Paris Marathon 2018 var mitt 6:e maraton. Mentalt, och på många sätt fysiskt, var detta mitt starkaste maraton. Och jag är superglad över min prestation trots att det var långt ifrån personbästa. Det var inte min drivkraft att komma snabbast i mål, mitt mål var att njuta av loppet, ha kraft hela vägen samt må bra både under och efter loppet. Och med någon dags distans till loppet får jag säga att jag lyckades. Kroppen mår okej trots små skavanker och jag LÄNGTAR efter nästa gång jag ska få ställa mig på startlinjen! Men nu backar vi bandet. Här är min race report, eller lopprapport, från Paris Marathon 2018.
Peppad inför starten av Paris Marathon 2018. Här framför Triumphbågen.
Jag vaknade tidigt av ett SMS från Paris Marathon med beskedet om att det var dags att vakna och att klä sig svalt, för det väntades riktigt fint väder. Tidigare i veckan sa prognosen kraftigt med regn men när loppdagen var inne, då strålade solen. På med solskyddsfaktor, noga utvalda löparkläder, ett par skoskavsplåster i förebyggande syfte på hälarna och en extra koll att lite energi, salttabletter och mobilen låg i mitt Flipbelt. Ett stort glas resorb, kaffe, yoghurt och baguette till frukost … och några vändor till badrummet med pirrig mage. (Sorry för detaljerna … men nu är detta en ärlig rapport, okej?!). Sedan var det dags att promenera till starten på Champs Elysees nedanför Triumphbågen. Här pulserade det av tusentals människor, 55 000 var anmälda till loppet, och alldeles för få toaletter … men efter en stunds köande och skypande hem till familjen var det äntligen dags att ställa sig i startfållan. Och pang, loppet var igång.
Härlig utsikt från toalettkön.
De två första kilometerna var lätt lutande utför och det var magiskt vackert med alla löpande människor, solljuset och det stora pariserhjulet som mötte en. Redan nu började min sightseeing-runda i löpskor. För inte kunde jag bara springa förbi allt vackert. Nej, mobilen åkte upp titt som tätt.
Redan efter ett par kilometer började jag plocka upp kameran för att fota.
Första milen flöt på bra, jag hittade mitt favorittempo där kroppen bara jobbar på utan att jag behöver fundera så mycket på det. Jag hade lite ont under den ena främre trampdynan och jag misstänkte att en blåsa var på väg, men orkade inte stanna för att dra av mig kompressionsstrumporna och sätta på ett till plåster. Och efter en stund försvann smärtan. Vid alla vätskestationer drack jag vatten, för värmen gjorde snabbt att jag kände mig överhettad och var konstant törstig. Även bitar av banan, apelsinklyftor och pretzels åkte ner i magen längs loppet. I mina öron lyssnade jag på peppande musik och jag är nöjd över mitt val att springa med hörlurar. För publiktrycket var inte lika stort som i London Marathon förra året eller som min fantastiska upplevelse i New York.
Vid 21 km möttes jag av mina kollegor som hejade. Jag blev så glad och fylldes av energi! Och yes, nu var jag halvvägs och allt flöt på bra! Nu var det bara att ta sig i mål också.
Passande med texten ”Welcome to hell” i en tunnel runt 25 km. Texten fick mig att skratta och påminnas om att jag inte är ensam om att börja få stel kropp vid denna del av banan …
Och det blev tuffare. Men jag möttes aldrig av någon bottenlös dipp, jag hade kontroll på läget. Kunde hitta inspiration i miljön jag sprang igenom, i låtarna som spelades i mina öron, av leenden från publiken, av high fives som jag fick av barn längs vägen och av känslan av att min kropp är stark och att varje steg för mig närmare målet. Däremot kan man inte påverka allt. Helt plötsligt skriker jag till av smärta. En annan kvinnlig löpare sulade sin vattenflaska rakt mot mitt öga och det slog hårt till i ansiktet. Det var såklart inte med mening, men lite försiktig får man ändå vara när man springer med andra … runt 25 km in i loppet hade jag inte så många reserver att ta av. Så när smärtan slog till började jag störtböla. Visst gjorde det ont, men min reaktion var något överdriven. Jag promenerade och tårarna sprutade. Jag hörde i periferin hur åskådare försökte peppa mig när jag hulkande rörde mig framåt och löpare som sprang om la en värmande hand på min axel.
