Det är inte ofta en födelsedagsfika på en måndag sträcker ut sig i fem timmar – men när man är med underbara tjejer som det var alldeles för länge sedan man såg (en negativ sak med semestrar) – så har man mycket att gå igenom. Och det var verkligen en perfekt måndagskväll. Supergoda kanelbullar och frasig marängtårta. Grattis igen Mela! Och tack för sällskapet på vägen hem Jane och Sofia.
På mig under kvällen hade jag förresten mitt nya tennisarmband inhandlat i Shanghai. Jag blev väldigt förtjust när jag hittade det. Kändes lite som jag.
Haha, vilket intressant mejl jag nyss fick. Det var tydligen Amazing Race 15 som jag stötte på under flygresan i alla fall. Nu har nämligen den största internationella webbsidan som följer lagen mejlat mig för att de vill veta allt om mötet. Vilka lag var det? Vad skulle de göra? Tydligen börjar de närma sig slutet och det är inte så många lag kvar. Klart att jag kan dela med mig av det jag vet.
Jag hoppas på att börja träna igen imorgon. Imorse fick dock Glenn hoppa in och vicka på min cykelklass för att jag skulle få ytterligare en dag att bli frisk på. Jag längtar så efter att få träna. Och min inspiration blir ju inte direkt sämre av Therese Alshammars fina prestation igår och hennes ansikte efteråt som var fyllt av glädje. Nu kanske inte en cykelklass har så jättemycket gemensamt med en VM-final i 50 meter fritt, men visst kan andras sportinsatser ge en motivation och inspiration till sin egen träning. Det tycker i alla fall jag.
Under min semestervecka så har jag haft på mig min Silva stegräknare för att se hur många steg jag skulle få ihop. Jag använder stegräknare långt ifrån dagligen, men då och då tycker jag det är intressant att se hur jag ligger till.
Jag kom över de godkända 10 000 stegen om dagen i alla fall med en rejäl topp i tisdags på runt 30 000 steg. Här hemma brukar jag vanligtvis ligga mellan 9 000 och 13 000. Plus lite träning när jag inte har på mig räknaren …
När jag var i Kina så testade jag min nya Flip-videokamera som filmar i HD. Riktigt enkel och smidig var den att använda, men jag väntar fortfarande på mitt stativ, så tyvärr blev det lite hoppigt. Men här får ni i alla fall ett smakprov på hur morgonträningen i en park i Beijing kan se ut runt halv sju på morgonen.
Nu är det hemlagad frukost som gäller igen. Så mycket godare än Starbucks för svaga cappuccino och torra scones.
Sov i 12 timmar i natt! Och jag som trodde att jag skulle vara extra morgonpigg efter min resa. Men det är väl förkylningen som spökar. Känner att jag i alla fall är på väg att bli frisk (*peppar, peppar*). Idag ska jag i alla fall se till att ta det lugnt för att förhoppningsvis vara på banan igen imorgon.
Mina planer idag är att åter börja fylla bloggen med träningsinspiration. Nu är ju faktiskt min semester slut. Dessutom ska jag städa här hemma, mixa klart min cykelklass och uppdatera mig på en massa bloggar. Har ju inte använt nätet i Kina till annat än att läsa mejl, blogga och kolla av DN.
En av sommarens plågor. Men riktigt svängig är den, och det är nu dags för låten att följa med mig in i cykelklassen. Sitter och mixar ihop mitt nya pass som jag lovat deltagarna, och det blir definitivt lite ”parapapapa …”.
Det första laget framme vid disken för att försöka få biljetter till flyget.
Efter en lång flygresa är jag nu hemma igen. Flygresan blev dock inte helt ointressant. I Amsterdam så kom det först fram en kille och tjej och ropade ut om det var några som ville överlåta sina biljetter till dem då de var med i ett tv-program och behövde komma till Stockholm fortast möjligt. Ingen nappade dock, men de lyckades ändå komma med på sina stand by-biljetter.
Förutom laget med paret (som även syns på bilden) hann tre andra lag med varsin fotograf och ljudkille med. Ett lag frågade mig om jag var från Stockholm, och när jag sa att jag var det blev jag filmad när jag beskrev snabbaste vägen att ta sig från Arlanda till Gröna Lund. Jag fick även skriva på ett papper att jag godkände min eventuella medverkan. Jag frågade vad det var för program, och jag fick inte namnet på det, men de kom i alla fall från USA. Påminde lite om Amazing Race tyckte jag. Det var i alla fall skönt med lite underhållning efter den 10-timmars långa första flygningen.
På Arlanda väntade min prins med mitt namn på en skylt. Sötnos där!
