Min förmiddag har verkligen gått i träningens tecken. Först cyklade jag till tennisträningen för att sedan cykla till Urban Deli och ett yogaevent med Abilica innan jag avslutade på SATS Tule där jag instruerade ett gäng mammor på StrongMama. Det blev totalt en skön mix där jag själv fick en massa energi samt att jag fick peppa andra till att prestera och få effektiv rolig träning.

Abilica är ett norskt bolag som jag tidigare har träffat under olika event. De tillverkar produkter för hemmaträning och har cirka 130 produkter i sitt sortiment, så det finns att välja bland! Dessutom har de en gratis app med program för att träna med deras olika redskap. Jag har sedan tidigare en yogamatta tillverkad i bambu från dem. Idag fick vi testa Abilicas senaste yogamatta – Nature YogaMat – en matta som är 100 % biologiskt nedbrytbar och kan slängas i komposten när den är utsliten. Något som rimmar väldigt väl med yoga, att ta hand om naturen och allt runt omkring, inte bara kroppen och själen. Mattan hade i alla fall bra grepp och var snygg i rosa med ett vitt mönster som ser olika ut på alla mattor, så alla mattor blir unika.

Förutom att yoga med mattan som redskap fick vi testa yogablock och yogarem för att komma djupare i en position eller få lite hjälp på vägen. Jag var stel som ett kylskåp trots tennisen innan, men efter en halvtimmes yoga var jag betydligt mjukare. Och jag som så sent som igår skrev att jag ville få in mer yoga i livet. Bra att det redan har börjat ske!

Som ett färgglatt godisbord – älskar de glada färgerna på Abilicas produkter. Färg piggar alltid upp träningen!

Ibland är det bra att påminna sig om roliga händelser, för visst är det lätt att glömma härliga ögonblick i livet? Stora händelser sätter sig på minnet, men ibland kan det vara en helt vanlig onsdag som värmer kroppen och själen. Jag har en mapp på datorn där jag sparar bilder från mitt liv som inspirerar mig. Bland annat har jag en hel del träningsbilder som peppar mig och påminner mig om vad jag har åstadkommit. Här är några favoritögonblick från i år – roliga stunder på golfbanan, i löpspåret och lyftandes vikter. Dagen idag har annars startat med en stor favorit – tennis!

Jag älskar träningskläder med coola tryck även om jag är trött på budskap som handlar om att ”strong is the new skinny” eller ”go hard or go home”. Det är inte riktigt budskap som jag vill stå för. I New York hittade jag snygga träningslinnet inne på Old Navy där det finns billiga kläder om än inte alltid till bästa kvalitet. Charles bor dock i sina t-shirts som jag köper till honom här, så många av plaggen tål verkligen både tvätt och lek, men alla träningskläder är inte lika tåliga. Förra året köpte jag ett träningslinne här som inte riktigt är lika snyggt längre. Å andra sidan, tröjor med tryck tröttnar man ofta på efter ett tag, och då kanske det är bra att de är hyfsat billiga även om jag inte vill uppmuntra till ett slit-och-släng-samhälle.

Nåväl, här är tre tröjor som jag gillade och som jag nu ångrar att jag inte köpte … tror dessutom att någon av dem var på rea, så är du i USA, passa på!

Indiska lanserar i januari sin första kollektion med yogakläder: YOGA by Indiska. Kollektionen kommer successivt att växa men innefattar från starten yogaplagg, yogamattor och vattenflaskor. Plaggen är prisvärda (149-399 kr) och går i färgskalan turkost/blått/grönt med både mönstrade och enfärgade plagg.

Under en pressfrukost på Sven Harrys konstmuseum fick jag idag se de vackra kläderna tillverkade i modal och ekologisk bomull. Favorit blev det tighta linnet med inbyggd sportbehå samt det lösare linnet utanpå. Älskar lager-på-lager!

