillräckligt många timmar sömn. På med skoskavsplåster på fötterna, dricka en vätskeersättning, på med alla löparkläder, kolla vädret på teven, uppdatera sociala medier, brygga en kaffe och äta frukost. Vi hade preppat med yoghurt och frukt. Men av någon anledning var kylen på rummet så kall att yoghurten hade fryst(!). Så det fick bli banan, apelsin och kaffe. Inte riktigt den powerfrukost jag hade velat starta min maratondag med. Men vi löste det på väg mot start, ett stopp på Seven Eleven resulterade i en trekantsmacka med kalkon och ost som jag och Glenn delade. Kändes skönt med lite mer mat i magen.
Strax innan start. Vackert med dimman.
45 000 löpare och jag
Tillsammans med mängder av andra som vällde ut från hotell och andra gator vandrade vi i mörkret till startområdet i Millennium Park bara några kvarter från vårt hotell Club Quarters. Hur smidigt som helst. Vi var på plats en timme innan start, hann med toalettbesök och kom till vår startfålla runt en halvtimme innan start. Peppade och taggade! Älskar att se alla förväntansfulla ansikten, nervositet och glädje.
45 000 var anmälda till loppet. För vår startfålla tog det 25 minuter att komma över startlinjen efter att skottet hade gått. Men vi hade ingen brådska. Vi skulle njutspringa och uppleva Chicago. Och visst tog vi det lugnt, vi höll ett tempo som båda var nöjda med och malde på. Publiken var engagerande och härlig redan från start. Blev glad när jag såg Pernilla från Helsingborg Pink Runners heja, ett bekant ansikte är guld värt även om det också var magiskt med alla främlingar som hejade fram en.
Jag och Glenn matchade varandra med både outfit och skor.
Dagens outfit var Sverigeinspirerad, just för att jag vet att man får bästa peppen då. Specialskon från ASICS Stockholm Marathon på fötterna, blå kompressionsstumpor från Gococo, tights och t-shirt från Craft samt ett par armvärmare i blått som jag köpte på mässan två dagar innan. ”Go Sweden”, ”heja Sverige” och liknande hördes längs hela vägen. Så härligt! Dock blev min outfit lite anpassad till vädret, keps på huvudet för att klara av att springa i eventuellt regn, samt en engångsregnponcho jag fick på Ragnar Relay White Cliffs för ett par helger sedan. Och om jag är glad över att jag hade med mig den.
Pernilla Engqvist var på plats för att heja fram sin make Micke, hon hann även med att heja på oss.
Som att springa i en dusch
Efter åtta kilometer började det duggregna. Och efter ytterligare några kilometer då var det som att springa i en dusch. Tunga aggressiva droppar öste ner. Det blev nästan komiskt. Men så glad jag var över att ha min regnponcho som jag drog på mig när de första dropparna föll. Jag blev rätt blöt ändå, det fortsatte regna så pass länge att vätan tog sig in överallt, men ponchon blev ett slags vindskydd samt hjälpte mig hålla värmen trots det våta. Så bra.
Glada några kilometer in i loppet innan regnet kom.
Kroppen min var dock väldigt seg. Jag hade inte ont någonstans men allt kändes ansträngande. Jag sprang inte med den lätthet jag är van att känna en del av ett mara. Men pannbenet är starkt och Glenn som hade en riktigt bra dag gjorde att jag fortsatte framåt en kilometer i taget. Mellan 20 och 30 kilometer kändes det mest segt och jag fick en dipp där allt bara känns meningslöst. ”Varför gör jag det här?” var en tanke som gjorde sig allt mer påträngande. Men jag skrämdes inte av mitt huvud. Jag har varit med förr och vet att det går över. Och mycket riktigt. Jag försökte hitta annat att fokusera på, älskade att läsa alla roliga skyltar som ”you run better than our government”, ”find a cute butt and follow it”, ”you look great random strangers” och så vidare. Jag gjorde high fives med en massa barn och jag tittade på omgivningarna vi passerade.
Det slutade regna och kilometrarna tickade på. Målet närmade sig. Nu var rollerna ombytta, jag studsade av energi, eldade igång publiken och hade ett leende från ena örat till det andra. Glenn däremot fick kriga. Jag märkte hur jag gång på gång kom ifrån honom och fick vänta in honom samt anstränga mig för att springa långsammare. Värsta runners high! Och plötsligt kändes det så självklart varför jag gör det här. Jag behöver komma förbi de tuffa utmanande delarna av banan för att sedan kunna njuta av en helt magisk känsla under de sista kilometerna mot mål.
