Terese Alvén inspirerar till ett hälsosamt liv utan pekpinnar men med mycket rörelseglädje.

Terese Alvén – har arbetat med träning i 20 år. Jobbar som författare, hälsoinspiratör och skribent. I bloggen blandas information med inspiration och smarta tips. Läs mer om Terese +

  • terese2
  • Terese Alvén
  • running_water
  • Terese Alvén
  • terese_run
  • Terese Alvén
  • terese_run

Läsarfråga: Springa lopp efter en ätstörning?

av Terese Alvén i kategorin Veckans fråga, Ätstörningar den

Hur springer man ett lopp efter en ätstörning? Hur hittar man glädje i löpningen utan att stressas av tider? Jag svarar på en viktig läsarfråga om att må bra efter en ätstörning.

Bryter av i den sorgliga spiralen med att svara på en läsarfråga vars svar jag tycker är viktig att dela med fler. Frågeställaren är anonym men har gett sitt godkännande att jag publicerar frågan (och svaret hon redan har fått via mejl). Vill du får mer inblick i hur du kan hantera träning, och andra tuffa frågor, efter en ätstörning, spana in min bok Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning (tips – finns på bokrea nu!). Och vill du veta mer om min egen resa, då är det boken Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild som gäller.

De fyra böcker jag hittills författat.

De fyra böcker jag hittills författat.

Läsarfråga: Kan jag springa lopp efter en ätstörning?

Hej Terese, Har tidigare läst din bok Jätteviktigt – att må bra efter en ätstörning och måste bara säga superbra bok! Jag har själv varit sjuk i ätstörningar, har aldrig fått diagnosen anorexi eftersom mitt bmi låg precis på gränsen för det men däremot bulimi och skulle själv säga att jag haft ortorexi fast sjukvården inte sätter den diagnosen. Skulle säga att jag blev frisk för tre år sedan och hade då till och från under åtta års tid varit sjuk. Nu känner jag att jag är frisk och mår bra. Jag älskar träning och att få röra på sig och med min bakgrund vet jag att jag måste vara noggrann med att snappa upp signalerna för när beteendet kanske inte är helt bra. Tycker ändå att jag blir bättre och bättre på det. Att bli frisk är en sak men att bli helt fri skulle jag säga är en annan. Något man får kämpa med under lång tid, förmodligen, efter en ätstörning.

Förra året sprang jag mitt första lopp, ett halvmaraton. Det var superkul! Har alltid gillat löpning men aldrig kört ett lopp innan och trodde inte det var något för mig, men tydligen så var det det. Jag anmälde mig därför till årets Göteborgsvarvet och har tänkt springa det och tagit fram ett träningsschema. Dock känner jag nu mest bara ångest, prestationskrav och stress pga det kommande loppet. Att jag måste följa schemat och sätta tiden jag satt upp etc. Ingen glädje alls över att jag \”måste\” springa det. Börjar funderar på om jag helt enkelt ska strunta i att springa loppet.

Vet inte om man då ger efter för dumma tankar och att man inte orkar stå emot kraven man har eller om det är smart med tanke på att jag kanske inte är redo för detta eftersom det ändå inte var så längesedan jag blev frisk. Min fråga till dig är egentligen om du har några tankar eller tips kring hur man kan tänka kring detta? Borde jag kanske helt och hållet skippa loppet? Kanske ge mig själv mer tid att finna balansen i livet med träning och allt annat. Har funderat mycket på att jag bara ska släppa alla krav på att prestera och springa för skoj skull, men jag tycker det är så svårt att ställa in mig för det och att verkligen släppa alla krav och press och stress kring det. Det bästa kanske vore att bara träna för att må bra, för att kroppen faktiskt mår bra av rörelse och utan krav på tid etc. Vore jättetacksam för svar :) Ha en fin dag och tack för att du är en så bra inspiration! :)

Här pratar jag om boken Jätteviktig - att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon.

Här pratar jag om boken Jätteviktig – att må bra efter en ätstörning i Nyhetsmorgon. Läs mer här.

Svar: Fokusera på att behålla glädjen

Jag förstår hur du tänker och jag tycker det låter väldigt sunt att du har dessa funderingar. Bara det är ett tecken på att du har kommit väldigt långt! Du har funderingar på vad du mår bra av på riktigt och vad som är en lagom nivå för dig.

Hetsen med siffror, tider och hastighet är rätt stor i vårt samhälle och det är lätt att svepas med. Samtidigt tycker jag att det råder en sund våg med rörelseglädje, där det inte alls handlar om att pressa sig, utan att träna för att man mår bra av det. Jag själv tillhör den sistnämnda kategorin, men även jag har tidigare haft mål om att springa en sträcka på en viss tid och bara känt press, ångest och olust. När dessa tankar dök upp funderade jag över mina mål samt varför jag gör det jag gör. Det jag kom fram till det är att jag tränar för min egen skull, och nej, jag blir inte lyckligare av att göra PB på ett maraton om jag har pressat mig över gränsen. De maror som gjort mig lycklig – det är när jag springer i en hastighet jag kan hålla och samtidigt njuta (även om det såklart är svintufft ibland) men där jag verkligen mår bra både under loppet och efter.

