I lördags satt jag som jag tidigare nämnt i panelen på Loppis pinsammaste event. Själva eventet var inte så pinsamt, snarare trevligt, men vi pratade om sådant man kanske inte vanligtvis pratar öppet om. Sponsor till eventet var Diflucan som säljer receptfria läkemedel mot svamp i underlivet. Något vi fick lära oss var betydligt vanligare än vad man kan tro. Ann Söderlund var konferencier och intervjuade mig, Anitha Schulman och Lady Dahmer om vilka pinsamheter vi hade varit med om.

Jag tyckte det var svårt att komma på någon händelse – tror jag har ganska lätt för att glömma (tränga undan?) pinsamma saker jag har varit med om. Men efter några dagars fundering hemma kom jag på något jag endast berättat för Glenn då jag inte riktigt är stolt över händelsen. Jag tyckte det var extremt pinsamt trots att ingen såg mig (vad jag vet).

För några år sedan när jag tränade inför att springa Stockholm marathon var jag ute på långpass varje helg. Jag sprang ofta tidigt innan staden hade vaknat och var ute över en timme. Mot slutet av en sådan runda blev jag sjuuuukt kissnödig. Jag sprang på en stund i alla fall, det mesta runt omkring mig var stängt och jag såg ingenstans där jag kunde hoppa in och låna toaletten. Eftersom jag sprang mitt inne i stan fanns det inte heller direkt någon buske att gömma mig bakom.

När jag kom upp på Sveavägen – typ fem minuter hemifrån(!) – gick det inte längre. Jag sprang snabbt in på en folktom tvärgata och försökte så gott det gick gömma mig bakom ett litet hörn. Ner med brallorna och kissa på trottoaren.

Inte riktigt mitt stoltaste ögonblick, men alternativet hade varit att kissa i brallan. Äsch, jag bjuder på detta. Vi har alla varit med om pinsamma händelser i olika grad.

Se fler bilder från eventet här. Fotona är tagna av Petra Kyllerman.