Från tankar om tvillingar till värk i magen till en 20 cm stor cysta på äggstocken. Här är min berättelse om min mardrömsvecka – en vecka som förhoppningsvis slutade gott. Men det vet jag ju först när bebisen fortsätter växa och må bra i magen och jag får ett bra besked på mina prover.

Är det tvillingar i magen?

I flera veckors tid fick jag dagligen frågan om jag väntade tvillingar eller trillingar … eller om det var dags att föda snart. Och jag förstår min omgivning, min växande gravidmage blev extremt stor snabbt. Jag har känt mig obekväm med magen i flera veckor, har flera gånger kommenterat till Glenn att det inte känts som min mage, som att den ligger utanpå mig på ett skumt sätt. Jag har haft ont på nätterna men trott att det var allt som växte där inne. Och jag har knappt kunnat andas på träningen, tidigare har jag aldrig varit med om att mina graviditeter påverkat andningen på detta sätt, är rätt lång och tänker att det finns gott om utrymme för barnet att växa, särskilt när barnet endast är runt 5-6 cm i storlek. Mina oroskänslor tog jag inte riktigt på allvar mer än att jag räknade ner dagarna till vårt KUB-test där vi förhoppningsvis skulle få se att allt såg bra ut i magen.

Värken kom från ingenstans

Natten innan vårt inplanerade KUB-test i vecka 13 (så ironiskt att allt skedde just detta dygn) skulle jag och Glenn gå och lägga oss runt halv elva på kvällen. Allt var precis som vanligt. Men precis när jag lägger mig ner känner jag att jag inte kan ligga på den sidan, det gör så ont, jag vänder mig på andra sidan men det ger inte med sig. Jag känner att jag måste ställa mig upp och det eskalerar snabbt. Jag står och lutar mig mot väggen med ena handen runt magen. Det är som att hela magen krampar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag andas ljudligt och kvider. Glenn ringer 1177 och vi får rådet att ringa tillbaks om det inte lugnar ner sig. Vi är såklart rädda att det är missfall på gång även om jag inte känner några smärtor neråt bäckenet som killen i telefon frågar om, det är enbart magen som känns.

Första stoppet – Karolinska

Efter bara några minuter är vi båda så oroliga att vi inte bara kan stå och vänta ut det hela, smärtan avtar inte. Glenn ringer min mamma som kommer över och sover hos barnen och vi går ut till bilen och åker till närmsta akut som Glenn googlar fram. Vi åker till Karolinska där Glenn fick hjälp när han opererade bort blindtarmen akut för ett par år sedan. Minsta lilla gupp i vägen samt varje sväng gör att jag andas häftigare och värken är extrem. Vi parkerar framför ingången och jag kommer knappt ur bilen. Men vet att hjälp är inom räckhåll och jag måste bara ta mig fram till receptionen. Med myrsteg rör jag mig framåt hängandes dubbelvikt mot Glenns armar. Tårarna rinner okontrollerat och jag tänker bara ”ett steg framåt” hela tiden. När vi kommer fram till disken börjar Glenn prata med receptionisten som avbryter oss. ”Jag ser att hon har ont, men här kan ni inte vara. Vi tar bara emot akutfall som bilolyckor och sånt”. Då bröt jag ihop ännu mer. Hjälpen fanns inte inom räckhåll. Jag fick lomma ut i bilen igen och förbereda mig på nästa mardrömsfärd mot St Göran som de rekommenderade oss att åka till

PS. Inne vid receptionen i väntrummet satt tydligen två poliser som såg alltihop. Ingen brydde sig om att hjälpa oss. Inte ens att de hjälpte Glenn leda mig till bilen.

Andra stoppet – St Göran

Varje minut i bilen var som en mardröm, får ont i kroppen bara jag skriver om detta. Men efter typ 10 minuter var vi framme vid nästa akutingång. Glenn hämtar en rullstol som jag sätter mig i så fort jag krånglat mig ur bilen. När vi kommer in på akuten får vi träffa en sjuksköterska som tar mina värden. Dock säger de ganska omgående att de inte kan hjälpa mig, de har ingen gynmottagning öppen och det verkade inte Karolinska ha så bra koll på … Hur som helst, vi får träffa två läkare som båda två klämmer på magen tills jag gråter ännu mer, sedan vågar de inte göra något mer. Jag behöver åka till gyn och bli undersökt. De erbjöd sig att skicka mig med ambulans, men de visste inte hur länge jag skulle få vänta då detta inte var ett prio 1-fall. Bara tanken på att sitta ytterligare en timme med smärtor och bara vänta fanns inte. Jag fick förbereda mig på en sista bilfärd.