Jag säger inte att det är fel att sätta ett tidsmål, men det passar inte alla och jag tycker det är bra att fundera över VARFÖR man sätter ett visst mål. Kanske kan det också hjälpa att minska tidspress och hets genom att springa utan tidtagning, ej ha klocka på sig och kanske springa tillsammans med någon? Jag tycker absolut att du ska springa om du mår bra av det. Jag älskar det! Men fundera över varför du springer och vilken känsla du vill ha under och efter. Strunta i vad andra tycker och utgå från dig själv. Och behöver du dra i handbromsen för att du har kört på för hårt, eller märker att du inte alls mår bra av att springa lopp – för så kan det också bara, strunta i det. Spring för din egen skull och för din hälsas skull. Träning ska ge glädje och inte vara destruktivt. Det ska vara något du gör för att du älskar din kropp och bryr dig om dig själv, inte för att straffa dig själv. Fortsätt kämpa med att behålla en skön känsla i träningen. Stort lycka till!

Den värsta vecka i mitt liv – och nästa vecka blir ännu värre …

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det här har varit den värsta veckan i mitt liv. Och det sjuka är att jag vet att nästa vecka kommer bli ännu tuffare. Jag trodde att jag hade varit med om tillräckligt denna graviditet med cystan som växte och som senare visade sig vara en mucinös borderlinetumör. Operation och sjukskrivning. Men nej. Två veckor hann jag njuta av min graviditet och bli helt kär i livet i min mage i takt med att sparkarna började bli allt tydligare.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

Samma morgon som vi skulle på ultraljud. Här var jag fortfarande lycklig.

I onsdags var jag och maken lyckliga. Vi skulle äntligen iväg på det stora ultraljudet (RUL) och vi var pepp på att få se att allt var bra med bebisen. Inte var vi särskilt oroliga, jag visste ju att jag känt bebisen i magen typ varje dag senaste tiden. Allt börjar bra. Barnmorskan pekar ut alla delar, mäter och går igenom bebisen från topp till tå. Hon säger hela tiden att det ser fint ut, ”här är två ögon”, ”här ser ni två händer, och alla fingrar” och så vidare. Hon daterar även min graviditet till 20+4 och inte 19+2 som vi trodde. Men så säger hon plötsligt ”jag ska bara ta och dubbelkolla några mätningar”. Här börjar jag bli lite nervös, men allt ska ju vara bra, så jag ligger ändå och andas lugnt. Vi är alldeles tysta och bara följer allt hon gör på skärmen. Sekunderna släpar sig fram. Och så vill hon hämta en kollega för att dubbelkolla ”för det ser inte helt bra ut”.

Kollegan kommer in. Trycker hårt med ultraljudet på magen. Men jag bryr mig inte om trycket, bara de kommer åt att mäta och kontrollera allt rätt. Kanske hade den första barnmorskan fel … men nej, även jag börjar se allt de redan pekat ut som avvikelser på skärmen. Kollegan tackar för sig och lämnar oss med den första barnmorskan när hon har bekräftat upptäckterna.

Här bryter jag ihop. Allt skulle ju vara bra. Vår bebis sparkade ju så fint i magen.

Jag ligger kvar på britsen och gråter. Glenn biter ihop och försöker vara ett stöd samtidigt som barnmorskan ringer till fostermedicin.

Ute i bilen bryter vi båda ihop, ibland samtidigt, ibland en och en. Allt är så surrealistiskt. Vi är i chock. En timme tidigare var vi så lyckliga. Nu är allt raserat. Inte minsta lilla hopp känner vi, det var alldeles för många tecken som väckte varningsflaggor hos barnmorskorna även om de inte ville säga allt. Det räcker långt med att säga till en gravid att ”det ser inte bra ut”.

Dagen efter är vi på fostermedicin, vi gör ett mer ingående ultraljud hos en doktor som ser samma saker. Vi gör ett fostervattenprov och ett par timmar senare får vi träffa en kurator.

Vår bebis i magen mår inte så bra. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, min hjärna är alldeles mosig efter att ha gråtit mängder senaste dagarna förutom när jag står och steker pannkakor med dottern, borstar tänderna på sonen eller försöker vara glad när hela familjen har mys framför Melodifestivalen. Barnen gör att jag måste fungera, att vi måste ha rutiner och att livet får pågå, även om mörkret inom mig är enormt.

Nästa vecka måste vi avbryta graviditeten. Ord jag aldrig trodde jag skulle behöva skriva eller uttala. Nu lägger jag min energi på att försöka vara stark nästa vecka mentalt och fysiskt. För våra barns skull, för min och Glenns skull. För vår framtid.

Jag är arg på så mycket. Samtidigt kan jag inte påverka det som har varit. Det hjälper ingen att vi inte fick något ultraljud tidigare (mer än att de kontrollerade på sjukhuset att hjärtat slog och bebisen rörde på sig efter operationen, men vi missade KUB då den var inplanerad dagen efter mina enorma magsmärtor kom). Det är inte okej att gå över halva graviditeten utan att få några varningsflaggor. Hur bebisen mår har troligen inget med min tumör att göra, det är ”bara” två otroligt tråkiga omständigheter under en och samma graviditet.

Just nu vet jag inte hur jag ska orka ta mig ut i livet igen. Just nu gömmer jag mig hemma så mycket jag kan. Jag kan inte börja läka förrän nästa vecka har passerat, och då får jag ta allt steg för steg. Vi kommer träffa kuratorn igen, jag kommer lägga fokus på projekt som jag tycker är roliga även om jag i stunden inte känner så mycket glädje över dem, och vi kommer vilja bli gravida igen. Vi kommer ta oss igenom detta, det är det många andra som har gjort, men just nu måste jag få sörja.

