Roligt med glada hejarop att min man Glenn kommer göra små instick här i bloggen under året. Glenn är så taggad att han redan vill dela med sig av sin marathon-staus:

Fick ett mejl från Stockholm Marathon för några dagar sedan där det stod att det var tre månader kvar till start. När jag läste det så kände jag mig lugn men nu har en hel vecka gått utan träning på grund av en förkylning från helvetet, inget slår en riktig ”man-cold”.

I söndags så blev det i alla fall mitt första riktiga utomhuspass sedan årsskiftet. Visst jag har varit ute några enstaka gånger, samt sprungit på löpbandet, men inte med fullt fokus på löpningen utan mest att hålla igång. Nu var inställningen att verkligen känna efter hur jag låg till. Resultatet? Inte vad jag hade hoppats men ändå helt ok. Jag har historiskt haft problem med mina benhinnor och de var det första som gjorde sig påminda. Redan under första kilometern var jag tvungen att stanna och stretcha och gå om vartannat tills det släppte. Efter ytterligare några kilometer började det sakteliga släppa och jag kunde fokusera på löpningen. Visst, det gick inte snabbt, men det var inte målet heller. Passet slutade på dryga milen och känslan övergick mer och mer åt att det kändes bra i kroppen.

Så nu är vi igång, förberedelserna inför det första av TVÅ (!!) Marathon under 2015. Jag har funderat lite på hur jag ska lägga upp träningsupplägget men inte riktigt landat i det ännu. Än så länge så kör jag lite improvisation, kör det som känns bäst för dagen. En sak är dock säker, att vila sig i form är inte med i upplägget. Inte än i alla fall.

Gemensam löpning runt Brunnsviken förra året.