Stockholm marathon 2009.
Jag skulle egentligen ha sprungit idag i Stockholm marathon. Men som ni vet kom det en liten – eller rätt stor – mage i vägen. Vilket jag såklart är superglad för. Trots det önskar jag att jag vore en av dem som ska stå på startfältet om en stund, men jag kommer att springa nästa år istället. Är redan anmäld då min anmälan från i år flyttas fram ett år.
Vill passa på att önska alla löpare idag STORT LYCKA TILL. Känslan när man närmar sig Stadion och upploppet är värt de tunga timmarna på banan och hela vinterns träning. Jag kan fortfarande få rysingar och tårar i ögonen när jag tänker tillbaka på känslan jag fick i slutet. Det är den starkaste träningsupplevelsen jag har känt av (hittills).
Nu ska jag ut och hejja fram alla löpare! Jag vet själv hur viktigt publikstödet är.
Förresten. Det är roligt hur känslan kan ändras efter loppet. När jag sammanfattade loppet förra året hade jag aldrig tänkt springa igen. Haha. Så här lät det då – 2009-05-31: ”Jag är så sjukt nöjd över att jag lyckades springa mitt första marathon. Det bästa med att gå i mål var känslan av att jag klarat av någonting som jag aldrig trodde att jag skulle fixa samt vetskapen om att nu behöver jag inte springa några fler marathon (för nej, jag fick inte direkt mersmak – även om första varvet var fantastiskt).
Första milen gick toppen. Jag tog det lugnt och kroppen kändes stark. Det jobbigaste var värmen. Jag var konstant törstig trots att jag drack massor. Nere på Södermälarstrand såg jag mina första supportrar och det gav mig en extra kick. Jag sprang uppför Västerbron och på väg nerför fick jag ont i ryggen, men det försvann strax därefter.
Andra milen flöt även den på bra. Jag spanade in svärföräldrarna och sedan Glenn. På Karlavägen tog jag en kort toapaus innan jag gjorde mig redo för loppets andra varv. Kändes lite tungt att inte få springa in på Stadion utan att springa ut på nytt …
När jag kom ut på Djurgården blev jag supertrött, och om jag inte visste att mina föräldrar skulle stå där ute vet jag inte om jag hade orkat, men jag kämpade på. Strax innan Djurgårdsbron var jag dock så trött att jag plockade fram telefonen och ringde Glenn för att få peppning. Som tur var så stod han på Strandvägen så han cyklade bredvid mig medan jag lunkade fram några meter.
Tredje milen gick hyfsat de första kilometrarna, men de sista 12 till mål var helt hemska. Jag tror att sista milen typ tog 1,5 timme för mig. Jag vägrade att stanna och stretcha, jag var tvungen att röra mig framåt hela tiden, annars visste jag inte om jag skulle börja gå igen.
De sista kilometrarna sprang jag i alla fall, och på väg mot Stadion blev jag nästan gråtfärdig. När jag kom in på arenan var det precis så fantastiskt som jag visste att det skulle vara. Jag samlade mina sista krafter och ”spurtade” på upploppet.
Vilken känsla att gå i mål och mötas av vänner och familj! Utan allt stöd från bloggläsare, vänner, kollegor och familj längst med banan hade jag inte haft den här vinnarkänslan idag.
Tiden blev 4:44:26. Ingen topptid, men jag är stolt över min prestation.”