Tredje stoppet – Danderyd

Vi parkerar utanför gynakut-dörren och Glenn baxar ut mig. Han ringer på klockan för att bli insläppt. Samtidigt ser jag att denna ingång är stängd nattetid. Jag bröt ihop, jag kunde inte sätta mig i bilen ytterligare en gång. Men som tur är ser vi att ambulansingången som de hänvisar till bara är tio meter bort. Glenn leder mig dit och jag blir direkt omhändertagen av tre fantastiska kvinnor som sätter mig i en rullstol och rullar in mig i ett undersökningsrum.

Upp i en gynstol kämpade jag mig och den fantastiska läkaren Minna undersök mig med vaginalt ultraljud. För första gången på hela natten kom ett litet glädjeämne, hon kunde se fostret, att hjärtat slog och att livmodertappen var oförändrat. Det fanns ingenting som tydde på att ett missfall var på gång. Hon fortsatte med ultraljud på magen och sa att mina tarmar såg väldigt uppsvällda och vätskefyllda ut. Hon har sett rätt många tarmar och detta var inte normalt, men hon kunde inte riktigt se vad det var. Hon ville skicka mig till kirurgi och röntgen. Även om det inte är bra att röntga med barn i magen fanns inte så många alternativ.

Jag blev skjutsad i rullstol till kirurgin och där blev det en väntan resten av natten. En läkare kom och tryckte på magen, men han ville också ha sin kollegas åsikt, och efter någon timme kom ansvarig läkare. Han tryckte så hårt att jag började skrika och gråta hysteriskt i typ en kvart efteråt. Så fruktansvärd smärta. Han bad i alla fall om ursäkt att jag hade fått vänta så länge och tyckte det var märkligt att jag inte fått något smärtstillande. En stund senare rullades jag till skiktröntgen och jag låg och tänkte att hoppas du fixar detta du lilla liv i magen.

Vid halv åtta på morgonen kom läkaren in med svaret från röntgen. Han sa att de hade hittat en cysta i magen men han kunde inte säga så mycket mer, vi skulle bli skickade till gynavdelningen och få träffa den kvinnliga läkaren igen. Hon var en sådan där läkare som man direkt får förtroende för. Hon hade handen på mitt ben hela tiden när hon pratade, hon var saklig och berättade som det var. De hade sett en 20 cm stor cysta i magen, troligen kom den från högra äggstocken men det var svårt att avgöra då den var så stor. Förhoppningsvis är den godartad då den växt i sådan fart, men de kan inte garantera något. Hon skulle prata med sina kollegor och så skulle de göra en plan för operation, förhoppningsvis samma dag eller dagen efter. Det berodde på vilka som jobbade när samt om de valde att göra operationen på Danderyd eller Karolinska, tydligen har de olika metoder och de måste komma fram vad som är bäst i mitt fall.

När hon hade pratat klart bröt jag ihop, och en stund senare även Glenn. Men han försökte hålla sig stark för min skull, jag fick såklart de värsta bilderna i mitt huvud uppspelade för mig. Vi fick någon timme tillsammans, vi grät, pratade och Glenn kontaktade familjen. Jag orkade inte prata med någon utan ville bara bli av med cystan och sedan ta allt därifrån.

Jag ligger på uppvaket efter operationen.

Operation

Vid nio kom överläkaren på avdelningen. En man jag genast kände förtroende för. Nu hade de en plan och allt skulle ske snabbt. Ibland kan man få gå hem och vänta i flera dagar i tid på operation av cystor men med min smärta var inte det något alternativ. Jag fick duscha och strax efter klockan 11 låg jag i operationsrummet redo för operation. En epidural sattes i ryggen och sedan fick jag lägga mig ner med mask över ansiktet. Jag kände hur det började pirra till i armar och ben, jag tänkte på Charles och Tilde och sedan minns jag inget förrän jag vaknade upp och somnade om gång på gång inne på uppvaket vid tvåtiden. Jag minns att narkosläkaren kom och sa att operationen gått bra men efter en stund mindes jag inte om hon sagt något om barnet. Jag kraxade fram en fråga till en sköterska som bekräftade att bebisen mådde bra.