Värmefilt och medalj, två viktiga ingredienser efter målgång.
Målet är målet
Vårt mål med Chicago Marathon var att springa tillsammans och att springa över mållinjen hand i hand. Vi klarade det! Tillsammans peppade vi varandra under loppet. När den ena hade en dålig stund var den andra pigg och tvärtom. Och när vi båda var sega då skrek vi till varandra hur starka och grymma vi var. Och det hjälpte. Vi fortsatte springa och fick en helt magisk upplevelse.
Jag är så glad över mitt Chicago Marathon, och jag är väldigt glad över att ha fått uppleva det tillsammans med Glenn.
Precis kommit i mål. Jag är fortfarande alldeles hög efter några kilometer med runners high.
Till och med min Suuntoklocka tyckte det var dags att pausa och ladda om när vi kom tillbaka till hotellet.
Sista löprundan i Ragnar Relay White Cliffs för denna gång. Start: 03:48. Dags för 13,5 km i mörkret.
I mål (några timmar efter min sista löprunda).
Jag har väldigt starka minnen från förra årets nattrunda, har aldrig haft sådan ångest och nervositet innan mörkrädd och harig som jag är … men så stark jag kände mig efteråt! Då var det min andra runda, nu hade jag så tidigt startnummer i vårt lag (var nummer 2 istället för 10 som sprang) så nu blev min sista den jag skulle springa nattetid.
Nervositeten fanns även denna gång. Men samtidigt visste jag att jag hade tagit mig igenom det en gång, klart att jag skulle fixa det igen. 13,5 km, min längsta runda för helgen började i en stor park där det var helt svart. Det enda ljuset som fanns var det som pannlampan gav mig. Ett par minuter innan Axel kom kutandes för att lämna över till mig hade ett par andra löpare gett sig av. Så jag visste ju att det fanns andra ute i mörkret, och att det skulle komma fler efter mig så småningom. Detta gjorde mig tryggare.
Tillsammans i mörkret
Jag gav mig iväg på asfaltsvägen, glad över det jämna underlaget och sprang med god fart. Så småningom såg jag de röda bakljusen på löparna framför och de kom närmre mig. Bra tänkte jag, jag tar rygg på dem. Då blir det inte lika ensamt. Jag sänkte tempot när jag låg runt 30 meter bakom och höll deras tempo en stund. Så skönt. Sedan fick ena löparen problem och började gå. Då joggade jag upp jämte Lars som han hette, en trevlig engelsman och fick springa och småprata om allt från simning till tennis och hans exfru som bodde i Danmark. Bra att få lägga tankarna någon annanstans än allt läskigt jag föreställer mig gömmer sig i mörkret.
Efter en stund började Lars bli trött, han lät mig springa vidare och det kändes ändå bra. Jag visste att han var en stund bakom mig och jag kunde nöta på i mörkret med lagom mycket adrenalin i kroppen. När jag kom ut från parken började den riktiga utmaningen löpmässigt. Först sprang vi på en stenig strand där jag gång på gång trampade fel. Därefter kom en smal stig, så smal att jag fick placera fötterna framför varandra när jag sprang och det gick inte ens att springa bredvid stigen, lutningen där gjorde det inte mer lättsprunget.
Värsta berget
Redan innan visste jag att min sträcka skulle avslutas med en rejäl stigning. Exakt hur brant och hur långt jag skulle uppför visste jag inte, och det var kanske tur det. Min klocka visade inte ens 10 km när det började luta uppför. Ömsom asfalt, ömsom leriga stigar, rötter, någon trappa och uppför uppför uppför. Flera gånger fick jag sluta springa och gå med hjärtat hårt bankande i bröstet och andetag som immade luften så mycket att jag knappt såg.
Om jag var glad över att till slut se mitt mål, högst uppe på berget fick jag lämna över till nästa kamrat som gav sig iväg. Min löpning i Ragnar Relay White Cliffs var över för denna gång. Men äventyret var inte över för det. Jag har ett inlägg kvar i min rapportering, och där kommer jag sammanfatta hela helgen, samt såklart ta er med över mållinjen!
