Jag var något avundsjuk på alla som fick dra på sig den snygga rosa tävlingströjan och springa Midnattsloppet igår kväll. Älskar det loppet! Men i år fick jag stå över och istället springa 300 meter tillsammans med Charles på Midnattsloppets Minimil.

Loppet för barn 2 år och uppåt har funnits i åtta år och det var välorganiserat förutom att det blev en hel del köande. Det var trollkarl på scen, det fanns hoppborg och ansiktsmålning. Charles väljer alltid Spindelmannen när han blir målad i ansiktet och igår var inget undantag.

Varje startgrupp pågick under en halvtimme för att barnen inte ska ramla över varandra när de springer. En bra tanke – men, det blev alldeles för mycket köande. För mig var det ingen fara, men Charles blev ledsen och ville gå hem och fler barn omkring oss grät och var griniga. Efter att ha stått och trängts i startfållan i en halvtimme kom vi i alla fall iväg, och jag hann i alla fall få några pussar och passa på att tanka kärlek. När startskottet för oss gick var Charles glad igen och hade bara guldmedaljen i sikte. Han sprang framför mig – ville inte alls hålla mig i handen förrän på slutet – och han älskade det. Hans lycka när han fick medaljen om halsen är guld värd. Så stolt han var över att ha vunnit guld!

Jag hoppas på många fler tävlingar tillsammans med Charles. Så roligt!