TEST. Valio har nyligen lanserat en ny kvarg, en mjuk kvarg, som är betydligt lenare än den vanliga kvargen som finns på marknaden. Jag äter någon form av kvarg nästan varje morgon, ofta blandat i en skvätt fil för bättre konsistens samt toppat med någon müsli, gärna någon frukt eller bär och gärna lite nötter eller frön. Jag välkomnar denna nya kvarg. Den gamla varianten är rätt sträv i konsistensen, och även om jag gillar tjockleken på den tycker jag den fastnar lite i munnen när jag äter den utan fil (vilket jag tidigare har gjort som mellanmål tillsammans med fun light, när det var hett i träningsvärlden, men det var bra många år sedan nu …). Den mjuka kvargen går definitivt bra att äta som den är, den är krämig, proteinrik, mättande och god. Till frukost idag blev det mjuk kvarg och yoghurt (mest av gammal vana), müsli, chiafrön och pumpakärnor. Plus en smörgås och en kopp kaffe. Mumsig start på dagen!
GOLF. Redan när jag var liten spelade min familj och delar av släkten familjemästerskapet i golf. En vandringspokal fanns och tävlingen togs på största allvar. De senaste åren har vi pratat om att återuppta tävlingen som försvann någonstans på vägen, men det är svårt att få ihop släkten på banan en och samma dag. Därför blev det i år en minivariant av tävlingen där jag, Glenn och mina föräldrar tävlade. Nästa år hoppas jag min bror, min farbror och kusin också är med!
En solig dag på Viksjö GK som startade i tjockare tröja samt citrongul (älskar den!) väst från Röhnisch Golf. Efter ett par timmar blev det dock så pass varmt i solen att det gick bra att spela i piké. Hur skönt som helst, är det verkligen mitten av september?
Och hur gick spelet. Jovars. Lite upp och ner. Men utan att skryta, idag var jag överlägsen och trots att jag endast fick ihop 34 poäng vann jag stort. Förutom själva vinsten njöt jag av känslan i mina slag idag. Hade grymma träffar med klubban, spelade bra med de långa slagen samt med puttarna. Tyvärr hade jag lite otur och hamnade preciiiiiis bakom tre(!) träd på banan som förstörde spelet på tre hål. I övrigt är jag väldigt nöjd. Däremot måste jag öva mer bunker och chippar, där tappar jag ofta många poäng.
Men underbar runda med rörelseglädje, tid med mina föräldrar (och Glenn, men det är jag mer van vid) och en massa härlig sol och frisk luft!
Tack för all pepp igår! Redan på eftermiddagen (efter att jag tillät mig lyssna på kroppen och ta en tupplur) mådde jag betydligt bättre. När en dålig dag kommer, vi har dem alla ibland mer eller mindre, andas och låt dagen komma. Var trygg i vetskapen om att det går över och att det är helt okej att ha en låg dag. Vi är inga supermänniskor som Banafshe så fint kommenterade igår.
Idag ser jag fram emot en grym dag. För visst känns allt ÄNNU lite bättre efter en dålig dag. Idag ska jag njuta av en av mina favoritsporter, vara ute i solen och flytta jobbet till eftermiddagen. Och oavsett vilken typ av dag du har idag, andas och acceptera.
INSPIRATION. Om det är något som får mig på bra humör så är det färgen rosa – och snygga träningskläder. Därför har jag frossat i fina bilder och skapat ett collage med favoriter som finns på marknaden just nu, i min garderob finns endast nagellacket och midjebältet, resten är en önskelista. Här är snygga rosa träningskläder – och såklart matchande nagellack för att komplettera looken.
Det går inte att vara på topp jämnt. Alla har vi våra låga dagar. Och även om de inte är så roliga när de dyker upp behövs de faktiskt för att vi ska uppskatta de fantastiska dagarna. Efter flera härliga dagar känner jag mig låg idag. Det är bara att erkänna. Det är ingenting särskilt som har hänt, inte när jag tänker efter snabbt i alla fall. Börjar jag att analysera mitt liv finns självklart en förklaring. En riktig urladdning i lördags och även om den följdes av en lugn söndag har jag fått för lite sömn på nätterna. Jag har också mycket roligt som händer närmsta veckorna med Bokmässa, Underbara barn-mässa och fortsatt bok-lansering, men de roliga projekten kräver förberedelse och tankar som snurrar i huvudet. Det tar på krafterna även om jag har kul samtidigt.
Idag väljer jag att fokusera mer på andningen, kanske ta en tupplur och sätta en plan för de närmsta veckorna. Jag vet hur snabbt mina låga perioder brukar svänga, imorgon är troligen allt tipptopp igen. Det är bara att acceptera humöret just idag, inte stressa upp sig över det. Det är så här det är att vara människa.