Efter några timmars bilpendlande, en god kycklingburgare på ett mysigt fik, ett par koppar kaffe och såklart nya fräscha springkläder (inga fler maskeradoutfits på denna resa) var det åter dags att springa – min andra löprunda (av tre) i Ragnar Relay White Cliffs. I flera timmar hade det ösregnat, led med mina andra lagmedlemmar som var ute och sprang, när det började bli dags för min start slutade det värsta för en stund.
God – och vacker – kycklingburgare. Skönt att fly regnet för en stund.
Högt uppe på en ås var kontrollen där jag skulle överta stafettpinnen. Nu var det endast 7,5 km jag skulle springa och det kändes som en baggis. Resans lättaste löprunda. Och första biten var lättsprungen, det lutade nerför och enda hindret var regnet som gjort marken lerig och hal på sina ställen. Så även om kraften och viljan att springa på fanns vågade jag inte riktigt. Det blev att jag bromsade mig själv.
Myskläder och mjuk soffa. Perfekt!
Väl ute ur parken hade regnet åter satt igång, men det bekom mig inte så mycket. Jag var redan rejält blöt om fötterna efter att ha trampat i vattenpölar, jag hade min favoritjacka LIM från Haglöfs som är perfekt för löpning i regn samt såklart det viktigaste när det regnar – keps! Jag var i min egen värld och bara malde på in igenom ett samhälle där regnet troligen gjorde det mer lättsprunget, för trots att jag sprang på gator med restauranger och affärer var det väldigt folktomt. Fast klockan var också runt åtta, så det kanske hade med tiden att göra också, affärerna var stängda och det var endast vid någon pub jag möttes av rökande gäster som tryckte utanför dörren.
Hinner med lite fotografering i väntan på Axel.
Den sista biten av rundan sprang jag längs med vattnet på en oupplyst strandpromenad. Nu hade mörkret kommit men tack vare reflexväst samt pannlampa både såg jag samt syntes för andra när jag sprang.
Väl tillbaka vid bilen bytte jag om till rena kläder och raggarduschade med deospray under armarna (eller Ragnar-duschade kanske man ska säga …). Japp, det blev en helg med tre löprundor utan dusch(!) Tur att vi satt tillsammans på flyget hem … otur för de som satt runt omkring oss … men nu går jag händelserna lite i förväg. Innan det var dags att åka hem väntade en natt i bilen samt en sista löprunda strax innan klockan fyra på morgonen. Den berättar jag om i nästa del.
Det börjar skymma och det duggregnar, men jag är redo för spring!
Missade du min rapport från första delsträckan när jag sprang som en viking? In och läs här.
Bästa klädtipsen för att springa i kyla. Efter en varm sommar och rätt mild höst blev det plötsligt enbart några få plusgrader. Vilken chock! Men med rätt kläder går det ändå bra att springa utomhus. Här är mina bästa tips när temperaturen ligger runt noll eller ett par plusgrader. Jag hade 4 plus när jag sprang denna morgon, frös i början vilket är bra, för när kroppen blivit varm av ansträngningen, då är klädvalet helt perfekt. Blev precis lagom varm.
Springer klockan sex på morgonen.
Checklista – springa i kyla
Är det mörkt ute – se till att ha på dig plagg med reflexer, både på benen och upptill, både baktill, från sidan och fram.
Täck alla glipor – kompressionsstrumpor på fötterna gör att det inte smiter in någon kyla mellan tights och skor, dessutom får du extra hjälp att värma vaderna.
Mössa och vantar – du tappar mycket kyla genom huvudet, täck med en tunn löparmössa, och iskalla fingrar vill ingen ha, på med ett par tunnare vantar.
Långärmat och överdrag – en tjockare långärmad funktionströja samt en något kraftigare vinterjacka är perfekt när det är ruggigt och kallt. Anpassa tjockleken efter hur kallblodig du är och hur många grader det är. Se till att plagget går upp i halsen eller använd en buff runt halsen för att inte frysa.
Vintertights – en iskall rumpa och röda lår är inte skoj att komma hem med, se till att skaffa ett par kraftigare vintertights om du inte redan har det. Så värt för vinterns löpning!
Njut av varm dusch och god frukost efteråt!