Jag har länge drömt om att få in yogan i mitt liv, men har inte riktigt tagit mig över tröskeln dit än. Jag ger dock inte upp, tids nog kommer jag vara redo att börja. Det är lite som att springa maraton. När jag gjorde det första gången 2009 ville jag bara göra det för att testa en gång. Sedan aldrig mer. Men så småningom växte suget igen, och nu när jag fortfarande är hög efter New York Marathon vill jag bara ha mer. Jag tror att det finns en tid för yogan i mitt liv, men än är jag inte där – och yoga för mig är i dagsläget att jag gör en del rörlighetsövningar här hemma när jag behöver och att jag ser till att andas när jag är ute i naturen. Om några veckor drar jag till Thailand för fem veckor. Då tänker jag försöka unna mig en yogasession dagligen, tänker att 20 minuter om dagen kan få mig över tröskeln, behöver få in regelbundenheten för att fastna. Att göra det på egen hand tror jag funkar för mig som en start. Visst, jag har ingen som pillar på min teknik, men kommer jag in i yogan kan jag alltid börja gå på klasser när jag väl är hemma. Till en början behöver det inte vara prestation och perfekta positioner (inte sen heller …), nej, jag behöver bara få in vanan och uppskatta hur skönt det är. Precis som löpning. Det är underbart skönt. Men kanske inte de första tre gångerna.

På söndag invigs Sveriges första folkhälsopark i Botkyrka kommun. Enligt ett pressmeddelande kombineras spontanidrott med spontankultur på ett helt nytt sätt. Parken har utformats efter tre olika referensgruppers åsikter, bland annat föreningsaktiva tjejer i åldern 12-20 år, och det låter som en riktigt cool och inspirerande park. Alby folkhälsopark innehåller ytor för fotboll, tennis, basket, skate, BMX, parkour, skridskoåkning, cricket, baseball och löpning samt utegym. Även dans, filmvisning, musikuppträdande och konst. Tack vare tekniska lösningar genom projektorer, högtalare och DJ-bås som byggs in i betong och kopplas till besökarnas mobiltelefoner via Bluetooth blir upplevelsen ännu häftigare!

Jag är nyfiken att spana in nya parken och jag hoppas att fler parker får möjlighet att förbättra möjligheten till spontanidrott för både små och stora!

Ett utegym i Göteborg som jag besökte under Bokmässan tidigare i höst.

Jag älskar Central Park! Och jag är långt ifrån ensam, det är verkligen en samlingsplats för många New York-bor som tar promenader med hunden, springer, cyklar, åker rullskridskor, har picknick, spelar baseboll eller vad det nu kan vara. Dessutom fylls parken av turister som kanske åker häst och vagn, promenerar med en karta och försöker hitta rätt väg, hyr en roddbåt eller åker ett varv på skridskobanan.

På hösten är parken som vackrast och nu när vädret utanför mitt kontorsfönster är grått och blött väljer jag att titta tillbaka på hur härligt jag och Glenn hade det i parken förra helgen. Fördelen med att bo på hotell som bara låg ett stenkast från parken var att vi var en hel del i parken, antingen för promenad, joggingrunda eller picknick. Jag älskar att titta på folk och under lördagens tävling ”Dash to the finish line” såg vi många springa i Halloween-kostymer, som den läskiga figuren och musen ovan. Killen som sprang med ett helt eiffeltorn (!) på sig sprang dock två dagar senare, bara en vanlig runda med kompisarna? Tror dock han enbart sprang för att ta bilder, han hade på sig en nummerlapp från New York Marathon dagen innan.

Här i Stockholm älskar jag Djurgården mest, tyvärr är jag inte där så ofta då jag bor närmare Hagaparken som också är en helt fantastisk park. Toppen att det finns bra grönområden att aktivera sig i när man bor mitt i stan. Visst springer jag ofta på asfalt och mellan hus, men många gånger vill jag springa mellan träd och få den friska luften i mina lungor.

5 h och 10 min, så snabbt har jag aldrig sprungit New York Marathon förut. OK, jag har aldrig sprungit det förut men jag ville börja det här inlägget positivt. För tänker jag tillbaka på loppet så känner jag fortfarande en besvikelse. Visst, jag tog mig runt och med tanke på förutsättningarna kanske det är bra nog.

