Inlägg från februari 2013

I senaste numret av iForm som precis har landat i butik finns en trevlig intervju med mig om min bok och min före detta ätstörning. Fotona i tidningen är tagna av fotograf Jane Haglund.

Supergod müsli med mycket nötter och frön från Risenta som även fanns i goodiebagsen på min releasefest.

Efter en vaken natt har jag halvslumrat i soffan under morgonen. Nu börjar jag däremot vakna till tack vare frukost och kaffe. Och om en stund ska jag och Tilde gå med Charles till förskolan och sedan ger vi oss ut på en längre runda – frisk luft ska i alla fall få liv i min kropp.

Förresten – lilltösen har börjat le titt som tätt. Ett av de mest fantastiska utvecklingsstegen då man som förälder blir alldeles varm och lycklig av barnens leenden.

Ler mot sin pappa från sin Stokke-stol.

Två Vasastans-bor som gärna promenerar (här till lekparken).

Vi i Vasastan rapporterar i veckans tidning att vi som bor i tätbebyggda innerstadsområden rör på oss mer än de i villakvarter och andra glesare bebyggelser. Jag kan bara se på mig själv att detta stämmer in på mig. När jag har bott i villa eller utanför stan vid olika tillfällen är min vardagsmotion med promenader mindre än vad den är när jag bor inne i stan. Här är det lättare att promenera till förskola, affärer och till jobb. Men är det längre avstånd (som det oftast är när man inte bor mitt i smeten och har mycket inom relativt kort avstånd) blir det lättare att ta bilen eller annan kommunikation för att komma fram.

Såklart är det stora skillnader beroende på vad man är för person och hur ens livssituation ser ut. Men kom ihåg att även de korta promenaderna är guld värda för att må bra och leva hälsosamt. Så ut och gå – minst trettio minuter (behöver inte vara sammanhängande) varje dag.

Jag och Charles har myst i soffan sedan halv sex imorse. Han superpigg och jag betydligt tröttare. Glenn och Tilde sov däremot vidare ett par timmar till. Men när resten av familjen hade vaknat var jag också piggare och supersugen på att trampa igenom några sköna låtar. Därför drog jag på mig träningskläderna och körde ett pass på en halvtimme. Avslutade sedan med lång stretch för mina mycket stela muskler.

Träningsoutfit: byxor Nike, linne Röhnisch, sport-bh Stay in Place.

(Har fått några frågor om cykeln, jag återkommer till dem när jag har hunnit cykla några fler pass på vår nya inomhuscykel.)

(OBS – långt inlägg) Det har tagit ett tag att skriva ner berättelsen om Tildes förlossning. Kanske för att jag upplevde den som smärtsammare än när Charles föddes, eller bara för att jag har haft fullt upp i januari. Men nu är det dags. Innan jag födde Tilde liknade jag förlossningen med ett maraton. Och det blev en form av maraton som sträckte sig över flera dagar, som krävde energi och fokus. Det startade segt och långsamt, kroppen tog gott om tid på sig för att orka hela vägen, och mot slutet blev det en spurt in i mål. Det här är min förlossningsberättelse. Vill gärna dela med mig av den då jag själv älskar att läsa andras upplevelser. Är du inte nyfiken – eller tycker det är obehagligt att läsa om förlossningar, hoppa över att läsa detta inlägg.

Dagen innan julafton hade jag en hel del regelbundna värkar. De gjorde inte särskilt ont, men jag kände att de kom och gick frekvent under hela dagen. Nu trodde jag att förlossningen var på gång eftersom jag inte hade några kännbara värkar med Charles förrän samma dag som han föddes. Men jag hade fel. Värkarna försvann dagen efter och sedan var det lugnt. Ingenting hände. Förlossningsdatumet (julafton) kom och gick.

Fredagen den 28 december var jag hos min barnmorska på Mama Mia och jag bad henne göra en hinnsvepning. En hinnsvepning kan göra ont men ska öka sannolikheten att förlossningen startar inom 48 h. När barnmorskan undersökte mig upptäckte hon att jag var öppen 4 cm och att cervix i princip var utplånad. Det var antagligen detta min kropp sysslat med den 23 december. Barnmorskan var väldigt tydlig med att ”här blir det bebis snart”, och går vattnet skulle det gå riktigt fort. Hon tyckte vi skulle åka hem och förbereda oss. Förväntansfulla åkte vi hem, gjorde klart det sista av vår packning och Glenn körde ut Charles till mina föräldrar. Lika bra att han åkte dit eftersom förlossningen snart skulle ske.

Men, det blev ingen förlossning. Däremot blev jag riktigt förkyld, de två nästkommande nätterna vaknade jag skakandes med feberfrossa. Med facit i hand var det skönt att förlossningen inte satte igång just nu. Det hade jag knappt orkat med.