Troligen kommer jag skriva något mer om detta här i bloggen nästa vecka, men jag vill inte gå in mer på detalj och detta är ingenting som jag har någon lust att prata med andra om mer än familjen. Men tack för att du läste ända hit, kanske blir det en påminnelse om att vara tacksam över vad just du har i livet. Jag blir i alla fall påmind om allt fantastiskt jag har i mitt liv – Charles och Tilde framför allt – och det hjälper även i mina mörkaste stunder. Mina barn kommer hjälpa mig att göra mörkret ljusare så småningom.

NYTT PODDAVSNITT: #24 – 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

av Terese Alvén i kategorin Inspiration, Intervjuer & Inspiratörer den

NYTT PODDAVSNITT. Hur får jag bort min son från skärmen? Mitt barn är ingen sportig person, vad ska jag göra? Har ni tips på bra mellanmål att ta med till fotbollscupen? Jag och Anna svarar på de hetaste lyssnarfrågorna i detta avsnitt och delar med oss av våra erfarenheter. #rörelseglädjepodden – Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).

NYTT PODDAVSNITT: #24 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

NYTT PODDAVSNITT: #24 10 heta lyssnarfrågor om barn och träning – vi ger våra bästa tips!

I avsnitt 24 har jag och Anna samlat ihop ett batteri av frågor om barn och träning, samt till och med en om en partner som tränar för mycket … Förhoppningsvis har många fler än frågans avsändare nytta av frågans svar. Och vi känner också igen oss i många av de problem som lyfts, så självklart bjuder vi på inblickar i våra familjeliv.

Tidigare poddavsnitt:

Avsnitt 1: En hälsosam familj – med Manne Forssberg

Avsnitt 2: Smartare skola med aktiva barn – med Magister Rickard Nordström

Avsnitt 3: Barnyoga och vikten av vila – med Filippa Odevall

Avsnitt 4: Matglädje, energi och näring för barn – med Jill Holmström

Avsnitt 5: Senaste forskningen om barns hälsa – med läkare Susanne Saarinen

Avsnitt 6: Psykisk ohälsa och fysisk aktivitet för barn – med läkare Lotta Kockum

Avsnitt 7: Coacha ditt barn, bli bästa idrottsföräldern – med Rebecka Edgren Aldén

Avsnitt 8: De 10 bästa tipsen för att få igång barnen – topplista med konkreta övningar och aktiva lekar

Avsnitt 9: Att sätta mål inom barnidrott – med Anna Sunneborn

Avsnitt 10: Träning för barn i olika åldrar – vad är bra att träna?

Avsnitt 11: Ditt barn på nätet – med Maria Dufva

Avsnitt 12: Nystart! Rörelseglädje 2.0

Avsnitt 13: Vardagspussel, skolstart och #bekämpastillasittandet

Avsnitt 14: Komma igång och hålla igång

Avsnitt 15: Ätstörningar, och att vara en förebild för barnen

Avsnitt 16: Aktiv semester (hemma/utomhus/höstlov) – rörelsetips!

Avsnitt 17: Barn och träning – intervju med Carolina Klüft – Generation Pep

Avsnitt 18: Hur får vi igång den i familjen som inte vill röra på sig?

Avsnitt 19: Det dåliga samvetet … om allt från sund livsstil till familj i balans

Avsnitt 20: Kroppshets, kvinnokroppen i förändring och den viktiga mammarollen

Avsnitt 21: Barn och socker – mutor, förbud och riktlinjer? Näringsfysiolog Anki Sundin ger sina bästa knep

Avsnitt 22: Nytt år och nya tag – samt snack om operation och vintriga aktiviteter

Avsnitt 23: Slutbantat! – intervju med överviktsforskaren Erik Hemmingsson

Förstadie till cancer – läkarna hittade avvikelser i min cysta

av Terese Alvén i kategorin Terese Alvén den

Uppföljning av min cysta på äggstocken, när de ringde om mina provsvar och jag fick panik. Allt var inte så bra som jag hade hoppats.

Det har gått över en månad sedan min akuta operation av min cysta i magen. Jag har  känt att läkningen har gått bra, jag känner mig stark i kroppen, är pigg och mår bra. Har inte ens varit orolig över att få svar på proverna som togs i samband med att cystan plockades ut. De sa att det visuellt hade sett bra ut vid operation, att stora cystor (min var över 20 cm) brukar vara snälla men att det såklart kan finnas något dåligt i dem också. Och det sista stämde. Inne i cystan, som nu fått namnet mucinös borderlinetumör hittade de avvikelser vilket jag fick reda på förra veckan när jag bröt ihop ett par dagar. Kanske är detta för personligt för att dela, men jag tycker det är viktigt, säkert finns det fler som känner igen sig, och vi behöver lyfta vikten att kontrollera kroppen om man är orolig över något – som när magen blir uppsvälld av okänd anledning. Vi tar det från början …

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Detta är en bild från kvällen innan cystan upptäcktes. Här är min mage i vecka 13(!).

Telefonsamtalet jag inte ville ha

Förra onsdagen var jag på konferens med jobbet, hade ett par timmar kvar innan vi alla skulle åka hem igen från Gripsholm där vi bott över natten. På min mobil hade jag fyra missade samtal från dolt nummer samt ett meddelande från sköterskan på gyn som ville att jag skulle ringa upp henne direkt för att boka en tid hos läkaren som ville gå igenom mina provsvar, förklara dem samt bestämma hur vi går vidare. Redan här dunkade mitt hjärta hårt i bröstet. Jag hade väntat mig att få hem ett brev om att allt var bra, precis som när jag tidigare gjort cellprov.