I fredags, två dagar innan loppet började jag känna mig snorig, lite trött i kroppen och saknade någon riktig aptit. Jag hoppades bara att det var de långa promenaderna vi hade tagit på torsdagen som satt i kvar i kroppen men jag fruktade det värsta. När jag sedan vaknade på söndagen kändes det ändå okej även om jag fortfarande var snorig. På startlinjen var jag ruskigt taggad och såg fram emot att få springa ett lopp i lugnt tempo med min fru.

Vi började lugnt och första milen kändes okej även om jag inte riktigt hittade flytet i löpningen, i alla fall inte som på Stockholm maraton. Mellan 10 och 15 km drog Tess ifrån mig flera gånger fast det kändes som att vi sprang lika snabbt. Till slut sa jag till henne att hon skulle köra sitt eget race, så klart jättetråkigt då jag sett fram emot att springa tillsammans. Hon försvann snart utom synhåll och jag gnetade på så gått det gick. Mellan 15-20 km så var jag tvungen att gå längre och längre sträckor.

När jag sedan kom in på Manhattan efter drygt 25 km och svängde in på 1:a Avenyn då var jag riktigt nära att kliva av. Det fanns ju för f*n inget slut på den. När man trodde att man var vid slutet av vägen visade det sig att det bara var ett backkrön och att det fortsatte i oändlighet …

Nåja, nu tog den ju slut och snart kunde jag svänga in i Central Park, där slog jag följe med en svensk tjej som var minst lika trött som jag var. Vi lyckades pusha varandra till att faktiskt springa stora delar av de sista kilometrarna.

Väl i mål var det en otroligt skön känsla att det var över men samtidigt en lika stor besvikelse över att det hade gått så segt. Visst, jag hade inget tidsmål men jag ville springa runt med en bra känsla i kroppen och bara njuta av loppet – men men så blir det ibland.

När jag väl tagit mig hem till hotellet kände jag mig rätt bra men kroppen ville något annat. Efter att jag klivit in i duschen sa kroppen ifrån och det med råge. Jag fick en sådan feberfrossa att jag knappt tog mig tillbaka till sängen. Vi somnade  rätt tidigt och när jag vaknade dagen efter var i alla fall febern bort. Alltid intressant när kroppen reagerar på olika sätt även om det inte är speciellt roligt när det händer. På Facebook skrev jag en kort statusuppdatering om att jag gjort mitt som maratonlöpare och jag istället skulle agera stödfunktion för min underbara och mycket bättre fru i fortsättningen. Nu har jag dock funderat lite och det lutar åt att jag springer nått lopp nästa år för man vill ju sluta på topp … även om det kanske inte blir ett helt maraton.

Ett maraton sliter på kroppen och jag är väldigt tacksam att min träning och alla andra förberedelser innan loppet gjorde att min kropp pallade med utmaningen bra. Jag mådde illa timmarna efter loppet och kroppen var mör, men när jag vaknade upp dagen efter var det enbart lite stelhet här och där kvar. Jag och Glenn kunde promenera omkring i måttligt tempo obehindrat under dagen även om vi på eftermiddagen behövde fler sittpauser samt njöt av ett par timmar i en biosalong.

Min återhämtning efter TCM New York City Marathon var förutom energi i form av mat sömn. Jag och Glenn somnade klockan fem (!) och sov sedan fram till morgonkvisten. Sedan följde några dagar utan annan träning än lugna promenader, promenader är svårt att undvika i New York då det är mysigt att strosa runt och titta på allt. Dessutom tror jag det är bra för blodcirkulationen att hålla igång, men på en snäll nivå. Bäst hade varit att cykla eller simma, men nu var det promenera som stod till buds. Igår kom vi hem från New York och jag tog det lugnt hela dagen, längsta sträckan jag gick var från flyget till bagagebandet.  Idag däremot gav jag mig ut på en lugnare joggingtur i Hagaparken. Kroppen kändes pigg och även om jag såg till att ta några gåpauser hade jag lätt kunnat springa längre om jag hade velat. Nu tyckte jag dock att jag skulle smyga igång försiktigt.

Förutom mat, vila och lugnare rörelser har jag unnat mig en helkroppsmassage. Den ultimata lyxen om du frågar mig! Igår blev det 60 minuter med ”skön-ond” behandling av hela kroppen på Stockholm Spa & Hälsostudio.