Under operationen tog de ut den 20 cm stora cystan, den högra äggstocken samt den högra äggledaren. Snittet blev tyvärr större än vad de först trodde att de behövde göra, jag har ett snitt från blygdbenet upp över naveln. De tog ut över 3 kg från magen. Inte konstigt att det hade sett ut som att jag väntade fler än ett barn!

Efterspel

Nu efter fyra nätter på sjukhus, och äntligen en natt hemma, vilar jag och tar det lugnt. Jag äter smärtstillande som bebisen ska tåla, jag är öm i magen och jag håller tummarna att allt ska gå bra nu resten av graviditeten. Jag fick se den lilla krabaten röra sig dagen innan jag åkte hem och jag är så tacksam. Det blir inte riktigt en jul som jag hade förväntat mig, men jag får i alla fall vara med min familj. Jag är sjukskriven till mitten av januari och får helt klart ta en dag i taget. Nu känns det som att jag har fått tillbaka min mage, jag kan andas och jag hoppas att jag snart kan njuta av graviditeten fullt ut.

Hemma igen, med ett stort ärr på magen. Men hellre ett ärr än att ha så ont som jag hade innan.

Jag älskar träningsresor! Den 14 oktober drar jag på nästa, då blir det Rhodos tillsammans med Amelia och Tara. De senaste åren har jag åkt iväg som instruktör på träningsresor varje termin och jag älskar att under en vecka få träna tillsammans med ett stort gäng härliga personer. Så mycket glädje, skratt, intressanta samtal och upplevelser under dessa veckor. Alltid får man nya bekanta och vänner och förhoppningsvis har alla lärt sig något nytt, vågat kliva utanför bekvämlighetszonen och testat en (eller fler) nya träningsformer. Även jag som tränare lär mig massor av de jag möter och jag sprudlar av energi när jag kommer hem igen.

På träningsresa, redo för föreläsning. Foto: Jane Haglund.

Träningsresa med Amelia

På träningsresor instruerar jag oftast löpning i olika former, aerobics, en del parträningsklasser med lekinslag samt håller föreläsning. Roligast är det när det är någon som aldrig springer vågar komma och testa – och kommer tillbaka både en och två gånger till samma vecka. När de upplever att de visst kan. Att löpning inte är något som bara är till för de i tajta trikåer och spaghettiben, det är till för alla som vill ha en härlig sport för att träna kondition, få egentid med sina tankar i ett motionsspår och som kanske vågar anmäla sig till sitt första lopp. Så inspirerande.

Jag peppar igång gänget till intervaller. Foto: Jane Haglund.

Platserna till årets träningsresa till Rhodos med Amelia och Tara är i princip slutsåld. Men ett par platser finns kvar. Läs mer om resan här.

Löpcoach på träningsresa. Foto: Jane Haglund.

Nu släpper jag en rolig nyhet! Idag är det premiär för min podd Rörelseglädje med Terese Alvén. En podd som handlar om allt från familjefys till fredagsmys. I säsong 1 kommer jag träffa experter, inspiratörer och erfarna föräldrar för att tackla frågor om familjehälsa. Lyssna gärna in trailern där jag berättar mer – samt där jag intervjuar mina barn om varför de tycker det är roligt att röra på sig. Sonens kloka tips till hur man får igång andra som inte rör på sig så ofta: ”Träna mer”. Det låter enkelt, det är inte alltid det i praktiken även om jag älskar sonens syn på saken. Däremot tror jag på att förenkla, bjuda in till ett smörgåsbord av aktivitet och att utgå från barnet. Då kommer man långt.

Rörelseglädje med Terese Alvén.

Varför podd?

Jag har lekt med tanken på att starta podd i flera år, men av olika anledningar har det inte blivit av. Däremot har jag haft förmånen att få vara gäst i en massa härliga poddar, och jag älskar formatet. Lyssnar även själv på många poddar när jag springer, promenerar eller åker kommunalt. Jag har saknat en podd som handlar om det jag brinner för: att få igång stillasittande barn samt få både vuxna och barn att finna rörelseglädje. Nu har jag själv startat podden!