Ps. Senare idag kommer mer inspiration i bloggen, detta kanske inte känns som en spark i baken, men det kan vara skönt att veta att andra också är låga ibland, och därför delar jag med mig av mitt humör istället för att dölja det bakom ett peppande inlägg …
STOCKHOLM MARATHON 2015. Hjärnan är bra rolig ibland. Älskar när den överraskar mig på ett positivt sätt. Förmågan att glömma (bra) smärta och komma ihåg de underbara delarna är fantastiskt. Det funkar inte alltid, vissa saker ligger och ”stör” i medvetandet längre tid, men ibland går förvandlingen fort. I lördags när jag hade kommit i mål på Stockholm halvmarathon var jag beredd att slänga in handduken i min och Glenns marathon-satsning. Springa dubbla distansen?! Inte så värst lockande, även om jag faktiskt har klarat det en gång tidigare, kändes projektet omöjligt. I alla fall omöjligt om jag ville att det skulle vara en upplevelse, inte bara pina. Men så vaknar jag upp söndag morgon och nya tankar börjar gro i huvudet. Det var ju rätt härligt att springa. Oj, så stark jag var. Publiken som lyfte fram mig. Alla pigga människor som sprang omkring mig. Sveriges huvudstad i vackert höstljus. En magisk eftermiddag på alla sätt. Hur ska jag ta mig till marathon? För jag vill dit. Det råder ingen tvekan om det. I mitt huvud började en plan ta form. Vad behöver jag (i stora drag) förbereda och jobba på för att ställa mig på startlinjen den 30 maj, känna mig stark, uthållig och helt förberedd på utmaningen.
Jag är inte intresserad av att sätta upp en orealistisk plan. Jag är inte intresserad av vilka tider andra springer på. Jag är intresserad av vad som fungerar att genomföra i mitt liv, välja hur mycket tid och energi jag vill lägga på detta projekt och genomföra denna resa för min egen skull. Och för Glenns skull såklart. Det finns en stor tjusning i att göra det tillsammans. Det stärker oss. Men, främst är det faktiskt för min egen skull. Löpning har varit något som jag har gillat att träna de senaste åren. Men jag har mest löpt för att det är skönt, en bra träningsform och för att det rensar mitt huvud. Visst har jag haft tidsmål och löpartävlingar, men jag har inte gått in för dem med hela mitt hjärta. Det känner jag att jag gör nu. Jag vill springa i mål på Stockholm stadion efter en härlig upplevelse nästa år. Visst kommer det bli slitigt, men främst kommer det bli kul. Jag vill slå min förra tid (4:45) och det vet jag att jag har alla chanser att göra. Kanske med en stor marginal. Men tiden är inte det viktigaste, det är att ha roligt på vägen och vara en del av löparfesten.
Det jag känner att jag behöver för att nå mitt mål är:
– ett långpass per vecka (längre än 10 km, stegrande under vintern, ibland kortare, ibland längre)
– ett intervallpass per vecka inkl löpskolning/löpstyrka
– styrketräning med mycket core en gång per vecka – under våren öva på att springa och dricka sportdryck på längre sträckor (gör aldrig det utom på tävling)
– under våren öva på att springa och äta på längre sträckor (gör aldrig det utom på längre tävlingar).
Så det är vad som får plats i min planering. Får jag till ett tredje löppass någon vecka är det en bonus, men med tanke på min övriga träning (spinning och tennis) är detta vad som känns rimligt och inspirerande för mig.
Stockholm marathon 2015 – jag börjar längta efter dig! (… även om jag träningsmässigt är glad att du är en bit bort)
Det har varit en helg med många olika känslor. I lördags var det först pirr och förväntan inför Stockholm halvmarathon som sedan utbyttes i fokus och prestation under loppet och slutligen glädje och stolthet efter målgång. Söndagen var betydligt lugnare. Jag hängde i en lagom solig park tillsammans med mina barn, omväxlande lekandes kontra sitta och blunda i solen på en parkbänk. Känslorna här var värme, kärlek och lugn. Jag fyllde på kroppen med kokosvatten, kvar från min bokrelease för ett par veckor sedan, och njöt av dagen som inte innehöll några måsten.
När Tilde sov sin middagslur passade jag på att baka en omgång biscottikex som jag njöt till en kopp Nespresso innan vi åter gick ut och lekte, denna gång blev det fotboll, kurragömma och såpbubblor på vår gård. På kvällen blev det pizza framför valvakan och känslorna här var en oerhörd besvikelse och en stor förvåning. Suck …
Nåväl, svenskarna har fått sagt sitt och nu är det bara att acceptera. Jag la min röst förra veckan och kan inte påverka det något mer. Istället fokuserar jag på det jag kan påverka, nämligen rörelseglädjen. Och det startade jag veckan med. En stunds coreträning i gymmet följt av att jag instruerade 55 minuter cykling för mina deltagare. Känns grymt att ha startat en ny fräsch vecka!