Jag stod utomhus på en tom parkering och ringde upp Glenn. Fick först inte fram någonting förutom gråt. Hans första tanke var såklart att jag hade börjat blöda kraftigt eller så, att det var något med bebisen, men jag kunde inte prata på några minuter. Jag blev så rädd. Rädd för att ha cancer. Rädd för att dö. Rädd för att lämna mina barn. Rädd för att bebisen i magen inte skulle få överleva. Tankarna forsade genom mitt huvud utan möjlighet att stoppa dem. Även om det inte var det absolut värsta besked som väntade var jag också rädd för cellgifter, rädd för strålning, rädd för fler perioder av att må dåligt. Rädd för att inte få njuta och fokusera på min graviditet nu när jag äntligen börjar må bra efter gravidillamående och borttagande av cysta.

När vi pratat klart försökte jag ringa upp sköterskan. Men jag kunde inte koncentrera mig på vilka siffror hon sa i telefonnumret och jag hade varken papper eller penna, ville inte heller gå in till mina kollegor innan jag visste mer. När jag stod och krånglade med telefonen ringer hon som tur var upp igen.  Hon berättade samma saker hon gjort på svararen, och frågar om jag kan träffa läkaren på fredag, två dagar senare. Jag sa ja och frågade vilka tider hon har. Då svarar hon ”du kan välja tid, läkaren sätter in dig extra”. Då kände jag hur tårarna steg på nytt. När hon också frågar lite försiktigt ”planerar du att komma själv eller kommer du ha med dig någon? Det kan vara bra att ha med en närstående för att ta in all information” ... ja då kunde jag knappt svara henne längre, det bara stockade sig i halsen. Panik i hela kroppen.

På nytt ringde jag Glenn och bara grät. Han bestämde sig för att hoppa in i bilen och komma och hämta mig, så tacksam över det. Jag messade till en kollega som kom ut till mig och vi gick och satte oss i foajén där det var lite lugnare. Hon satt och pratade med mig och höll mig sällskap och min chef kom och pratade. Jag är så enormt tacksam över att ha så fina kollegor och chef, de är alltid stöttande och finns där. Det kändes tryggt att vara med dem tills Glenn kom. I vågor bara grät jag, det gick inte att stoppa, jag var så fruktansvärt rädd. Mycket räddare än när jag fick beskedet om cystan i magen – eller så kändes den rädslan annorlunda då det gick över hyfsat snabbt då operationen skedde bara några timmar senare. Nu skulle jag få gå i ovisshet i två dygn.

1177 – kollar upp journalen

Hela eftermiddagen var det som att vara i en torktumlare, vi grät en stund, sedan var allt som vanligt ett tag, sedan kom tårarna på nytt. En bekant till Glenn tipsade om att vi kunde kolla upp journalen på 1177, och även om vi visste att vi kanske inte skulle gilla det vi läste kändes det bättre att få någon form av svar. Ovissheten var det värsta. Särskilt när vi befarade det värsta.

Inne i journalen hittade vi några mystiska anteckningar. Det stod en diagnos om en icke-invasiv mucinös borderlinetumör samt en om att jag är gravid och särskilda åtgärder ska tas. Något preparat var också beställt. Vi började googla friskt och lyckades i alla fall förstå att det var en tumör som i dagsläget inte spridit sig enligt diagnosen, men det som förbryllade oss mest var preparatet som var beställt. Vi fortsatte googla och fick fram att det handlade om cytostatikabehandling, alltså cellgifter. Detta gjorde såklart att tårarna svämmade över på nytt och jag fortsatte läsa om vad detta innebar. Jag vet att man kan få detta under en graviditet men självklart skapade det oro. Men kroppen och knoppen är fantastisk. Efter några timmar hade jag ändå landat i att det var någon form av tumör och att jag skulle få någon form av behandling, sedan fick vi vänta och se vad läkaren sa. Men att veta något kändes bättre än att vara i ovissheten.

Mucinös borderlinetumör

På fredagen bubblade det av oro i magen när det närmade sig besök hos en av läkarna som var med och opererade mig. Men så lättad jag blev när vi äntligen satt ner hon, jag och Glenn och pratade. Hon gick igenom allt som hänt under operationen, berättade om anatomin i kroppen för att förklara mer om vad de plockat bort och varför samt förklarade vad proverna visat. Inne i cystan såg det mesta fint ut, men det fanns delar med avvikelser som inte bör finnas i en snäll cysta. Hon var dock noga med att säga att det var inne i cystan de hittat detta, alla yttre kanter såg jämna och fina ut och på övriga ställen i magen där de också tagit prover hade det inte rests någon varningsflagg. Men eftersom de inte vill missa något vill de dubbelkolla resultaten samt få experternas utlåtande. Tydligen har patologerna på Karolinska (jag var på Danderyd) konferens två gånger i veckan där de tar upp olika fall ordentligt, nu skulle de kolla över mitt. Beroende på vad de eventuellt kom fram till skulle det kunna bli olika scenarios om hur vi går vidare, men förhoppningen var att inget mer skulle upptäckas och då skulle inget mer göras förrän efter graviditeten.