Kompressionsstumpor som håller vaderna varma. Viktigt att inte få en glipa mellan tights och sko.
Ut och spring trots kylan. Det är friskt och härligt.
På med mössa och se till att kläderna går högt upp i halsen.
Nyss hemkommen från en händelserik helg i England. Känns som att jag har varit borta längre än en helg – på ett bra sätt. Så många fina, galna, roliga, utmanande och pannbensprövande minnen. Precis som förra årets Ragnar Relay White Cliffs-upplevelse väljer jag att skriva om den i flera inlägg, för det är så mycket från dessa 36 timmar som jag vill lyfta. Nu kör vi första rapporten och vi backar bandet till min första delsträcka – utklädd som vikingabrud med plastyxa (!) i handen.
Vårt grymma lag Ragnar Coming Home!
Kaxig innan start av årets omgång av Ragnar Relay White Cliffs.
Ragnar Coming Home
Till sommaren arrangerar vi på Marathongruppen (där jag är digital redaktör) Ragnar Relay Lake Mälaren i Sverige. Eftersom loppets namn kommer från en gammal viking var det självklart för oss att välja just vikingar som tema för vår utklädnad. Förra året superhjältar och jag sprang som Catwomen, nu blev det istället kort klänning och yxa. Och vårt lagnamn – samt hashtag – det sammanfattade vårt budskap: Ragnar Coming Home. För visst ville vi locka Ragnarianerna i England att komma till Sverige. Det kommer bli grymt skoj i sommar när vi springer från Gripsholms slott till Drottningholms slott. Men nu, nu blickar vi tillbaka bandet till i lördags.
Det är inte obligatoriskt med utklädnad, men det förhöjer upplevelsen. Det sammansvetsar laget att likna varandra och det maxar allt när man får lov att gå all in. När vårt lag kom till start fick vi en hel del uppmärksamhet. Ingen kunde undgå oss. Visst fanns det något lag utklädda till ninjor, fjärilar med balettkjolar eller lag-t-shirts. Men det var inte många som körde lika hårt som oss.
Jag log mot alla jag mötte – så att jag blev mindre skrämmande med mitt vapen.
Efter att Axel kört första sträckan med värsta skägget och peruken (glad att jag slapp det) så var det äntligen min tur. Så pepp! En sträcka om 10,5 km väntade. Först sprang jag genom ett samhälle, igenom en lekpark och hann heja och säga något ord till barn som log mot mig eller par ute och promenerade. De hejade och såg ut att undra ”vad är det här för tok som kommer springande”. Till en som tittade ropade jag glatt ”just out on a normal Saturday run”.
Överlämning av stafettbandet från Axel som sprang precis innan mig.
Vid andra lopp är jag van att alltid ha en massa andra löpare runt omkring mig, det är rätt tydligt att det är en tävling, både för åskådare och löpare. Det är en snitslad bana och man bara följer med i strömmen så kommer man rätt. Så är det inte riktigt i Ragnar. Med drygt 100 startande lag (som dessutom startar vid olika tider för att försöka tajma många ungefär samtidigt i mål) blir man snabbt ensam. Har man tur träffar man en handfull löpare under varje sträcka. I övrigt är man ensam när man springer. Vilket är en spännande del av upplevelsen. Men då är det bra att man har nummerlapp, så kan ortsbefolkningen ändå misstänka att det är ett loppjippo man springer när man kommer farande i vikingadräkt.
Förvirring under löprundan … hur kommer vi över ån, och hur tar vi oss igenom kohagen?!
Efter ett par kilometer kom jag ut på engelska landsbygden och sprang mellan stora fält. Så vackert! Jag öste på med ett bra tempo och fortsatte framåt tills jag kom fram till en kohage. Jag hade redan tidigare under sträckan passerat ett par grindar, men där fanns det en ingång för gångtrafikanter och en hasp. Nu har det enbart en stor grind stängd med ett hänglås. Ett par meter innanför låg stora bruna kossor och tittade på mig. Ingen skylt fanns. Nej, det kan inte vara meningen att jag ska springa in i en låst hage. Istället började jag springa längs med där det var högt gräs men som ändå gav skenet av att det kunde vara en springväg. Men efter några hundra meter var jag vilse. Jag kollade i Ragnars app och såg att jag inte var på banan. Dessutom kom det ett par till löpare som inte heller förstod hur de skulle ta sig över.