Rörelseglädje med Terese Alvén

Podden Rörelseglädje med Terese Alvén handlar om allt från familjefys till fredagsmys och ger inspiration, personliga erfarenheter, kunskap, nya tankar och konkreta tips till alla barnfamiljer. Ämnen som träning, sömn och avslappning varvas med prat kring mat och dryck, skärmtid, mental hälsa och när hälsa blir ohälsa.

1:a avsnittet Manne Forssberg

I första avsnittet av podden intervjuar jag pappapoddaren, pappan, författaren och föreläsaren Manne Forssberg. Så intressant att få hans vinkel på detta med familjehälsa samt höra hur han inspirerar sina döttrar till allt från marklyft till spänsthopp. Och på lördag, då springer Manne ASICS Stockholm Marathon, så självklart blev det även en dos löparsnack i podden.

Lyssna här!

Lyssna på ITunes, sök på Rörelseglädje.

Lyssna på Acast: https://www.acast.com/teresealven

Lyssna på PodBean: https://teresealven.podbean.com/

Bakom kulisserna inför nyheten som släpps imorgon.

Jag är superpepp! Inte bara för att jag precis har kommit hem från ett par härliga timmar tillsammans med sonens klass. Vi grillade, spelade brännboll och gick tipspromenad. Utan mest för att jag är exalterad inför vad som sker i morgon. Då släpps nämligen en rolig nyhet! Ser så fram emot att få dela det med er och höra vad ni ger för reaktioner på det. Håll koll i mina sociala kanaler så missar du inget. Nu ska jag avsluta kvällen med ett dopp i poolen. Det har varit väldigt många timmars knapprande på datorn idag, även om jag har hunnit med lite aktiv lek och coachning utomhus också.

Sunshinepodden.

För någon vecka sedan var jag och besökte inspirerande Marie och Carina som driver det kvinnliga nätverket 4good samt ger ut Sunshinepodden. Under en intressant timme pratade vi om allt från ätstörningar och beachform till rörelseglädje, intressanta lopp och hur man får igång den där tonåringen som helst sitter framför datorn och spelar. Avsnittet med mig i Sunshinepodden släpptes i söndags när jag sprang maraton och har du inte hunnit lyssna på det än kan det bli trevligt sällskap i lurarna under en löprunda eller promenad i helgen.

Härligt att få hänga en timme med Carina och Marie och snacka om viktiga ämnen som jag brinner för.

Ut och njut och lyssna in avsnittet som fått rubriken: Träningen som gör dig glad! Du hittar podden där poddar finns.

Psst … världen är bra liten ibland. Det visade sig att Carina har bott i en villa två hus(!) från den villa där jag nu har flyttat in. Synd att jag inte får njuta av henne som granne längre. 

Wow. Vilket härligt mejl som damp ner i inkorgen i går. Cision rankar varje år Sveriges bästa bloggar inom olika kategorier. Och även detta år är jag med på topp-tio-listan som en av Sveriges bästa hälsobloggar.

Terese Alvén – en av sveriges bästa hälsobloggare. Då bjuder jag på ett glädjeskutt!

Jag blir superglad. För det innebär att mina budskap om att inspirera till rörelseglädje för alla når ut. Ni läsare följer, läser och delar. Och ni tar aktiva beslut att behålla och förbättra er hälsa. Detta gör mig varm in i själen och jag kommer att fortsätta kommunicera med er. För hälsa är inte någon tillfällig quick fix. Hälsa är något pågående genom hela livet och vi behöver fortsatt kunskap, inspiration och hjälp för att må bra.

Cision skriver så här: Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, läsarkommentarer och popularitet i sociala medier.