Och angående cytostatikabehandlingen sa läkaren att det inte alls var något som var beställt, så jag och Glenn verkade ha misstolkat den informationen … nu hade jag accepterat att det fick bli så om det inte fanns andra alternativ, men det var en lättnad när jag i dagsläget inte alls behövde det.

Jag och Glenn kände oss lugna efter besöket. Vi hade ju redan landat i att det var något dåligt i magen och nu var det bara att ta en sak i taget. Dessutom kändes det inte alls lika jobbigt som när vi fått telefonsamtalet ett par dagar tidigare. Nu var det som att jag hade kommit ut ut min torktumlare, visst var jag omskakad, men jag stod på fast mark igen.

Patologerna på Karolinska – besked och framtid

Patologerna på Karolinska Institutet skulle dubbelkolla alla mina prover och all tillgänglig info från mig för att se om det var ytterligare någon risk eller om det var just en mucinös borderlinetumör som nu är borttagen i och med operationen och de fertilitetsbevarande åtgärder (läkarnas uttryck) som de redan utfört genom att plocka ut min ena äggstock och äggledare men behållit den andra. Upp till två veckor skulle det ta att vänta på besked, men denna gång var jag inte alls orolig, kände att det bara var att vänta och se och redan efter några dagar ringde telefonen.

Det var ett glädjande besked. De hade inte hittat ytterligare risk, övriga prover i magen såg fina ut och nu slipper jag fler åtgärder till dess att bebisen är född i sommar. Dock ska jag ringa min läkare så fort jag har fött för att komma på ett första återbesök ett par veckor efter. Sedan ska jag gå på återbesök två gånger om året i fem och följt av en gång om året i ytterligare fem år.

I dagsläget tycker de inte att jag ska ta bort den vänstra äggstocken (efter graviditeten) med tanke på min ålder, då kastas jag in i klimakteriet och måste äta en massa tabletter. Skulle det börja växa något även på den vänstra kommer jag däremot ta bort den, det kommer de hålla koll på framöver och skulle jag känna att magen blir svullen ska jag ringa in för att kollas upp även mellan mina besök.

Jag planerar att föda bebisen vaginalt, precis som mina tidigare barn, men om jag av någon anledning behöver göra kejsarsnitt har läkaren skrivit in i min journal att de även ska plocka bort min blindtarm om de öppnar upp magen. Tydligen kan det växa en del skit där, så i mitt fall är det bra att ta bort den. Jag kan såklart plocka bort den senare också, men det är bra att göra det om de ändå är inne i magen för att inte behöva genomgå så många bukoperationer.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg "på" magen som jag kände innan operationen.

Jag i vecka 19, här är magen mycket mindre än vad den var i v 13, men framför allt känns det som min mage, inte känslan av att något låg ”på” magen som jag kände innan operationen.

Känner tacksamhet

Jag är så tacksam över läkarnas kompetens. Jag är så tacksam över att tumören hittades i ett tidigt skede. Jag är så tacksam över att jag kommer få gå på kontroller och eventuellt ta andra åtgärder för att minska risken för cancer. Jag är så tacksam över att nu bara få fokusera på att må bra i min graviditet och att bebisen i magen verkar må prima. Framtiden kan man inte se in i, men just nu känner jag mig lugn och eftersom det är svårt att upptäcka cancer i magen känner jag mig glad över att få gå på dessa täta kontroller. Så i allt jobbigt som hänt senaste tiden är jag väldigt tacksam.

Och ett sista ord. Är du orolig över något som inte känns bra i din kropp, gå inte och oroa dig i onödan, se till att kolla upp det. Hellre en gång för mycken än en för lite.

Göra om garaget till gym – så byggde vi vårt drömgym!

av Terese Alvén i kategorin Inspiration, Träning den

Drömmer du om att fixa ditt egna hemmagym? Häng med på vår resa när vi gjorde om garaget till gym.

Reportage från ToppHälsa om mitt hemmagym.

Reportage från ToppHälsa om mitt hemmagym.

Jag älskar att träna hemma. Egentligen är det enda som behövs ens egna kropp samt lite vilja, men visst är det underbart med härlig utrustning och ett dedikerat ställe för träningen. En yta som du trivs i, som ger dig pepp och där du lätt upplever rörelseglädje. När vi flyttade in i vår villa för drygt ett år sedan, då var det självklart för oss att göra om garaget till hemmagym. Redan när vi var på visning för huset såg jag potentialen och det var en av alla viktiga pusselbitar till att vi valde just detta hus. För jag hade en dröm om ett eget hemmagym!

Reportage från ToppHälsa om mitt hemmagym.

Reportage från ToppHälsa om mitt hemmagym.

Tränar vi i hemmagymmet?

Har det då blivit så bra som vi önskade innan? Ja, absolut – hela familjen älskar rummet. Men det går i perioder hur mycket vi använder det. Och det är helt okej. Under sommaren tränar jag mest utomhus eller när jag är iväg och spelar tennis eller håller gruppträningsklasser. Men på vintern, då är gymmet perfekt. Nu när jag kör rehab efter min operation i december har jag varit i gymmet nästan varje dag. Barnen gör allt från hinderbanor till att testa liknande övningar som vi vuxna gör och maken han springer gärna intervaller på löpbandet eller kör ett kort styrkepass på kvällen. Så smidigt att inte behöva ta sig iväg med bilen utan kunna träna där vi är!