Jag visste att banan var på andra sidan hagen, längs vattnet. Men hur skulle vi komma över? Till slut var det en som klättrade över staketet. En kossa reste sig och stod och tittade medan mannen långsamt smög förbi. Jag har respekt för djur och var inte pepp på att ta mig igenom hagen, men hade inget val. Jag klättrade över – och för säkerhets skull tog jag av mig hjälmen med vikingahorn som fick mig att likna en tjur. Man vet ju aldrig …. sedan smög jag mig genom hagen till nästa grind och kom ur på rätt ställe. Pjuuh.
Mitt under min första löprunda av tre.
Längre fram kom två greyhounds springande mot mig. Även här blev jag nervös innan ägarna till hundarna kallade till sig dem. De stod och morrade när jag sprang förbi. Jag drog ett par djupa andetag och öste sedan på sista kilometern för att möta upp mitt lag. Blev en dryg halvkilometer felspring, så jag landade på över 11 km och var så glad över att ha klarat av första löprundan av tre. Det var en härlig runda även om jag gärna hade hoppat över alla möten med djur – men det som kan vara tufft i stunden kan bli ett roligt minne efteråt. Nu var äventyret igång!
… och senare i veckan får ni följa med på min kvällsrunda i regn samt nattrundan med värsta utmaningen!
Vilken folkfest det var på Stockholms gator igår. Jag kan inte sammanfatta det på något annat sätt. Perfekt väder. Grym pepp längs banan. Rolig ny startsträcka. Pigg kropp. Trevligt springsällskap och såklart en massa energi! Det är en lyx att få arbeta med sådana här evenemang. Så glad över att vara en del av Ramboll Stockholm Halvmarathon och vara en pusselbit i att leverera motionsevenemang som dessa. Igår sprang jag med min GoPro samt mobilkamera i högsta hugg för att rapportera på loppets Instagram samt skapa en loppfilm (kolla in Facebook så ser ni den).
Puss innan start.
Jag springer och filmar, Glenn fotar.
Ramboll Stockholm Halvmarathon blev 21098 meter rörelseglädje. Även Glenn skulle springa loppet och när han bestämde sig för att springa lugnt och bara ta sträckan som ett långpass inför Chicago Marathon om några veckor sprang vi ihop. Perfekt för mig att dels ha någon att snacka med i vårt sköna prattempo och perfekt att ha en assistent som kunde hjälpa mig att ta några bilder.
Välmatchad!
Ssideline City Run Club – älskar deras skyltar.
Energi längs banan
Vi sprang någon eller några kilometer åt gången och pausade sedan vid peppiga hejaklacker och cheerzones för att fånga upp stämningen längs banan. Det är en lyx att springa utan att pressa en tid, utan bara springa för njutning (och för att jobba – men för mig är detta samma sak när det kommer till lopp). Mitt tips är verkligen att låta lusten få styra mer under ett lopp, jag tror att man uppskattar ett lopp mer om man har haft roligt än om man kapar några sekunder på sitt pers men samtidigt är spyfärdig efteråt. För mig är i alla fall inte det ett dugg lockande. Men vi är ju alla olika, det gäller att hitta det som funkar för en själv.
Här var jag alldeles hög av endorfiner.
Vi njöt verkligen av löprundan och det var roligt att springa in i vänner och bekanta innan, under och efter racet samt se allas glada ansikten efter målgång. En hel del sprang sitt första maraton, jag sprang bland annat in i Alicia som precis genomfört sitt första – OM hon var nöjd. Hon riktigt lyste.
Alicia har precis sprungit sin första halvmara – så häftigt!
Efter loppet
När vi hade sprungit i mål jag och Glenn hängde vi kvar en stund – jag älskar att se när människor kommer i mål – och sedan styrde vi hemåt för en varm dusch, redigering av film samt goda pizzarester från kvällen innan (laddar alltid med pizza kvällen innan långlopp, men igår orkade jag bara halva, så gott med andra halvan efter mitt lopp!).
Puss efter målgång.
Nu taggar jag till inför nästa helgs Ragnar Relay White Cliffs. Självklart åker både GoPro och mobilkamera med så att ni kan följa med på resan.
Halvan Klar för alla löpare efter målgång, nu är jag ingen ölfantast, så jag smakade bara och tog en solig bild.