Sveriges 10 främsta hälsobloggar 2018

1. PT-Fia
2. Anja Forsnor
3. Annika Sjöö
4. Passion för hälsa
5. PT by Emma
6. Trend o träning
7. Fitness & Hälsa
8. Terese Alvén
9. Leva Sunt
10. Elin Kjos

DEBATT om SKÄRMTID. Jag brinner för det här med rörelseglädje för alla. Det innebär att man oavsett ålder behöver hitta sitt sätt att röra sig. Hitta gnistan i hur just en själv vill röra på sig dagligen. För att vara stilla – det är inget alternativ i längden. Ska vi må bra behöver vi alla använda kroppen. Nu slår allt fler larm om att nackproblem och värk ökar bland barn. Problem som annars brukar drabba vuxna. Nu är det barn som får vuxenskador. Skärmen är en stor del i dramat. Särskilt paddor och mobiler som vi håller i handen eller knäet.

Debatt om skärmtid i SVT Opinion.

Något så självklart som att använda vår kropp för att utforska världen är inte längre lika självklart. Nu sker äventyret på skärmen. Detta gör mig upprörd. Men det gör inte att jag vill dra täcket över huvudet och låtsas som att problemen inte finns. För vi kan fortfarande vända den onda spiralen. Vi vuxna behöver agera idag.

LÄS MIN DEBATTARTIKEL PÅ SVT OPINION FRÅN 16 MARS 2018

Läs mer här:
Din hälsohets förstör för våra barn

Acne och smalhetsen

Inspelning av träningspodd: Pepp-podden med Pamela Andersson och Sandra Hiort från ToppHälsa.

Ska du ut och promenera eller springa en runda idag? Ett lyssningstips är träningspodden Pepp-podden av ToppHälsa. I veckans avsnitt är jag gäst i studion och vi pratar om allt från glädjefylld familjeträning till ätstörningar och osunda ideal. Och så en del tips att applicera i sitt eget liv såklart. Avsnittet kan du lyssna på här.

Debattartikel i Aftonbladet 20 januari 2018.

I dagens Aftonbladet är min debattartikel om Acnes senaste kampanj med supersmala modeller publicerad. Jag som vill sprida hälsa, rörelseglädje och sunda budskap blir så ledsen när jag ser modellernas ledsna blickar och orkeslösa hållning. Är det så här vi vill se ut 2018? Nej, fram för en palett av olika kroppar där idealet blir bredare och alla kan känna att de är fina precis som de är och har möjlighet att älska sin kropp precis som den är. In och läs min debattartikel, och dela gärna med dig av dina åsikter här i bloggen eller på min Facebook-sida.

”Jag ville se ut som de i reklamen – blev sjuk”.

Debattartikel om Acnes senaste kampanj.

Inne på Facebook fick jag även en påminnelse om att det är exakt två år sedan som jag hade releasefest för min bok Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning. Finns att köpa på bland annat Adlibris.

Jag och min vän Helena på min bokrelease för två år sedan. Bokens ämne är högaktuellt än idag – tyvärr …

Summering 2017: det har varit ett roligt år, men också tufft på många sätt.

Jag tycker alltid att det är svårt att summera ett år. Kanske för att jag lätt blandar ihop när saker har skett, och jag har noll koll på datum. Men min känsla är att 2017 har varit ett år med tvära kast, med många toppar, men även en hel del kaos. Året slutar dock med ro, frågetecken har suddats ut och jag går nu in i 2018 med en stark, glad, känsla.

Privat

Förra nyår mådde jag inte så bra av olika anledningar, eller egentligen var det som tuffast 2016, och det var tufft att fira förra nyår, för jag var inte alls pepp på vad som skulle ske under året. Vi hade det turbulent på hemmaplan och det påverkade hela livet utan att gå in på några detaljer. Livet helt enkelt. Men vi red ut stormen och den jobbiga tid som jag tror att alla par går igenom någon gång eller fler och tillsammans är vi nu starkare som familj.

Fram mot sommaren började vi titta på hus och efter sommaren hittade vi drömhuset. Allt var frid och fröjd tills vi skulle sälja vår lägenhet och den blomstrande bostadsmarknaden helt plötsligt tvärstannade. Stressen över att få allt att flyta med inflytt av nya huset, ny förskola till Tilde, ny skola till Charles, nya fritidsaktiviteter, nya rutiner och så vidare … allt trissades såklart upp när lägenhetsförsäljningen drog ut på tiden. Men allt löser sig till slut. För det gör ju oftast det om man bara har lite is i magen och söker andra lösningar. Den planerade försäljningen blev istället att vi behåller lägenheten och hyr ut den. Visst vore det skönt att bara få allt avklarat, men det här blir ändå en bra lösning som passar oss, för att rea ut lägenheten, det är vi inte intresserade av. Vi vet att det är en toppenlägenhet att bo i.