Först på tisdagen, den 1 januari, började jag på nytt känna frekventa värkar, men precis som förut gjorde de inte särskilt ont. Vi var ute hos mina föräldrar och lekte med Charles och efter middagen ville jag åka in till BB. Jag var trött på att vara gravid och ville bli undersökt för att se om jag hade öppnat mig mer. Jag hoppades också att de kanske kunde sätta igång mig genom att sticka hål på hinnan så att vattnet skulle gå.

Inne på Danderyds BB stannade mina värkar av och undersökningen visade att jag endast var öppen drygt 5 cm, så det hade inte hänt så mycket sedan hinnsvepningen. Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem, men jag ville så gärna föda barn att vi valde att stanna med förhoppning om att vattnet skulle gå. Det blev ett par timmar inne i förlossningsrummet guppandes på en pilatesboll, lyssnande på podcasts samt knaprande på energi i form av nötter, mörk choklad och gröna russin.

Förlossningen sätter fart

Vid halv tolv på natten kom barnmorskan in för att sticka hål på vattnet. Och nu gick det fort. Värkarna kom igång ordentligt, Glenn satte på mig min TENS-apparat på ryggen för smärtlindring och jag använde lustgasen flitigt. Nu började värkarna kännas rejält. Ett par minuter innan klockan slog ett på natten satte mina krystvärkar igång och efter en kvart med extrem smärta föddes Tilde skrikandes med ansiktet uppåt istället för neråt till tonerna av Loreens Euphoria. En fantastisk låt som numera betyder ÄNNU mer för mig.

25 minuter innan Tilde föddes andades jag lustgas i varje värk.

Jag upplevde att denna förlossning gjorde mycket ondare än min första. En anledning tror jag är att jag under Charles förlossning hela tiden var ett steg längre bak i huvudet än vad förlossningen var, så jag blev överraskad att det gick fortare än vad jag trodde. Denna gång var det tvärtom, jag låg ett steg före i huvudet och trodde hon var mer ute än hon var. Dessutom fick jag ingen bra feedback från barnmorskan under förlossningen. Jag hade behövt höra ”nu är det snart klart”, ”i nästa värk kommer huvudet”, och jag vågade inte heller fråga när jag låg och krystade då jag var rädd för att bli besviken om hon skulle säga att det var längre kvar än vad jag trodde. Ytterligare en anledning kan vara att hon föddes med ansiktet uppåt, då blir tydligen omkretsen större och risken att spricka är större (men det gick som tur var bra).

Euphoria!

Lyckan av att få upp sitt lilla barn på bröstet och se henne för första gången är fantastisk – och går inte att beskriva i ord. Jag gick från smärta till lycka på nolltid. Jag var beredd på att se någon som liknade Charles mer, men den enda likheten mellan dem var hårfärgen – de har båda fötts med mycket svart hår på huvudet. I övrigt var Tilde en helt annan bebis och jag och Glenn njöt av den första magiska stunden med vår andra bebis.

När Charles föddes började ett helt nytt liv för mig och Glenn. Att gå från noll till ett barn var en omvälvande upplevelse med dalar och toppar. Med Tilde var det inte samma förändring. Istället kändes det bara så självklart. Vi var redan mamma och pappa och nu fick vi ytterligare någon att älska. Det var som att Tilde redan hade en självklar del i vår familj – vi hade bara väntat på att hon skulle komma. Hjärtat inne i kroppen växte och jag sköjldes över av kärlek till både Charles och Tilde.

Livet leker

Över en månad har nu gått sedan Tilde kom till världen. Jag känner lycka och tacksamhet varje dag – samt en hel del frustration när Charles är trotsig och när Tilde inte finner ro. Men det är härligt att se att trots en del (eller ganska mycket) kaos hemma när Charles är avundsjuk och vill ha mer av min uppmärksamhet så är Charles ändå fascinerad av Tilde, håller hennes hand när hon gråter och frågar alltid efter henne när han inte ser var hon är. Charles kallar Tilde för sin bebis och han är mäkta stolt när jag hämtar honom på förskolan och han kan visa henne för sina kompisar – som han inte låter komma nära henne. Charles vill skydda henne och ha henne för sig själv.

Mitt mammahjärta svämmar över när jag ser Charles och Tilde tillsammans. Att få ett syskon är såklart lika spännande som att bli förälder. Ytterligare en familjemedlem att älska.