Och till slut kom det inga fler tårar. Istället fylldes jag av ny glöd. Det var befriande att gråta. Inte skulle en liten blåtira få hindra mig. Jag började springa igen!
Eiffeltornet möttes jag var runt två tredjedelar in i loppet.
Efter några kilometer längs med Seine och en av de härligaste delarna av banan att springa där jag var beredd på att möta väggen och känslan av att jag bara vill lägga av som jag har känt tidigare maror. Men nu kände jag att jag hade koll på läget. Jag fyllde på med vätska och energi och höll ett tempo jag bemästrade. Även om jag gick till och från under den sista milen och det stundtals kändes onaturligt långt mellan kilometermarkeringarna rullade allt på. Och vips var det bara ett par kilometer till mållinjen. En av mina favoritlåtar just nu som får mig att tänka på barnen dök passande upp i mobilen och med ett leende närmande jag mig mitt mål allt mer. Nu kunde ingenting stoppa mig!
Ett par kilometer från mål kom en man på cykel med en papegoja på axeln farandes nedför vägen.
In på upploppet, upp med mobilen för att filma mig själv (du får se resultatet på min Instagram!) och spurta in i mål! På nytt ser jag mina kollegor vifta och heja och jag flyger över mållinjen fantastiskt glad och stolt över mig själv!
Jag bjuder på många leenden när jag tränar. Men så här ser mitt ansikte ut direkt efter målgång. Munnen kippar efter luft efter att ha spurtat sista biten.
Direkt efter målgång blev jag intervjuad och filmad av ett franskt teveteam. Jag tror de gillade att jag sprang över mållinjen samtidigt som jag filmade mig själv.
Välförtjänt medalj! Nu är den upphängd med resten av mina medaljer i hemmagymmet.
Bästa och sämsta med Paris Marathon 2018
Det sämsta med Paris Marathon var att det var stundtals en tråkig bana, två stora parker på flera kilometer sprangs igenom och de var rätt trista delar. Jag älskar parker generellt, men här gick min energi ner. Då var det roligare med citydelarna där det var mer folk och gatufest. Sedan tycker jag det var tråkigt att tjejer och killar fick olika Finisher-tröjor efter målgång. Och ja, killarnas var mycket snyggare …
Det bästa med Paris Marathon var alla vackra byggnader samt det fantastiska vårvädret. Även om det var riktigt varmt så föredrar jag det framför regn och blåst när jag springer i flera timmar. Och att springa sig igenom Paris en söndagsmorgon, det är fantastiskt att få göra det!
Glädjeskutt efter målgången i Paris Marathon 2018.
Min kropp efter maran
Blåsan jag kände under trampdynan var mycket riktigt en blåsa. Typ som två tiokronor stor … Och mellersta tån på ena foten känns onaturligt lång. Tror jag har gjort illa nageln lite där, därav känslan av lång tå. Benen är lite stela, särskilt när kroppen varit stilla en stund. Jag håller i mig när jag sätter mig på toa och jag går lite på snedden i nedförstrappor. Och jag hoppar gärna över att hosta eller skratta, för mina sneda magmuskler gör sig tillkänna med härlig träningsvärk. Och mitt öga … det finns ett jack precis utanför ögat och en liten blånad. Dessutom är det ömt där. Men i övrigt. Jag känner mig pigg. Jag känner mig glad. Och ja, jag längtar tills kroppen är redo att få springa igen. För oj, vad jag älskar att springa och utmana mina gränser!
Tusen tack alla som har peppat och hejat på mig, ni gav mig kraft! Nu ser jag fram emot nästa stora utmaning – Ultravasan 45!
Nu har jag klarat av 6 maraton, och jag vill bara springa fler!