Tack kroppen för att du orkar med allt jag vill göra! Nu börjar vi sakta blicka framåt mot nya mål och roliga utmaningar.

Innan min morgonträning startar jag gärna med en skål fil eller yoghurt toppat med müsli, nötter, frön och/eller frukt. Jag märker att jag dras allt mer mot vegetariska produkter även om jag fortfarande gärna äter kyckling, ägg och fisk. Soygurt är växtrikets svar på yoghurt och finns det bra alternativ, varför inte ersätta med en växtbaserad produkt? Nyligen har jag testat Planti Soygurt, gjord på soja. Planti har totalt 20 olika produkter som alla är 100% växtbaserade. Soygurt är laktosfri, innehåller bra omättade fettsyror, är kalciumberikad och har en mindre inverkan på miljön än motsvarande mejeriprodukter. Låter ju bra, eller hur! Men hur smakar det då? Jo, när jag hällde upp Soygurt naturell var den gulare än vanlig yoghurt som jag är van vid, men smaken var otroligt krämig och väldigt god. Det blev genast en favorit.

På bilden nedan toppar jag soygurt från Planti med skivad banan, chiafrön, sesanfrön och rostade kokoschips. Lyxig start (och snabbfixad) på dagen tillsammans med en kopp kaffe!

Detta inlägg skrivs i samarbete med Planti

Marathon Sunday. 42 195 meter. Eller som de räknar i USA, 26,2 miles. Målet för mig och Glenn var att springa tillsammans från start till mål, njuta av loppet och göra high-fives med åskådarna. Det vi hört från andra som sprungit loppet innan var just det, att inte pressa tiden utan istället se till att klä sig i Sverige-outfit och bara ha en fantastisk dag. Mycket av det jag ville uppnå skedde, dock inte allt. Men vi tar det från början – för det var en lång dag som startade flera startskottet ens hade gått. Luta dig tillbaka, läs, och kanske – inspireras till att själv springa loppet en dag?

Startområdet. Bron i bakgrunden utgör starten i New York City Marathon.

Klockan 05:30 blev vi upphämtade av en buss utanför hotellet. Vi var ett stort gäng något trötta men förväntansfulla svenskar, Springtime hade totalt cirka 16 bussar med svenskar att transportera till start. Väl framme blev vi visiterade av säkerhetspersonal och gruppen skingrades. När det är över 50 000 som ska springa gäller det att ha bra logistik och det lyckades TCS New York City Marathon fixa galant. Jag och Glenn hörde till den gröna gruppen där vi fick spendera några timmar sittandes på en gräsplätt. Där åt vi medhavd frukost, drack kaffe och gjorde vårt bästa för att inte frysa. Vi tillhörde några av de med mest överdragskläder på, ändå var jag kall. Kläderna skänktes sedan till välgörenhet, en väldigt bra kompromiss när man inte kan springa med alla lager på sig.

Runners high

Strax innan tio blev vi förflyttade mot startområdet. Överdragskläderna drogs av och vi närmade oss startlinjen. Klockan 10:40, startgrupp 3 av 4, fick vi äntligen springa iväg! Och då var jag sjukt taggad. Starten går över en seg bro från Staten Island, inte bästa starten när kroppen är helt ouppvärmd. Trots det kändes kroppen pigg och jag och Glenn höll ett lugnt men jämnt tempo. Väl över vattnet mötte vi de första åskådarna, och när klungan såg min Sverige-tröja och skrek ”Go Sweden” fick jag världens leende som sedan satt fast i 1,5 mil. Som jag flög fram! Jag var i värsta runners high-ruschen och älskade publiktrycket. Jag viftade med armarna ovanför huvudet, gjorde high-fives med så många jag kunde, skrek till och tackade för varje pepp jag fick och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Titt som tätt fick jag dock stanna och vänta in Glenn som hade svårt att hänga med. Han var inte riktigt lika pigg i kroppen och blev mest störd över publiken. Jag gjorde mitt bästa för att peppa honom men han beslöt att vi skulle springa var för sig. Han blev stressad av mitt tempo och jag blev stressad av hans …

Toapaus (och fotopaus) innan bro till Manhattan. Efter målgång fick vi varma ponchos att lunka hem till hotellet i.