Vill du veta mer? Kolla in mina tidigare inlägg om steg för steg hur vi byggde vårt gym:

Bygga hemmagym – första steget

Bygga hemmagym – andra steget

Bygga hemmagym – före/efterbilder

ToppHälsa december 2018.

ToppHälsa december 2018.

kosttips-recept

Kickstarta med Ulrikas matlådor

av Terese Alvén i kategorin Kosttips & recept den

Tips! Spana in Ulrika Davidssons nya bok ”Kickstarta med Ulrikas matlådor”. Älskar de inspirerande färgglada bilderna som får mig att vilja tillaga allt i boken.

Kickstarta med Ulrikas matlådor.

Kickstarta med Ulrikas matlådor.

Jag lärde känna Ulrika Davidsson på en träningsresa med Tara och Amelia för ett par år sedan. Vi var båda där som inspiratörer – jag höll pass i löpning, aerobics och såklart en föreläsning. Ulrika bjöd på matinspiration, power walks samt en trevlig vandring som även jag följde med på. Så glad jag blev när hennes senaste bok trillade ner i brevlådan för någon vecka sedan. En riktigt peppig bok fylld av tips och vackra foton som får mig att vilja tillaga och plocka med mig denna typ av fräscha matlådor varje dag till jobbet.

En bok som skänkte värme i brevlådan. Tack för en fin bok Ulrika.

En bok som skänkte värme i brevlådan. Tack för en fin bok Ulrika.

Kickstarta med Ulrikas matlådor

Jag har ofta med mig matlådor till jobbet, tycker om att matpreppa på helgen och stoppa in några nya lådor i frysen. Efter några veckor med ett sådant upplägg finns en bra variation av lådor att välja på till jobbets lunch. Jag har dock lätt för att fastna i mina favoritrecept: pajer med olika grönsaker och ostar, grytor eller pasta med sås. Då är det bra med ny inspiration.

Först ut att testa blev för mig grönkålssoppa med halloumi. Så enkelt och smidigt recept med lök, vitlök, grönkål och grönsaksbuljong. Dessutom hade jag i broccoli, och såklart blev det en skvätt grädde samt mandelmjölk efter att jag mixat ihop de uppkokta ingredienserna. Ser fram emot att ta med till jobbet ihop med lite fetaost eller keso, solrosfrön samt någon god macka. Perfekt lunch!

Grönkålssoppa med halloumi.

Grönkålssoppa med halloumi.

Gott med grön soppa!

Gott med grön soppa!

Lök och grönkål redo att kokas ihop.

Lök och grönkål redo att kokas ihop.

NYTT PODDAVSNITT: #23 Slutbantat! – intervju med Erik Hemmingsson

av Terese Alvén i kategorin Inspiration, Intervjuer & Inspiratörer den

NYTT PODDAVSNITT. Ät mindre än du gör av med så går du ner i vikt – eller? Överviktsforskaren Erik Hemmingsson har nyligen släppt boken ”Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut”. I avsnitt 23 av Rörelseglädjepodden berättar han allt vi behöver veta för att må bra i våra kroppar samt hur vi hjälper våra barn till en sund vikt. #rörelseglädjepodden Finns där poddar finns (som Acast och Itunes).

NYTT PODDAVSNITT: #23 Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut.

NYTT PODDAVSNITT: #23 Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut.

Tror du att du skulle bli lyckligare av att gå ner ett par kilo i vikt? Om du tror det är du långt ifrån ensam. Att banta och gå på olika dieter för att gå ner i vikt är vardagsmat för många. Så tråkigt, men så sant. Jag önskar att alla skulle känna sig bekväma i sin egen kropp, ta aktiva beslut för att vara hälsosamma och må bra – men inte med fokus på att enbart gå ner i vikt – och att inse att en förändring på vågen inte gör en lyckligare. Lycka kan bara komma från ett förändrat tankesätt och att vara snällare mot sig själv. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag har också hatat min kropp och trott att går jag bara ner några kilon kommer allt förändras, jag kommer bli lycklig, omtyckt, accepterad … men det var en illusion. Nu vet jag bättre. Och jag hoppas att fler kommer till den insikten.

Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

I avsnitt 23 av Rörelseglädjepodden har jag varit och träffat en av Sveriges ledande överviktsforskare, Erik Hemmingsson som just nu är aktuell med sin första bok: Slutbantat – förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut. Ingen kan ha undgått Erik, han syns just nu i morgonsoffor i teve, blir intervjuad i artiklar och det råder ingen tvekan om att ämnet bantning – eller snarare ickebantning i detta fall – är hett. Jag är glad att det finns en motpol till all annan januarihets som pågår i samhället. In och lyssna på avsnittet och kom på klokare tankar! Dessutom snackar jag och Anna om våra erfarenheter och bjuder på fystips till familjen.

Jag intervjuar överviktsforskaren och författaren Erik Hemmingsson i Rörelseglädjepodden.

Jag intervjuar överviktsforskaren och författaren Erik Hemmingsson i Rörelseglädjepodden.