STOCKHOLM HALVMARATHON. Nu är det en ny dag och jag har hunnit landa lite. Vilka känslor och vilka reaktioner från kroppen efter Stockholm halvmarathon som infann sig igår.
Vi tar det från början. Då våra barn var och hälsade på mormor och morfar under helgen (med undantag för Charles Born to Move) kunde jag och Glenn helt fokusera på loppet vi skulle springa. Vi åt en ordentlig lunch och låg sedan hemma och läste och vilade. Vid halv tre promenerade vi mot Kungsträdgården där vi hade lyxen att få hänga en stund på min brors kontor. Där kunde vi lämna våra överdragskläder och gå på toaletten. Perfekt. När det var en kvart kvar till start tog vi oss till startgrupp D och hann bara stå och trängas där några få minuter innan det var dags för start.
Kroppen var stark och då det var extremt mycket folk och väldigt trångt i starten bestämde jag och Glenn oss för att köra själva redan från start. Det gick inte att hålla ihop även om jag höll mig strax bakom Glenn de första kilometerna. När vi rundade Vasaparken hade jag dock tappat honom och jag misstänkte att han nu var bakom mig. Jag öste på i bra tempo, sprang första fem på 26 min (ganska exakt samma tempo som på Tjejmilen), och jag sprang första milen på 53 min. Därefter började det ta emot lite, jag kände av mina vader och kroppen var trött, men jag hade inte ont någonstans, det var bara trötthetsont och eventuellt lite för lite vätska. Jag försökte dricka lite vatten och sportdryck på vätskestationerna, men jag valde att inte springa med vätskebälte denna gång och det är lite svårare att få i sig allt då tycker jag.
Jag fick peppande hejarop längst vägen av vänner och familj, det gav en massa energi! Tusen tack för det. Publiken är extrem viktig under denna typen av lopp och jag blir även glad av alla som står och hejar fram oss löpare – även om de inte känner oss.
Rundan på Södermalm var slitig, men helt plötsligt hade jag missat någon kilometerskylt och det var endast tre kilometer kvar. Då visste jag, detta går vägen. Jag hade inte så mycket fart men jag fortsatte springa, och väl på Skeppsbron tryckte jag på det sista jag hade. Målspurten skedde med gapande mun, mjölksyra som sprutade och med armarna i luften korsade jag mållinjen på 1:55:36. Jag nådde mitt mål och var överlycklig. Kanske mest för att jag faktiskt var i mål och inte behövde springa något mer just då …
Efter mål stod min fantastiska vän med familj, hennes fästman Konrad hade kameran med sig och tog bilder på mig – och sedan Glenn som kom in runt 8-9 minuter efter mig. Jag är grymt stolt över min man. Så kul att få följa honom i denna satsning och att göra det gemensamt, även om vi valde att springa själva loppet var för sig.
Några minuter efter mål började jag må lite illa, jag svepte en återhämtningsdryck och drack vatten, men illamåendet kom i lätta små vågor hela kvällen. Kroppen reagerade på ett helt annat sätt än när jag sprang dubbla distansen i Stockholm marathon 2009. Men då sprang jag inte heller lika fort. Efter långsam promenad hem lagade jag klyftpotatis, svampsås och kyckling till middag men varken jag eller Glenn njöt av maten. Det var knappt att vi kunde äta, men vi åt långsamt, svepte också varsin Resorb och efter en skål salta chips mådde jag som vanligt igen. Då var jag däremot så trött att jag gick och la mig.
Vilken upplevelse. Jag tog i och kämpade mer än vad jag trodde att jag skulle göra, och med tanke på kroppens reaktioner efteråt blev jag fysiskt utmattad. Just nu känns Stockholm marathon rätt avlägset och ingenting jag riktigt längtar efter. Men det är några månader kvar och jag vet att suget kommer komma tillbaka. Dessutom finns mer tid att träna så jag kan vara i ännu bättre löparform då och kunna njuta av loppet och utmana mig på den sträckan tillsammans med Glenn – men gärna utan illamåendet efteråt.
Så nöjd, och lite illamående. Roligt men tufft. Berättar mer imorgon, nu har jag och Glenn lyckats få i oss lite mat och ligger utsträckta i soffan. Min tid? 1:55:36 – och jag vann över Glenn som sprang i mål strax efter två timmar.
Nu kan jag och Glenn inte förbereda oss så mycket mer, det är dags att bege oss mot startområdet nere i stan, kl 15:45 springer vi! Dagens löpoutfit ser ni på bilden, tack Adidas för att ni har sponsrat min halvmara med kläder. Midjebältet är från FlipBelt, klockan Suunto Ambit3 Sport och kompressionsstrumporna är fynd från min garderob.