Mitt goda humör och min energi höll i sig ytterligare några kilometer. Jag såg till att dricka både energidryck och vatten på de flesta stationer, åt någon godisbit och mådde bra. Jag visste att min energi inte skulle hålla i sig hela tiden, men istället för att stressa över det såg jag till att njuta av de perioder som kändes lätta. Det går alltid upp och ner under ett maraton, mycket hinner ske under vägen.

På väg över en av fyra broar under maran. Jag tror detta är på väg till Bronx. Mina armar är på väg upp till en vinkning.

Inne på Manhattan började jag bli trött, detta trots att jag innan bron över dit hade tagit en toalettpaus och stretchpaus. Men första avenyn var galet lång. Vägen såg aldrig ut att ta slut och min energi gjorde det definitivt uppe i Harlem. Jag gick allt mer men var peppad av att veta att det trots allt inte var så långt kvar, jag var mer än halvvägs. En kort bro över till Bronx, några gator där och en kort bro tillbaka till Manhattan, sedan var min inställning att det – typ – bara var upploppet kvar. Kanske inte en uppfattning som stämde med verkligheten, tror det var cirka 7 km kvar här. Men när markeringarna står i miles och mitt huvud var trött hade jag svårt att få ihop räkningen. Jag bara sprang. Och gick. Och sprang. Och tjoade. Och gick.

En släng av löparmage?!

Innan det var dags att springa in i Central Park gick jag på toaletten igen, mådde inte hundra, och hade varit orolig för att jag skulle kräkas på någon åskådares fötter (nackdelen med mycket folk!) men jag klarade mig trots allt fint. Efter toabesöket och några nötter för energi tog jag mig an de sista kilometerna springandes. Jag vägrade gå trots att jag var trött och såg istället till att få energi från publiken. Om de inte hejade så drog jag upp armarna och skrek – och då gick de igång! Vilket underbart gensvar, då lyfte publiken fram mig. Får gåshud när jag tänker på detta.

Nedanför Central Park, de sista två kilometerna, fick jag en svensk flagga av en supporter och den viftade jag frenetiskt med hela vägen in i mål. Jag ville inte ens spurta, jag ville behålla den underbara känslan så länge jag bara kunde – för den var M-A-G-I-S-K. Hade ingen koll på klockan under loppet, lyckades glömma min pulsklocka hemma och visste inte riktigt vilken tidtagning jag skulle gå efter när det var så stor skillnad mellan startgrupperna, men vid mål såg jag min tid 4:35:54. Rätt ointressant då jag inte haft något tidsmål, men ändå en skön känsla att det blev mitt näst snabbaste lopp. Hade jag kunnat springa fortare? Ja, särskilt i början, men jag ville inte. Jag ville göra loppet på detta sätt och det skulle jag rekommendera alla andra också.

Maraton ger mersmak

Jag bär med mig en helt fantastisk maraton-upplevelse! Och även om jag precis efter mål tänkte ”aldrig mer!” har jag redan ändrat mig … maraton ger mersmak. Även när man är lätt illamående resten av dagen och somnar klockan fem på eftermiddagen … dagen efter mådde jag i alla fall toppen, visst var kroppen lite seg och sliten, men ingenting gjorde ont och mentalt var jag springsugen – fick dock nöja mig med att gå, men jag och Glenn gick glatt en hel del dagen efter maran. Och hur gick det då för Glenn? Ja, hans berättelse kommer här i bloggen så småningom.

Tack till mina sponsorer under maran: Adidas för skor (skulle sprungit i ett par gula Adidas Ultra Boost, men mina fötter gillar Adidas Glide Boost bättre och jag körde på samma skor som under Stockholm maraton – inte en skråma på föttern), GoCoCo för kompressionsstrumpor, Resorb Sport för vätskeersättning och Norrona för grym midjeväska (berättar mer om den senare).

Några hundra meter innan mål viftade jag sönder Sverige-flaggan jag nyss fått av en supporter. Det här är exakt den känsla jag vill ha i slutet av ett lopp – trött men med en extra växel tack vare publiken!