Jag gillar inte att klaga, men ibland är det rätt skönt att göra precis så för att sedan kunna släppa det och fokusera på allt det positiva istället. Och som gravid är det väldigt många känslor som flyger omkring inom en med hormoner och annat som spökar. Ni tycker säkert att jag är jättefånig i det jag ska skriva nu, men det är så jag känner och det går inte att jämföra problem med någon annan. Däremot är det bra med perspektiv ibland för att landa på jorden och komma ihåg att man faktiskt har det rätt bra.

I det stora hela älskar jag att vara gravid. Jag tycker det är fint med gravidmage och att känna ett liv växa inom en är det näst häftigaste som finns (det allra häftigaste är att få se bebisen för första gången). Så fort jag känner en spark från min starka flicka i magen blir jag galet lycklig. Nu kan jag dessutom trycka lite på magen och få en hälsning tillbaka.

Jag är otroligt tacksam över att jag får möjlighet att uppleva hur det är att vara gravid och mamma, vet att inte alla som vill det tyvärr får det. Det är ingenting jag tar för givet. Jag är också tacksam över att ha en relativt lätt graviditet. Även om jag har upplevt denna graviditet som tyngre än den förra borde jag egentligen inte klaga. När man läser om graviditet på olika ställen finns långa listor med krämpor och besvär som kan upplevas i graviditetens olika faser. Jag har hittills enbart kunnat kryssa i några få av dessa.

Jag kan fortfarande instruera mina cykelpass, styrketräna och spela tennis (försiktigt). Jag har bra värden, mår rätt bra för det mesta och känner mig förväntansfull över att senare i höst få träffa min tjej för första gången utanför magen.

Vad har jag då att klaga på undrar ni kanske? Ja, det undrar nästan jag med när jag läser det jag precis har skrivit. Men det går inte alltid att styra sina tankar. Något jag saknar enormt är att springa och att ta långpromenader. Är så van att ge mig ut på stan en tidig morgon eller ta en sväng i Hagaparken för frisk luft och skön motion. Min foglossning (som numera är väldigt bra då jag knappt går någonting) sätter stopp för mig. Börjar jag gå mer riskerar jag att värken blir värre och då kanske jag inte kan träna alls. Det vill jag såklart inte. Är glad att jag faktiskt kan röra mig rätt bra, men är man van att kunna göra ”allt” som icke-gravid är det lätt att känna sig begränsad ibland.

Dessutom börjar jag närma mig den sista trimestern, den som är tyngst då magen är som störst. Redan nu har jag svårt att böja mig fram för att knyta skorna och det är lite krångligare att ta sig upp från sängen och från soffan. Jag vet att detta är en naturlig del och oftast går det bra, men ibland känner jag för att sucka.

Nu vet jag att detta är under en begränsad period, om några månader är den stora magen borta och återhämtning efter förlossningen väntar. I mars-april borde jag kunna börja springa igen och redan i januari räknar jag med att kunna ta rejäla promenader med barnvagnen.

Så – som sagt, ibland är det skönt att prata (eller skriva) av sig. Nu känns det faktiskt bättre även om jag precis som innan jag skrev inlägget vill ge mig ut på en powerwalk. Min hjärna vill träna men min kropp vill ta det lugnt och det är den jag lyssnar på.