Tidigare poddavsnitt:

Avsnitt 1: En hälsosam familj – med Manne Forssberg

Avsnitt 2: Smartare skola med aktiva barn – med Magister Rickard Nordström

Avsnitt 3: Barnyoga och vikten av vila – med Filippa Odevall

Avsnitt 4: Matglädje, energi och näring för barn – med Jill Holmström

Avsnitt 5: Senaste forskningen om barns hälsa – med läkare Susanne Saarinen

Avsnitt 6: Psykisk ohälsa och fysisk aktivitet för barn – med läkare Lotta Kockum

Avsnitt 7: Coacha ditt barn, bli bästa idrottsföräldern – med Rebecka Edgren Aldén

Avsnitt 8: De 10 bästa tipsen för att få igång barnen – topplista med konkreta övningar och aktiva lekar

Avsnitt 9: Att sätta mål inom barnidrott – med Anna Sunneborn

Avsnitt 10: Träning för barn i olika åldrar – vad är bra att träna?

Avsnitt 11: Ditt barn på nätet – med Maria Dufva

Avsnitt 12: Nystart! Rörelseglädje 2.0

Avsnitt 13: Vardagspussel, skolstart och #bekämpastillasittandet

Avsnitt 14: Komma igång och hålla igång

Avsnitt 15: Ätstörningar, och att vara en förebild för barnen

Avsnitt 16: Aktiv semester (hemma/utomhus/höstlov) – rörelsetips!

Avsnitt 17: Barn och träning – intervju med Carolina Klüft – Generation Pep

Avsnitt 18: Hur får vi igång den i familjen som inte vill röra på sig?

Avsnitt 19: Det dåliga samvetet … om allt från sund livsstil till familj i balans

Avsnitt 20: Kroppshets, kvinnokroppen i förändring och den viktiga mammarollen

Avsnitt 21: Barn och socker – mutor, förbud och riktlinjer? Näringsfysiolog Anki Sundin ger sina bästa knep

Avsnitt 22: Nytt år och nya tag – samt snack om operation och vintriga aktiviteter

Uppdatering: träning med gördel och bålstabilitet

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Uppdatering – jag har besökt Hela Kvinnans Klinik, fått en genomgång av magen för att veta vad jag får träna efter operationen och jag har köpt en gördel!

Första heltidsveckan efter sjukskrivningen är avklarad, så många intryck och så trött nu när helgen kom, men samtidigt är jag peppad och glad. För jag älskar det jag fyller mitt liv med – i allt från att få fler att vilja springa lopp till att spela in podd, träffa intressanta människor och hålla utkik efter det senaste i träningsväg. Förutom jobb har jag även hunnit med att kolla upp min mage. I torsdags besökte jag Hela Kvinnans Klinik på Södermalm där bästa Katarina Woxnerud undersökte min mage med fokus på musklernas aktivering, hur pass läkt såret verkade vara och vad jag kan göra för olika typ av övningar för att träna upp kroppen igen utan att pusha för hårt.

Katarina, jag och magen.

Katarina, jag och magen.

Jag blev glatt överraskad när vi kollade hur magen mådde, var rädd att jag redan hade  börjat fresta på magen för hårt då såret är läkt först efter 6-8 veckor och nu har det gått 4 veckor, men jag fick godkänt att börja aktivera magen mer stegvis. Så skönt! För jag längtar efter att komma igång ordentligt. Börjar redan bli trött i ryggen av att min tyngdpunkt börjar flyttas framåt samt att jag inte riktigt har kunnat träna den styrka som min gravidkropp behöver, men nu, nu tar jag tag i det och förhoppningsvis kommer ryggen snart orka hålla uppe mig bättre.

Katarina frågade vad jag tränar för något och när jag nämnde att jag älskar att spela tennis rekommenderade hon att jag skulle köra det med en gördel på. Då får jag extra stöd. Jag behöver ingen gördel till vardags, men just vid tuffare träning är det bra om jag just nu får lite extra stöd. Så igår när jag spelade första tennisen sedan innan operationen då hade jag på mig den. Var väldigt ovant, men kändes mer kontrollerat, gördeln fick mig att bli mer medveten om mittdelen av kroppen vilket jag tror gör det säkrare när jag slår till bollen. Nu ska det sägas att jag tog det lugnt på tennisen, var inte ens svettig när timmen var slut, men skönt att vara igång och nästa vecka vågar jag nog ta i lite mer.

Jag testar maggördeln hemma i gymmet. Har den dock under tröjan när jag tränar.

Jag testar maggördeln hemma i gymmet. Har den dock under tröjan när jag tränar.

Träning efter bukoperation – när får jag börja träna ordentligt?

av Terese Alvén i kategorin Graviditet den

Det har gått nästan en månad sedan min operation i buken där de plockade ut cystan, högra äggstocken och högra äggledaren. Min sjukskrivning på mitt ordinarie jobb är över och om ett par veckor är tanken att jag ska börja instruera klasser på SATS igen. Men när är det egentligen okej att börja träna hårdare efter en bukoperation?

Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?

Så peppig och glad efter träning! Men hur hårt får jag egentligen ta i?

Jag längtar så efter att vara tillbaka för fullt igen! Samtidigt vill jag inte stressa kroppen och pressa den för hårt. Tyvärr är jag väldigt besviken på den ytterst kortfattade informationen jag fått från läkare och sjuksystrar på sjukhuset när jag frågade hur jag skulle tänka angående träningen. Jag sa att jag är en person som älskar att träna och ville veta vad rekommendationerna var för att inte köra på för hårt. Svaret jag fick var: ”börja promenera när det känns bra, kan vara efter två dagar eller en vecka, och vänta några veckor med tuffare träning”.

Väldigt luddigt!