Träning och hälsa

Mina stora händelser träningsmässigt 2017 var London Marathon, Tjejmilen i New York, Palma Halvmarathon, Ragnar Relay samt en massa roliga lopp på hemmaplan som jag sprang för jobbets räkning: STHLM Urban Trail, Stockholm Halvmarathon, The Music Run och STHLM Above/Below. Dessutom åkte jag och instruerade på två grymma träningsresor med Amelia och Tara till Kreta och Fuerteventura. Och såklart får jag inte glömma roliga klasser och föreläsningar jag har gjort runt om i Sverige.

Trots alla stora träningshändelser är det ändå min vardagsträning som skänkt mig störst tillfredsställelse och jag har aldrig tränat så mycket utomhus som under 2017. Detta är även något jag kommer att ta med mig in i 2018. Jag älskar att vara ute i friska luften och träna, oavsett om det är ute på landet eller om det är inne i stan.

Min hälsa har känts bra, lite för mycket stress i perioder och för lite sömn, men tack vare min träning och att jag är bra på att ta hand om mig själv har jag balanserat det bra. Jag har knappt haft några förkylningar. Däremot har kroppen protesterat lite i omgångar, i våras var det foten som sa ifrån, men efter några behandlingar blev den bra igen. Däremot är det något i ryggen som spökar till och från och det har gjort att jag har undvikit en del träningsövningar i gymmet som inte har fungerat för ryggen. Jobbar på att komma på vad som är felet med hjälp av idrottsmassage och någon behandling hos sjukgymnast vid behov.

Jobb

Efter att ha frilansat 100 procent i flera år, valde jag under våren 2017 att söka jobb när ett drömjobb utannonserades. Och jag fick jobbet! Så förutom att jobba med mina sociala kanaler, med träning och med frilansskrivande och föreläsningar, är jag numera även digital redaktör på Marathongruppen där jag får jobba med löparglädje i en mängd roliga löpevenemang för alla åldrar.

Jag trivs väldigt bra att ha kollegor, att ha ett helt gäng med sköna människor som tillsammans strävar åt samma håll. Det var något jag saknade som egenföretagare. Nu får jag det bästa från båda världar och jag älskar det.

Något jag däremot önskar mig mer av 2018 är skrivtid. Förra vintern skrev jag mycket på mitt romanprojekt som nu har blivit vilande, men när rutinerna har satt sig 2018 är min förhoppning att ge mig själv några timmars skrivande varje vecka. Jag saknar karaktärerna i min bok och vill fortsätta utveckla dem. Samtidigt har jag en massa tankar om en annan bok som jag längtar efter att sätta tänderna i … Vad jag än skriver – jag mår så bra av att få sitta och skriva i min ensamhet med en god kopp kaffe och lugnt runt omkring mig. I huset ska jag hitta en plats och en tid för detta. Kanske tidig lördag morgon samt någon kväll i veckan. Det gäller bara att planera in det och kommunicera med familjen så att de förstår att det är viktigt för mig.

Summering

2017 har varit ett utvecklande år och det har gjort att jag har lärt mig mycket om mig själv samt har fått mig att inse att jag orkar så mycket mer än vad jag tror. Dessutom har jag mycket roligt, spännande och lite pirriga saker att se fram emot 2018 vilket skapar en go känsla i kroppen. Bara det att vi flyttar in i ett hus och med allt nytt det tillför är intressant.

Det jag tar med mig in i 2018 som jag ska ge mer tid och energi till är:

+ forma en mysig miljö i nya huset tillsammans med min familj, ett hem där pulsen sänks, där vi mår bra men där det även finns rum för lek, träning och skoj tillsammans. Jag vill ha ett aktivt glatt hem!
+ under sommaren, spendera mer tid på sommarstället.
+ prioritera mer skrivtid.
+ bli bättre på att bjuda hem vänner och släkt på middagar, fika och häng, och ett och annat poolparty …!

Så 2018 – jag längtar efter dig!