”Oh happy day, oooohhh happppy daaaay …” känner jag för att sjunga nu. Idag smygstartade jag nämligen min tennisträning. Jag varnade mina medspelare att jag inte skulle springa så mycket, men ta små steg och smälla till bollar klarar jag allt av. Känslan i slagen var långt ifrån att jag hade ”vilat mig i form”. Men det kändes ändå hyfsat – och framför allt var det fantastiskt roligt att vara tillbaka.

Vilken underbar start på fredagen!

Tennisoutfit: topp Casall, bollbyxor Moja tennis, strumpor GoCoCo, skor Nike.

PS – det är sista dagen att lägga en röst på ÅRETS TRÄNINGSBLOGG, gillar du min blogg blir jag väldigt glad om du lägger en röst på mig här (även om du röstat någon annan dag kan du även rösta idag).

Glenn har redan cyklat tre pass på nya cykeln.

Till julklapp fick Glenn en träningscykel av mig. En present som jag också kommer ha nytta och nöje av. Förra veckan levererades cykeln hem till oss och Glenn har redan kommit igång med sin träning, och nästa vecka ska jag också börja. Som jag längtar! Under tiden som jag har varit borta från instruerandet har jag skapat en lista med låtar som jag längtar efter att cykla till och som jag vill inkludera i det nya passet jag ska börja bygga inom kort (börjar instruera i mars). Om du har samma musiksmak som jag kan jag tipsa om dessa tre låtar som jag inte har cyklat till än men längtar efter att träna till: Eric Saade – Marching, Pitbull ft Christina Aguilera – Feel this moment och Tone Damli – Smash.

Har du någon bra träningslåt som du vill rekommendera? Kommentera gärna.

Något jag älskar med mammalivet är att ta långpromenader med andra mammor. Det är mycket som snurrar i ett mammahuvud som behöver luftas med andra. Och under en promenad får vi även frisk luft och motion. Idag blev det en härlig nittiominuters promenad med bloggaren Miss Agda längst med Stockholms vatten. Vi fick våra första barn med endast några månaders mellanrum, och nu är det samma situation igen då hon fick Ivar för fyra månader sedan – och jag Tilde för en månad sedan. Det blev en hel del prat om mammaliv – både glädje och motgångar samt träning för att komma tillbaka till en stark mammakropp.

Det är svårt att tro att bilderna togs direkt efter varandra, jag ville få med vattnet i bakgrunden och då gjorde motljuset bilden mörk, men jag tror man ser att vi är glada trots att vi fick parera för både vattenpölar och snöhögar längst vägen …

Anorexi/Bulimi-Kontakt är en ideell verksamhet som jag gärna stödjer och som jag har varit i kontakt med under arbetet med min bok. I mars anordnar de en utbildningsdag som jag själv har anmält mig till för att lära mig mer om att kunna hjälpa andra. Här är all information om du också vill anmäla dig:

Välkommen till en utbildningsdag om ätstörningar och hälsosamt ledarskap

Unga mellan 13 och 20 år tillhör den största riskgruppen för att drabbas av ätstörningar. Du som träffar ungdomar i ditt arbete eller ideella engagemang kan spela en avgörande roll för att upptäcka ett osunt beteende och hjälpa drabbade till vård. Och vi vill hjälpa dig.

Vi i Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt (ABK) vill dela med oss av vår kunskap och erfarenhet till dig, för att ge dig stöd i det som kan vara svårt att hantera.

När: Torsdag 21 mars, kl 09.30 – 16.30
Var: Ljunglöfska salen, Debaser Medis vid Medborgarplatsen i Stockholm.
Kostnad: 350 kr (inkl. för- och eftermiddagsfika). Studerande, samarbetsorganisationer och medlemmar i ABK betalar 100 kr. Anmäl dig här.

En av vårens häftigaste träningsbilder?!

Redan 2011 började jag träna med en U-shape från Casall, och den har sedan dess återkommit i min träning till och från eftersom det är ett bra redskap att få in fler muskler när du tränar tack vare balansmomentet. Casalls träningsapp har precis uppdaterats med program som inkluderar U-shape. Tänker testa ett när jag börjar träna igen – men jag undviker nog handstående som Jennie Widegren gör här ovan. Kan inte ens stå på händer på golvet, och har inte ambitionen att göra det heller.

Casall har just nu en Instagram-tävling där du kan vinna en U-shape – samt en träningsoutfit som du ser nedan. För att tävla: lägg upp bilder inom temat: ”Show us what makes your training tick”, var noga med att hashtagga #casallexplore och om du har din profil öppen kommer bilden med i tävlingen på kampanjsajten, där kan man rösta på bidragen. Tre vinnare väljs ut den 20 februari av Casall. Dessutom väljer jag ytterligare en vinnare om du även hashtaggar med #sparkibaken, så totalt fyra vinnare har chans att vinna. Lycka till!

Vinn kläder och en U-shape.