Nu har jag dragit igång min träning med promenader på löpbandet och för några dagar sedan testade jag även att cykla på spinninghojen i vårt hemmagym. Så skönt att få upp pulsen mer! Idag firade jag även mitt inträde i vecka 17 i graviditeten med att gå på en cykelklass hos en av mina kollegor på SATS. Jag satt längst bak i salen och hade som mål att ta det lugnt.

Det är dock svårt att hålla tillbaka när jag väl är i träningen. Nej, jag körde inte till max, men jag tog ungefär i lika mycket som jag skulle ha gjort i vecka 17 utan en operation för en månad sedan. Allt kändes bra under träningen och jag var alldeles lycklig i flera timmar efteråt.

Men.

Under dagen har jag känt att jag är lite mer öm över såret än vad jag var dagen innan … så kanske var det för tufft ändå?

Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.

Ett par lugnare cykelpass hemma toppade jag idag med att gå på en riktig cykelklass.

Så svårt när kroppen vill en sak och när mitt sunda förnuft inte heller backas upp särskilt mycket av vårdpersonal. Fick ringa min avdelning där jag låg inlagd för att förlänga sjukskrivningen till SATS då jag annars skulle få ”olovlig frånvaro” enligt dem då jag egentligen bara var sjukskriven till i lördags. När jag pratade med sjuksköterskan var hon typ förvånad att jag inte kunde träna, men hon skickade ändå ett intyg på ytterligare ett par veckor. Efter min upplevelse idag är jag tveksam om två veckor till räcker … men jag får förhoppningsvis mer svar snart.

På torsdag ska jag på undersökning hos Katarina Woxnerud på Hela Kvinnans Klinik. Jag kontaktade Katarina då hon har stenkoll på kvinnors magar och besvär liknande mina. Hon kommer förhoppningsvis kunna ge mig bättre svar på mina frågor. För även om jag vill träna på nu är det viktigare att få en kropp som kan träna hela livet och inte skadas – dessutom vill jag att graviditeten ska få pågå utan fler negativa incidenter.

kosttips-recept

Godaste vegetariska pajen med fetaost och spenat

av Terese Alvén i kategorin Kosttips & recept den

Detta är den godaste vegetariska pajen jag har ätit på länge. Så god att jag försökt återskapa receptet här i bloggen (när jag lagar mat kommer jag på saker allt eftersom och har inget recept …). För denna paj måste jag laga igen – och jag hoppas att även du testar.

Godaste vegetariska pajen!

Godaste vegetariska pajen!

Paj är bland det godaste jag vet. Jag lagar det rätt ofta, både till gäster och i mindre formar för smidiga matlådor till jobbet. Det går utmärkt att ha det mesta som fyllning i pajen, brukar ta rester från kylen, grönsaker som börjar bli lite vissna samt allt från kalkonstrimlor och kyckling till vegetariska alternativ.

Paj med fetaost och spenat blev en vegetarisk blandpaj

Idag var planen att göra en paj med fetaost och spenat när vi skulle få lunchbesök, men som vanligt slutade det med att jag hade i betydligt mer i formen. Och det blev sjukt gott om jag får säga det själv – och det får jag. Till och med min pappa som kanske inte är den största pajfantasten tog påfyllning och kommenterade att ”mormor borde laga mer sådan här mat”. Så ett väldigt bra betyg.

Älskar kombinationen av krämig smakrik paj samt krispig sallad.

Älskar kombinationen av krämig smakrik paj samt krispig sallad.

Tereses vegetariska paj

Receptet räcker för en stor pajform samt 3-4 små portionsformar. Alla mått är höftade, anpassa så att det blir bra och gott helt enkelt.

Pajdeg
150-200 g smör
3-4 dl vetemjöl
3-4 dl havregryn
3 msk chiafrön
salt och svartpeppar
en skvätt vatten – eller två

Fyllning
8 ägg
5-7 dl mjölk
ca 8 skogschampinjoner
ca 15 cocktailtomater
2 paket fetaost
150 g babyspenat
1 gul lök
2 msk kantarellfond
1 msk torkad timjan
salt och svartpeppar
riven gouda-ost att strö över pajerna

Gör så här: Sätt ugnen på 225 grader och ta fram smöret så att det blir rumsvarmt. Börja med pajdegen. Tvätta händerna och blanda alla torra ingredienser med smöret. Använd ena handen och tryck ut smöret i blandningen, ta en liten skvätt vatten för att få en deg som håller ihop. Tryck sedan ut degen i formarna. Sätt in formarna i ugnen så att de får lite färg och blir något krispiga.

Hacka svamp, lök, fetaost och cocktailtomater till önskad storlek. Värm en stekpanna med lite olja i. Ta i lök och svamp. Låt det svettas och toppa med kantarellfonden samt salt och peppar. Lägg på babyspenaten och dra runt så att den förlorar sin spänst. Stäng av plattan och dra bort pannan.

Lägg i fetaost, tomater och svampblandningen i formarna.

Vispa ihop ägg, mjölk, salt, svartpeppar samt timjan och häll i alla formar. Toppa med goudaosten.

Sätt in i ugnen tills smeten har stelnat och osten har fått färg.

Servera med valfri sallad. Jag gjorde en sallad med salladsmix, sockerärtor, rädisor, gurka, avokado samt lite fetaost som inte fick plats i pajen. Sedan droppade jag på äppelcidervinäger, olja och örtsalt.

Smaklig spis!

Dagens glada lunchgäster.

Dagens glada lunchgäster.

Ladda in fler inlägg